Helga Zepp-LaRouche på Rhodos: En vision för mänsklighetens framtid

Helga Zepp-LaRouche höll detta tal på det avslutande plenarmötet för 2012 års World Public Forum Dialogue of Civilizations, som gick av stapeln på Rhodos den 4-7 oktober.

Mina damer och herrar!

Många viktiga frågor har behandlats här under dessa dagar, men jag tycker i likhet med professor Dallmayr att vi inte kan avsluta den här konferensen utan att än en gång rikta uppmärksamheten på det faktum att vi som civilisation står på randen till ett kärnvapenkrig. Möjligheten av ett militärt angrepp på Iran, en upptrappning av läget mellan Syrien och Turkiet, amerikanska hangarfartyg i västra Stilla havet nära de omstridda öarna, och Hillary Clintons uttalande att ett angrepp på dessa öar skulle aktivera försvarsalliansen mellan USA och Japan, den spanska regeringens beslut att medverka i Natos robotförsvarssköld, allt detta visar hur farligt läget är.

Under de senaste veckorna har alla tänkande människor blivit medvetna om att hela mänskligheten är hotad. Den mer eller mindre kontinuerliga politiken att "byta ut regimer", som efter Sovjetunionens fall har inneburit att man har "bombat Irak tillbaka till stenåldern", störtat Libyen ned i anarki, gjort Afghanistan till en mardröm och utsatt den sekulära staten Syrien för utländsk inblandning och religionskrig – den politiken kan genom ett militärt angrepp på Iran sätta hela världen i brand. Mellanöstern kan bli ett nytt Balkan, där rådande allianser precis som i upptakten till första världskriget leder till en storbrand. Det otänkbara kan bli verklighet: att ömsesidigt garanterad förintelse inte längre verkar avskräckande, utan blir konsekvensen av ett krig där kärnvapen sätts in, och utplånar mänskligheten. Inte vid någon eventuell tidpunkt i framtiden – utan inom de närmaste veckorna.

Dynamiken som driver krigshotet accentueras av det transatlantiska finanssystemets accelererande sammanbrott. Bernankes likviditetsexpansion, eufemistiskt kallad "quantitative easing III", är precis lika hyperinflationistisk som Mario Draghis "allt som behövs"-devis, dvs Europeiska centralbankens köp av statsobligationer utan begränsningar. Det hyperinflationistiska sedeltryckandet, i kombination med brutala åtstramningar – i rikskansler Brünings efterföljd – mot befolkningen och mot den reala ekonomin, har redan förkortat livet för miljontals människor i Grekland, Italien, Spanien och Portugal och hotar att kasta in Europa i en eldstorm av socialt kaos.

Mänskligheten håller på att krascha in i bergväggen i full fart. Frågan vi skyndsamt måste besvara, är om människosläktet inför hotet om sin egen undergång är intelligent nog att ändra kurs i tid, bort från det nuvarande paradigmet att försöka konsolidera ett världsimperium och hycklande legitimera krig som lösning på geopolitiska konflikter, och ersätta det med ett nytt, som gagnar mänskligheten.

För att kunna lösa det här problemet måste vi ta itu med ett epistemologiskt problem: vi måste göra oss kvitt kvarlevorna av tankemönster som är grundade i det oligarkiska systemet, inklusive deduktiva, positivistisk empiristiska, monetaristiska eller linjära statistiska projektioner som uttryck för en dålig oändlighet, eftersom de hör till en världsåskådning som inte har någonting att göra varken med det verkliga fysiska universums lagar eller med människans förmåga till kreativt tänkande.

Vad vi i stället måste göra är att uppbåda samma kreativitet och kärlek till mänskligheten som Nicolaus Cusanus, Johannes Kepler, Gottfried Leibniz, Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven, Friedrich Schiller, Vladimir Vernadskij eller Albert Einstein hade, bara för att nämna några, och utforma en vision om en bättre framtid för mänskligheten, som givetvis kan bli verklighet bara om tillräckligt många samlas kring denna goda sak.

En sådan vision kan aldrig komma ur ett aristoteliskt tänkande, eller vara resultat av ett "samförstånd" om hur många mindre viktiga frågor ska lösas, dvs genom att tänka "underifrån", utan den börjar med att man tänker "uppifrån". Med sin metod coincidentia oppositorum, motsatsernas samgående, där det Ena tillhör en högre ordning än de Många, hade Nicolaus Cusanus lagt grundstenen inte bara till Westfaliska fredens och folkrättens princip, utan också till en allmängiltig problem- och konfliktlösningsmetod som är giltig än idag. Det betyder att vi måste börja med att definiera vad som är hela mänsklighetens gemensamma mål. Vad kan vara viktigare än den ontologiska frågan om esse, att vi lyckas säkerställa människosläktets varaktiga fortbestånd?

För mänsklighetens fortbestånd fordras, pga det fysiska universums anti-entropiska lagbundenhet, att den potentiella relativa befolkningstätheten hela tiden måste öka samtidigt som energiflödestätheten i produktionsprocesserna också måste öka. Om vi vill hitta en lösning på det dubbla existenshotet mot mänskligheten, risken för ett globalt kärnvapenkrig och den ekonomiska systemkrisen, så måste det nya paradigmet vara i samklang med skapelseordningen. Vi behöver en fredsplan för 2000-talet, en vision, som samtidigt både inspirerar tanken och inger hopp.

Trots att vi förfogar över alla vetenskapliga och tekniska medel för att kunna garantera alla människor mänskliga livsvillkor, så lider en miljard människor av hunger och undernäring, 25.000 barn – en mindre stad – dör varje dag av svält, och tre miljarder lever i fattigdom och är nekade sina mänskliga rättigheter – är det då inte en helig plikt att vi faktiskt använder dessa medel? Vi behöver en storstilad utvecklingsstrategi, med utgångspunkt i FN:s utvecklingsdecennier på 1950- och 1960-talen, som fullständigt förkastar de senaste 40-50 årens paradigmskifte som fel väg att gå, och återupplivar tanken på "fred genom utveckling".

En sådan vision skulle kunna vara förverkligandet av Världslandbron, med sina många stora projekt, som t.ex. Nawapa, tunneln under Berings sund, utveckling av Arktis, den eurasiska landbrons utvidgning framför allt till Mellanöstern och den indiska subkontinenten, och Afrikas anslutning till Världslandbron genom tunnlar, både under Gibraltar sund mellan Spanien och Marocko och mellan Sicilien och Tunisien.

Det finns två stora regioner i världen där bristen på utveckling ropar på hämnd. Den ena är den afrikanska kontinenten, som aldrig fått en chans att återhämta sig från århundraden av kolonial utplundring; den andra är Mellanöstern, som just nu befinner sig långt under sina guldåldrar, då Bagdad var världens kulturella centrum, eller då Pamyra Tadmur i Syrien var en juvel längs den gamla Sidenvägen. Vi måste få till stånd en diskussion om en vision om en ekonomisk och kulturell renässans för dessa områden, som för in ett element av förnuft på en högre nivå än lokala etniska och historiska konflikter. Om företrädare för en grupp stormakter skulle göra ett sådant utspel till världssamfundet, och visa att det faktiskt finns ett alternativ, att alla människor på planeten kan överleva, då skulle denna hoppfulla inställning, som just nu saknas helt, kunna föras in i debatten.

Samma sätt att tänka med hjälp av coincidentia oppositorum, att angripa problemet "uppifrån", som kan användas för att råda bot på underutvecklingen i världen med hjälp av Världslandbron, behöver vi också för att försvara oss mot hotet som kommer från rymden, som hotar oss alla. Ryssland har ett projekt för Strategic Defense of the Earth, SDE, och har bjudit in USA, och potentiellt fler länder, att samarbeta med Ryssland om ett gemensamt robotförsvar och om att skydda Jorden mot asteroid- och kometnedslag, vilket skulle kunna ersätta den nuvarande geopolitiska konfrontationen och det existenshot den innebär. SDE-projektet följer i traditionen från SDI, Strategic Defense Initiative, förslaget om hur kärnvapenhotet och uppdelningen av världen i militära block skulle kunna övervinnas, som min man Lyndon LaRouche tog fram för över 30 år sedan och som president Ronald Reagan gjorde till USA:s officiella regeringspolitik 1983.

SDE-projektet innehåller såväl system för tidig varning om människoskapade och naturliga katastrofer som samarbete kring bemannade rymdfärder. Det är den absolut nödvändiga ekonomiska vetenskapsmotorn som den krishärjade världsekonomin behöver för att komma upp i högre produktivitetsnivåer och skapa den nya vetenskapliga och teknologiska kapacitet som också behövs för att lösa problemen här på Jorden. Gemensamma bemannade rymdfärder är det nödvändiga nästa steget i människans utveckling, och med detta "utomjordiska imperativ", som den högt ansedde vetenskapsmannen och raketingenjören Krafft A. Ehricke efterlyste, kan mänskligheten nu äntligen bli vuxen, och lämna bakom sig sådana barnsjukdomar som att lösa konflikter med krig.

Om vi lyckas samla oss kring visionen om hur vi kan nå mänsklighetens gemensamma mål, och presenterar detta perspektiv som en medveten strategi för att undvika krig, då kan det ge hopp till ungdomsgenerationen, som nu över hela världen hotas av massarbetslöshet och desperat hopplöshet. Om ungdomarna utvecklar samma passion och upphöjda idéer som en gång livade rymdforskningens pionjärer, vilka nu gläder sig åt instrumenten på Mars-bilen Curiosity, som nu har "utvidgat människans sensoriska förmåga", om än med 14 minuters fördröjning – om ungdomar utvecklar den passionen, då har vi vunnit. I människans nästa skede kommer människorna att tänka som forskare och som kompositörer av stora klassiska konstverk.

Antingen agerar vi nu, i denna stund av yttersta fara, för mänsklighetens gemensamma mål, eller så kommer vi att sluta finnas till.

Helga Zepp-LaRouche är ordförande för det internationella Schillerinstitutet.