Friedrich Schiller 250 år: Schillers inflytande i Skandinavien

Världens stora framsteg växer inte ur begär efter makt och pengar, utan ur inspirationen från stora idéer. Men eftersom de stora idéerna sällan hörs i dagens mediebrus, har deras inflytande blivit en nästan hemlig historia.

Ett exempel är Friedrich Schillers inverkan på Skandinavien, som är nästan helt okänd, trots att den så genomgripande präglat våra samhällen. Den hade direkt inflytande på grundandet av det moderna Norge som nation, som varje år firas den 17 maj.

I dagens kris är det bara de riktigt stora idéerna som kan ge ungdomar och andra de visioner som krävs för att befria våra länder från pessimism och en fastlåst katastrofal ekonomisk politik. Då är det bra att veta hur Schillers idéer faktiskt redan har förändrat och inspirerat våra nordiska länder och folk.

DANMARK: Hjälpte Schiller och fick en guldålder

Den danske diktaren Jens Baggesen skickades år 1790 som 26-åring på kurort i Schweiz. Där får han tag i Schillers skådespel Don Carlos. Han har läst andra verk av Schiller, men detta drama om kampen för Flanderns frihet gör så stort intryck på honom att det kommer att förändra Danmarks historia.

Vid alla sociala sammankomster på kurorten läser Baggesen upp utdrag ur Don Carlos och blir en Schiller-aktivist, tillsammans med Sophie von Haller, som han träffar där och gifter sig med. De båda besöker också Schiller på resan hem från Schweiz. Denne har stora ekonomiska problem. Professorslönen i Jena är blott en sjättedel av vad som krävs för honom och hans familj att överleva. Schiller är därför tvungen att arbeta dag och natt. Han producerar ett otal skrifter som säljs för att ge brödföda. Trots sin heroiska insats håller han på att förlora kampen. Hans hälsa sviktar lika snabbt som skulderna växer. Don Carlos stolta fader håller på att gå under.

Väl hemma i Köpenhamn berättar Baggesen överallt om Schilller. Men hans välgörare, den unge Fredrik Christian av Augustenburg, är tyvärr ingen Schiller-fan. Baggesen berättar själv:

"Prinsen av Augustenburg var på förhand emot Schiller och ansåg att han saknade geni. Med stort besvär fick jag till stånd att jag fick läsa högt för honom. 'Jag tvivlar mycket på', sa han, 'att vi kommer att läsa boken till slutet; men ni har ju slagit vad om det.' Jag läste. Jag hade krävt att han åtminstone måste höra första akten till slut. Han rycktes fullständigt med – jag läste inte bara klart Don Carlos – utan då jag dagen därpå skulle läsa igen, hade han under nattens lopp läst resten. Nu kunde han de främsta scenerna utantill. Så läste vi allt vi hade av Schiller om och om igen. Vad vore mer naturligt? Vilka saliga stunder har inte Don Carlos, Historien om Nederländernas avfall o.s.v. framtrollat för oss!"

Fredrik Christian av Augustenburg, den näst mäktigaste ledamoten i Danmarks riksråd efter hans svåger kronprinsen, rekryterades till Schillerprojektet.

En sorgefest

Baggesen hade också väckt intresset för Schiller hos en annan av sina välgörare, den danske finansministern Ernst Schimmelmann och hans fru. Det började med en oskyldig sommarutflykt till Schimmelmanns sommarställe Hellebæk, dit Baggesen och hans fru blivit inbjudna. I händelse av dåligt väder hade Baggesen ombetts att förbereda några uppläsningar.

Dagen innan utflykten nåddes Köpenhamn av den sorgliga nyheten att Friedrich Schiller hade avlidit. Baggesen var förkrossad, men i sin rastlösa sorg övertalade han Schimmelmann att genomföra utflykten i alla fall, men nu som en sorgefest för Schiller. I tre dagar firade det lilla sällskapet Schiller. I tårar av sorg och glädje läste man ur Don Carlos och andra av hans skådespel, reciterade Schillers dikter och diskuterade hans upplyftande filosofi.

I ett brev till Schillers vän Reinhold berättade Baggesen om sorgefesten. Reinhold svarade skakad att Schiller inte var död ännu, utan bara sjuk och bekymrad. För Schiller var berättelsen om sorgefesten, genomförd av för honom helt okända personer i ett främmande land, den enda källan till uppmuntran och lindring på länge.

Baggesen, Fredrik Christian och Schimmelmann satte då i verket en plan för att rädda Schiller. Under åren 1791-96 mottog således Schiller tusen thaler årligen från Damark, vilket gjorde det möjligt för honom att försörja sig och sin familj.

På Schillers fråga om han kunde göra något som tack för den storslagna hjälpen, bad Fredrik Christian honom om, att skriva några betraktelser om människans estetiska fostran. Det var en fråga som intresserade honom, eftersom han var protektor för Köpenhamns universitet och arbetade med att reformera det danska utbildningssystemet.

Schiller tog sig begeistrad an uppdraget och skrev från 1793 framåt en rad brev om detta ämne. Varje brev cirkulerades först i den danska regeringen och sedan i den danska eliten. Det är dessa brev som 1795 något omarbetade publicerades som Schillers berömda Estetiska brev. En skrift som sedan dess varit en inspirationskälla för alla filosofiskt intresserade och varit central för all undervisning i universitetsämnet estetik. Tack vare Fredrik Christian av Augustenburg och hans kretsars kontakt med Schiller fick Danmark den klassiska kulturella renässans som kommit att kallas Danmarks guldålder. Schillers idéer om människans estetiska fostran användes av Schillers vän Wilhelm von Humboldt för att forma det som blev gymnasieskolan i hela det tyska och nordiska utbildningssystemet.

Kunde blivit Sveriges kung

Det var Schillers vän Fredrik Christian av Augustenburg som den svenska regeringen ville ha som kung i Sverige. Först hade hans bror, Christian August av Augustenburg, valts till tronföljare efter Karl XIII, men han avled hastigt. Då ville regeringen att Fredrik Christian skulle ta broderns plats, och man höll fast vid honom även efter att Jean Baptiste Bernadottes kandidatur presenterats under kuppartade former på riksdagen i Örebro 1810. Först efter grova påtryckningar kunde valet av Bernadotte trumfas igenom.

Schillers inflytande på kulturlivet och utbildningen i Sverige gick dock inte att hejda. Samma år, 1810, vann den 27-årige Erik Gustav Geijer den Svenska Akademiens pris för en uppsats i Schillers anda. Resten av livet ägnade Geijer åt att utbilda generation efter generation av studenter i Uppsala, inklusive det nya kungahusets prinsar. Geijers stöd bland studenterna blev så stort, att hela studentprotesten det europeiska revolutionsåret 1848 ägnades åt ett stort minneståg för Geijer, som avlidit året innan.

100-årsminnet av Schillers födelse firades stort i Sverige 1859, liksom 100-årsdagen av hans död 1905. Geijers och därmed Schillers inflytande präglade därmed studentgenerationer som verkade i den svensk-norska unionen ända till början 1900-talet.

SVERIGE: E.G. Geijer och "inbillningskraften"

I Sverige fanns en god jordmån för Schillers idéer, tack vare den grund som Gustav III och gustavianerna hade lagt. Den nya guldålder som den svenska poesin upplevde under 1800-talets första hälft var en direkt återspegling av att skönheten, och dess förmåga att förädla människorna, genom Schiller hade förts in som ett centralt begrepp i konsten.

Schillers essä om trettioåriga kriget översattes till svenska redan 1796-97. Den utkom sedan i flera upplagor, bl.a. i serien "Böcker för folket". Ända fram till början av 1900-talet användes den som läsebok i tyskundervisningen. Skådespelet Rövarbandet översattes 1795, och romanfragmentet Andeskådaren (en stridsskrift mot jesuiterna och Illuminati-sällskapet) kom ut på svenska 1798 (och användes här för att bekämpa swedenborgianismen).

Många av de stora svenska skalderna vid den här tiden översatte Schillers dikter och inspirerades av dem: Leopold, Franzén, Atterbom, Nicander, Runeberg, Beskow – och naturligtvis Tegnér och Geijer. Men inte bara de "stora" inspirerades. Geijer har berättat att han som ung, i hemmet i Värmland, hörde Knut Liljebjörn (som senare blev hans svärfar) idka högläsning ur sin egen översättning av Don Carlos.

Schillers ande svävade alltså över det svenska kulturklimatet under lång tid, och fick år 1810 till följd att Svenska Akademien formulerade det årets prisfråga så här: "Vilka fördelar kunna vid människornas moraliska fostran dragas av deras inbillningsgåva, och betraktandet av våra tiders samhällslevnad, synes det böra göra denna sinnesgåva mera mot- eller medverkande de moraliska förnuftsbuden?" (Knappast ett vanligt uppsatsämne för våra dagars studenter.)

Geijer vann första priset med en uppsats helt i Schillers anda. Han förklarar att inbillningskraften är den poetiska förmågan hos människan, men den har inte alls bara med förmågan att dikta att göra. Inbillningskraften är ett uttryck av det högsta i människonaturen – alltså det som vi i dag talar om som "den skapande förmågan", eller, med ett missbrukat ord, "kreativitet" – och den är av "gudomlig" natur.

"Inbillningskraften är av alla mänskliga förmögenheter den mest omfattande, den underbaraste. Sanning såväl som skönhet hör till dess förmåga. Den är den förmåga som genom sin släktskap både med människans sinnliga och andliga natur liksom svävar emellan hennes övriga förmögenheter och förbinder dem till ett helt."

Så kommer Geijer in på hur uppfostran av det unga släktet skall se ut. Uppfostran är inget annat än en utveckling av de mänskliga förmögenheterna, och uppfostringskonsten är konsten att undanröja hindren för dessa förmögenheters utveckling. Här säger Geijer att de rådande uppfostringsmetoderna är så konstlade och destruktiva, att det är mindre viktigt att säga vad man bör göra, än vad man bör undvika att göra.

Varje barn är utrustat med "en dunkel ljusning av den förnuftiga naturen" – annars skulle det aldrig någonsin kunna utveckla sig, för förnuft kan ingen varelse ingivas utifrån. Och det är i frihet som detta förnuft skall utvecklas, för frihet är förnuftets element.

Här gör Geijer en generalattack på det ofog som bedrivs med läxläsning. Vetgirigheten dödas om barnet för tidigt ges utförliga och invecklade förklaringar i böcker, innan frågorna har väckts. Kunskapsbegäret och omdömet måste först ha fått så mycket styrka att det kan ge liv åt den döda bokstaven, eftersom ord inte kan ge begrepp, utan tvärtom förutsätter begrepp för att kunna begripas.

När barnet övergått till yngling gäller däremot den motsatta principen. Då skall uppfostran vara så teoretisk som möjligt. Den unga människan skall inte för fort föras ut i världen från sin studerkammare, innan han fått pröva och bilda sin tankeförmåga, som "där skall bli hans enda ledare". Och det skall vara den rena vetenskapen, säger Geijer, om den skall kunna intressera förståndet. Det klagas över att teorin är tråkig, men det beror bara på att man försökt göra den mer praktisk, reducera den till några enkla regler för handlandet, och så att säga ta ner den på jorden: "Man har först berövat den sin manlighet, och vill likväl att den skall göra människor." Nej, säger Geijer:

"Låt honom mäta kalkylens djup; låt den leda honom genom himlarna, över jorden och haven; låt honom vid fysikens hand intränga i naturens inre; låt honom bryta sin väg in i filosofiens helgedom, ... låt honom med historien genomskåda tiderna och lära att förstå sin egen!"

Alla som skall leda samhället – de som är "statskroppens tanke" – får inte nöja sig med att handla efter en kunskap som är lika mycket tro och känsla som begrepp. De måste bilda sig ett självständigt begrepp, och det kan de bara göra i vetenskapens värld, som är den värld där begreppet har förklarat sin självständighet. Upplysningsfilosofin, som har banaliserat teorin i tron att den därigenom skulle bli tillgänglig för alla, har missförstått bildningens gång, säger Geijer, för all vetenskap och all erfarenhet lär att "det är ljusets eviga natur att sprida sig uppifrån. Det uppstiger ej ur jorden – det strömmar från himlen."

Frihet och skönhet

Karaktärens uttryck är seder, och seder är inte de handlingar som bara kan förklaras ur en nödvändighet, för i seder ligger begreppet frihet. Men inte en godtycklig frihet, utan i begreppet seder sammansmälter idéerna om frihet och nödvändighet. En människas seder är särskilt de handlingar som hos henne har övergått till natur, moraliska handlingar som hon utför alldeles spontant, utan att behöva tänka efter. Hos en sådan människa är det tydligt att förnuftets herravälde har inträngt i och sammansmält med själva sinnlighetens natur, så att sinnligheten till sist blivit "en villig undersåte, över vilken ej härskaren alltid behöver visa sin makt."

Geijer urskiljer två tillstånd här, helt parallellt med Schiller. Han säger att en människa uttrycker värdighet om sinnligheten lyder förnuftet men fortfarande tycks frukta för behärskarens stränghet, och att en människa uttrycker behag när sinnligheten trots sin lydnad tycks vara fullkomligt fri. Detta senare är "kännemärket på en lyckligt danad och skön själ".

Och hur kan inbillningskraften själv bäst bildas?

"Liksom begreppet blott kan vinna full stadga och kraft i den värld där tanken gjort sig självständig, i vetenskapens, så kan inbillningskraften ej heller utveckla sig, om man ej sysselsätter henne i den värld, där hon är fri och självständig; och denna värld är poesins eller den sköna konstens."

Den överflödande livskraften hos unga människor kan lätt förleda dem "att begå allehanda galenskaper ... I denna ålder borde därför människan omgivas med allt det sköna som mänsklighetens välgörare, de största konstnärerna, skapat."

"Den berusande livskraften, som, emot sin bestämmelse ensamt vänd på sinnligheten gör förstörelse och råhet, mildras, förädlas och sysselsättes enligt naturens ändamål i umgänget med det sköna, dess skådande, begripande och efterbildande. Det är så som i ynglingens själ utbildas det levande ideal av allt förträffligt, för vilket han med entusiasm uppoffrar sig, och utan vilket han i det verksamma livet ingenting stort och värdigt uträttar."

Tog Uppsala med storm

Var och en kan förstå att en person som Geijer, som i ungdomen så grundligt har genomarbetat och tillägnat sig Schillers begrepp, fick en grund att stå på som varade hela livet. Han vågade att hela tiden gå vidare i sitt sanningssökande, och i sin utveckling som människa. Det som är fascinerande med att läsa Geijers skrifter i dag är ju inte att han hade de "rätta åsikterna" (det hade han inte alltid) utan att man där kan följa hans ärliga och insiktsfulla sökande efter sanningen, inom historievetenskapen, filosofin, ekonomin och många andra områden, hela tiden med det moraliskt rätta som rättesnöre.

När han 1816 tillträdde som professor i historia tog han Uppsala med storm. Hans optimism, hans engagemang och de stora perspektiv han rullade upp var precis det som behövdes i den oroliga tiden i franska revolutionens kölvatten – precis som i dag. "Tiden har blivit hårdhänt och allvarsam. Den blir det alltmer och ingen må vänta sig att få vandra på rosor", var hans rättframma budskap till studenterna – som kom från universitetets alla fakulteter. När Geijer föreläste stod de andra salarna nästan tomma.

I trettio år fortsatte han sin lärargärning. På det sättet blev det den Schiller-influerade Erik Gustav Geijer som undervisade de avgörande samhällslagren i den tidens Sverige, de som skulle leda Sverige under den period då industrialismen bröt igenom.

NORGE: Nationens grundande i modern tid

Det största politiska inflytandet i Skandinavien fick "frihetens poet" Friedrich Schiller i Norge. Ännu en ung prins i Danmark hade inspirerats av Schiller och blev Norges verklige Don Carlos. Det handlar om arvprinsen Christian Fredrik, vars far blev Danmarks kung 1808 med namnet Fredrik IV. Christian Fredrik kom in i bröderna Augustenburgs krets i början på 1800-talet. Han hade redan lärt sig mycket om Schiller genom sin lärare och genom sin far fått kontakt med den glödande norske nationalisten Carsten Anker. I den danska huvudstaden fanns många norska ämbetsmän och norska studenter. Schiller var känd även bland dem och inte minst i det Norska sällskapet, som bildades för att Norge skulle få ett eget universitet.

Den danske arvprinsen var ivrig att göra något för Norge och utvidgade ständigt sina kontakter där. På grund av kriget mellan England och Frankrike, där Danmark ställt sig på Frankrikes sida, blockerades sjöförbindelserna till Norge. Danmark blev därför tvunget att införa en början till självstyre i Norge. När Danmark 1813 direkt hotades av de fientliga stormakternas armé, ledd av Bernadotte, lyckades Christian Fredrik bli dansk ståthållare i Norge. Där lyckades han förhandla fram mat till den norska befolkningen och genomföra reformer. När Danmark slutligen i freden i Kiel i januari 1814 tvingades avstå Norge till Sverige såg Christian Fredrik sin chans.

Christian Fredrik hade redan på hösten innan rest runt i Norge för att samla stöd till ett oavhängigt kungadöme. Efter samråd med ledande norrmän ställde sig Christian Fredrik den 22 februari i spetsen för Norges självständighetsrörelse, men inte som kung baserad på arvsrätt, utan som regent. En nationalförsamling sammankallades till Eidsvoll under stor begeistring. Där utarbetades den norska grundlagen och med den förklarade sig Norge som en självständig nation. Den 17 maj antogs den och Christian Fredrik valdes till kung.

Den nya nationen var hotad av stormakternas styrande kretsar. Carl Johan Bernadotte insisterade på att Kieltraktaten skulle följas. Christian Fredrik beslutade sig för att ta strid för att försvara den norska grundlagen. Den svenska armén angrep då Norge och norrmännen tvingades till fredsförhandlingar i staden Moss. Men Bernadotte började få bråttom att bli klar med Norge, eftersom Wienkongressen började samlas. Han godkände därför den norska grundlagens ställning. Så kom det sig att Norge inte blev ockuperat av Sverige utan ingick i en union mellan två länder, där Norges nationalförsamling med stöd av grundlagen valde den svenske kungen Karl XIII till kung av Norge. Stormakterna hade vunnit, men den norska självständighetsrörelsen hade grundat Norge som modern nation.

Utan Christian Fredrik, "Norges Don Carlos", skulle inte Norge än i denna dag fira den 17 maj som sin nationaldag.

Ur artiklarna Den danske hjelp til Schiller av Tom Gillesberg, Astrid Sandmark och William C. Jones publicerade i LaRoucherörelsens publikationer. För utdrag ur Schillers brevväxling och hans inflytande i Norden, läs vidare i artiklarna om Schiller på http://larouche.se/program/ny-klassisk-renassans/friedrich-schiller