Girigheten övergår i rädsla: Korthuset störtar samman!

Genom att husprisstegringarna och de japanska gratislånen har upphört ser vi nu en omvänd "hävstångseffekt" på finansmarknaderna: där förut alla trodde att spekulationen skulle göra dem rika griper rädslan omkring sig. Med rätta, eftersom systemet inte går att rädda.

Härdsmältan i världsfinanssystemet, som varit på gång länge, har nu brutit ut offentligt i och med att bolånemarknaden för personer med låg kreditvärdighet har kollapsat. Två hedgefonder knutna till Bear Stearns gick omkull på grund av felslagna spekulationer, och fick snart sällskap av en hel rad sådana fonder. Turbulensen spred sig snabbt till de internationella marknaderna och finansinstitut i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Australien har drabbats. Och det är bara början.

Medierna internationellt gör allt för att försöka tysta ner det hela, men i Tyskland har "industribanken" IKB:s nära-döden-upplevelse fått somliga att vakna upp till verkligheten. Jochen Sanio, chef för den tyska finansinspektionen Bafin, förklarade bara minuter innan IKB-krisen blev ohanterlig, att det var "den värsta bankkrisen i Tyskland sedan 1931". Enligt Süddeutsche Zeitung var "hela det tyska banksystemet" i fara, vilket var förklaringen till att den tyska regeringen och den statliga Kreditanstalt für Wiederaufbau gick in med 8,1 miljarder euro (mer än 70 miljarder kr) i ett försök att rädda IKB, åtminstone tillfälligt.

Men detta är bara toppen på isberget. Flera andra amerikanska bolåneinstitut som American Home Mortgages har stora problem. En orsak är det som kallas "adjustable mortgages" eller "subprime mortgages", vilket innebär att personer som egentligen inte har råd att köpa hus under en viss tid bara behöver betala en konstlat låg ränta på sina bolån men sedan, när den tiden har löpt ut, oftast efter två år, måste betala en väsentligt högre ränta. När den högre räntan slår till stiger kostnaden per månad i regel med tusentals kronor. Denna parallella bolånemarknad kom i gång på allvar våren 2005, och det är därför som lavinen av räntehöjningar har satt sig i rullning precis nu.

Allt som allt kommer räntekostnaderna för den här typen av bolån, som faktiskt utgör tolv procent av alla bolån i USA, att stiga med 1.000 miljarder dollar under de kommande månaderna. Enbart under oktober månad kommer räntekostnaderna att öka med mer än 50 miljarder dollar. Det blodbad som redan utspelat sig på subprime-marknaden kan alltså visa sig vara rena söndagsutflykten, för i slutändan kan alla typer av bolån komma att drabbas. Mellan 1995 och 2005 har enligt Moody's Economy.com omkring 3,2 miljoner hushåll köpt hus med hjälp av subprime-lån eller liknande former av lån och man räknar nu med att runt två miljoner hushåll kan förlora sina hem under de närmaste månaderna - och då handlar det bara om läget på själva fastighetsmarknaden. Strömmen av husförsäljningar kommer att leda till ett dramatiskt prisras, finansinstitutens utsatta läge kommer att göra det svårare att få nya lån och följderna för den reala ekonomin, läs jobben inom byggsektorn, kommer att bli katastrofala.

Yen carry trade

Men mycket mer dramatiskt än till och med denna situation är det faktum att denna kollaps drivs på av en annan process med ännu mer vittgående konsekvenser, nämligen det faktum att de billiga krediternas paradis snart är ett minne blott i och med att de japanska gratislånen, den s.k.yen carry trade, går mot sitt slut. Därmed sinar den mirakulösa likviditetskälla som i åratal har låtit placerare låna i yen mot nästan ingen ränta alls och sedan placera pengarna i mer högavkastande värdepapper runt om i hela världen.

Likviditetsflödet från denna källa uppgick till 500 miljarder dollar - och nu är det så gott som helt avstängt. Med tanke på de stigande räntorna försöker spekulanter, som tagit billiga yen-lån och drabbats av förluster på den amerikanska bolånemarknaden och i hedgefonder, nu desperat sälja av sina värdepapper för att betala tillbaka yen-lånen, vilket lett till en uppvärdering av yenen. Detta spär i sin tur på spekulanternas förluster. Den omvända hävstångseffekt, som inträder när spekulationspyramiden störtar samman, är i full sving.

Bankerna och finansinstituten sitter faktiskt med Svarte petter. För inte länge sedan stegrades uppköpsmanin bland hedgefonder och riskkapitalbolag till förut oanade nivåer - under första halvåret 2007 köptes företag för 2.300 miljarder dollar - och nu har riskkapitalbolagen ett 1.500 miljarder dollar stort skuldberg, som till stora delar, på grund av läget på allt fler områden av kapitalmarknaden, hotar att bli problemlån. Bankerna är nu febrilt sysselsatta med att få bort dessa lån från sina böcker före årsslutet, eftersom de annars inte kommer att kunna fortsätta bedriva utlåningsverksamhet. För fusions- och uppköpsmarknaden är sötebrödsdagarna definitivt över.

Analytiker på Crédit Suisse har uttryckt oro över att bankerna har svårt att sälja riskkapitalbolagens obligationer. Om de inte lyckas med det, måste kreditlinjerna till riskkapitalbolag och andra marknadsaktörer stängas av, vilket i sin tur skulle utlösa en kaskad av konkurser - med andra ord en krasch.

LaRouche varnade för detta

Vi upplever faktiskt just nu hur den största likviditetsbubblan i finansmarknadernas historia börjar spricka. Lyndon LaRouche var å sin sida skarpsynt nog att se början på den här utvecklingen: han identifierade Nixons beslut den 15 augusti 1971, nämligen avskaffandet av de fasta växelkurserna, dollarns losskoppling från guldet, skapandet av eurodollarmarknaden och därmed en privat sedeltryckning, som början på en utveckling som skulle leda till en ny depression.

Alan Greenspan, som har den tvivelaktiga äran att gå till historien som "Mr Bubble", bär ansvaret för den senaste explosionen i kasinoekonomin. Efter kraschen 1987, som redan den uppvisade likheter med börskraschen 1929, fick han den lysande idén att uppfinna de "kreativa finansinstrumenten". Dit hör bland annat kreditderivaten. 1998 var volymen på dessa kreditderivat bara 180 miljoner dollar. I september 1998 hotades den tidens största derivatfond LTCM av konkurs i samband med den ryska statsbankrutten och GKO-krisen, och G8-staterna beslutade då att dra i gång den stora likviditetspumpen på allvar. År 2006 uppgick volymen på finansmarknadernas mirakelvapen, de så kallade collateralized debt obligations (CDO), till fantastiska 3.000 miljarder dollar.

I dessa "strukturerade produkter" buntar bankerna ihop kreditrisker från olika typer av låntagare, delar in dem i olika riskklasser och säljer dem som paket till placerare. Försvararna av denna praxis menar att hedgefonderna spelar en positiv roll här, eftersom de sprider risken på flera händer. Den här teorin har bara en hake: så länge alla kapitalpriser stiger fungerar allting jättebra - men då finns det heller ingen risk. Men så fort det, som nu, blir en kollaps, och hävstångseffekten blir den omvända ("reversed leverage") dras hela systemet med i kollapsen eftersom alla de olika marknadssegmenten är hopkopplade med varandra genom hedgefonderna: den berömda klumprisken.

Ett ytterligare problem uppstår genom det faktum att man med hjälp av derivatkrediterna har byggt ett korthus som är extremt känsligt för kraschens dominoeffekter. Skillnaden mellan låntagare och långivare suddas ut, låntagaren uppträder i nästa stund som långivare till en annan låntagare, vilken i sin tur lånar ut, och så vidare. Detta är samtidigt mekanismen i den underbara multiplikatoreffekten. När en marknadsaktör får låna blir nämligen detta lån kapitalreserven för att låna ut en mycket större summa pengar till någon annan. Och på så vis träder en ny spiral i kraft. Mer lånegivning skapar utrymme för att skapa mer värdepapper (s.k. värdepapperisering), som blir likviditet för att ge ut ännu mer lån, och så vidare.

Som sagt, så länge spekulationsbubblan kan fortsätta växa, så länge kapitalpriserna stiger, är allt frid och fröjd (åtminstone i penningens värld, men inte i den reala ekonomin, som tar stryk i den här processen). Men när det börjar falla, som nu på den amerikanska bolånemarknaden, och hävstångseffekten i den här pyramiden blir den motsatta på grund av att likviditetspumpen har torkat ut eftersom yen carry trade inte finns längre, då spricker illusionen. Den psykologiskt ytterst intressanta process som vi kan iaktta dessa dagar är hur en gränslös girighet på de sinnliga begärens område nästan över en natt slår över i en gränslös rädsla. När ingen längre tror på att kejsaren har nya kläder kan alla se att han är naken.

Hävstångseffekten vänder nedåt

I samma ögonblick som subprime-lånen, som hade buntats ihop och sålts som räntebärande obligationer som CDO, började falla i värde kunde bankerna och andra finansinstitut inte längre använda dessa CDO som kapitalreserv eller säkerhet för fortsatt utlåning. Konsekvensen blev att den globala likviditetsvågen tvärt avbröts. En ytterligare aspekt av utförsäljningen började när bankerna hade svårt att finansiera Cerberus' - riskkapitalbolaget som passande nog bär helveteshundens namn - köp av Chrysler. Likadant gick det när Kohlberg Kravis Roberts försökte ta över den brittiska apotekskedjan Alliance Boots.

Var står vi alltså? Har de rätt som säger att det bara kommer att bli en "korrigering" av marknaderna, en liten åderlåtning, och sedan kommer centralbankerna och etablerade makter att återta kontrollen igen? Ett oortodoxt nyhetsbrev i Frankrike, La Chronique Agora, ställde i en rubrik frågan "Börskrasch: Kan du fortfarande klara dig undan?" och svarade intressant nog: "Jag tror inte det. Den här gången är krisen för djup och oron välgrundad. . Den här gången är nervositeten på kreditmarknaderna större än någonsin. Dess omfattning, länge nertystad, blir tydligare för var dag som går . Det pågående fenomenet markerar slutet på en epok - slutet på illusionen om oändlig likviditet i världen . En annan illusion börjar också dö: att finansmyndigheterna har stenkoll på mängden pengar och krediter som de har skapat i massor i åratal, . och de finansinstrument som gör det möjligt att fortsätta belåna, återinvestera, återutlåna och ompaketera denna ocean av likviditet ."

De kommande veckorna kommer att göra otvetydigt klart att Lyndon LaRouche hade rätt, och alla hans kritiker kommer att se bleka ut. Om USA:s regering har den minsta lilla gnutta kontakt med verkligheten måste den åtminstone ta fasta på den tyska regeringens förslag från G8-mötet (att alla derivatplaceringar måste deklareras), för att i alla fall bringa klarhet om katastrofens omfattning. Med till visshet gränsande sannolikhet kommer den dock inte att göra detta i sin nuvarande sammansättning. För lika lite som denna administration är kapabel att erkänna sitt totala fiasko i Irak eller i hanteringen av orkanen Katrina, lika lite kan man vänta sig att finansminister Paulson skulle medge att globaliseringssystemet är precis lika bankrutt som det kommunistiska systemet var 1989-91.

Allt hänger alltså på om världen är i stånd att göra det som Mexicos f.d. president José López Portillo rekommenderade 1998: att följa Lyndon LaRouches kloka råd.

(Artikeln publicerades i Neue Solidarität nr 32/2007 och EIR 31/2007)