Hackerattack: Pearl Harbor eller Watergate? Rätten till "narrativ" eller sanning?

av Helga Zepp-LaRouche
11 mars 2017

Sex veckor efter president Trumps installation i ämbetet har det nyliberala etablissemanget fortfarande inte förlikat sig med utgången av ett demokratiskt val i USA; de nyliberala mainstream-medierna överträffar varandra i sina kampanjer, helt utan bevis, om att ryska hackerattacker skulle ligga bakom Trumps valseger.

I verkligheten handlar det om någonting helt annat: För det första har Trump lovat och är besluten att sätta stopp för den brittisk-imperiala politiken med ändlösa krig i Mellanöstern och istället ställa relationerna med Ryssland och Kina på en förnuftig grund. Och för det andra sker detta mot bakgrund av att det transatlantiska finanssystemet när som helst kan braka ihop, och Trump står, enligt presstalesmannen Sean Spicer, fast vid sin avsikt att genomföra en Glass-Steagall-bankdelning, vilket är det röda skynket för Londons City och Wall Street.

Washington Post och New York Times upprepar dagligen "narrativet" om ett påstått Rysslandgate, och NYT-kolumnisten Thomas L. Friedman halade till och med fram den mediala motsvarigheten till "Tjocka Berta" och jämförde den påstådda ryska hackningen av det Demokratiska partiets e-post med "Pearl Harbor" (Japans angrepp som ledde till USA:s inträde i andra världskriget) och "11 september"; Ryssland hade därmed slagit mot "den absoluta kärnan i demokratin".

Men vad var egentligen innehållet i den första omgången Wikileaks-avslöjanden om denna e-post? De avslöjade att det Demokratiska partiets ledning massivt hade manipulerat primärvalsprocessen till förmån för Hillary Clinton och mot Bernie Sanders. Och Wikileaks-dokumenten avslöjade dessutom vad Hillary Clinton hade sagt i sina tal inför bankirer på Wall Street, där hon gjorde fullständigt klart att hon som president skulle företräda Wall Streets intressen. Robert Parry, en grävande journalist med anseende som oförvitlig bl.a. genom sina avslöjanden i samband med Iran-contras-skandalen, konstaterar i sin artikel The Politics Behind Russia-gate att det är svårt att förstå hur det kan slå mot "kärnan i demokratin" att den amerikanska befolkningen får hjälp med sin rätt att bli informerad om dessa essentiella fakta rörande en presidentkandidat.

Precis när häxjakten mot Trump och flera av hans regeringsmedlemmar och rådgivare hade nått en ny kulmen började Wikileaks släppa en ny omgång dokument, som överträffar Edward Snowdens avslöjanden. Innehållet i dessa nya avslöjanden gäller den totala övervakning som hela världen står under inte bara genom NSA utan nu också genom CIA med hjälp av smarta mobiler, surfplattor, datorer, smarta TV-apparater och annan elektronik. Detta rör sig om ett gigantiskt lagbrott, som ännu inte lett till en storm av vrede bara därför att grodan kokas långsamt i grytan. Det är nämligen strikt förbjudet för CIA att genomföra operationer i USA mot den egna befolkningen. Från fru Merkel har man den här gången inte ens hört det överslätande "Spionera på vänner – det gör man bara inte."

Men i dessa nya Wikileaks-dokument fanns också avslöjandet att CIA har teknisk möjlighet att ta över andras elektronik och så att säga under falsk flagg utföra hackning och andra operationer, vilket väcker den legitima frågan om inte de påstått ryska hackerangreppen kanske utfördes från Langley, Virginia, CIA-högkvarteret? Eller kanske från USA-konsulatet i Frankfurt, som pekades ut som den näst viktigaste operationsbasen för den här sortens verksamhet i Europa, Kina och Mellanöstern? Särskilt det faktum att det i några av hackeroperationerna dök upp kyrilliska bokstäver och ryska namn tyder på operationer "under falsk flagg", eftersom de ytterst sofistikerade hackarna knappast kan vara så korkade att de serverar sina visitkort på en bricka.

I och med dessa avslöjanden har bladet vänts i USA. Nu handlar det inte längre bara om Trump-teamets påstådda kopplingar till Ryssland, utan i stigande grad om vem som ligger bakom "läckorna": det olagliga utlämnandet av information om samtal som Trump-medarbetare, helt i enlighet med det legitima fullgörandet av sina uppgifter som senatorer eller medlemmar av den tillträdande administrationen, haft med t.ex. den ryske ambassadören Kisljiak. Senatsutskottet som studerar dessa frågor under ledning av senator Grassley utreder nu i båda riktningarna – inte bara Trump-teamets påstådda kontakter med ryska institutioner utan också, och framför allt, var de olagliga otäta ställena inom underrättelseapparaten finns.

Under tiden har f.d. medlemmar av underrättelseapparaten tagit till orda, däribland William Binney, som var med om att ta fram NSA:s globala övervakningssystem – alltså en av de främsta experterna på detta område och numera whistleblower som Edward Snowden. Binney förkastar CIA:s metoder som fullständigt författningsvidriga. Han framhåller att dessa metoder innebär en total korruption av rättssystemet, att USA nu är en polisstat och farligt nära att bli en totalitär stat.

Det kan komma att visa sig att historien om det påstådda ryska hackandet av det Demokratiska partiets e-post, som i förlängningen ska ha hjälpt Trump till valsegern, inte alls var någon "Pearl Harbor-händelse", utan att tvärtom Trumps mångåriga vän Roger Stone har rätt i sin bedömning: Stone, som efter sin tid som medarbetare i Nixon-administrationen har medverkat i diverse Republikanska valkampanjer och administrationer, säger som aktivt tidsvittne till skandalen som satte punkt för Nixons politiska karriär, att den nu pågående affären är en skandal som utan tvekan är större än Watergate. Han menar att det handlar om det mest graverande brottet mot lagen och den offentliga moralen i USA:s historia.

Beträffande en av de frågor som nu trätt i förgrunden – nämligen vem som låg bakom ansökan till den s.k. FISA-domstolen (en specialdomstol ansvarig för skydd mot spionage) att godkänna övervakning av Trump – betonar Stone att det är osannolikt att detta skedde utan Obamas vetskap. I Nixons fall var det så att han faktiskt inte i förväg kände till inbrottet i Watergate-hotellet, men måste ändå till slut ta ansvar för det. Idag, menar han, är det bara en tidsfråga innan Obama, den dåvarande försvarsministern, cheferna för CIA och FBI kommer att utfrågas av en åtalsjury, och hela saken kan utvecklas till den största skandalen i amerikansk historia. Mycket snart kommer frågan att ställas vad Obama visste och när.

De nyliberala/neokonservativa på båda sidor om Atlanten beter sig barn som blundar och tror att de blivit osynliga. I hela världen talar man om att denna etablissemangsmodell, som bara ser till egna fördelar på det gemensamma bästas bekostnad, har misslyckats.

Donald Trump, som förvisso inte är perfekt och ännu har att bevisa att förtroendet han fått var befogat, och vars administration kryllar av suspekta individer, blev vald därför att den delen av Amerika som det nyliberala etablissemanget nonchalerade var trötta på de ändlösa krigen, som på 15 år kostat sex biljoner dollar, psykiskt skadat otaliga soldater och deras familjer och lämnat dem i ekonomiskt armod, trötta på "räddningspaketen" till Wall Street, trötta på drogepidemin i Amerika, och på ett liv utan framtid.

De arroganta och oresonliga kommentatorerna i Europa borde ta som förebild hur den strategiska förändringen uppfattas i andra delar av världen. Den 7 mars betonade den kinesiske utrikesministern Wang Yi än en gång att Kinas mål är att stabilisera världsläget genom ett samarbete mellan USA, Ryssland och Kina och att därutöver främja ekonomisk, teknologisk och vetenskaplig utveckling i hela världen. De moderna infrastrukturprojekt som Kina redan har initierat i 60 länder längs den "nya sidenvägen" erbjuder en plattform för de mest lysande utsikter för hela världen, om de viktigaste länderna engagerar sig för det, sa han. Initiativet till den nya sidenvägen kom från Kina, sa han, men den tillhör hela världen och dess välgärningar kommer alla länder att ha glädje av.

Det är givet att det inte är lätt för människorna i Tyskland att bilda sig en klar uppfattning, med tanke på de totalt likriktade mainstream-medierna och deras hysteriska anti-Trump-kampanj, demoniseringen av Putin och den mestadels negativa rapporteringen om Kina. Men en sak borde i alla fall stå klar om man tänker efter: Problemen i världen kan bara lösas om USA, Ryssland och Kina samarbetar. Och bara de krafter i Tyskland förtjänar att stödjas som ansluter sig till det perspektivet.

Tyskland har en fantastisk chans att bidra med sin stora kulturella och vetenskapliga tradition till gestaltningen av det nya paradigmet, kännetecknat av ett samarbete mellan alla länder om utbyggnaden av den nya sidenvägen i en win-win-anda. Låt inte vägen dit blockeras av massmediernas "narrativ".