Geopolitiken är en utgående modell: Ödesgemenskapen tillhör framtiden!

Veckoanalys av Helga Zepp-LaRouche, ordförande Internationella Schillerinstitutet och för det tyska partiet Medborgarrättsrörelsen Solidaritet

28 oktober 2017

Det finns verkligen goda nyheter: Presidenterna i världens tre viktigaste kärnvapenmakter arbetar intensivt på att förbättra relationerna mellan sina länder och ställa dem på en solid grund av samarbete i allas ömsesidiga intresse. Man skulle egentligen vänta sig att detta skulle kommenteras med entusiasm i Europa, eftersom det betyder att faran för ett stort krig, som kanske skulle utplåna mänskligheten, därmed kunde avvärjas. Men långt därifrån, i stället har dessa tre presidenter numera någonting gemensamt: i mainstream-medierna utmålas de i lika grad, fast med olika epitet, som otäcka skurkar – som psykiskt instabila, som en ny Stalin, som diktator. Förklaringen till denna förvrängande optik är geopolitiska glasögon.

Mindre än två veckor före sin Asienresa, som kommer att ta honom till Japan, Sydkorea, Filippinerna, Vietnam och till ett två dagar långt statsbesök i Kina, betonade president Trump i en intervju med Lou Dobbs på Fox News att det skulle vara fantastiskt om USA kunde komma bra överens med kärnvapenmakten Ryssland, då skulle det bli lättare att lösa Nordkoreakrisen. Trump, som hela den påhittade underrättelsehistorien om "Russiagate" skulle skrämma till tystnad just på den här punkten, betonade: "Om vi hade goda relationer med Ryssland så skulle det vara någonting bra, och inte någonting dåligt."

Trump berättade vidare att han just hade talat i telefon med president Xi Jinping och gratulerat honom till hans omval som det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare: "Han är en mycket mäktig man. Och jag tycker faktiskt att han är en mycket bra människa. Med detta sagt, så representerar han Kina. Jag representerar USA. Självklart kommer det alltid att finnas problem. Men vi har en mycket bra relation. Många säger att vi har den bästa relationen över huvud taget mellan två presidenter." Hans kommande resa till Asien skulle förhoppningsvis bli historisk och mycket positiv, avslutade Trump.

Med tanke på den nya era som ytterligare befästes av Kina på den just avslutade 19:e partikongressen, finns det i alla fall gott hopp om detta. Vad president Xi Jinping gjorde, som de västliga kommentatorerna nästan helt ignorerade eller missförstod, var nämligen att han framför allt med hjälp av sin utrikespolitik drog upp riktlinjerna för en ny modell för de internationella relationerna, "en gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid", vars framgångsrika genomförande Kina tänker ta ett globalt ansvar för.

De västliga medierna ägnade ingen uppmärksamhet år detta, man fokuserade hellre på det – med tanke på att han just omvalts för en period av fem år – helt oviktiga förhållandet att Xi inte har presenterat en möjlig efterträdare. I Hegels "Andens fenomenologi" ser kammartjänaren, som står i tjänst hos den världshistoriska individen, bara sin herres underkläder, men inte de idéer som besjälar honom. Tydligen hänför medieföreträdarna detta begrepp om "mänsklighetens ödesgemenskap" till kategorin propaganda, på samma sätt som politiska partier i väst hela tiden framhåller sin bekännelse till "demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter" – det ingår i klubbens värdegrund, fast det egentligen bara är floskler.

Ett perspektiv som gör att alla problem kan lösas

Annat är det för Xi Jinping och det kinesiska kommunistpartiet, som helt och fullt ställde upp bakom hans tankar om denna globala ödesgemenskap. Politiken för den nya Sidenvägen har som sitt egentliga mål att etablera just den högre förnuftsnivå där ett ekonomiskt samarbete till ömsesidig nytta, ett vinn-vinn-samarbete, övervinner geopolitiken och sätter hela mänsklighetens intresse före den egna nationens eller en grupp nationers intressen.

De senaste åren har Xi Jinping i sina tal ofta tagit upp den "gamla, förlegade modellen" i väst, där världen betraktas ur en geopolitisk synvinkel med en kallakrigsmentalitet och som ett nollsummespel, vilket är ett tema som debatterats av många kinesiska lärda personer. Mot detta ställer Xi ett helt nytt begrepp, nämligen idén om hela mänsklighetens ödesgemenskap.

Ett sådant synsätt ger faktiskt ett perspektiv som gör att alla problem på den här planeten går att lösa på en högre nivå. Därmed är Churchills bakåtsträvande, imperiala åsikt att det inte finns några eviga vänner eller fiender utan bara permanenta intressen, lika akterseglad som – oaktat all sympati för personen – de Gaulles på denna punkt begränsade övertygelse att nationer inte har några vänner, utan bara intressen.

Idén om en gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid är däremot helt i linje med Nicolaus Cusanus begreppsvärld, hans coincidentia oppositorum, "motsatsernas sammanfallande", tanken att människan kan tänka sig en högre förnuftsnivå där motsatserna på den lägre förståndsnivån upplöses, eller annorlunda uttryckt, att det Ena är av en högre dignitet än de Många. Från universalhistoriens ståndpunkt är det givet att förverkligandet av mänsklighetens gemensamma mål kommer att känneteckna den tidsålder då människan blir så att säga vuxen och ger uttryck för sin sanna karaktär som kreativ varelse.

Också på grund av arrogansen hos politiker och medier i väst var det nästan tyst när Xi Jinpings tankar om mänsklighetens gemensamma framtid röstades igenom som en officiell resolution av FN:s människorättskommission vid dess 34:e möte redan den 23 mars i år, och alltså i viss mening införlivades i den internationella folkrätten.

"Samarbete bättre än konkurrens"

Medan de flesta länderna i Asien är indragna i den nya Sidenvägens dynamik och det sker strategiska omorienteringar utifrån detta perspektiv, som till exempel Japans närmande till Ryssland och Kina, kommenterar västliga medier den här utvecklingen med den redan nämnda förvrängningen i optiken. Den japanske utrikesministern Taro Kono sa i en intervju i tidningen Nikkei att han i samband med Trumps förestående besök vill initiera en dialog mellan Japan, USA, Indien och Australien på högsta nivå, för att på så vis kunna förbättra samarbetet i frågor rörande frihandel och säkerhet för hela området från Sydkinesiska sjön över Indiska oceanen till Afrika. Deutsche Welle menade att man kunde se detta som ett alternativ till Kinas Belt & Road-initiativ.

Och vad sa Indiens utrikesminister S. Jaishankar om detta till Sputnik? "Jag tycker inte att det är rätt mot oss att framställa vårt samarbete som en tävlan med Kina." Han fortsatte: "Det är viktigt att de indisk-japanska förbindelserna inte definieras i negativa termer. Det måste inte finnas en skurk i alla filmer. Förbindelserna i Asien, och särskilt i södra Asien, är så dåligt utbyggda att varje nytillkommen förbindelse är positiv, så länge den följer generella principer, är uthållig och tar hänsyn till lokala förhållanden." Sputnik konstaterade att Japan de kommande fem åren kommer att investera 110 miljarder dollar i asiatiska länder, att Indien planerar flera projekt i Myanmar och Bangladesh och att Indien vill ha med sig Japan i att utveckla ögrupperna Andamanerna och Nikobarerna. Jaishankar betonade att infrastrukturen är enormt eftersatt och att det därför är bättre att samarbeta än att försöka konkurrera ut varandra.

Geopolitiskt sinnade kommentatorer brukar framhålla att man i södra Asien inte talar om det med Kina förknippade Belt & Road-initiativet, utan om en utbyggnad av "konnektiviteten". Rent praktiskt är det viktigt för människorna som bor där att de genom de nya finansinstitutionerna som AIIB, New Development Fund, New Silk Road Fund, SAARC Development Fund och liknande institutioner äntligen får tillgång till de krediter för infrastrukturinvesteringar som IMF och Världsbanken hittills har nekat att ge dem. "Den nya Sidenvägen blir en världslandbro" var titeln på en studie gjord av EIR, en världslandbro som kommer att infrastrukturellt förbinda alla kontinenter och ge regioner utan egen kust samma förutsättningar som förut bara regioner belägna vid hav eller floder haft.

Den goda nyheten är att en majoritet av mänskligheten är på väg in i en bättre, vackrare era, den dåliga nyheten är att de flesta europeiska politiker och medier sitter fast i det gamla, förlegade sättet att tänka och har halkat långt bakom utvecklingens kurva.

Men, som ett av den här rörelsens motton lyder: "Nu kommer Schillertiden!"

av Helga Zepp-LaRouche