Gnistan som tände tyska måndagsdemonstrationerna

Monitor Nr 6
September 2004


Gnistan som tände tyska måndagsdemonstrationerna

De nya måndagsdemonstrationerna i Tyskland är på väg att bli landsomfattande. Det kan bli slutet på den globalisering, som hittills framställts som "oundviklig". Måndagsdemonstranterna i Leipzig har faktiskt erfarenhet av hur man genomdriver ett systemskifte. Om tyskarna börjar lägga om kursen finns möjligheten att få fram resurser även i Sverige liksom i resten av värden, till att börja bygga infrastruktur och produktiva arbetsplatser igen. Det kan hejda den nedmontering av alla skyddsnät, hälsovård och välfärdsinstitutioner, som drivits fram för att i konkurrensens namn anpassa alla länders ekonomier till världens lägsta löner och sämsta sociala villkor.

I Tyskland är människorna förtvivlade inför regeringens sparpaket Agenda 2010, som bl.a. ska ta bort den fria tandvården, och speciellt inför Hartz-4-beslutet, att från den 1.1. 2005 kasta ut från a-kassan alla de två miljoner som varit arbetslösa i mer än ett år. Det innebär att alla dessa måste sälja allt de äger för att kvalificera sig för ett liv i fattigdom på 345 euro/månad i socialbidrag.

Speciellt utsatt var man i östra Tyskland, där hela familjer är arbetslösa, och det blev inte bättre av att regeringen föreslog 600 000 beredskapsjobb till en (!) euro/arbetstimme. Det var i detta klimat, och mot bakgrund av att Leipzig och hela delstaten Sachsen tidigare varit ett kulturellt och industriellt center, som Helga Zepp-LaRouche, ordförande i EAP:s tyska broderparti BüSo, tillsammans med LaRouches europeiska ungdomsrörelse (LYM) bestämde sig för att sätta i gång måndagsdemonstrationerna igen.

Efter ett upprop den 7 juli, som har delats ut av LYM-ungdomarna i hundratusentals exemplar i enbart delstaten Sachsen, samlades 25 av dem till den första demonstrationen i Leipzig måndagen den 12 juli i ösregn. Veckan efter anslöt sig enstaka Leipzigbor, däribland några hemlösa, till demonstrationen som med banderollen "In Sachsen muss die Wirtschaft wachsen" sjungande tågade den gamla marchvägen genom gatorna. Till nästa demonstration, som åter genomfördes i ösregn, anslöt sig ytterligare 50 personer, och den 2 augusti hade demonstrationen växt till 350 personer.

Efter tredje veckan hade idén om måndagsdemonstrationer spridit sig som en löpeld genom lokala initiativ. Hittills har de omfattat mer än 100 000 personer i 200 städer.

I de tysta stora demonstrationerna, som till en början bara protesterade mot åtstramningen och helt saknade det minsta förslag på var resurserna skulle komma ifrån, har LYM-ungdomarna varit ensamma om att föra fram en ekonomisk krislösning (se sid. 2 och 4 samt Fysisk ekonomi). Texten på deras banderoll "Investera i stället för att spara" sökte sig in i DN:s reportage från Leipzig. Fortsättningen på banderolltexten, "Investera 200 miljarder euro/år och skapa 8 miljoner jobb", har nu börjat sprida sig när den ena måndagsdemonstrationen efter den andra också börjar kräva nya jobb.

Demonstrationerna har nu fått den omfattningen att bankerna och deras talesmän börjat oroa sig ordentligt på andra sidan Atlanten. Standard & Poor's hotar tyska regeringen med att deras statsobligationer blir värderade som skräpobligationer, om inte "arbetslöshetsreformen" drivs igenom. Dessutom stegrar de neokonservativa och deras skyddsling Sharon nu hoten om nya krig.

Det är helt klart att folk i Leipzig känner igen hotet från kombinationen av fascistisk åtstramningspolitik och krigsrisk på huden. I denna explosiva situation har ungdomarna utvecklat en oslagbar metod att få demonstranterna att se lösningen - sångens makt. Deras belcantotränade sångröster hjälper dem att övervinna rädsla och pessimism. Var helst de visar sig med sina banderoller eller talar till demonstrationerna lyssnar man när de tar till sång. Mest av allt berörs människorna av Beethovens tonsättning av Schillers "Glädje, sköna gudanista", som sjöngs i måndagsdemonstrationerna 1989. Det är den klassiska kulturen som hjälper människorna att förstå att det förslag som LYM-ungomarna kommer med faktiskt erbjuder en utväg ur den annars hopplösa krisen.

Irak, Iran och israeliska spioner

Det finns ett samband mellan den fredliga upplösningen av striden om den irakiska heliga staden Najaf, den hätska ordväxlingen mellan Iran å ena sidan och USA-Israel å den andra om "förebyggande militära angrepp", och nu senast avslöjandet att det finns "israeliska spioner i Pentagon".

Medarbetare till Lyndon LaRouche på det amerikanska nyhetsmagasinet Executive Intelligence Review har de senaste månaderna noterat hur krafter i USA och Israel har byggt upp för ett nära förestående militärt angrepp "i förebyggande syfte" mot Iran, främst mot den iranska kärnkraftsanläggningen i Bushehr. Ett sådant angrepp skulle bli startskottet för ett nytt "Mellanösternkrig".

Under hela den tre veckor långa belägringen av den irakiska heliga staden Najaf försökte den USA-tillsatta irakiska marionettregimen dra in Iran i konflikten, genom att hävda att den extremistiske prästen Moqtada al-Sadr fick vapen och annat stöd från Iran. Detta skedde samtidigt som Iran och USA-Israel utväxlade hotelser om förebyggande militära angrepp mot varandra.

John Bolton, neokonservativ statssekreterare på amerikanska UD, sa den 17 augusti att Iran var en "ledande sponsor" av den internationella terrorismen och att USA inte kan tillåta att "Iran skaffar sig kärnvapen och möjlighet att skicka iväg dem till Europa, större delen av Centralasien och Mellanöstern, och ännu längre bort". Bolton påstod att iranska företrädare hade sagt att Iran inom ett års tid skulle kunna tillverka vapenuran, och inom tre år ett kärnvapen - ett påstående som inte bekräftades från iranskt håll, men däremot upprepades i Knesset av en chef inom den israeliska militära underrättelsetjänsten.

Irans försvarsminister Ali Shamkhani svarade nästa dag med att göra klart att Iran "inte tänker sitta med armarna i kors och vänta på vad andra kan hitta på att göra med oss". Han antydde att det inte bara är Amerika som kan utföra angrepp i förebyggande syfte, och framhöll att inte bara Amerika har en närvaro i regionen: "Vi finns också där, från Khost till Kandahar i Afghanistan; vi finns i Gulfen och vi kan finnas i Irak." Han varnade: "Vi kommer att uppfatta varje angrepp mot våra kärnkraftsanläggningar som ett angrepp mot hela Iran och vi kommer att slå tillbaka med all vår kraft."

Beträffande Israels roll sa Shamkhani att Israel aldrig skulle gå till militärt angrepp utan att först ha fått klartecken från USA, och att Iran inte gör någon skillnad mellan USA och Israel.

Den israeliske försvarshistorikern Martin Creveld tonade ned hotet från Iran, i en artikel i International Herald Tribune den 21 augusti. Påståenden om att Iran kan skaffa sig kärnvapen om tre år har varit i omlopp i femton år nu, och alltid visat sig vara falska. Numera har ju också hela världen lärt sig att vara skeptisk till uppgifter som kommer från underrättelsetjänsterna, "inklusive den israeliska, som mer än en gång har uppfunnit icke-existerande hot".

Creveld pekade i stället på att Israels premiärminister "Ariel Sharon kan vara på krigsstigen igen" och att "målet är Iran". Risken ökar genom att det politiska USA nu är mitt uppe i en het valstrid, inför det kommande presidentvalet: "Om Sharon vill gå till verket vore rätta tidpunkten någon gång mellan nu och november ... Om Israel slår till, kan Iran svara med att skicka iväg sina egna missiler mot Israel, men det är inte troligt."

Tidningar i Saudiarabien och Kuweit varnade USA och Israel för att gå till angrepp mot Iran, eftersom Iran då antagligen skulle svara med att angripa inte bara Israel, utan alla USA:s vänner och allierade i området, framför allt de stora oljeproducerande länderna, och sätta hela regionen i brand.

Men då kom plötsligt flera överraskningar. Storayatollan Ali Al-Sistani, shiamuslimernas högsta andliga ledare, avbröt sin konvalescens efter en hjärtoperation i London och skyndade sig den 24 augusti hem till Irak för att försöka få ett slut på striderna som rasade i hans egen hemstad Najaf. Al-Sistani, som åtnjuter stor respekt bland de flesta irakier, uppmanade alla troende irakier att tillsammans med honom genomföra en fredlig marsch till Najaf för att rädda staden. Hundratusentals irakier kunde väntas följa honom nästa dag. På detta sätt, genom att lägga sin oerhörda moraliska auktoritet i vågskålen, kunde Al-Sistani tvinga på den irakiska regeringen, dess amerikanska herrar och Al-Sadr en fredlig lösning, som innebar att de upphörde med sina strider och lämnade staden. Al-Sadr gick med på att avväpna sin milis och att arbeta politiskt med sikte på valet som ska hållas i januari 2005.

Läget i Irak och i hela regionen hade förändrats totalt.

Bara en vecka senare läckte det ut i USA att FBI letade efter en misstänkt "israelisk spion" i Pentagon. Spionen, eller kanske snarare spionnätverket, hade via den pro-israeliska lobbygruppen AIPAC försett Israel med topphemliga amerikanska planer angående Iran. Israel hade på så vis givits stora möjligheter att påverka dessa planer.

Larry Franklin har pekats ut som den misstänkte spionen. Han har arbetat som avdelningschef, under William Luti, i Pentagons beryktade Office of Special Plans. Därifrån gick befälskedjan upp till statssekreteraren i försvarsdepartementet Douglas Feith, och därifrån vidare upp till biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Som Monitor-läsarna vet, utgör detta kärnan i den neokonservativa Likudnik-fraktionen i den amerikanska regeringen. Denna grupp har länge pekats ut av LaRouche och EIR som ett israeliskt spionnäste, som också låg bakom planeringen av Irakkriget.

LaRouches kommentar

Lyndon LaRouche förklarade i ett uttalande den 30 augusti att det faktum att detta avslöjande kommer nu, även om informationen har varit känd länge, visar att ansvarskännande personer i USA agerar, över partigränserna, för att sätta käppar i hjulet för de vanvettiga planerna på ett krig mot Iran. Avslöjandet av "Wolfowitz' resurs Larry Franklin" handlar om att sätta stopp för krafter i Israel som hotar att sätta i gång ett nytt Mellanösternkrig, som nu skulle utkämpas med kärnvapen. Ett sådant krig skulle utlösa utbrott av asymmetrisk krigföring som skulle sprida sig som en löpeld över världen, där kärnvapen och andra specialvapen skulle komma till användning. Det skulle bli mycket mera omfattande, mer dödligt och mycket mer långverkande än något tidigare s.k. Mellanösternkrig i modern tid. LaRouche fortsatte:

- Avsikten hos de brottsliga elementen på USA:s sida är att släppa lös en del av Israels militära kapacitet, i den form som Rand Corporation och andra för flera decennier sedan kallade för en breakaway ally-form av nukleärt chicken-game, mot Iran och andra måltavlor i den regionen. Det vill säga: Ett land som är allierat med USA, och som är otåligt över att USA inte självt ingriper militärt, startar ett krig, och hångrinar mot USA, som för att säga: "Vi startar kriget, och sen får ni utkämpa det!"

LaRouche uppmanade alla ansvarskännande krafter i USA att förenas i ansträngningarna att se till att dessa krigsplaner stoppas.

Som för att bekräfta LaRouches varning uppmanade Frank Gaffney, som jobbade ihop med Douglas Feith i Pentagon under Reagan, Israel att agera just i denna breakaway ally-form, i en artikel i Washington Times den 31 augusti med rubriken "The Iranian Bomb". Gaffney skrev att skriverierna om israeliska spioner hade tagit bort uppmärksamheten från Iran, och att "om USA är ovilligt att vidta konkreta åtgärder för att förhindra att den iranska bomben blir verklighet, kommer dess bundsförvant Israel troligen att känna sig nödgad att handla på egen hand precis som det gjorde i raiden 1981 som slog ut Saddam Husseins nukleära infrastruktur."

Men lobbygruppen AIPAC, som hade planerat att dra i gång en stor kampanj kring "hotet från Iran" den 1 september, avblåste kampanjen när spionaffären blev känd.

De neokonservativa är sårade men inte uträknade, just därför kanske desto farligare.

Hussein Askary

LaRouche ska hjälpa Kerry vinna valet

Efter det demokratiska partiets nomineringskonvent i Boston, den 30 juli, tillkännagav den f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche att han bildar en ny politisk aktionskommitté, som ska se till att duon Bush-Cheney förlorar valet den 2 november. Aktionskommittén heter The Lyndon LaRouche Political Action Committee, förkortat LaRouche PAC, på webben www.larouchepac.com. Fokus ligger på att backa upp LaRouches ungdomsrörelse när den nu, efter den framgångsrika mobiliseringen i samband med konventet i Boston, utvidgar sina aktiviteter, för att få USA:s "forgotten men and women" att gå och rösta.

LaRouche var rakt på sak:
- Vi har en situation där den nominerade presidentkandidaten, Kerry, måste röstas in i Vita huset i november. Kerrys team har fortfarande många problem, de är inte riktigt redo att handskas med många problem som USA kommer att råka ut för under den här perioden. Men vi måste få honom vald. Därför att alternativet är otänkbart.

Ett program för USA:s demokrater

I samband med det demokratiska nomineringskonventet började Lyndon LaRouche sprida sitt förslag till partiprogram för demokraterna i höstens val, "A Real Democratic Platform for November 2004". Partiet måste vakna upp ur sina fantasier och se verkligheten som den är: det internationella finanssystemet är bankrutt och de mäktiga finanskrafter som skapade Hitler är ute efter att köra systemet i botten och skapa ett nytt fascistiskt världsimperium. Vicepresident Dick Cheney är ett av deras redskap, och han måste sparkas från regeringen omgående - annars kanske det inte blir något val över huvud taget.

Den andra stora uppgiften för det demokratiska partiet, förklarar LaRouche, är att se till att USA får en ny president och en ny tvåpartikoalition i kongressen, som tar sin utgångspunkt i Franklin D. Roosevelts politik för att ta USA ut ur depressionen och återuppbygga världsekonomin.

Ett alternativ är välbehövligt, eftersom det demokratiska partiets officiella partiprogram, som antogs i Boston, i många stycken är en blek kopia av Bush-administrationens politik - man tycker t.ex. att USA ska ingripa unilateralt och "preventivt" i "kriget mot terrorismen", och man slungar ut hotelser mot Iran, Nordkorea och andra länder. Dessutom har John Kerry inte på något sätt visat att han är "sin egen", i alla fall inte politiskt. Så här långt har han fegt anpassat sig till en ekonomisk politik som i grunden är fascistisk. Frågan är därför: Vem ska kontrollera USA:s nästa president?

LaRouche är bestämd på att det är det amerikanska folkets intressen, inte finansoligarkins, som presidenten ska tjäna. Men då måste folket "uppmuntras att komma ut från sina privata rävgryt, där de har suttit och tryckt och väntat på att verkligheten ska kasta in handgranater i deras ideologiska gömställen. Våra medborgare måste sluta tänka som undersåtar ... Vårt parti måste ge dem modet att se, och bemästra, det dödligt reella sambandet mellan en ekonomisk depression och ett expanderande världskrig."

I själva partiprogrammet, som har rubriken "A Democratic Manifest", går LaRouche igenom det paradigmskifte som, från och med mitten av 1960-talet, förvandlade USA från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, och hur den amerikanska nationen sedan dess har förändrat karaktär på ett sätt som fått förödande konsekvenser, särskilt för ungdomen. I sin kritik mot Bush-administrationen siktar LaRouche in sig på vicepresident Dick Cheneys roll i utformningen av politiken för "permanenta krig", inklusive med kärnvapen, som har sin förebild i romarriket. Som det enda adekvata svaret på det hotande internationella ekonomiska systemsammanbrottet efterlyser LaRouche en återgång till principerna som låg till grund för FDR:s framgångsrika reformer och till FDR:s utrikespolitiska synsätt.

Måndagsmanifest

Måndagsdemonstrationerna i östra Tyskland mot regeringens åtstramningspolitik fortsätter, och sprider sig till städer i västra Tyskland.

Den av Helga Zepp-LaRouche ledda Medborgarrättsrörelsen Solidaritet (BüSo) gick den 17 augusti ut med ett "Manifest för måndagsdemonstrationerna". Manifestet sprids bland arrangörskommittéerna bakom de olika protestyttringarna, särskilt i östra Tyskland, och särskilt i delstaten Sachsen, där BüSo och LaRouches ungdomsrörelse driver en mycket livlig valkampanj inför delstatsvalet där den 19 september.

Manifestet slår fast:
"Vi behöver en landsomfattande debatt. Eftersom den globala finansiella och ekonomiska krisen helt säkert kommer att spetsas till inom en nära framtid, är det absolut nödvändigt att folk från de olika organisationer och institutioner som deltar i protesterna mot [åtstramningsplanen] Hartz-4 så snabbt som möjligt enas om principerna för ett positivt alternativ till sparpolitiken. Detta skulle kunna ske i form av rundabordssamtal.

Här följer några viktiga principer, som det så snabbt som möjligt måste skapas klarhet kring:
1. Målet för demonstrationerna är inte att fälla regeringen, utan att den måste ändra sin ekonomiska politik.
2. Eftersom Hartz-4-politiken utspelar sig i det strategiska sammanhanget av en fullständig sammanbrottskris för det globala finanssystemet, är en lösning inom ramarna för systemet med flytande växelkurser inte möjlig, och en återgång till fasta växelkurser absolut nödvändig.
3. Alla budgetbesparingar i Brünings efterföljd förvärrar bara problemet, eftersom man inte tar itu med det verkliga problemet, som är hur man skapar full, produktiv sysselsättning.
4. I händelse av de väntade internationella finanskrascherna måste regeringen sätta in vissa krisåtgärder, baserade på principen att befolkningens intressen måste komma först. Detta för att vinna tid för de nödvändiga förhandlingarna på internationell nivå om införandet av ett Nytt Bretton Woods-system.
5. Alla tänkbara insatser måste göras för att förmå USA att gå tillbaka till ett system med fasta växelkurser och en politik i Franklin D. Roosevelts tradition. Tillsammans med våra europeiska grannar måste vi hålla fast vid idén om ett gemensamt Europa - ett Europa bestående av suveräna nationalstatsrepubliker, vilket innebär ett omedelbart skrotande av 'Maastrichtsystemet' med dess oberoende centralbanker och s.k. stabilitetspakt.
6. I Tyskland behöver vi omgående en produktiv kreditexpansion på 200 miljarder euro per år, förmedlad genom återuppbyggnadsbanken KfW, för investeringar i modern infrastruktur, t.ex. en utbyggnad av magnettågsbanorna som en del av de eurasiska landbroarna. I det sammanhanget måste vi prioritera en nyindustrialisering av de nya tyska delstaterna, vilka fått se sin industriella potential till stor del monteras ned genom den hänsynslösa privatiseringspolitiken sedan 1990-91, så att dessa delstater kan fylla sin funktion som brohuvuden i utbyggnaden av de eurasiska landbroarna.
7. Vi måste anknyta till vår stora klassiska kulturtradition, till Bachs, Mozarts, Beethovens och Schuberts musik, till Lessings, Mendelssohns och Schillers verk, till Leibniz, Kaestners, Gauss, Riemanns och Cantors vetenskapstradition, till vom Steins, Humboldts och Lists statsteoretiska idéer, för att bara ta några exempel. Bara då kan vi inom oss själva och i befolkningen mobilisera den storhet i moralen och upphöjdhet i tanken som vi behöver för att kunna övervinna den här krisen."

Så skapas åtta miljoner nya jobb

Helga Zepp-LaRouches BüSo-parti griper in i de nya måndagsdemonstrationerna med ett program som visar hur man kan skapa åtta miljoner nya jobb i Tyskland och nå upp till full sysselsättning. I centrum står stora infrastruktur- och teknikprojekt, finansierade med en statligt styrd kreditexpansion i storleksordningen 100 miljarder euro per år. Dessa krediter, som är tänkta att slussas ut genom nyskapade kreditinstitutioner och den redan befintliga återuppbyggnadsbanken KfW, kommer att generera ytterligare 100 miljarder euro per år i privata investeringar.

Eftersläpningen i infrastrukturinvesteringar i Tyskland, på federal, delstatlig och kommunal nivå, uppskattas till mer än 1 500 miljarder euro. För varje miljard euro i sådana investeringar skapas i snitt 25 000 jobb, varav cirka hälften inom byggsektorn. Det betyder samtidigt att arbetslöshetskostnaderna reduceras till hälften. För de offentliga finanserna är dessa investeringar alltså till hälften självfinansierade.

Inom det privata näringslivet är den lediga kapaciteten - anläggningar, maskiner, annan utrustning - inte alls så stor att det utan vidare går att skapa flera miljoner nya jobb där. Kapacitetsutnyttjandet inom industrin ligger på runt 85 procent, vilket betyder att mindre än en miljon skulle kunna nyanställas inom ramarna för det nu befintliga fysiska kapitalet.

Slutsatsen blir att det behövs en ny kapitalbildning av ofantliga mått, särskilt inom industrin, om Tyskland ska komma upp i full sysselsättning. Mer än hälften av de nya jobben borde vara inom industrin. Med tanke på kapitalintensiteten inom industrin betyder det att det fysiska kapitalet inom alla industrigrenar behöver öka med cirka 600 miljarder euro. För hela det privata näringslivet behövs grovt räknat 1 000 miljarder euro i nytt fysiskt kapital för att det ska ge åtta miljoner nya jobb. Räknar man in den offentliga infrastrukturen behövs det alltså 2 000 miljarder euro i investeringar i den tyska ekonomin för att skapa full sysselsättning. Med 200 miljarder euro i nya investeringar varje år kan detta mål nås inom loppet av tio år.

Eftersom flertalet nya jobb kommer att vara produktiva heltidsjobb, skulle denna investeringsvolym ge ett så stort produktionstillskott att de nuvarande kostnaderna för arbetslösheten skulle vändas till ett kanske dubbelt så stort överskott. Den öppna arbetslösheten i västra Tyskland är nu 10,5 procent, i östra Tyskland 18,5 procent. Räknar man in den dryga miljon människor som är "i åtgärder" och även de knappt två miljoner som finns i den "dolda arbetskraftsreserven", som inte är anmälda som arbetssökande, kan det röra sig om åtta miljoner människor eller fler som är faktiskt arbetslösa. Arbetsmarknadsinstitutet IAB beräknar att arbetslösheten allt inkluderat nu kostar den tyska staten cirka 230 miljarder euro om året.

USA driver på Natos östoffensiv

Flera europeiska tidningar - bl.a. liberala Guardian och militärtidskriften Jane's Defense Weekly i Storbritannien och Gazeta Wyborscza i Polen - har rapporterat att Bush-administrationen har långt framskridna planer på att installera försvarssystem mot ballistiska robotar (BMD) i östra och sydöstra Europa. I nästan ett års tid har förhandlingar förts mellan företrädare för å ena sidan USA:s försvarshögkvarter Pentagon och State Department och å andra sidan regeringarna i Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien.

I Alaska finns redan en BMD-bas med anti-robot-robotar och ytterligare en håller på att färdigställas i Kalifornien. Den amerikanska regeringen har träffat överenskommelser med de danska och brittiska regeringarna om att uppgradera BMD-radarstationer på Grönland och i norra England. Nu vill man bygga ytterligare en BMD-radarstation och en tredje BMD-bas med anti-robot-robotar i Europa. Enligt Guardian är det statssekreterare John Bolton som leder förhandlingarna på den amerikanska sida (den neokonservative Bolton är även aktiv i destabiliseringen av Mellanöstern, se sid. 3). Tidningen hänvisar också till att chefen för Pentagons robotförsvarsbyrå, general Ronald Kadish, tidigare i år informerade kongressen om planer på att bygga en tredje BMD-bas i Europa.

Polen tycks ligga bäst till för de planerade BMD-baserna. Polska utrikesministeriets talesman Boguslaw Majewski har förklarat att "vi är mycket intresserade av att bli en konkret del av [BMD-] arrangemanget. Vi har fört samtal om detta med amerikanerna sedan slutet av förra året". Guardian kunde rapportera att amerikanska officerare hade rekognoscerat bergsområden i södra Polen. Enligt den förre polske försvarsministern Janusz Onyszkiewicz skulle BMD-baserna kunna förklaras vara extra-territoriella enheter under amerikansk överhöghet.

En polsk källa säger till EIR "att ingenting är avgjort" i frågan om BMD-baserna även om den amerikanska regeringen "driver frågan med kraft". Källan påpekar att det finns "folk i Polen som är allvarligt bekymrade över dessa planer, särskilt med tanke på hur det skulle påverka Polens långsiktiga relationer med Ryssland".

Den officiella motiveringen till att bygga BMD-baser i Polen eller andra länder i östra och sydöstra Europa är det påstådda missilhotet från länder i Sydvästasien, speciellt Iran. Men i Moskva kommer byggandet av nya amerikanska BMD-baser nära den ryska gränsen helt klart att uppfattas som en provokation, i linje med de amerikanska neokonservativas krigspolitik. Ryssarna monterade faktiskt ned sina ABM-radarsystem i Lettland för bara fem år sedan.

Rysk försvarsbudget upp 40 procent

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld avslutade den 13 augusti sin rundresa till Oman, Afghanistan, Azerbajdzjan och Ukraina med ett överraskande besök i S:t Petersburg, där han träffade den ryske försvarsministern Sergej Ivanov. De talade om det rysk-iranska nukleära samarbetet, krisen i Georgien, USA:s militära omgrupperingar i Europa, Nato-utvidgningen i Östeuropa och USA:s BMD-planer.

Dagen dessförinnan hade president Putin meddelat att försvarsanslaget i nästa års budget kommer att öka med 40 procent. Finansminister Kudrin förklarade att det i pengar räknat blir en ökning med 70 miljarder rubel. De kommer främst att användas till ny utrustning, högre löner och förbättrade sociala villkor för de anställda.

Med på mötet i Kreml där nyheten släpptes var också försvarsminister Ivanov, den nytillträdde överbefälhavaren general Balujevskij och vice chefen för säkerhetsjänsten FSB.

Balujevskijs företrädare på posten som överbefälhavare, general Kvasjin, som nyligen avskedades, var mest intresserad av de konventionella stridskrafterna. Därav kan man antagligen sluta sig till att Balujevskij och försvarsminister Ivanov nu kommer att satsa på en modernisering av den ryska strategiska kärnvapenarsenalen.

Fysisk ekonomi
September 2004

Först, den 6 augusti, avfärdade finansminister Wilhelm Clement de återupptagna måndagsdemonstrationerna som "fullständigt malplacerade" - jämförelsen med protesterna som fällde DDR-regimen var "pinsam", sa han.

Sedan, den 11 augusti, backade han och förbundskansler Schröder från några av de värsta inslagen i Hartz-4-planens besparingar riktade mot de långtidsarbetslösa.

Därefter, på en presskonferens i Berlin den 18 augusti, förklarade Schröder att "alla nödvändiga beslut har fattats" och att demonstranterna inte skulle vänta sig "några ändringar" i Hartz-4-politiken. Människor hade naturligtvis rätt att protestera, men protesterna var "obefogade". Schröder försökte också förringa betydelsen av måndagsmötena, genom att säga att de som låg bakom dem var "extremister på höger- och vänsterkanten" samt en "obstruktionsallians" mellan det kristdemokratiska CDU och det reformkommunistiska PDS.

Den 29 augusti förklarade en hårt pressad Schröder att Hartz-4-planen låg fast, men att alla andra planerade åtstramningar, främst inom sjukvården, skulle skjutas upp till efter förbundsdagsvalet 2006.

Symptomatiskt för stämningsläget inom Schröders SPD är att partiordföranden Franz Müntefering har sagt åt partimedlemmarna att inte ta ordet "Hartz-4" i sin mun. Han tror tydligen att om man säger "åtgärder mot långtidsarbetslösheten" i stället, så kommer protesterna att försvinna.

Den klämma som Gerhard Schröder sitter i är exakt densamma som Göran Persson, och alla andra svenska politiker, på riksdags-, landstings- och kommunal nivå, också sitter i. Och utvägen är densamma för dem som för Schröder.

Lyndon LaRouche, världens just nu främsta företrädare för den fysisk-ekonomiska vetenskapen, förklarar här hur denna utväg ser ut.

Schröder i klämman:
Världens finanssystem rämnade i Tyskland i dag!

Talet som Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder höll i Berlin i dag markerar att det ruttnande internationella finanssystemet faktiskt har börjat bryta samman. Det började för ett par veckor sedan, med till synes små, lätt förbisedda sammankomster, jämförbart med hur frågan om rätten att resa utomlands triggade den serie händelser som snabbt ledde till den (Öst-) Tyska Demokratiska Republikens (DDR) redan oundvikliga sammanbrott 1989. Frånsett den ironin är det den största och farligaste internationella finanskrisen i modern tid. Det är inte något som är på väg att hända; det är något som redan pågår, en kris som inte kan hejdas såvida inte vissa nödåtgärder som jag har rekommenderat omedelbart sätts in.

Nyckeln till de frågor som aktualiserats på nytt i Berlin i dag, är att detta inte är en tysk kris. Det är en världskris som valde att bryta ut, som en världskris, i Tyskland i dag. Det är en redan frambrytande världskris för inte bara Europas och USA:s ekonomier, utan en allmän sammanbrottskris för hela det nuvarande internationella finans- och valutasystemet. Det nuvarande, kring IMF uppbyggda systemet, systemet med flytande växelkurser, kommer inte att överleva rikoschetterna från de globala effekterna av denna framstormande kris som väller ut från Tyskland. Ingen del av världen, Kina inbegripet, kan klara sig undan raseriet i denna globala storm. Det som händer i Berlin i dag bestämmer således på förhand det val av framtid som USA redan nu erbjuds.

Om inte de tillämpliga EU-bestämmelserna, och "globaliseringssystemet", omedelbart lyfts bort, finns det inget som kan stoppa det världsvida jordskred som började för fyra veckor sedan, i den tyska delstaten Sachsen.

Jag förklarar.
Tekniskt sett hade den tyska regeringen tydliga lösningar till hands. Den hade bara behövt följa instruktionerna som presenterades på ett möte i Berlin 1931 med Friedrich Listsällskapet, av den förträfflige dr Wilhelm Lautenbach. Om Lautenbachs förslag hade genomförts, hade Adolf Hitler aldrig kommit till makten. De åtgärder som Lautenbach föreslog då, var i stort sett identiska med den nytillträdde presidenten Franklin D. Roosevelts åtgärder för att stoppa den politik som hade förts av Amerikas egen "Brüning", president Hoover. Det som händer med Tyskland i dag är i hög grad jämförbart, strategiskt sett, med det som hände med Tyskland då.

Problemen som lägger hinder i vägen för ett riktigt agerande från förbundskansler Schröders sida är i princip tre: (1) Globaliseringen, som radikalt måste vridas tillbaka, om Tyskland och de övriga väst- och centraleuropeiska nationerna över huvud taget ska överleva den nu frambrytande krisen. (2) De kliniskt vanvettiga EU-bestämmelser som hindrar de enda möjliga stimulansåtgärder som någon tysk regering skulle kunna ta till i detta läge. (3) Utpressningen mot Tyskland genom inte bara hotelserna från Standard & Poor's, utan genom att denna utpressning också har stöd från en grupp internationella finansoligarker av samma skrot och korn som den Synarkistinternational som tillsatte varenda en av fascistregimerna på den europeiska kontinenten under intervallet 1922-45.

USA:s nuvarande regering, ledd av den med premiärminister Tony Blair förbundne vicepresidenten Dick Cheney, representerar ett komplex av ideologier och finansintressen som i allt väsentligt är en kopia av Synarkistinternationalen under åren 1922-45, inbegripet det nazistiskt kontrollerade, synarkistiska USA-hatande parti som samlade de krafter i Mexico som hatade det landets egen president Lazaro Cardenas. Den politik för ständiga, kärnvapenladdade krig i "förebyggande" syfte som Bushs kontrollör Cheney står för, är just nu det största fascistiska hotet mot såväl de kontinentaleuropeiska nationerna som mot USA:s inre angelägenheter i dag.

Det sorgliga med förbundskansler Schröders tal i dag, i ljuset av denna större verklighet, är att han själv tar på sig det moraliska ansvaret för det skandalösa tillstånd som en grupp internationella finansoligarkiska intressen har försatt hans tyska regering och nation i. Faran med detta är, att förbundskanslern kommer att dra på sig det hat som egentligen borde riktas mot Tysklands nuvarande förtryckare. Det finns för närvarande inget synligt, dugligt alternativ till förbundskansler Schröder i Tyskland. Däri ligger risken för en tysk tragedi nu.

Under mer sunda världspolitiska förhållanden skulle världens ledande nationer ha reagerat med att skyndsamt kalla samman en internationell valutakonferens, där de skulle ha använt sin auktoritet och sitt inflytande för att tvinga det motspänstiga nuvarande finans- och valutasystemet att genomgå en behandling. För, om Tyskland faller till att få status som en "misslyckad stat", vilket kan hända, så som det nu ser ut, kommer ingen del av världen att slippa undan de otäcka kedjereaktionseffekter som det kommer att få.

Ett tyskt sammanbrott skulle sätta i gång en kedjereaktion som snabbt skulle innebära slutet för alla stabila regeringar i det kontinentala Väst- och Centraleuropa, och det skulle i sin tur trigga en omedelbar kedjereaktionskollaps av hela det nuvarande internationella finans- och valutasystemet. Kategorin "misslyckade stater" måste därför i stället tillämpas på de nationer som, till skillnad från Tyskland, tillät de oundvikliga konsekvenserna av de aktuella EU-besluten, och på inkompetensen hos den nuvarande amerikanske presidenten, som fortsätter att driva igenom en global politik som kommer att bringa det högspända, akut sårbara världssystemet på fall nu.

Besluten som behöver fattas omgående är i grunden elementära:
(1) Skrota de tyranniska och destruktiva EU-bestämmelserna, och återge medlemsländerna deras suveräna rätt att skapa långsiktiga kapitalkrediter så att de kan få fart på produktion och sysselsättning tillräckligt mycket för att Tyskland, och andra länder, ska få balans i sina inkomster och utgifter.
(2) Använd denna mekanism (statliga krediter) för att förhandla fram långsiktiga handelsöverenskommelser mellan, i första hand, länderna på den eurasiska kontinenten.
(3) Använd det faktum att vi redan har en allmän sammanbrottskris på halsen till att riva upp all globalisering: återinför principen "rättvis handel", genom mellanstatliga överenskommelser som tar hänsyn till de långvariga krisförhållanden som världen har levat under; dra i gång stora projekt för att modernisera den grundläggande ekonomiska infrastrukturen som den främsta konjunkturstimulerande åtgärden, och prioritera framför allt det som i Tyskland kallas "Mittelstand", små och medelstora företag.

Steg måste också tas mot att upprätta permanenta långsiktiga avtal om en återgång till principerna som låg till grund för det ursprungliga Bretton Woods-systemets fasta växelkurser. Utan fasta växelkurser går det inte att ge ut långfristiga krediter mot en ränta på mellan 1 och 2 procent.

Den nödvändiga övergångsperioden kommer att bli politiskt besvärlig, men om vi inser det farliga i att inte vidta dessa åtgärder så kommer vi att finna på sätt att nå den enighet som leder fram till de överenskommelser vi måste träffa. Om vi misslyckas, kommer alla våra efterkommande som lyckas överleva vår generations dårskaper att förbanna oss, lika mycket för det som vi gjort som för det vi inte gjort.

Om vi inte räddar Tyskland från detta, kommer hela världssystemet att brytas sönder på ett alltmer okontrollerat, kanske okontrollerbart sätt. Den tyska regeringen måste ges handlingsfrihet och stöd för att kunna vidta de förändringar som behövs för att avstyra hotet om en upplösning av denna tungt vägande nation i hela världssystemet.

Vad beträffar det förestående presidentvalet i USA vänder det som nu händer i Tyskland upp och ned på allting. Om inte antingen Kerry-kampanjen sumpar sina chanser, eller Cheney-regimen och dess marionett Bush tar sig för att iscensätta ett fascistiskt maktövertagande med hjälp av styrda terror- eller andra dåd, är Bush-administrationens tid nu ute. Detta är något att hålla ögonen på, i efterdyningarna av det som hände i Berlin i dag.

Lyndon H. LaRouche
18 augusti 2004