Den globala finanskrisen sedd med Keplers och Gauss' ögon: 1997 är inte 1929

Världspolitiken håller på att gå in i en ny fas. Det partnerskap som USA:s president och Kinas president lagt grunden till innebär en vändpunkt i de politiska förbindelserna på den här planeten. Denna överenskommelse, detta partnerskap, är frukten av en lång process, som har pågått sedan 1989: förbindelserna över Atlanten har minskat i betydelse, medan förbindelserna över Stilla havet har blivit allt viktigare.

Detta har två orsaker: Den första var det sovjetiska systemets sammanbrott, fr.o.m 1989. Europas ekonomiska betydelse minskade, framför allt i och med att George Bush, som då var USA:s president, stödde Margaret Thatchers och François Mitterrands politik för att försvaga Östeuropa och förhindra att Tyskland, efter det sovjetiska systemets sammanbrott, skulle få en starkare ställning i Europa. Resultatet av de europeiska ekonomiernas självförstörelse sedan dess, tillsammans med Östeuropas och det f.d. Sovjetunionens förstörelse, är att det ekonomiska gravitationscentret på den här planeten inte längre ligger i Atlanten, utan i Stilla havet. För det andra har vi nu mötet mellan Jiang Zemin och Bill Clinton - ett möte vars betydelse kraftigt tonats ned i den europeiska pressen. De båda presidenterna lade där grunden till ett strategiskt block, en partnerskapsprocess, som Japan och Ryssland kommer att dras in i, som Sydostasien redan är indraget i, och som södra Asien, med Indien, Bangladesh, Pakistan och även Iran, förhoppningsvis kommer att dras in i. Den processen har redan börjat.

Vilken strategisk roll kan Europa, framför allt Västeuropa, spela under dessa förhållanden? Vilka strategiska intressen har Västeuropa, framför allt det kontinentala Västeuropa, under dessa förhållanden?

När vi begrundar denna problemställning är det viktigt, när vi samlas här i Tyskland i dag, att framhålla fyra stora tänkare i Tyskland, vars ord har direkt relevans både för vår förståelse av det problem vi brottas med och för möjligheten till en lösning. De är Johannes Kepler; hans efterföljare Gottfried Leibniz; hans efterföljare Carl Gauss (det är en mycket specifik sak som han gjorde som efterföljare till Kepler); och en efterföljare till Gauss och Leibniz, Bernhard Riemann.

Under den senaste tiden, särskilt de senaste veckorna, kan vi konstatera att antalet personer som tvivlade på att vi befann oss i en systemkris kraftigt har minskat. Så gott som alla intelligenta, inflytelserika statsmän, ekonomer m.m. är vid det här laget ense om att vi befinner oss i en systemkris. De kanske inte vill uttala det ordet, men de beskriver den som en sådan. Ofta görs jämförelser, vilket jag också har gjort den senaste månaden, med börskraschen i New York i oktober 1987.

Många har också - med orätt - gjort jämförelser med händelseutvecklingen 1929-31 som ledde fram till 30- talsdepressionen. Det är naturligtvis bra att folk inser allvaret i krisen; men det är ett stort misstag att tro att vi kan lära oss något av erfarenheterna 1929-31 som vi kan ha nytta av i dag för att hitta en lösning. Det finns inga väsentliga likheter mellan den nuvarande krisen och krisen 1929-31. Dagens kris är kvalitativt annorlunda och mycket värre; och med Keplers, Leibniz, Gauss och Riemanns hjälp kan vi påvisa skillnaden.

En ny himlakropp

Gå tillbaka till 1801 i Tyskland, då en italiensk-schweizisk astronom just hade upptäckt en ny himlakropp, som vi i dag kallar asteroiden Ceres. Ett stort antal observationer gjordes, och ett antal personer använde den tidens statistiska metoder för att försöka bestämma denna nyupptäckta himlakropps omloppsbana.

De flesta kom till fel slutsatser; det var bara en ung matematiker som, helt riktigt, kom fram till att Ceres bana motsvarade de harmoniska värden som Kepler mer än 150 år tidigare hade bestämt för en planet som borde ha legat mellan Mars och Jupiter. Denne unge man, Carl Friedrich Gauss, kunde visa att den nyupptäckta himlakroppen var ett fragment av denna saknade planet, och att dess bana hade samma harmoniska egenskaper som Kepler hade angivit för den saknade planeten.

De flesta vetenskapsmännen vid den tiden försökte bestämma banan med hjälp av statistiska metoder (metoder som i och för sig var överlägsna de flesta statistiska metoder som används i dag för att studera ekonomier). De kom till fel resultat. Från alla observationerna valde Gauss ut tre små intervall, utifrån vilka han beräknade denna himlakropps bana. Och han fick rätt.

Han använde en princip som vi kan kalla självlikhet. Himlakroppens bana hade vissa egenskaper i det lilla, vilka kunde användas för att bestämma banan som helhet. Den metoden, som var central för Gauss arbete, var en fortsättning av Keplers definition av astrofysiken. Det är ytterst viktigt att vi förstår detta i dag.

Vi kommer nu in på varför den här krisperioden skiljer sig från, och faktiskt är mycket värre än krisen 1929-31. De politiska lärdomar som kan dras av krisen 1929-31 och den s.k. stora depressionen är värdelösa, och mer än värdelösa, för den som vill bestämma en riktig politik i dag. Det här systemet låter sig inte lappas ihop, på det sätt som ännu var möjligt med det dåvarande systemet. Vi har att göra med det som några ekonomer på 30-talet, och tidigare, kallade en "allmän sammanbrottskris" för hela det globala systemet.

Orsakerna till det här problemet är inte av ekonomisk natur. Krisen tar sig uttryck som en ekonomisk kris, men den har politiska och ideologiska orsaker, som går tillbaka till perioden 1964-72. Efter Kubakrisen och mordet på president Kennedy var några makter övertygade om att man hade uppnått en "avspänning" med det sovjetiska systemet, som ett resultat av förhandlingarna i samband med Kubakrisen. De menade att det inte längre förelåg något hot om ett allmänt förintelsekrig. Det skulle bara finnas begränsade krig, krig som skulle slipa av de diplomatiska kanterna, och hanteras som en fråga om diplomati. Denna nya fas kallades "maktbalans".

Förut hade tyngdpunkten i försvarspolitiken alltid legat på att bygga upp en adekvat logistisk och militärteknologisk grund för att kunna utkämpa ett modernt krig. Den tyngdpunkten kastades nu överbord. Därmed påbörjades en avveckling av verktygsmaskinindustrin och andra ekonomiska och vetenskapliga sektorer som var nödvändiga för förmågan att utkämpa ett modernt krig.

Ett kulturellt paradigmskifte

Samtidigt, från och med 1964, genomdrevs ett kulturellt paradigmskifte i stor skala, där den främsta måltavlan var studenterna på universiteten. Det samhälleliga och ekonomiska förfall som har skett de senaste 30 åren är ett resultat av effekterna, inte bara i Europa och USA, utan även i andra delar av världen, av att den nya s.k. radikala generationen, som lämnade universiteten under senare hälften av 60-talet, har genomfört sin "marsch genom institutionerna".

Det var inte bara den s.k. ungdomskulturen med rock, sex och droger, som påminde om 20-talets ungdomskultur i t.ex. Tyskland. Detta var en syntetisk motkultur, som begagnade sig av en chockprincip. Detta hade studerats av t.ex. Tavistockkliniken, sedermera Tavistockinstitutet, i London: om man utsätter personer för stark stress, så hamnar de i ett chocktillstånd.

Man hade sett att många av soldaterna i första världskriget drabbades av något som man då kallade "krigspsykos". Soldater som hade tjänstgjort länge vid den fransk-tyska fronten i Frankrike, där de skickades ut om och om igen mot maskingevärselden, taggtråden och artillerielden, blev till slut knäckta, och fick föras hem igen och behandlas som psykfall.

De som forskade på detta s.k. "krigspsykos"-fenomen, däribland brigadgeneralen Rees som grundade Tavistockkliniken i London, kom fram till att personer i det här tillståndet var synnerligen lättpåverkade och labila, lätta att styra, lätta att kontrollera.

Det var det som hände med ungdomarna under 60-talet, som växte upp under hotet om ett kärnvapenkrig i slutet av 40-talet och 50-talet, som upplevde Kubakrisens globala chockeffekter under oktober-november 1962, och sedan chocken från Kennedymordet 1963; dessa ungdomar blev desorienterade. De blev lättpåverkade och labila.

Jag undervisade på olika universitet från 1966 till 1973, och kunde själv se denna extrema labilitet. Jag såg hur snabbt de ändrade sina förmenta övertygelser, och alltid degenererade från ett tillstånd till ett annat, ännu värre. Vi hade alltså å ena sidan ungdomskulturen med rock, sex och droger, som till en början koncentrerades till studenterna på universiteten, under inflytandet från den s.k. Frankfurtskolan och Tavistockkliniken, och folk av den sorten. Det var i princip likadant i Europa, USA och Sydamerika. Även i Östblocket skedde en liknande demoralisering (som sedan också blev en viktig faktor i det sovjetiska systemets upplösning).

Det var en existentialistisk flykt från verkligheten; individen var, som Heidegger sa, "utslängd" i ett samhälle som kändes främmande, inte som en del av samhället, utan utslängd i en djungel, där man tog hand om sig själv, och kanske några av sina vänner, men man levde som ett djur i djungeln.

Å andra sidan infördes idén att teknik är farligt; den generationen på 60-talet förknippade teknik med krig. Och, direkt under inflytande av en informationsteorikult, som vid den tiden började spridas som en masspropagandarörelse, fick vi idén om ett "postindustriellt samhälle".

I och med att dessa personer fick mer och mer inflytande - den s.k. babyboom-generationens marsch genom institutionerna - i och med att dessa idéer spred sig till bredare befolkningslager, utanför universiteten, i och med att de vann insteg i underhållningsindustrin, via massmedia, fick vi en övergång till en postindustriell ideologi. Det yttrar sig bl.a. i att i USA i dag - om vi mäter ekonomin med fysiska mått, och mäter produktiviteten i det fysiska innehållet i varukorgarna för hushållen, för infrastrukturen, för industrin, för jordbruket, och i nödvändiga saker som sjukvård, utbildning m.m. - så är den faktiska inkomsten i USA, per capita av arbetsstyrkan, bara hälften av vad den var för 30 år sedan.

Liknande saker händer i Europa. Man säger att lönerna måste sänkas, att man måste hitta billigare arbetskraft i andra delar av världen. Man investerar mindre i infrastruktur, man skär ned i budgeten; och man skär bort den nödvändiga ekonomiska stimulansen till ekonomisk utveckling, och t.o.m. underhållet av den nuvarande samhällsnivån.

Vad hände då med ekonomin, med den här ideologins nedbrytande effekter, när de som hade hjärntvättats på universiteten på 60-talet fick sin examen, avancerade till högre och högre positioner, och besatte de högsta positionerna i bankvärlden, i statsförvaltningen, i näringslivet och i den akademiska världen? Vartefter andelen personer som faktiskt producerade minskade, och ersattes av tjänsteföretag, av underhållning, av onyttiga verksamheter som inte gagnar samhället på något sätt, bara för att hålla dem sysselsatta och ge dem en minimilön, för att hålla dem vid liv och hålla dem inom systemet, så gick ekonomierna tillbaka.

Bretton Woods-systemets sammanbrott

Den här perioden 1970-71 är avgörande: 1971 kollapsade Bretton Woods-fördraget; man lät det kollapsa. Det började med regeringen Wilson i Storbritannien, från början till mitten av 60-talet. Det brittiska pundets kollaps hösten 1967, följt av den amerikanska dollarns kris i januari 1968, ledde i mars 1968 till de första sprickorna i Bretton Woods-systemet. 1970-71 bröt Bretton Woods-fördraget samman, och 1972 togs första steget till ett system med flytande valutakurser, varefter praktiskt taget all utveckling i tredje världen avstannade, p.g.a. effekterna av detta.

Detta förvärrades av den av London iscensatta oljeprischocken i mitten på 70-talet. Oljeprischocken, petrodollarlånen och till sist Rambouilletmötets nya regler för systemet med flytande växelkurser betydde slutet för tredje världen. Visst har det gjorts investeringar här och där, men på det hela taget var befolkningen i stort i Syd- och Centralamerika, i Afrika och i stora delar av Asien dömd till undergång.

Indien befinner sig t.ex. i en mycket värre situation i dag än 1982. Mexico har inte upplevt någon egentlig tillväxt alls sedan 1982. Förhållandena har försämrats, allt snabbare, överallt i världen. I miljöns, nolltillväxtens och informationsteorins namn har vi systematiskt förstört ekonomin. Idén att man investerar i infrastruktur, i högre utbildning, i vetenskap och teknik, som ett sätt att öka människans makt över naturen och på så vis skapar en "makroekonomisk profit" för våra ekonomier, den idén är längesedan borta. Man försöker hitta andra sätt att skapa profit.

Därför har den reala produktionen kollapsat i hela världen sedan 60-talet. Systemet med flytande växelkurser öppnade dörren på vid gavel för en ohämmad spekulation mot valutor och ekonomier. Den första fasen i denna spekulation var oljeprischocken, som iscensattes av Londons oljebolagskartell 1974-75.

Den andra chocken var den amerikanska ekonomins kollaps, som centralbankschefen Paul Volcker medvetet orsakade med sin högräntepolitik i oktober 1979. Hans metod hade studerats redan 1975 och betecknats som ett "kontrollerat ekonomiskt sönderfall", han använde t.o.m. själv den benämningen. Effekterna av Volckers politik på resten av världen var precis den: ett kontrollerat sönderfall av världsekonomin i allt snabbare takt.

Som ett resultat av Volckers åtgärder fick vi 1982 de s.k skräpobligationerna. Skräpobligationer betyder i praktiken att man rövar kroppsdelar från de döda. Man köpte företag som egentligen redan var bankrutta p.g.a. politiken som hade förts under 70-talet, och hittade på nya sätt att tjäna pengar på att slakta dem, t.ex. de amerikanska sparbankerna.

Skräpobligationsfasen fick sitt slut i och med börskraschen 1987. Den tog ett sista tungt andetag och kollapsade slutligen 1988. Samtidigt, 1987-88, tog derivathandeln sin början. Vi har i dag en samlad volym av derivat, om man räknar ihop derivattransaktionerna på och utanför balansräkningarna, på i runda tal 100 000 miljarder dollar. Detta är löpande betalningsförpliktelser [med löptider på högst 12 månader]. Utöver det har vi kraftigt inflaterade, d.v.s. överdrivna värden på fastighetslån och liknande, t.ex. i Japan, som tillsammans uppgår till 10 000-tals miljarder dollar globalt. Det betyder att de löpande betalningsförpliktelserna i världen är flera gånger större än alla länders sammantagna bruttonationalprodukt. Alltså är världen bankrutt.

Hur har den här mekanismen kunnat fungera? Den har fungerat därför att man har satt ett pris på gamla tillgångar som har förbrukats, och därför att man har betalat lägre löner än som behövs för att reproducera den kvalificerade arbetskraften. Man övervärderade och plundrade dessa saker för att skapa värdepapper som släpptes ut på finansmarknaderna. Det som man inte investerade i produktion, infrastruktur och teknologi, stoppade man in i finansmarknaderna, i spekulativa investeringar. Det var spekulativa vinster som folk eftersträvade med sina investeringar. Vi fick en finansiell parasit som sög ut världsekonomin.

Spekulationen växte. I USA t.ex., från 1956 till 1972, svarade utrikeshandeln, export och import, för omkring 70 procent av valutahandeln. I början av 80-talet, när Reagan tillträdde, var det bara 5 procent. 1992 var det nere i 2 procent. I dag är det väsentligt under 0,5 procent. Finansvärlden frikopplades från verkligheten.

Nu har vi kommit till en punkt utan återvändo: finansvärdena utvecklar sig hyperbelartat i förhållande till penningmängden, samtidigt som penningmängden också ökar hyperbelartat i förhållande till en krympande real produktion. Med en jämförelse från fysiken kan man säga att systemet rör sig med överljudshastighet; alla ansträngningar att pumpa in mer pengar i systemet, för att upprätthålla det, gör bara saken värre. Man påskyndar sammanbrottet, man går in i en negativ krökning. Att pumpa in mer pengar i systemet är som att hälla kall bensin på brasan: det brinner lite mindre ett tag, men den följande explosionen blir desto kraftigare. Systemet har nått sin slutpunkt.

Krisen är inte cyklisk

Vad är det karakteristiska med denna process? Krisen 1929-31 var en cyklisk kris, d.v.s. en kris som uppträder periodiskt, men inte hotar själva systemet. Denna s.k. konjunkturcykel var typisk för den nyare tidens europeiska ekonomi. Den ekonomin var nämligen inte homogen; den hade två motsatta element, som samexisterade inom den.

Det ena var "nationalekonomin", som Friedrich List kallade den: nationalstaten skyddade landets utveckling, främjade investeringar i vetenskapliga och tekniska framsteg, grundläggande infrastruktur, ett förbättrat skol- och hälsovårdsväsen o.s.v.

Det andra elementet var en kvarleva av feodalismen, finansoligarkin. I feodalismen fanns det två förhärskande klasser: å ena sidan den jordägande adeln, vars makt bröts 1848, då Lord Palmerston och Jeremy Bentham över hela Europa satte in sina agenter mot Metternichts kvarvarande makt. Men den andra makten, finansoligarkin, levde kvar. Den kom ursprungligen från Venedig och upprättade en ny bas åt sig i London och Nederländerna. Så kom det sig att de europeiska ekonomierna blev blandekonomier: i toppen en finansoligarki, som kontrollerade finanspolitiken, och under den en nationell ekonomi. Periodvis ansamlades för mycket värden i den finansiella delen av ekonomin, och då kom en liten depression som raderade ut en del av dessa värdelösa papper. De patriotiska krafterna reste sig och krävde: Gå tillbaka till nationalekonomin! Och då gick regeringen tillbaka till nationalekonomin. Eller så kunde hotet om krig tvinga regeringen att föra en nationalekonomisk politik, av försvarspolitiska skäl. Under 1800- och 1900-talet hade vi dessa konjunkturcykler, som ett utslag av de skiftande styrkeförhållandena mellan finansoligarkins och nationalekonomins samhällskrafter.

Ett sådant system är som en planetbana. Det löper genom vår, sommar, höst och vinter, men det löper alltid vidare, med vissa förbehåll. Det bestäms inte av naturlagarna, men det är underkastat naturlagarna - en viktig skillnad.

Men den nuvarande krisen är något annat. Under de senaste ca 30 åren har vi systematiskt förstört grundvalarna för nationalekonomin. Man tänkte: I och med "avspänningen" är faran för ett stort krig över, alltså behöver vi inte den formen av ekonomi längre.

När sovjetsystemet började lösas upp 1989, bestämde sig Thatcher, Bush och Mitterrand för en politik som politiskt skulle knäcka Europa. Man firade det med "Operation Ökenstorm". Det handlade inte alls om Irak; det handlade om att knäcka Europa, och knäcka det sovjetiska systemet. Det sovjetiska systemet, eller det som finns kvar av det i dag, har kannibaliserats. Ren kannibalism!

Systemet i sin nuvarande form är räddningslöst förlorat. I alla de östeuropeiska staterna är de ekonomiska förhållandena mycket sämre än de var under kommunismen! Vi står på randen till en social och politisk explosion i Ryssland och angränsande stater, om vi inte kan göra någonting åt det.

Detta är inte en cyklisk kris, där man kan falla tillbaka på tidigare kriser inom systemet för att återföra det på rätt kurs igen. Vi har inga nationella ekonomier längre, bara några spridda rester. Ett exempel är den tyska stålindustrin: Monopoliseringen är ett symtom på sista stadiet - och sedan kommer det inte att finnas någon tysk stålindustri längre, om det här får fortsätta.

Vad vi nu har att göra med är ingen planetbana; vi har att göra med en komet som styr rakt mot solen. När jag talade om krökning förut, var det inte som en ren analogi. Här handlar det verkligen om krökning.

Vad är profit?

De flesta välutbildade människor är inte egentligen bildade, de är, för att tala med Schiller, brödlärda. De har lärt sig mycket, men de vet ingenting. De lärde sig inte för att hitta sanningen, de lärde sig för att göra karriär.

Sanningen är inte populär. I dag hör man folk tala om "relativ sanning". Alla har sin egen sanning. Man säger inte längre: "Detta universum styrs av lagar, och befolkas av människor som kan tänka; och detta tänkande styrs också av lagar. Och genom detta samband mellan människan och universum finns det vissa saker som är sanna, eller inte sanna. Historien handlar om en kamp för sanningen."

Eftersom man har övergivit Platon och hans Sokrates, är det opinionen som bestämmer sanningen. "Vad är sanning? - Gå ut och gör en opinionsundersökning!"

Eftersom man har övergivit sanningen glömmer man vissa saker, särskilt inom ekonomin. Vad är makroekonomisk profit? Man säger: "Gå och fråga din bokhållare!" Eller: "Fråga någon ekonom!" Detta är de sämsta personerna att fråga. Bokhållaren accepterar de siffror han får, som inte alls representerar sanningen. Ekonomen är en person som var så bra på att ljuga, att han fick sluta som bokhållare, och bli ekonom.

Vad är verklig profit? Det handlar om människans förhållande till naturen; när vi kommer till ett område som är fattigt, så förbättrar vi det området; vi inför ny teknik, nya kunskaper, och plötsligt stiger produktiviteten, per capita och per kvadratkilometer, i det området. Man har gjort en vinst. Denna vinst är den enda möjliga källan till profit, verklig profit för samhället som helhet.

Varifrån kommer denna vinst? Leibniz var den förste som sökte ett svar på den frågan, med hjälp av begrepp som analysis situs och monader. Kan apor eller andra lägre stående arter skapa en sådan vinst? Bara människan kan göra det. Hur? Vi kallar det vetenskapligt och tekniskt framåtskridande; även konstnärligt framåtskridande hänger ihop med det.

Ställd inför kriser och problem, som vi ibland kallar ontologiska paradoxer, upptäcker människan principer gällande naturen eller hur det mänskliga tänkandet fungerar (vilket vi kallar konst eller statskonst). Dessa principer tillämpas sedan för att förändra människans sätt att förhålla sig till naturen.

Genom denna tillämpning av giltiga principer, ökar människan sin makt över naturen. Jorden förbättras, produktiviteten per kvadratkilometer ökar, arbetets produktivitet ökar, medellivslängden ökar, den andliga och kulturella livskvaliteten ökar. Detta är verklig profit; det är det som vi ska investera i, det är det som vi ska åstadkomma.

Detta är Leibniz monad: förmågan hos människans kognitiva processer att upptäcka nya principer. Leibniz formulering låg senare till grund för Riemanns grundläggande bidrag till den moderna fysiken.

Hur upptäckter görs

Vad är en upptäckt? Låt oss ta fysiken som exempel. Vi antar, att vår fysik är grundad på giltiga experiment, eller observationer om det gäller astrofysiken. Så upptäcker vi att någonting har hänt i naturen, för vilket det finns lika övertygande bevis som för vår gällande fysik. Men vår gällande fysik säger att det som vi just sett ske, inte kunde ske. Å ena sidan har vi alltså den gamla fysiken, grundad på experimentella bevis, och det nya som skett, även det experimentellt bevisat, som motsäger den gamla fysiken. Vi har vad man kallar en ontologisk paradox. Tänk dig nu att du är en elev i en bra skola, t.ex. i det humboldtska bildningsväsendet, där eleven får i uppgift att återskapa en upptäckt som gjorts av någon annan, utan att han får veta vad upptäckten bestod i. Eleven måste alltså i sitt eget inre återskapa själva upptäckandet.

Eleven tror sig ha kommit på lösningen. Hela klassen diskuterar den, och diskuterar antagligen också hur man kan belägga, eller vederlägga, den slutsatsen med hjälp av ett experiment. En bra lärare skulle antyda vilket experiment som skulle vara lämpat för detta, och skulle också ha den nödvändiga utrustningen till hands. Eleven har nu återupplevt den ursprungliga upptäckten, som gjordes av en person som levde för kanske flera hundra, eller flera tusen år sedan, om det var i det gamla Grekland.

Vilka är stegen? Det första steget: Kan vi beskriva konflikten mellan den gamla fysiken och det nya fenomenet, som motsäger den? Ja. Steg två: Kan vi beskriva hur eleven tänkte, när han kom på lösningen? Nej, i alla fall inte i termer av sinnesförnimmelser. Vi kan bara förstå det genom att själva göra samma sak. Steg tre: Kan vi beskriva den upptäckta principen? Ja. Kan vi beskriva experimentet, och resultatet som bevisar upptäckten? Ja.

Men det andra steget fattas! Det viktigaste steget, det som skiljer människan från aporna - även om många apor ännu inte har fattat det: det suveräna kreativa förnuftets förmåga att upptäcka och att återuppleva en upptäckt av en naturlag eller en princip inom konsten - att ge upphov till vad Platon kallar en idé.

Hur undervisar vi människor? Vi undervisar dem i idéer, i att återuppleva upptäckter som gjorts av människor före dem. Den mänskliga historien är ingenting annat än idéer. Människans makt över naturen: idéer. Vi vill att barnen ska lära sig inte hur man gör saker, utan hur man använder det som som skiljer människan från djuren: förmågan att skapa giltiga idéer, att bevisa dem, och att använda dessa idéer för att förändra människans förhållande till naturen.

Det är så vi skapar framåtskridande. Vi skapar idéer och använder dem. Vi gör det bl.a. med verktygsmaskiner.

Hur fungerar det?

Man gör en vetenskaplig upptäckt. Man måste testa den. Man går till någon som kan bygga verktygsmaskiner. Man bygger upp en experimentanläggning, och man filar på den tills det blir rätt. Man antingen bevisar eller vederlägger det man vill testa. Den som hjälpte till att konstruera den här utrustningen, och utveckla den till fulländning, vidareutvecklar den nu till en verktygsmaskinprincip. Nu kan upptäckten införlivas i utformningen av en produkt, och bidra till att förbättra produktionsprocesser.

Detta är det enkla sätt på vilket människan ökar sin makt över naturen, och därifrån kommer profiten. Profiten är den vinst som erhålls genom att människan utvecklar naturen, och förbättrar sitt ekonomiska beteende, genom att öka sina kunskaper, d.v.s. öka sina idéer genom att dela med sig av och reproducera gamla upptäckter, eller nya.

Vad händer i den klassiska konsten - och varför är den viktig, till skillnad från sådant som folk tycker om nu för tiden? Därför att den klassiska konsten bygger på samma principer som vetenskapliga upptäckter; men den klassiska konsten studerar människan som sådan, och relationer mellan människor, i samhället. Den klassiska konsten är grunden för statskonsten.

Vad är statskonsten till för? Statskonsten skapar förutsättningarna för att människor ska kunna uppnå sina gemensamma mål. Den ska se till att det finns utbildningsmöjligheter, att infrastrukturen utvecklas, att det finns sjukvård; den ska se till att samhället är så organiserat att individens och hela samhällets behov tillgodoses; den ska uppfylla tidigare släktens strävanden, bevara det nu levande släktet och lägga grunden för en förbättring för kommande släkten. Och det är det som konsten är tänkt att göra: att utbilda människor och förädla deras känslor på ett sådant sätt att man får en bättre, mer moralisk individ.

Var hittar vi denna mänskliga egenskap, som kan göra vetenskapliga upptäckter, kan återskapa dem, kan förändra människans beteende, kan skapa konstverk, och kan framföra klassisk musik t.ex. - vilket man inte kan göra genom att bara spela noterna. Man måste, som Furtwängler sa, återskapa den kompositionsprocess som kompositören upplevde, och sedan framföra stycket därefter.

Det är genom denna förmåga som människan kan öka sin makt över naturen; och det är från uttrycket för denna makt, och bara därifrån, som verklig makroekonomisk profit kommer.

Vad är detta?

Det är jämförbart med problemet att bestämma Ceres bana, som Gauss arbetade med. Det var ett problem som redan Kepler hade förstått, som Leibniz förstod, och som Riemann tog itu med: Krökningen på verkan i det mycket lilla, i den mänskliga kognitiva förmågans nästan dimensionslösa utsträckning, bestämmer riktningen på hela samhällets "bana". Där har vi den: denna icke-entropiska egenskap hos människans kreativa förmåga, som skapar makroekonomisk profit; profit i egentlig bemärkelse, den fysiska profiten.

Grunden för statskonsten

Det är detta som gör människor bättre, och som är avgörande för relationerna mellan stater. Vi behandlar inte människor som djur. Kineser, eller iranier, eller afrikaner är inga fixa storheter. De är människor precis som vi, kanske med andra erfarenheter.

Hur löser vi våra relationer med resten av världen? Ser vi på dessa människor som stereotyper, eller ser vi på dem som människor precis som vi; och tillämpar vi konstens och kreativitetens metoder för att upprätta de relationer mellan stater som vi behöver för vår egen säkerhet?

Eller försöker vi ta reda på vem som är vår fiende, genom att skvallra om den ena eller andra nationen, eller den ena eller andra stereotypen?

Älskar vi mänskligheten? Det är ju en kristen princip. Älskar vi mänskligheten därför att mänskligheten, varje person, har denna förmåga? Försöker vi utveckla den förmågan hos varje person? Det är frågan.

Se t.ex. på vad som har hänt i Tyskland, som hotar den tyska nationens existens - bortsett från Maastricht. Verktygsmaskinindustrin håller på att förstöras. Vetenskapens förbindelse med ekonomin, via verktygsmaskinindustrin, håller på att förstöras.

Se på Asien, där de flesta människor på den här planeten bor. Vad saknar de? De har människor, som kan utvecklas. De har resurser, som kan utvecklas. Vad saknar de? De har ingen verktygsmaskindustri att tala om, i proportion till folkmängden.

Vad är Europas traditionella styrka? Europas traditionella styrka ligger i denna verktygsmaskinindustri, som är ett uttryck för vetenskap, för en lång utvecklingsprocess. Konstruktionen av verktygsmaskiner är Europas viktigaste exportprodukt.

Lösningen i den här krisen är därför att öppna en ny front i den ekonomiska utvecklingen. Den nya fronten är koncentrerad till Asien. Bredvid Asien ligger Afrika, med den största outnyttjade arealen för jordbruksproduktion på den här planeten. Afrika skulle kunna livnära en stor del av Asien, om det bara får den utveckling det behöver.

Detta är vår framtid: export av teknologi, uttryckt i konstruktionen av verktygsmaskiner - verktygsmaskiner som tillverkar verktygsmaskiner. Vi måste föra dem till de delar av Asien, som inte kan utvecklas utan den typen av katalysator. Detta är Europas strategiska uppgift och vitala egenintresse.

Se på vad vi gör med oss själva!

Men framför allt måste vi inse en sak, som jag tror är roten till alla de djävulusiska problem vi upplever i dag. Vi har glömt den verkliga innebörden av Skapelseberättelsens första kapitel, verserna 26-30, så som den förstods av apostlarna Petrus och framför allt Johannes och Paulus: man och kvinna är skapade till Guds avbild, för att utöva herravälde över den här planeten. Vi måste inse att hela mänskligheten kännetecknas av denna förmåga, som jag har kallat "förnuftsgnista", med vars hjälp människan, till skillnad från alla djur, kan göra upptäckter och omvandla dessa upptäckter till en ökad makt över naturen, och till förbättringar i statskonsten och relationerna människor emellan.

Om man ser på vad som lärs ut på universiteten i dag - i sociologi, i psykologi - var hittar man den bilden av människan? Människan existerar inte på dessa institutioner. Eller inom naturvetenskapen? Nej, vetenskapen är begravd, den är ett lik.

Vi har förlorat vetenskapsgnistan, vi har förlorat den mänskliga gnistan, i våra studier av människan, i vår konstutövning. Och det har blivit värre och nått en topp under de senaste ca 30 åren, i och med de förändringar som infördes för 30 år sedan, som förstörde de människor som senare marscherade genom institutionerna, och förstörde synen på människan, synen på vetenskapen, med den tidens ungdomskultur.

Vi har nu kommit dithän att vi borde inse varför: vi övergav just den princip, den människosyn, som alla den moderna europeiska civilisationens landvinningar vilade på. Vi upptäcker plötsligt att den europeiska civilisationen rämnar runt omkring oss, rämnar i massförstörelse. Det är inte ekonomins lagar som tar död på oss; det är vi själva.

Och man skulle hoppas då:

Att chocken över vad vi gör med oss själva, att vi förstör nationer, vi förstör människor, vi begår brott mot mänskligheten som är ofattbara, enbart genom att den här politiken får fortsätta - att kanske chocken över detta, och chocken över att vi inte kan fortsätta att leva så här, för vår nation kommer att försvinna - att detta kanske till slut ska få oss att ta vårt förnuft till fånga och säga: "Problemet är inte det som vi ska få; problemet är det som vi gör med oss själva."