Friedrich Schiller 250 år: Vårt behov av Schiller idag

Varför är Friedrich Schiller i dag aktuellare än någonsin?

Världen befinner sig i en sammanbrottskris, eftersom de politiska ledarna i USA och Europa inte har förstått konsekvenserna av sitt felaktiga tänkande och agerande.

Det finns fortfarande hopp om en bildad och organiserad massrevolt mot denna idioti och ansvarslöshet bland samhällets ledare, en massrevolt som kan återupprätta syftet med grundandet av den moderna nationalstaten och inspirera alla att blicka framåt mot en ny, rättvis världsordning.

Men då måste befolkningen förses med de ideal och intellektuella och känslomässiga verktyg som alla sanna medborgare behöver bära med sig under denna omtumlande tid.

Och då finns det ingen bättre än Friedrich Schiller att ha som ledsagare.

Det förklarade det internationella Schillerinstitutets grundare och ordförande Helga Zepp-LaRouche på en konferens den 16 februari 2003. Dagen innan hade miljontals människor dragit ut på gator och torg över hela världen för att visa sitt motstånd mot det krig som Tony Blair och George W. Bush ville starta mot Irak.

Nu, precis som då, förklarade hon för deltagarna på konferensen, som hölls strax utanför Washington D.C., är Schillers ideal och en ny syn på förhållandet mellan nationer och folk avgörande för civilisationens överlevnad. Och hon berättade om vilka tankar som låg bakom grundandet av Schillerinstitutet 1984.

Helga Zepp-LaRouches tal återges på de följande sidorna. Vi kommer in i talet efter hennes skildring av hur världen såg ut 1984, mitt i den hetaste perioden av det kalla kriget, då hela mänskligheten levde under hotet om utplåning genom ett atomkrig.

Jag tar upp det som hände då, för det var faktiskt under den perioden som idén att skapa någonting i stil med Schillerinstitutet föddes. Jag reste runt i Tyskland, och jag såg att det fanns en växande anti-amerikanism i Tyskland. Och när jag reste runt i USA såg jag att det fanns en växande anti-tysk, anti-europeisk tendens i USA.

Jag förstod att detta kunde utvecklas till någonting mycket farligt. Jag förstod att det behövdes ett institut som kunde föra upp utrikespolitiken på en helt annan nivå; där den tyska historien inte bara reducerades till tolv års mardröm, utan att man skulle tala med Tyskland som det land som Nicolaus Cusanus, Leibniz, Schiller och Beethoven kom från. Och att USA inte bara var landet som hade gjort hemska saker i Vietnam, Korea, Hiroshima och Panama, utan att man skulle tala med den amerikanska revolutionens Amerika, som faktiskt skapades av de bästa traditionerna från Europa; med Lincoln och Franklin D. Roosevelt, Kennedy och Martin Luther King.

Samma sak gäller förstås för andra länder: när man vill ha goda utrikesförbindelser gnäller man inte och säger: "Det där var er värsta period", utan man tänker efter vilken period som var den bästa, då det landet bidrog med någonting positivt till världshistorien.

Alltså stod det från början klart att Schillerinstitutet inte bara skulle verka för att förbättra förbindelserna mellan Europa och Amerika, utan också och i synnerhet med hela utvecklingssektorn.

Jag letade vid den här tiden efter grundningsprinciper för Schillerinstitutet. Jag läste alla upptänkliga internationella dokument, och jag kom fram till att den amerikanska Självständighetsförklaringen faktiskt var det vackraste dokument man kunde ge sig själv som grundningsprincip. Och genom att bara ändra några ord – i stället för "den amerikanska kolonin" säger jag "alla länder", där det står "den brittiska koloniala ockupationsmakten" säger jag "de internationella oligarkiska institutionerna" – så gör jag det giltigt för hela världen. Det som är den amerikanska författningen och den amerikanska Självständighetsförklaringen kan faktiskt läggas som en grund för hela världen. Det är precis samma idé som i Rütli-eden i Schillers Wilhelm Tell.

Och jag kom fram till att i en kris som den här, när hela systemet bryter samman, när FN, IMF, Världsbanken, WTO, Maastricht, EU, Nato och så vidare är i upplösning, så kan lösningen bara hittas på den högsta nivån. Vi sa det för länge sedan, men folk trodde inte på det, de trodde att "det där är överdrivet". Men nu ser man att det gamla paradigmet, de axiom och värderingar som gällde fram till nu, att de har misslyckats kapitalt.

Hela det s.k. "fun society" – materialism, egoism, "jag, mig, mitt" – hela den filosofin är ute. Frågan är: vad är det nya paradigmet? Och det är här som Schiller och Schillerinstitutet är så viktiga. Vi står inför precis den frågan som Schiller ställde: Hur kommer det sig att vi fortfarande är barbarer? Och i dag står vi inför valet att antingen blir vi fullständiga barbarer – en mörk tid, gängkrig, folk som slåss om maten, dödar varandra – eller så får vi en ny renässans. Och om vi får en ny renässans, så är jag helt säker på att den kommer att bli underbarare än någon tidigare i historien.

Schillers människosyn

Anledningen till att jag uppkallade vårt arbete för bättre relationer mellan länderna efter Friedrich Schiller, är att han för mig står som det högsta uttrycket för mänsklighet; att han har skildrat det som människan kan vara, skönare och mer poetiskt än någon annan.

Ni känner alla till Beethovens nionde symfoni. Beethoven komponerade den till en dikt av Schiller, hans Hymn till glädjen, och han gjorde den till ett av de största och mest hisnande vackra verk som någonsin skrivits på den här planeten. Beethoven sa faktiskt att Schillers poesi var så fulländad, att det var nästan omöjligt för en kompositör att tillföra någonting till det som Schiller redan hade skapat.

Samtidigt har Schiller, om man studerar honom noga, utvecklat de djupaste filosofiska begrepp, helt i nivå med Platon, Cusanus och Leibniz - bara det att han har uttryckt dem med poetisk skönhet.

En annan av den tyska klassiska periodens giganter, Wilhelm von Humboldt – som faktiskt skapade världens bästa utbildningssystem – skrev om Schiller, när Schiller hade dött:

"Det mest typiskt utmärkande för Schiller, var att tanken, i en högre och klarare mening än hos kanske någon annan, var hans livselement. Intellektets ständiga självverksamhet övergav honom så gott som aldrig, och försvagades bara under de häftigaste attackerna av hans fysiska sjukdom. För honom var det vederkvickelse, inte möda. ... Vad gäller skönhetsbegreppet, det estetiska i skapande och handling, alltså såväl grunden för all konst som konsten själv, innehåller dessa verk allt väsentligt på ett sätt som aldrig kommer att kunna överträffas. ... Aldrig förr har dessa ämnen avhandlats på ett så rent, så fullständigt och klargörande sätt. Men därmed var oändligt mycket vunnet, inte bara för den säkra begreppsanalysen, utan också för den estetiska och moraliska bildningen. Konst och poesi förknippades direkt med det ädlaste hos människorna, framställda som det som först gör människan medveten om sin inneboende, bortom ändligheten strävande natur."

Jag hade hela tiden tyckt att Schiller överträffade allt. Och jag blev så glad när jag upptäckte att Humboldt hade exakt samma uppfattning. Oändligt mycket hade vunnits för människans estetiska och moraliska bildning.

Frihetens skald

Jag ska presentera för er några av Schillers mest centrala idéer och principer, som är klassisk konst på högsta nivå.

Schiller skrev något när han var 19 år, hans första uppsats som medicinstudent. 1 Tänk att det är skrivet av en 19-åring! Det är faktiskt samma idé som man finner hos Nicolaus Cusanus, överensstämmelsen mellan makrokosmos, det fysiska universum, och mikrokosmos. Det är samma idé som Leibniz' monadbegrepp, att varje människa är ett frö som innehåller hela universum i all dess komplexitet. Och Schiller tyckte så mycket om den idén, att han skrev en dikt om den, som heter "Columbus". 2

Wilhelm von Humboldt skrev om detta:

"Tron på den mänskliga tankens kraft, stegrad till en poetisk bild, uttrycks i detta distikon med titeln Columbus, som är något av det märkligaste som Schiller diktat. Tron på den för människan osynliga inneboende kraften, den upphöjda och djupt sanna föreställningen att det måste finnas en inre överensstämmelse mellan den och den som ordnar och styr hela världsalltet, eftersom all sanning bara kan vara ett återsken av den eviga, ursprungliga, var ett karakteristiskt drag i Schillers idésystem."

Schiller skrev själv om detta i sina Filosofiska brev, med formuleringen att "Columbus inlåter sig på en vansklig vadhållning med ett obefaret hav". Med andra ord: en människa, Columbus, tänkte att det måste finnas en kust därborta, och sedan upptäckte han faktiskt den nya kontinenten. Det här är väldigt viktigt. Jag sa förut att det är min fasta övertygelse att den nuvarande krisen bara kan lösas, om den politiska ordningen i världen bringas i överensstämmelse med den kosmiska ordningen, med naturrätten. Om det finns en skald som kan uttrycka det på det här sättet, så är det otroligt värdefullt.

Vem är nu Friedrich Schiller, den tyske "frihetsskalden"? Eftersom det är många nya här, vill jag berätta lite om hans liv. Han föddes den 10 november 1759, i Marbach, vid floden Neckar. Han hade en mycket lycklig barndom. Hans föräldrar hette Johann Kaspar och Elisabeth. De bodde först i Lorch. Sedan gick han i latinskolan i Ludwigsburg, och därefter kom det till en dramatisk brytning, när greve Karl Eugen av Rothenberg tvingade honom att skriva in sig vid militärakademin, Karlsskolan.

Han var då 13 år, och under de följande åtta åren kunde han på nära håll studera det oligarkiska beteendet vid hovet. Han såg hur oligarkerna, när de bestämde sig för att gå på jakt, red ut med dussintals hästar och förstörde böndernas skördar, utan att betala någon ersättning, och han såg den dåliga smaken vid hovet. Han utvecklade alltså en mycket stark anti-oligarkisk känsla. Och Schiller led verkligen, för han upplevde att utbildningen vid denna militärakademi var väldigt inskränkt. Men jag måste säga, att om man jämför med utbildningen nu för tiden på europeiska och amerikanska universitet, så hade han tur, för han fick i alla fall lära sig om Leibniz, Shakespeare, Lessing, Mendelssohn och andra; men också om den brittiska empirismen, med Locke, Hobbes, Hume, Wright. Och han hade mycket bra lärare, särskilt en som hette Abel.

De lärde honom bland annat om den brittiska materialismens dominerande inflytande: Hobbes, att alla idéer bara är resultatet av minnen av sinnesintryck; Locke, att den nyfödda människan är en tabula rasa, en tom skrivtavla, på vilken bara sinnesintrycken hopar kunskaper; och att Hume sedan sa att det betyder att alla idéer är slumpmässiga, för de är producerade av slumpmässiga sinnesförnimmelser, och därför är alla idéer en illusion. Och därför fanns det heller ingen odödlig själ. Det som man kallar själen var bara en anhopning av sinnliga föreställningar.

En skotsk filosof vid namn Thomas Wright skrev en kritik mot Hume, och sa att det som Hume kallade en illusion faktiskt fanns i verkligheten, nämligen det sunda förnuftet, och att detta sunda förnuft var en självklar sanning.

Schiller och den amerikanska revolutionen

Schiller tyckte att alla dessa teorier var hemska. Och därför skrev han redan 1779, i sin uppsats, att om alla tankar skulle vara slumpmässiga, då styr inte människan över sina tankar, och då har människan ingen frihet. Och om även moralen är slumpmässig, då har människan inget värde. Och han fann detta fullkomligt oacceptabelt.

Denna konfrontation fick Schiller att utveckla raka motsatsen, och att avsky den utbildningsmetod som jesuiterna, de franska och engelska materialisterna och empiristerna stod för. Och han såg i dessa irrläror källan till sin tids inre konflikt och fara. Han såg det som sin uppgift att lösa denna inre konflikt, och att återskapa människan i harmonisk utveckling av alla sina anlag. Han sa att alla människor har möjlighet att bli snillen. Och medlet att åstadkomma detta är den poetiska principen, för den bär på nyckeln till människosjälens innersta hemligheter.

Schiller var faktiskt den amerikanska revolutionens skald. Faktum är att han i ett läge till och med funderade på att utvandra till Amerika. I Breven om Don Carlos, ett av hans tidiga dramer, skrev han att det som detta drama egentligen handlade om, var favoritämnet under detta decennium, d.v.s. 1780-talet, vilket var den tid då den amerikanska revolutionen just hade lyckats. Individens största möjliga frihet, parad med statens högsta blomstring.

Likheterna mellan den amerikanska Självständighetsförklaringen 3 och Rütlieden ur Schillers drama Wilhelm Tell 4 är så uppenbara, att jag verkligen vill uppmuntra alla att gå hem och läsa Don Carlos. Och då ska ni veta att i detta drama kunde Schiller, på grund av den oligarkiska kontrollen, inte skriva som han hade gjort i Kärlek och intriger – där han direkt attackerade de hessiska soldaternas tjänstgöring på britternas sida i frihetskriget – eftersom det var förbjudet, och han hade tvingats att fly. Så han fick välja ett annat ämne, men det var fortfarande samma idéer.

Den berömda dialogen i Don Carlos, mellan markisen av Posa och kung Filip II av Spanien, handlar faktiskt om den amerikanska revolutionens principer. Det är en mycket mäktig poetisk framställning av den republikanska principen, mot imperieprincipen. Filip II representerade nämligen vid den tiden ett imperium över vilken solen aldrig gick ned, men som uppenbarligen styrdes med skräck och armod. Vi lyssnar på Posa, när han vädjar till kungen. 5 Denna vackra tanke, att vara "en kung bland miljoner kungar", alltså jämlikhet på högsta nivå, bygger på principen om alla människors oförytterliga rättigheter – inte som den franska revolutionen, där "frihet, jämlikhet, broderskap" i verkligheten betydde det som Robespierre sa, att "revolutionen behöver inga vetenskapsmän", och sedan högg han huvudet av dem i giljotinen.

Några av er kommer kanske ihåg Lyns uppsats om "The Secrets Known Only to the Inner Elites". Schiller skrev faktiskt ett på pricken likadant verk, Solon och Lykurgos, där han lägger fram de två modellerna: på den ena sidan Solons vackra stadsstat Athen, som är den republikanska modellen, som syftar till framsteg och mänsklig fullkomning, och på den andra sidan Lykurgos' Sparta, ett oligarkiskt system, där staten på ytan verkar fungera rätt väl. Men när man tittar närmare ser man att individen faktiskt offras för staten. Schiller säger: Staten är aldrig ett mål i sig. Den är bara viktig som en förutsättning för att mänskligheten ska kunna sträva mot sitt mål. Och det målet är inget annat än en utveckling av alla dess möjligheter, framsteg.

Staten är till för individen

I Estetiska breven säger Schiller, i det fjärde brevet: "Varje individuell människa bär, kan man säga, med hänsyn till anlag och bestämmelse, en ren ideal människa i sig, och att överensstämma med dess oföränderliga enhet i alla sina växlingar är den stora uppgiften i hennes tillvaro."

Det här är väldigt viktigt, att varje människa bär ett sådant ideal inom sig. Att förverkliga det är vår stora uppgift i livet. Schiller säger: Man måste utveckla alla sina möjligheter, och i verkligheten bli den harmoniska, vackra människa som man har potentialen att vara. Bara om alla människor gör det kan staten fungera. Därför, säger han, är det största konstverket att bygga politisk frihet. Genom alla individers förädling, genom att fler och fler utvecklar sig till att representera människans artkaraktär, blir individen staten. Människan i tiden förädlar sig till människan i idén.

I Estetiska breven, som han skrev när det stod klart att hoppet om att återupprepa den amerikanska revolutionen i Frankrike inte skulle infrias, eftersom det jakobinska skräckväldet hade förstört allting, frågar Schiller: Varifrån ska den nödvändiga förbättringen på det politiska området komma, när staten är korrupt och massorna degenererade? Och han kommer fram till detta överraskande svar: Den kan bara komma genom den sköna konsten.

Dikten Konstnärerna är faktiskt en tidig dikt. Han skrev den innan han hade fyllt 30. Jag tycker att det är en av de vackraste hyllningarna till människan, och kraften i hennes kognitiva förmåga, som finns. Så här lyder första strofen (övers. Bertil Malmberg):

Hur hög, hur stolt, där palmens kvist
du höjer,
vid seklets skiljoväg du dröjer
i mannaålderns ädla frid -
med öppet sinne och med samlad råga,
med dådrikt lugn och allvarsmättad låga,
fullmogen ättling, mänska, av din tid.
Av tanken frigjord, blev du stärkt av lagen -
en kostbar visdom har du lyft mot dagen
ur det förtegna i ditt eget bröst;
av kamp och brottning fick du stål åt
styrkan;
natur'n betvang du, tills hon gav sin dyrkan
och steg ur formlös sömn vid ljudet av
din röst.

Här finns redan hela kompositionen anlagd. "Fullmogen ättling av din tid" syftar på människouppfattningen i detta historiska ögonblick, som var fyllt av optimism, och det är en återspegling av den amerikanska revolutionen: Människan som den högsta varelsen i skapelsen. "Naturn betvang du, tills hon ... steg ur formlös sömn vid ljudet av din röst", visar utvecklingsprocessen, som lett fram till nuet.

I den andra strofen fordrar han självreflektion: det var konsten som hjälpte människan att övervinna de lägre begären; människan är den enda varelsen som äger konst. Den tredje strofen:

– Blott morgonporten av det sköna,
för in till kunskapslivets dag.
Om dig en högre glans skall kröna,
förstå ett ringare behag!
När fylld av ljuv, av helig bävan
du njöt av någon skön symbol,
bereddes du för större strävan
och för ett väldigare mål.

Det är en intressant tanke: "kunskapen" kan människan bara nå genom "det sköna". I mänsklighetens barndom, då människan ännu var naiv, men hade en enorm entusiasm och upptäckarglädje, såg hon skönheten i naturen, och återskapade den som konst. Den skapar hos henne en potential till förnuft. Den femte strofen:

Och hon, som med en krans av Orioner,
patetiskt länkad kring sitt tunga hår,
– blott uppenbar för renare demoner –
konungslig över stjärnor går:
med nedlagd krans, förmildrad flamma
och med ett mer förtroligt skick,
Urania – den upphöjt allvarsamma –
i form av skönhet träder för vår blick.
Så står hon som ett barn inför oss
– hur enkel! – med behagets attribut:
vad här som bräcklig skönhet rör oss
i form av sanning möter oss till slut.

Sanningen är i detta utvecklingsstadium så stark, så lysande, att människan ännu inte kan se på den direkt. Men sanningens gudinna, Urania i den grekiska mytologin, klär sig i skönhet. Bara den som har upplevt skönhet, särskilt i barndomen, utvecklar en känslomässig förmåga till sanning. Det tror jag är absolut sant; och en av de största tragedierna är bristen på skönhet i den nuvarande amerikanska kulturen – det finns barn som inte har en chans, om vi inte ändrar på det. Nu den nionde strofen:

Förrn eder strävan gav oss måttets lag,
som alla väsen glättigt följa,
mot tidens kuster hördes Alltet skölja
med formlöshetens böljeslag;
ty lika ödsligt rå som han
sig världen tedde för den vilde:
ett väsen, som hans blod förspillde,
behärskat av ett dystert bann.
Blott fäst vid tingen som begärets träl,
han endast sina drifter lydde,
och aldrig skådad honom undanflydde
naturens skönhetsrika själ.

Detta är bland annat en polemik mot Hobbes och Locke: att på sinnesförnimmelsernas nivå är människan inte kapabel att fånga "naturens skönhetsrika själ"; skönheten i naturen pekar mot någonting högre. Genom sitt exempel väcker den skaparförmågan hos människan, den inspirerar henne, för första gången, till att skapa. Och hon fortsätter att skapa, och utvecklar snart en konst på en högre nivå:

Då trängde sig barbarerna tillhopa
omkring de nya skapelsernas prakt,
då hördes tusen röster ropa:
se mänskosnillets gudamakt!

Människan blir alltmer självmedveten om sin skaparkraft. Skönhetens anblick har en förädlande inverkan, och hon är lycklig över sin växande tankeförmåga.

Ur sinnets sömn till större tiders möte
sig lyfte en befriad själ;
av er förlöst, i själva glädjens sköte
sig kastade bekymrets träl.
Så över djuriskhetens gränser ledde
ert snille en förnedrad stam,
och tanken, denne stolte främling, trädde
till högsint hjältegärning fram.
Nu uppstod mänskan, och mot stjärnor
vändes
dess furstelika anletsdrag;
...
Men högre städs, till ständigt högre syfte
steg edert skapande geni;
nu uppstod verk ur verk, och segerljus
sig lyfte
ur harmonier harmoni.
...

Nu mänskans själ, som med sin trägna flit
förvandlat jordens krets, har redan vänt
sin trånad mot större horisont
och mer gudomlig blånad
och länkat sina vägar dit;
men konsten följer hennes fria färd
att nu som fordom hennes steg bevinga,
och nya skönhetsvärldar springa,
beglänsta, ur naturens värld.
...
Att mänskan, frigjord, äntligen har lärt
att tänka plikten och få kravet kärt,
att slumpens välde föll: för det
belönar eder – eder evighet.
...
Då forskarn, som med djärva blickar
–  svävar på tankens fria tävlingsban
och drucken av en segerstolt päan
sin äras krona eftersträvar –
då blott en obetydlig krans
hans stolthet vill åt er förläna
och skänka er vid sidan av sin glans
en ringa plats bland dem som tjäna –
då så han till sin egen vinning
er sköna frihetshandling vänt:
förlåt hans brott –
...
Vid eder hand han når till detta höga,
förnäma krön, där för hans öga
den fagra dalen öppnas på en gång: ...

Glädje, tanke, kreativitet, kärlek växer i alltmer fullkomliga verk. Skapelsens horisont vidgas, och ökar samtidigt människans förmåga till skönhet. Konsten berikar alla människans kunskapsområden, och den berikas själv av de nya vetenskapliga upptäckterna. Men när vetenskapen försöker erövra kronan, ingriper Schiller och säger: Vetenskapen ska inte så småningom ta över efter konsten. Sanningen ligger i en förening av konst och vetenskap. Universums lagar verkar på alla områden, och bara bristen på utveckling fick forskarna att tro något annat. Schiller vädjar sedan till konstnärerna, att det kommer an på dem om människovärdet ska höjas eller sänkas:

I edra händers vård är givet
vårt dyra arv, vårt släktes värdighet:
bevara det –
med er det dör, med er det lyfts mot livet.
Så tjäne diktningens magi
den stora, visa gudaplanen
och lede oss till oceanen
av evig harmoni.
...
Så stigen, dit er längtan bär,
I fria söner av en fri gudinna,
– dit, där det högsta skönas kransar brinna!
Om andra kronor tävlen icke här!
Den syster, vilken nu för eder blick
försvunnit,
I möten åter i er moders famn.
Vad sköna själar hava ädelt funnit,
det bär fullkomlighetens namn.
Så stigen, dit er djärva längtan styr,
högt över dagen med dess tomma röster,
tills i er spegel, vänd mot öster,
det nya seklets morgon gryr!
På skilda vägar har envar fått vandra
det höga målets glans emot.
Så hälsen här vid Enighetens fot
med öppen brodersfamn varandra!
Som sjufalt dagens brutna strålar
förmäla sig i ljusets ström,
som sjufalt Irisbågens strålar
försmälta i gemensam dröm –
så sväven hän och länken eder dans
i tusenfaldig klarhetslek och gliden
mot samma frid och endräkt över tiden
och samma stora gudomsglans!

Detta är det poetiska uttrycket för att sanning, skönhet, vetenskap, förnuft är en och samma sak. Det fina är att Schiller förde en omfattande korrespondens om hur han skapade denna dikt, som ger oss en inblick i hur han tänkte när han skrev den. Han förde den med sin vän Christian Gottfried Körner, som understödde honom, och bjöd honom att komma till Dresden 1785. Det här var den mest harmoniska och bekymmersfria perioden i Schillers liv. Han skrev Hymn till glädjen, Filosofiska breven, Konstnärerna, och det var faktiskt en period då han var mycket, mycket lycklig.

Man kan förädla sina känslor

Schiller arbetade vid den här tiden med att formulera en klassisk estetisk teori, ett skönhetsbegrepp grundat på förnuftet. Den 25 december 1788 skrev han till Körner:

"All skönhet uppgår till slut i en allmän sanning. Jag är säker på att om man av ett konstverk inte fordrar något annat än skönhet så uppfyller det automatiskt alla andra krav, på ett indirekt sätt. Söker man emellertid finna en kompromiss mellan skönhet och moral, eller något annat, kan man fördärva bäggedera."

Jag menar att detta är en mycket väsentlig princip, för all konst måste vara vacker! Om den inte är vacker är det inte konst! Detta uttrycks självklart bäst i den sista strofen i Konstnärerna. Sedan skrev han till Körner:

"Huvudtanken är att sanning och moral klär sig i skönhetens dräkt. Det är en allegori. Jag inleder dikten med tolv rader som framställer människan i hennes nuvarande fulländning. Därifrån utvecklar jag hur hennes vagga var. Hur konsten har förberett den vetenskapliga och moraliska kulturen, som inte är målet, utan bara den andra nivån. Trots det sätter forskarna och tänkarna förhastat kronan på sina huvuden, och förvisar konstnären till en plats under sig. Människans fulländning uppgår åter i skönhet, först när vetenskapen blir konst."

Och Körner svarade honom, med entusiasm, när han fick hela dikten: "Nu kan man be alla Tysklands skalder att skriva något liknande. I fråga om idérikedom saknar detta motstycke." Då skrev Schiller tillbaka till Körner:

"En skald befaller, enligt konstnärliga regler, över de lidelser, handlingar och öden som människan i det verkliga livet inte alltid kan följa och överblicka. Genom konsten lär sig människan att projicera dessa konstnärliga sammanhang på den verkliga situationen. Konsten utbildar på detta sätt hennes känsla för harmoni, så att hon inte längre nöjer sig med ofullständiga brottstycken."

Det är samma tanke som Schiller lägger fram i Estetiska breven liksom även i uppsatsen Om behag och värdighet, där han säger att människans uppgift är att bli en skön själ: en person för vilken frihet och nödvändighet, lidelse och förnuft har blivit till ett. Man måste utbilda sina känslor till förnuftets nivå.

Det är ju allmänt accepterat att man ska utbilda sitt intellekt, att man ska lära sig saker och kunna saker. Men mycket mindre känd är tanken att man kan utbilda sina känslor, på samma sätt; att man kan träna dem, göra dem mer känsliga, mer förfinade. Särskilt det här var något som Schillers kontrovers med Kant handlade om. I sina Kritik-böcker i början av 1790-talet – Kritik av förnuftet, Om omdömesförmågan o.s.v. – hade Kant sagt att den konst i vilken man inte kan se någon avsikt hos konstnären, till exempel en godtycklig arabesk som någon slängt upp på väggen, var större konst än ett verk där man kunde se konstnärens avsikt.

Om moralen sa Kant att den skulle styras av det "kategoriska imperativet": man fick inte behandla andra på ett sätt som man inte själv ville bli behandlad. Och enligt Kant måste man, om man ville vara moralisk, och om förnuftet och känslorna var i strid med varandra, säga åt känslorna att hålla tyst! Man måste undertrycka dem och "göra sin plikt"! Schiller sa att det här är hemskt, Kant måste ha haft en förskräcklig barndom som kommer upp med sådana idéer. Han skriver bara för slavarna, inte för oss vars mål är att vara sköna själar. Det går nämligen att utbilda sina känslor så långt att man kan lita på dem.

Skönhet och sanning

Att skönhet och sanning är absolut centrala, det är det inte bara Lyn som har sagt många gånger. Den andra ledande tänkaren i vår tid, påve Johannes Paulus II, skrev så här i ett budskap 2002, till Riminimötet:

"I vår värld är det en vanlig föreställning att sanningen ligger utanför konstens värld. Skönhet handlar bara om känslor, den är blott en söt frukt, inför de eviga lagar som styr världen. Men är det verkligen så? Naturen, föremål, människor kan verkligen förvåna oss genom sin skönhet. Hur kan man till exempel undgå att i solnedgången, i bergen, i världshavens oändlighet, i en människas anletsdrag, se något som lockar oss, och inbjuder oss att fördjupa vår kunskap om den verklighet vi har omkring oss? Sådana funderingar ledde grekiska tänkare till tanken att filosofin föddes ur den förundran som alltid åtföljer skönhetens behag.

Även det som undandrar sig den sinnliga världen äger en inre skönhet, som rör själen och fyller oss med beundran. Tänk bara på den mäktiga lockelse som en rättvis gärning, ett tecken på förlåtelse, eller försakelse för ett glädjefyllt högt ideal utövar.

I skönheten uppenbarar sig sanningen. Den lockar oss, med den omisskännliga charm som kommer av höga värderingar. På detta sätt kunde känslor och förnuft radikalt förenas i sina krav på människan. Skönheten besitter sin egen pedagogiska kraft, som leder oss till att förnimma sanningen."

Och kardinal Ratzinger [den nuvarande påven Benedikt XVI] skrev till samma möte:

"Redan Platon och Augustinus menade att skönhet inte har någonting med ett ytligt estetiserande att göra, utan att skönhet är kunskap, en högre form av kunskap, eftersom den konfronterar människan med sanningens hela storhet. På så sätt öppnar den själens ögon."

Vilken vacker tanke, att "själens ögon" måste öppnas! Ett exempel på detta är Bachs musik, som bara kan ha skapats med sanningens kraft, en sanning som blir till verklighet genom kompositörens inspiration.

Alltså: sanning, skönhet, förnuft, kärlek och godhet är inte möjliga, den ena utan den andra. Och det är därför som den här diskussionen i dag är så viktig. Om vi inte kan få människorna att förändra sig, och bli vackra – och då talar jag inte om arkitektonisk skönhet som i Revlonreklamen, utan jag menar själens inre skönhet; om vi inte kan göra människorna vackrare inför den här gigantiska världskrisen, så kommer världen inte att kunna räddas! Det finns en orsak till att det har blivit så här illa. Staten är aldrig bättre än sina medborgare.

Det pågår en nedräkning till krig, den globala krisen, systemsammanbrottet, är i full gång. Det finns stort hopp och enorma möjligheter, för alliansen mellan Tyskland, Frankrike, Ryssland och Kina går djupare än bara ett motstånd mot kriget. Putin försöker faktiskt ta upp greve Wittes idéer igen – idén om en triangel mellan Ryssland, Tyskland och Frankrike. Det finns en annan triangel också, mellan Ryssland, Kina och Indien. I USA har vi Lyns kampanj. Vi har alla komponenter som behövs i en global krislösning. Men vi behöver en kulturell renässans.

Ta mänsklighetens problem till ert hjärta

Ni hörde igår, i Johannes Brahms Vier ernste Gesänge, formuleringen "alla våldsgärningar som förövas under solen", och jag vill att ni verkligen ska studera Schiller, och frågan om känslornas förädling. För om inte ni tar allt det svåra "som förövas under solen" till ert hjärta, vem ska då göra det? Vi var i Indien, i Calcutta, och jag kan tala om för er att jag inte kunde andas: tre miljoner människor bor på gatan, i den djupaste fattigdom!

Jag trodde att jag visste vad fattigdom var. Jag har sett det i Afrika, jag har sett det i Latinamerika. Men i Calcutta bor människor på gatan, med ett ynka mål mat om dagen, i ett litet kyffe på trottoaren, stort som en handduk ungefär; i smutsen, i exkrementerna, där de också lagar sin mat; i kylan, på sommaren i 50 graders värme: tre miljoner människor! Så får det inte vara!

Och jag tror att det bara är en fråga om att utbilda sina känslor, att ta alla problem "som förövas under solen" till sitt hjärta, för att inte tillåta att detta får fortsätta.

Vad vi måste göra, är att förena den vackra idén om vetenskapliga framsteg, med poetiska idéer, med idén om en kulturell renässans. Krafft Ehricke var en vetenskapsman som var med om att utveckla Saturnusraketen, som användes i Apolloprojektet på Kennedys tid – en banbrytande vetenskapsman. Han dog i cancer. Jag träffade honom flera gånger, och vi hade också telefonkontakt. Och under de sista månaderna som han levde sa han, att även om han var helt och hållet för naturvetenskapen, och absolut trodde att ett oändligt framåtskridande är möjligt, så sa han att han hade kommit fram till att det inte är naturvetenskapens fel att mänskligheten har problem, utan att problemet är att denna naturvetenskap inte är kombinerad med en humanistisk bildning, med den själsliga utveckling som Schiller och Humboldt talade om, och det var därför som han jobbade ihop med Schillerinstitutet under den sista delen av sitt liv.

Det är det som Schiller menar: vetenskapen får inte eftersträva kronan för tidigt, utan vetenskap och poesi måste gå hand i hand.

Jag menar att Schiller, för dagens USA, för att läka det amerikanska folkets själ, är den absolut viktigaste tänkaren och skalden som man över huvud taget kan studera.

Igår kom frågan upp: Är ungdomsrörelsen bara ett trick för att sätta press på de dumma 40-talisterna, och sparka dem i ändan? Självklart inte. Ungdomsrörelsen är viktig för att en gång för alla sätta stopp för mänsklighetens ovärdiga tillstånd, där inte alla människor utvecklar sin fulla potential. Jag skulle önska att ungdomsrörelsen tar till sig skönhetens idé. Och om ni säger: Okay, vi ska skapa en ny renässans, där ingen av oss har något mindre ideal än att bli en skön själ – ja, då har vi det.

Läs fler artiklar av och om Friedrich Schiller här

  1. Ur Fysiologins filosofi
    av Friedrich Schiller 1779 (övers.
    Astrid Sandmark)

    Så mycket, tror jag, torde vara tillräckligt säkert bevisat, som att
    universum är ett verk av ett oändligt förstånd och uttänkt enligt en
    förträfflig plan.

    På samma sätt som det övergick från tanke till att bli verklighet
    genom den gudomliga kraftens allsmäktiga inflytande, och genom att alla
    krafter verkar och griper in i varandra, liksom strängarna på ett
    instrument som tusenstämmigt tillsammans frambringar en melodi: på samma
    sätt skall människan, adlad av gudomens krafter, i de enskilda
    verkningarna hitta orsak och avsikt, i sambandet mellan orsaker och
    avsikter uppdaga den stora planen i det hela, i planen igenkänna
    Skaparen, älska honom, lovprisa honom, eller uttryckt i kortare, för
    våra öron mer upphöjt klingande ordalag: människan finns till för att
    hon skall eftersträva sin Skapares storhet, att kunna överblicka världen
    med exakt samma blick som Skaparen överblickar den – att bli gudalik är
    människans bestämmelse. Detta hennes ideal är visserligen oändligt: men
    anden är evig. Evighet är oändlighetens mått, den kommer alltså att
    växa i evighet, men den kommer aldrig att nå det.

    En själ – säger en av detta sekels visa män – som är så upplyst, att
    den kan skåda den gudomliga försynens plan i dess helhet, är den
    lyckligaste själen. En evig, en stor, skön lag har förbundit
    fullkomlighet med nöje, missnöje med ofullkomlighet. Det som närmar
    människan till hennes bestämmelse, direkt eller indirekt, kommer att
    göra henne glad. Det som fjärmar henne från den kommer att smärta henne,
    det som smärtar henne kommer hon att undvika, det som gör henne glad,
    det kommer hon att sträva efter. Hon kommer att söka sig till
    fullkomligheten, därför att ofullkomlighet smärtar; hon kommer att söka
    sig till den, därför att den i sig gör henne glad. Summan av de största
    fullkomligheterna med de minsta ofullkomligheterna är summan av den
    största glädjen med de minsta smärtorna. Detta är lycksalighet. Det är
    alltså alldeles detsamma om jag säger: människan finns till för att vara
    lycklig: eller – Hon finns till för att vara fullkomlig. Hon är
    fullkomlig bara när hon är lycklig. Hon är lycklig bara när hon är
    fullkomlig.

    Men en lika skön, klok lag – en följd av den förra – har förbundit
    det helas fullkomlighet med de enskilda delarnas lycksalighet,
    människorna med människorna, ja människorna med djuren genom den
    allomfattande kärlekens band. Kärleken, den vackraste, ädlaste driften i
    den mänskliga själen, den stora kedjan i den kännande naturen, är
    alltså ingenting annat än min egen förväxling med min medmänniskas
    väsen. Och denna förväxling är vällust. Kärleken gör alltså hennes lust
    till min lust, hennes smärta till min smärta. Men även denna smärta är
    fullkomlighet, och behöver alltså inte vara utan glädje. Medlidande, som
    affekt, är alltså en blandning av vällust och plåga. Smärta, därför att
    medmänniskan lider. Vällust, därför att jag delar hennes lidande med
    henne, därför att jag älskar henne. Smärta och lust, att kunna ta bort
    hennes lidande från henne.

    Och varför den allomfattande kärleken; varför är den allomfattande
    kärleken förenad med så mycket glädje? – Enbart på grund av denna
    sistnämnda grundavsikt, att befrämja medmänniskans fullkomlighet. Och
    denna fullkomlighet består av att överblicka, utforska, beundra naturens
    stora plan. Ja alla sinnenas nöjen, vilka vi skall omtala på sin rätta
    plats, utmynnar alla till slut genom allsköns vindlingar och synbarliga
    motsägelser i just densamma. Oföränderlig kvarstår för alltid denna
    sanning: människan är bestämd att överblicka, utforska och beundra
    naturens stora plan.

  2. Columbus
    av Friedrich Schiller (övers. Herman Bjursten)
    Djärve
    seglare, styr! Låt kvickheten gärna dig håna
    och matrosen till rors
    sänka sin slappade arm.
    Stadigt mot väster blott! Där måste dock
    kusten sig höja;
    Tydlig den ligger och klart skimrande re'n i din
    barm.
    Tro på en ledande Gud och följ det tigande världshav;
    Funnes
    ej landet förut, stege det upp utur våg.
    Ja - ett evigt förbund
    naturen knutit med snillet;
    Lovar det ena en sak, håller den andra
    förvisst.
  3. Ur Självständighetsförklaringen, antagen 1776 av tretton förenta
    amerikanska stater:

    "När det i mänsklighetens historia visar sig nödvändigt för ett folk
    att slita de politiska band som har bundit det till ett annat, och att
    bland jordens makter inta den särskilda och likställda plats vartill
    naturens lagar och den Gud som råder över dem berättigar dem, fordrar
    den vederbörliga hänsynen till mänsklighetens omdöme att de som har
    drivits till denna separation redogör för dess orsaker.

    Vi anser följande sanningar för självklara: Att alla människor är
    skapade lika; att de av Skaparen begåvats med vissa oförytterliga
    rättigheter; att främst bland dessa är liv, frihet och strävan efter
    lycka; att människorna, för att försäkra sig om åtnjutandet av dessa
    rättigheter, har inrättat styrelser, vilkas rättmätiga makt vilar på de
    styrdas samtycke; att folket, närhelst en styrelse blir fördärvlig för
    de ändamål den är avsedd att tjäna, har rätt att förändra eller avskaffa
    den och upprätta en ny på de grunder och i den form som synas mest
    ägnade att skänka det trygghet och lycka. Klokheten säger oss
    visserligen, att man ej av obetydliga och tillfälliga orsaker bör
    förändra styrelser som länge ägt bestånd, och alla tiders erfarenhet har
    även visat att människorna är mer benägna att lida så länge det onda är
    drägligt än att själva skaffa sig rätt genom att omstörta de former som
    de är vana vid. Men när en lång följd av missbruk och övergrepp alla
    pekar i samma riktning och röjer uppsåtet att undertrycka människorna
    genom ohämmad despoti, är det deras rättighet och plikt att kasta av en
    sådan styrelse och anförtro sin kommande säkerhet åt andra väktare."

  4. Rütlieden
    ur "Wilhelm Tell"
    av Friedrich Schiller
    (övers.
    Bertil Malmberg)

    Tyrannens makt har ock en gräns.
    Då den förtryckte mötes av våld
    och vrånghet överallt och
    bördan blir outhärdlig sträcker han till
    sist mot själva himlavalvet
    upp sin hand och hämtar ned sin rätt,
    den eviga, som hängt
    däruppe, oförytterlig och
    oförstörbar
    liksom stjärnorna.
    Det gamla urtillståndet kommer åter, nu blir det
    man mot man,
    det sista skälet, då intet annat
    mäktar övertyga, är
    svärdet; vi ha rätt att lyfta det, då våldet hotar, vad vi akta dyrast.
    – Vi kämpa för vår hembygd, viv och barn. ...
    Vid detta ljus som hinner
    först till oss och ännu icke nått till alla dem
    som andas tungt i
    skumma städers kvalm, må samfällt vi besvärja
    vårt förbund!
    – Vi äro blott ett enda folk av bröder,
    och ingen nöd skall kunna skilja
    oss.
    – Vi vilja vara fria liksom fädren och hellre dö än bära
    träldomsok.

    – Vi vilja lita på en högsta Gud och icke böja oss för
    mänskomakt.

  5. "Don Carlos", tredje akten, scen 10
    av Friedrich Schiller (övers. Sten Selander)

    Markisen
    För evigheten vill Ni samla skördar
    och sår blott död? Ett så framtvingat verk
    skall icke överleva upphovsmannen.
    Otacksamhet skall bli Er enda lön.
    Förgäves har Ni kämpat mot naturen,
    förgäves offrat på sterila planer
    Ert stora rika liv. Ty människan
    är något mer än det Ni tror om henne.
    Snart krossar hon den långa sömnens fjättrar
    och fordrar högt att återfå sin rätt.
    Med Neros och Busiris skall hon ställa
    Ert namn i jämnbredd och - det
    smärtar mig, ty Ni var god.

    Konungen
    Vem har gjort Er så säker på detta?

    Markisen (eldigt)
    Jo, vid den Allsmäktige!
    Jo - jag upprepar det. Giv oss blott åter
    vad Ni berövat oss! Låt mänskolycka
    frikostigt strömma ur Ert ädelmods ymnighetshorn,
    låt själarna få mogna fritt i Ert väldes länder!
    Återgiv oss blott det Ni har berövat oss - och bliv
    bland millioner konungar en konung!
    (Han närmar sig dristigt konungen och ser på honom fast och varmt)
    Ack, ägde mina ord den dolda styrkan
    hos de oräkneliga tusenden
    som genom mig nu talar med sin herre!
    Och kunde jag få strålen i Ert öga
    att flamma upp i heta lågor.
    Uppgiv den onaturliga förgudning som förintar oss!
    Bliv oss en förebild av allting sant och evigt!
    Aldrig, aldrig en dödlig ägt som Ni
    gudomlig makt att göra gott. Ty alla konungar
    i Europa följer Spaniens fana.
    Träd i spetsen då för Europas furstar!
    Ett ord från Eder penna - och på nytt blir världen skapad.
    Giv oss tankefrihet!

    (Han kastar sig för konungens fötter)