Frankfurtskolan och fulhetens tyranni

Mänskligheten har även tidigare i historien genomlevt mörka tidsperioder, men vår tid liknar ingen annan. Vår tid är den första i historien där alla dessa hemskheter är fullkomligt onödiga. Vår tid är den första som har teknologin och de andra resurser som krävs för att garantera mat, bostad, utbildning och meningsfullt arbete åt varje människa på jorden, hur snabb befolkningstillväxten än är. Men på de idéer och beprövade teknologier som skulle kunna lösa även de värsta av dagens problem reagerar de flesta med enveten passivitet. Vi har inte bara blivit förråade, utan också impotenta.

Det finns emellertid ingenting som säger att moralen och kulturen måste urarta på det sätt som skett, och heller ingenting som säger att detta fulhetens tyranni måste fortbestå en enda minut till. Den optimistiska tron att man kunde lära sig komponera musik som Beethoven, måla som Rembrandt, utforska universums lagar som Platon och Nicolaus Cusanus, och förändra världen utan våld, var fortfarande levande på 1890-talet - den var svag och stod under attack, men den var inte död. Men under loppet av endast tjugo år utplånades denna klassiska tradition nästan helt, och västvärlden slog in på en kurs som ledde till en rad ofattbart brutala krig.

Renässansens optimism angrips

Orsaken till denna katastrofala händelseutveckling var, att det för omkring hundra år sedan sattes i gång vad man skulle kunna kalla en "motrenässans".

Renässansen på 1400- och 1500-talet var en hyllning till den mänskliga själen och mänsklighetens obegränsade möjligheter. Skönhet inom konsten kunde inte vara någonting mindre än ett uttryck för de högst utvecklade vetenskapliga principerna. En ny förståelse av geometrin slog igenom i Leonardos perspektivmåleri och i Brunelleschis uppförande av den stora katedraldomen i Florens. Den tidens största tänkare vände sina blickar mot himlavalvet och oceanerna, kartlade solsystemet och vägen till den nya världen, och planerade stora projekt för att ändra floders lopp för människans bästa.

Men för omkring hundra år sedan verkar det som om en lång lista hade sammanställts, där alla renässansens fantastiska landvinningar räknades upp - för att förstöras. Som ett led i motrenässansens arbete för "en ny tid", som det kallades, underminerades förståelsen av människans själ i en av historiens mest högljudda kampanjer. Konsten separerades från vetenskapen, och vetenskapen misstänkliggjordes. Konsten förfulades, därför att den, som det hette, måste ge uttryck för människornas verkliga livssituation.

Detta kulturskifte, bort från renässansens idéer, till den värld vi lever i i dag, har sina rötter i ett slags fulhetsdyrkande frimureri. Från början var det en medveten politisk konspiration för att popularisera teorier som var direkt ägnade att försvaga den judisk-kristna civilisationens anda. Folk skulle fås att tro att kreativitet inte är möjlig, att den som tror på en universell sanning är en auktoritär personlighet och att det inte finns någonting som heter förnuft. Denna konspiration var av avgörande betydelse i planeringen och uppbyggnaden av det skulle bli de framtida mäktiga verktygen för sociala manipulationer: radio, TV, film, inspelad musik, reklam och opinionsundersökningar. Massmedias stora psykologiska kontroll främjades systematiskt, i syfte att skapa den passivitet och pessimism som kännetecknar befolkningen i dag.

Konspirationen var så framgångsrik att den blivit till en del av vår kultur. Någon "konspiration" behövs inte längre; den lever nu sitt eget liv. Dess framgång är odiskutabel, man behöver bara slå på radion eller TV:n!

Kommunistisk hjärntrust

Den utan tvivel viktigaste institutionen i denna konspiration var en kommunistisk hjärntrust, Institut für Sozialforschung, allmänt känd under beteckningen Frankfurtskolan, eftersom den hade sitt säte på universitetet i Frankfurt.

Under den stormiga tiden omedelbart efter den ryska revolutionen var det en utbredd uppfattning att proletära revolutioner snart skulle sprida sig från Ural till hela Europa och, så småningom, Nordamerika. Detta skedde ej. De enda försöken att upprätta arbetarstyre i Väst - i München och Budapest - varade endast några månader. Den Kommunistiska Internationalen (Komintern) försökte flera gånger att ta reda på orsaken till detta. Ett sådant försök leddes av Georg Lukacs, en ungersk aristokrat, son till en av Habsburgimperiets främsta bankirer.

Lukacs, utbildad i Tyskland och redan en framstående litteraturteoretiker, blev kommunist under första världskriget. När han gick med i partiet skrev han "Vem räddar oss från den västerländska civilisationen?" Lukacs var rätt man för Komintern. Han var kulturkommissarie i den kortlivade ungerska sovjeten i Budapest 1919. En del historiker har rentav satt sovjetens snabba undergång i direkt förbindelse med att Lukacs beordrade sexualupplysning i skolorna, allmän utdelning av preventivmedel och liberalisering av skilsmässolagarna, åtgärder som väckte avsky hos Ungerns katolska befolkning.

Efter att ha flytt till Sovjetunionen, slussades Lukacs 1922 vidare till Tyskland, där han satt ordförande för ett möte med kommunistiskt inspirerade sociologer och intellektuella. Vid detta möte grundades Frankfurtskolan. Under det kommande årtiondet utarbetade Frankfurtskolan vad som skulle bli Kominterns mest framgångsrika psykologiska krigföring mot den kapitalistiska västvärlden.

Lukacs programförklaring

Lukacs menade att en politisk rörelse som ville införa bolsjevismen i västvärlden måste vara "demonisk". Den måste "besitta en religiös kraft som kan uppfylla hela själen; den kraft som kännetecknade den tidiga kristendomen." Enligt Lukacs skulle en sådan "messiansk" politisk rörelse kunna lyckas endast om den enskilda människan vore övertygad om att hennes handlingar var resultatet "inte av en personlig bestämmelse, utan av samhällets bestämmelse" i en värld "som övergivits av Gud". Bolsjevismen gick hem i Ryssland därför att landet dominerades av den gnostiska form av kristendom som förekommer i Fjodor Dostojevskijs verk. "Den nya människans förebild är Aliosja Karamazov", sa Lukacs med syftning på en romanfigur hos Dostojevskij som gav sin egen personliga identitet till en helig man, och därmed upphörde att vara "unik, ren, och därför abstrakt".

Upphäver man själens unika karaktär kan man släppa lös "de djävulusiska krafter som döljer sig i allt våld", vilket är vad som behövs för att åstadkomma en revolution. I detta sammanhang hänvisade Lukacs till avsnittet om storinkvisitorn i Dostojevskijs "Bröderna Karamazov", och sa att denne i sitt förhör av Jesus hade löst frågan om gott och ont. Så snart människan förstått att hon är alienerad (förfrämligad) från Gud, är alla handlingar som sker i samhällets namn rättfärdigade.

Det som, enligt Lukacs, skilde västvärlden från Ryssland, var en judisk-kristen kulturmatrix som betonade just det som Lukacs inte kunde förlika sig med, nämligen att varje människa är unik och okränkbar. I grunden hävdade den förhärskande västerländska ideologin, att den enskilda människan, genom att använda sitt förnuft, direkt kan nå kunskap om den gudomliga viljan. Än värre, ur Lukacs’ synvinkel, är att detta förnuftsbaserade förhållande till Gud med nödvändighet innebär att den enskilda människan, i sin strävan efter det goda, kan och bör förändra universum. Människan skall "lägga jorden under sig", såsom det sägs i Skapelseberättelsen.

Problemet för Lukacs var, att så länge människorna trodde - eller ens hoppades - att deras gudagivna förnuft kunde lösa samhälleliga problem, kunde samhället aldrig förfalla till den grad av förtvivlan och alienation som Lukacs insåg vara en nödvändig förutsättning för en socialistisk revolution.

"Avskaffa kulturen"

Frankfurtskolans uppgift var därför att, för det första, underminera det judisk-kristna arvet genom att "avskaffa kulturen" (Aufhebung der Kultur, med Lukacs’ tyska) och, för det andra, att bestämma nya kulturformer, som skulle öka befolkningens alienation och därmed skapa ett "nytt barbari". Kring denna uppgift förenades i Frankfurtskolan en otrolig samling av inte bara kommunister, utan också partilösa socialister, radikala fenomenologer, sionister, avhoppade freudianer och åtminstone några medlemmar av en "Astartekult".

Den brokiga sammansättningen återspeglade i viss mån finansiärerna. Även om Frankfurtskolan hade startats med understöd från Komintern, fick den under de närmaste tre årtiondena bidrag från bl a följande institutioner: diverse tyska och amerikanska universitet, Rockefellerstiftelsen, det amerikanska radiobolaget CBS, American Jewish Committee, flera amerikanska underrättelsetjänster, den amerikanska ockupationsmyndigheten i Tyskland, FN:s arbetsmarknadsorganisation ILO och Hackerinstitutet, en förnäm psykiatrisk klinik i Beverly Hills. Likadant var det beställt med Frankfurtskolans politiska lojaliteter. Även om dess ledande företrädare hade ett slags sentimentalt förhållande till Sovjetunionen (och det finns tecken som tyder på att somliga arbetade för den sovjetiska underrättelsetjänsten så sent som på 1960-talet), så satte de Frankfurtskolans målsättning högre än den ryska utrikespolitikens. Stalin, som förskräcktes över detta odisciplinerade, "kosmopolitiska" tilltag från sina föregångares sida, skar av finansieringen i slutet på 1920-talet. Lukacs tvingades till "självkritik" och under andra världskriget satt han i fängelse en kort tid, anklagad för att vara tysk sympatisör.

Lukacs överlevde och fick ett tag tillbaka sin gamla post som kulturminister i Imre Nagys anti- stalinistiska regim i Ungern. För Frankfurtskolans övriga ledande företrädare är Herbert Marcuses politiska strövtåg typiska. Han började som kommunist och blev en av filosofen Martin Heideggers skyddslingar, samtidigt som Heidegger själv gick med i nazistpartiet. När Marcuse kom till USA under andra världskriget arbetade han för den amerikanska underrättelsetjänsten OSS, och blev senare det amerikanska utrikesdepartementets främsta analytiker av Sovjets politik under McCarthy-tiden. På 1960-talet var det dags för nästa politiska lappkast. Då blev Marcuse den nya vänsterns favoritguru. Han slutade sina dagar som rådgivare vid grundandet av det Gröna partiet i Västtyskland.

Mellan alla dessa skiftande lojaliteter och penningkällor råder ingen ideologisk konflikt. Den röda tråden är allas önskan att besvara Lukacs’ ursprungliga fråga: "Vem räddar oss från den västerländska civilisationen?"

Frankfurtskolans viktigaste framgång, och kanske dess minst kända, var uppbygget av radio och TV till de mäktiga instrument för social kontroll som de är i dag. Denna framgång hade sitt ursprung i det arbete som utfördes av två män som kom till Frankfurtskolan i slutet på 1920-talet, Theodor Adorno och Walter Benjamin.

Marxistisk estetik

Adorno och Benjamin valde att undersöka ett problem som Lukacs berört. Hur kan estetiken ges en fast, materialistisk grundval? Det var en viktig fråga på den tiden. Den officiella debatten om konst och kultur i Sovjetunionen, med dess vilda utsvävningar i "socialrealism" och "proletkult", var idiotisk och endast ägnad att misskreditera marxismens anspråk bland intellektuella på att utgöra en filosofi. Karl Marx’ egna skrifter i ämnet var, i bästa fall, osmälta och banala.

Adornos och Benjamins problem var egentligen Gottfried Wilhelm Leibniz. I början på 1700-talet hade Leibniz ånyo upphävt den gnostiska dualismen mellan kropp och själ, genom att påvisa att materia inte tänker. Ett kreativt genombrott på konstens eller vetenskapens område uttrycker en sanning om det fysiska universum, men bestäms inte av detta fysiska universum. Genom att självmedvetet koncentrera det förgångna i det nuvarande för att verka in i framtiden, är ett kreativt genombrott, riktigt definierat, lika odödligt som den själ som åstadkommit det. Detta har förödande filosofiska konsekvenser för marxismen, som vilar på antagandet att tankeverksamheten bestäms av de samhälleliga relationer som uppstår genom människans produktion av betingelserna för sin fysiska existens.

Marx struntade i Leibniz, vilket också Adorno och Benjamin gjorde, fast de senare gjorde det med betydligt större elegans. I sina första artiklar om detta hävdade Benjamin att det är fel att utgå från det förnuftiga, hypotesbildande intellektet som grundvalen för civilisationens utveckling - detta är det olyckliga arvet från Sokrates. I stället anförde Benjamin en aristotelisk fabel som tolkning av skapelsen. Antag att Edens lustgård gavs till Adam som jordens urtillstånd. Det är inte vetenskapens och filosofins uppgift att undersöka och bemästra naturen, utan att ge namn åt föremålen i naturen. Att namnge något var i detta tingens urtillstånd att säga allt som fanns att säga om ett föremål. För att understödja sin tes citerade Benjamin inledningen till Johannesevangeliet, men undvek noga den filosofiskt djupare grekiska bibeltexten till förmån för den latinska översättningen (Vulgata). I evangeliets inledning, "I begynnelsen var Ordet ...", ersätts därmed betydelsen av det ursprungliga grekiska ordet logos - tal, förnuft, översatt som "ord" - med den mera inskränkta innebörden av det latinska ordet verbum. Efter fördrivningen från Eden och Guds krav att Adam måste förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett (Benjamins marxistiska metafor för ekonomisk utveckling), och Guds förbannelse av Nimrods Babel (dvs utvecklingen av nationalstater med olika språk, som Benjamin och Marx uppfattade som ett steg tillbaka från Edens "ursprungliga kommunism"), blev mänskligheten "alienerad" (förfrämligad) från den fysiska världen.

Enligt Benjamin besitter tingen alltjämt en "aura" av sin ursprungliga form, men själva sanningen är nu hopplöst ogripbar. I själva verket är språket, konsten och kreativiteten - varigenom människan bemästrar den fysiska världen - endast ägnade att förstärka alienationen, genom att de, uttryckt med marxistisk jargong, söker passa in tingen i de samhälleliga relationer som bestäms av den rådande klasstrukturen. Den kreativa konstnären eller vetenskapsmannen fungerar enligt den moderna "kaosteorin": kreativiteten uppstår ur ett kulturellt mischmasch som vore det magi. Ju mer dagens människa försöker uttrycka sin mening om någonting, desto mindre sanningsenlig blir hon - eller, med ett av Benjamins oftast citerade uttalanden, "Sanningen är avsiktens död".

Detta filosofiska konstgrepp öppnar dörren för flera destruktiva handlingar. Genom att definiera kreativiteten som någonting historiskt specifikt, berövar man den både dess odödlighet och dess moral. Man kan inte ställa upp en hypotes om allmängiltiga sanningar, eller naturrätt, eftersom sanningen är historiskt betingad. Genom att avvisa idén om rätt och fel kan man också avskaffa "otidsenliga" begrepp som gott och ont. Med Friedrich Nietzsches ord befinner man sig då "bortom gott och ont". Benjamin försvarade exempelvis vad han själv betecknade som de franska symbolisternas och surrealisternas "satanism", eftersom man i botten på denna satanism "återfinner dyrkan av det onda som ett politiskt verktyg ... för att desinficera och isolera sig mot all moraliserande dilettantism" hos borgarskapet. Enligt detta synsätt är det lika fel att fördöma Rimbauds satanism som ond, som att hylla en kvartett av Beethoven eller en dikt av Schiller som goda, eftersom båda omdömena är blinda för de historiska krafter som omedvetet påverkar konstnären.

Enligt Adorno var den sene Beethoven på väg att komponera atonal musik, men han förmådde inte medvetet bryta med den strukturerade värld som rådde i Wienkongressens Europa. Enligt Marcuse menade Schiller egentligen att kreativitet var erotisk frigörelse, men som ett barn av Immanuel Kants och upplysningens anda var han oförmögen att avsvära sig förnuftet. På detta sätt blir kunskapsteori bara en annan form av den allmänna meningen. Konstnären försöker inte medvetet upplyfta människorna och förädla deras själar, utan uttrycker bara omedvetet ideologin i den kultur som han eller hon har vuxit upp i. Det handlar inte längre om att söka en universell sanning; bara om vad som kan ges en trovärdig uttolkning av "tidsandans" självutnämnda väktare.

"Den nya dåliga tiden"

För Frankfurtskolan måste kulturelitens målsättning i dagens "kapitalistiska" värld vara att utplåna uppfattningen att konsten skall vara en självmedveten strävan att efterlikna Gud Skaparen. Enligt Benjamin måste den "religiösa inspirationen" visas "ligga i en profan inspiration, en materialistisk, antropologisk inspiration, som hasch, opium eller vad som helst kan bereda tillträde till." Samtidigt måste nya kulturformer skapas för att öka människornas alienation, så att de inser hur alienerade de är utan socialismen. "Bygg inte på den gamla goda tiden, utan på den nya dåliga tiden", sa Benjamin.

Den rätta inriktningen inom målarkonsten är därför den som företräds av den sene Van Gogh, som började måla föremål i upplösning, sedda som genom en haschrökares ögon. Det "lösgör föremålen ur deras vanliga värld". Inom musiken "vill jag inte ha sagt att man i dag kan komponera bättre" än Mozart eller Beethoven, sa Adorno, men man måste komponera atonal musik, för atonalismen är sjuk, och "sjukdomen är, dialektiskt sett, samtidigt botemedlet ... Den utomordentligt våldsamma reaktion som sådan musik möter i dagens samhälle ... tyder icke desto mindre på att denna musiks dialektiska funktion redan kan märkas ... negativt, som ’förstörelse’."

Syftet med modern konst, litteratur och musik måste vara att eliminera dess upplyftande - och därför borgerliga - potential, så att människan, berövad sin förbindelse med det gudomliga, ser politisk revolt som den enda kreativa utvägen. "Att organisera pessimism innebär inget annat än att fördriva den moraliska metaforen från politiken och att i politisk handling upptäcka en sfär som till hundra procent är reserverad för bilder." Benjamin samarbetade med Brecht för att omsätta dessa teorier i praktiken. Deras gemensamma strävanden kulminerade i den såkallade Verfremdungseffekt, vilket innebar att Brecht försökte skriva sina pjäser så att publiken skulle lämna teatern demoraliserad och meningslöst förbannad.

Politisk korrekthet

Adornos och Benjamins analys utgör nästan hela den teoretiska grundvalen för den politiskt korrekta estetik som nu härskar på våra universitet. Det gäller Roland Barthes’, Michel Foucaults och Jacques Derridas poststrukturalism, Umberto Ecos semiotik, och Paul DeMans dekonstruktionism.

I USA har t ex en universitetsfakultet för afro-amerikanska studier bannlyst Otello för att den är "rasistisk", och en radikal-feministisk professor har lagt ut texten om häxorna som de verkliga "hjältinnorna" i Macbeth. Sådana katastrofer är möjliga därför att det i Benjamins och Adornos tradition är möjligt att hävda att Shakespeares avsikt är irrelevant - det som räknas är den rasistiska eller fallocentriska "undertext" som Shakespeare var omedveten om när han skrev.

Konsten ersätts av "underhållning"

Före 1900-talet var skillnaden mellan konst och "underhållning" mycket mera uttalad. Man kunde naturligtvis underhållas av konsten, men upplevelsen var aktiv, inte passiv. Man måste fatta ett medvetet beslut att besöka en konsert, en konstutställning, att köpa en bok eller noter till ett musikstycke. Det var osannolikt att mer än en försvinnande liten del av befolkningen skulle få tillfälle att se Kung Lear eller höra Beethovens nionde synfoni mer än en eller ett par gånger under sin livstid. Ett sådant tillfälle krävde att man samlade hela sin kunskap och koncentrationsförmåga, annars så kastade man bort chansen till en verklig konstupplevelse. På den tiden lärde man sig dikter och hela teaterpjäser utantill. Familj och vänner samlades regelbundet till huskonserter, även på landsbygden. Men radio, film och inspelad musik var, för att använda det marxistiska kodordet, en dialektisk potential. Å ena sidan gjorde den nya tekniken det möjligt för miljontals människor att ta del av historiens största konstverk, människor som annars inte skulle ha någon tillgång till dem. Å andra sidan kunde det faktum att konsten nu blev obegränsat reproducerbar minska koncentrationen, göra konstupplevelsen mindre helig och därmed öka alienationen. Adorno kallade detta för "avmytologisering". Denna nya passivitet kunde, enligt den hypotes som Adorno uppställde i en viktig artikel från 1938, sönderdela ett musikstycke i dels de "underhållande" delarna, vilka likt "fetischer" skulle stanna i lyssnarens minne, och dels de svåra delarna, vilka skulle falla i glömska.

Adorno fortsatte:

"Fetischismen motsvaras av en regression i lyssnandet. Detta innebär inte att den enskilda lyssnaren regredierar till en tidigare fas i sin egen utveckling och inte heller att den allmänna nivån sänks, eftersom de miljoner som nås musikaliskt för första gången genom dagens massmedia inte kan jämföras med gårdagens publik. Det är snarare dagens sätt att lyssna som har regredierat, och fastnat på ett infantilt statium. Lyssnarna förlorar inte bara förmågan att medvetet uppfatta musiken, tillsammans med sin valfrihet och sitt ansvar ... De pendlar mellan allmän glömska och plötsliga minnesblixtar. De lyssnar atomistiskt och disassocierar det de hör, men just i denna disassociering utvecklar de en viss förmåga som har mindre att göra med traditionell estetik än med fotboll eller motorsport. De är inte som barn ... men de är barnsliga; deras primitivism är inte de outvecklades, utan de av tvång efterblivnas primitivism."

Denna påtvingade efterblivenhet, orsakad av lyssnandet, antydde möjligheten att bestämma smaken genom programvalet. Om man i radio spelade ett stycke av Benny Goodman omedelbart före eller efter en sonat av Mozart, skulle detta i sig tendera att sammansmälta båda verken i lyssnarens uppfattning som "underhållningsmusik i radio". Adorno skrev:

"Mekanisk reproduktion av konst förändrar massornas reaktion på konst. Den reaktionära inställningen till en målning av Picasso ändras till ett progressivt gensvar på en Chaplin-film. ... Det avgörande skälet till detta är att den enskildes reaktioner är förutbestämda av hur masspubliken förväntas reagera, och ingenstans är detta mer uttalat än inom filmen."

Samtidigt kunde massmedias magiska kraft användas för att omdefiniera tidigare uppfattningar. "Shakespeare, Rembrandt, Beethoven kommer alla att bli filmer", skrev Benjamin, och citerade den franske filmpionjären Abel Gance: "... alla legender, alla mytologier, alla myter, alla religionsstiftare och religionerna själva ... väntar på sin filmade återuppståndelse."

Radioprojektets "Little Annie"

De stora sociala kontrollmöjligheter som Frankfurtskolans arbete erbjöd var sannolikt den främsta anledningen till det stöd den fick från etablissemanget när den flyttade sin verksamhet till USA 1934. Tre år senare började Rockefellerstiftelsen finansiera forskning på hur nya former av massmedia, särskilt radion, skulle påverka samhället, i ett projekt som kallades Radioprojektet. Av Radioprojektets egen verksamhet framgår att dess syfte var att empiriskt testa Adornos och Benjamins tes att massmedia kunde resultera i en förstärkt atomisering och ökad labilitet - det som senare skulle kallas "hjärntvätt".

Kronan på verket var Radioprojektets "Little Annie", vars officiella beteckning var "Stanton- Lazersfeld Program Analyzer". Radioprojektets forskningsarbete hade visat att alla tidigare metoder för att genomföra publikundersökningar var otillförlitliga. Fram till dess hade en försöksgrupp fått lyssna på ett radioprogram eller se en film, och sedan fått besvara allmänna frågor: Tyckte du om programmet? Vad tyckte du om hans eller hennes framträdande?

Inom Radioprojektet insåg man att man med detta tillvägagångssätt inte tog hänsyn till försöksgruppens atomiserade upplevelse av programmet eller filmen, och begärde att de skulle göra en rationell analys av något som var avsett att vara en irrationell upplevelse. Därför försågs varje person i försöksgruppen med ett slags reostat, som elektroniskt registrerade styrkan i hans eller hennes sympatier eller antipatier från ett ögonblick till ett annat. Genom att studera de diagram som därmed erhölls, kunde man fastställa, inte om försöksgruppen gillade hela programmet - vilket var ointressant - utan vilka situationer eller personer som gav ett positivt, om än kortvarigt, gensvar. "Little Annie" ledde till en grundläggande förändring av programplanerna för radio, film och senare TV. Det amerikanska TV-bolaget CBS bedriver alltjämt en liknande publik- och programforskning i Hollywood och New York. Enligt uppgift överensstämmer testresultaten till 85 procent med de slutgiltiga publikundersökningarna. Andra TV- och filmbolag gör liknande programundersökningar. Detta slags programanalys är orsaken till den märkliga känsla man får när man ser en ny film eller ett nytt TV-program, och tycker att man sett alltihop förut. Det har man också, förmodligen flera gånger. Om en programanalys visar att publiken särskilt tilltalades av en kort scen i ett drama från andra världskriget, där ett visst slags manlig skådespelare kysser ett visst slags kvinnlig skådespelare, då kommer en liknande scen att arbetas in i dussintals nya filmer - med handlingen förlagd till medeltiden, till yttre rymden osv.

I Radioprojektet insåg man också att TV kunde förstärka alla de effekter man hade studerat. Poängen är att vår tids underhållningsformer - det fördummande och erotiserade innehållet i flertalet TV-program och filmer, det faktum att radions klassiska musikprogram spelar Stravinskij i samma veva som Mozart, osv - inte måste vara så irrationella. De har avsiktligt utformats på det sättet. Utformningen var så framgångsrik att ingen längre ifrågasätter varför eller vem som bestämt att det ska vara så.

Det aristoteliska Eros

Hans-Georg Gadamer, en av Martin Heideggers skyddslingar och den siste i Frankfurtskolans första generation, ombads 1989 av den tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung att utvärdera sitt eget arbete. Han skrev:

"Man måste förstå Aristoteles’ etik som det sanna svaret på den sokratiska utmaningen, som Platon hade satt i centrum för sina dialoger om Sokrates’ syn på det goda. ... Platon beskrev idén om det goda ... som den mest fundamentala och högsta idén, som skulle utgöra varats högsta princip för universum, staten och människans själ. Mot detta framförde Aristoteles en avgörande kritik, med det berömda mottot, ’Platon är min vän, men sanningen är ännu mer min vän.’ Han förnekade att man kunde se idén om det goda som en varats universella princip, vilken skulle gälla lika mycket för teoretisk kunskap som för praktisk kunskap och människans handlingar."

Detta uttalande återger inte bara kortfattat Frankfurtskolans grundläggande filosofi, utan antyder en vattendelare i den filosofiska striden under de senaste två årtusendena. Aristoteles invändning mot Platon skiljer enkelt uttryckt fysiken från metafysiken, och gör det goda till ett föremål för ren spekulation i frågor där "vår kunskap endast förblir en hypotes", för att citera Wilhelm Dilthey, Frankfurtskolans älsklingsfilosof. Vår kunskap om den "verkliga världen" blir, som Dilthey, Nietzsche och andra föregångare till Frankfurtskolan hävdade, erotisk, i ordets vidaste bemärkelse, som objektfixering.

Universum blir en anhopning av föremål som alla fungerar på basis av sin egen natur (dvs genetiskt), och genom växelverkan med varandra (dvs mekaniskt). Vetenskapens uppgift blir att härleda formen av denna natur och växelverkan. Eftersom människans intellekt enkom är en sinnesapparat, som väntar på att det newtonska äpplet skall knuffa i gång den, blir hennes relationer till omvärlden (och vice versa) en erotisk fixering vid objekt. Att fatta det universella - strävan att bli en levande avbild av den levande Guden - blir då en illusion. Det universella finns antingen inte eller finns som något ofattbart, en deus ex machina. Det gudomliga existerar som en påbyggnad på det fysiska universum - Gud är egentligen Zeus, som slungar blixtar in i världen ifrån en ort någonstans utanför.

Frankfurtskolans gift

Nyckeln till hela Frankfurtskolans program, från dess upphovsman Lukacs och framåt, är "befriandet" av Aristoteles’ eros, för att göra individens känslotillstånd till det psykologiskt primära. När Frankfurtskolans ledare anlände till USA i mitten på 1930-talet gladde de sig åt att ha funnit en plats på jorden som saknade nämnvärda filosofiska försvarsmekanismer mot deras kulturpessimism. Även om Frankfurtskolan gjorde betydande inbrytningar i Amerikas intellektuella liv före andra världskriget, var dess inflytande huvudsakligen begränsat till den akademiska världen och till radion. Och även om radion var viktig, hade den ännu inte fått det överväldigande inflytande som den skulle få under kriget. USA:s krigsmobilisering, och segern över fascismen, avvek dessutom från Frankfurtskolans dagordning. Amerika vid krigsslutet var oerhört optimistiskt, med en befolkning som var fast övertygad om att det praktiskt taget inte fanns några gränser för vad en mobiliserad republik, uppbackad av vetenskap och teknik, kunde åstadkomma.

Femton år efter kriget dominerades emellertid det amerikanska familjelivet av ett radio- och TV- utbud utformat i Frankfurtskolans anda, i en tid av politiskt sönderfall, då Amerikas stora positiva möjligheter hade inskränkts till en rent negativ försvarsattityd mot det verkliga och, ofta manipulerade, hotet från Sovjetunionen. Samtidigt påbörjade hundratusentals ungdomar sina universitetsstudier och blev utsatta för Frankfurtskolans gift, direkt eller indirekt. Det är betecknande att sociologi 1960 hade blivit det populäraste ämnet vid de amerikanska universiteten.

CIA:s psykedeliska revolution

Jäsningen vid de amerikanska universiteten kring 1960 kunde möjligen ha ebbat ut eller resulterat i något gott, om det inte hade varit för det traumatiska mordet på president Kennedy, samtidigt som bruket av knark började spridas till allt vidare kretsar. Droger hade alltid varit ett "analytiskt redskap" för 1800-talsromantikerna, t ex de franska symbolisterna, och användes i europeiska och amerikanska bohemkretsar långt in på efterkrigstiden. Men i slutet på 1950-talet inledde CIA och därmed förbundna underrättelsetjänster omfattande experiment med LSD, i syfte att undersöka denna drogs användbarhet för kontroll av samhället.

Det har nu dokumenterats att miljontals doser LSD tillverkades och spreds inom ramarna för CIA:s operation MK-Ultra. LSD blev en populär drog även inom CIA, där man spred det fritt till vänner och bekanta, särskilt ett stort antal veteraner från krigstidens underrättelsetjänst OSS. Det var exempelvis Gregory Bateson, en veteran från OSS forskningsavdelning, som värvade poppoeten Allen Ginsberg till ett LSD-experiment i Palo Alto, Kalifornien, under den amerikanska flottans överinseende. Inte bara Ginsberg, utan också romanförfattaren Ken Kesey och de ursprungliga medlemmarna i rockgruppen Grateful Dead öppnade "varseblivningens dörrar" med flottans välsignelse. Den "psykedeliska revolutionens" guru, Timothy Leary, stiftade bekantskap med hallucinogena droger 1957, genom tidskriften Life (vars utgivare Henry Luce ofta fick droger från staten, i likhet med många andra opinionsbildare), och inledde sin karriär som anställd av CIA. Vid en sammankomst 1977 för gamla knarkpionjärer, medgav Leary öppet, att "allting jag är, kan jag tacka CIA:s förutseende för."

Hallucinogena droger har bland annat effekten att göra människor asociala, självupptagna och objektfixerade. De mest banala saker får den "aura" som Benjamin hade talat om; de blir tidlösa och får skenbart en djupare mening. Drogen skapar med andra ord precis det sinnestillstånd som Frankfurtskolans teorier förutsätter. Och den allmänna spridningen av dessa droger skapade en vittspridd psykologisk labilitet väl ägnad att omsätta dessa teorier i praktiken.

Situationen i början på 1960-talet var med andra ord idealisk för Frankfurtskolan, och den utnyttjades till fullo. En av ironierna med "ungdomsrevolten" var just att oaktat alla dess protester mot det bestående, så var ingen av dess bärande tankegångar yngre än 30 år. Den politiska teorin var helt och hållet hämtad från Frankfurtskolan. Det långa håret och sandalerna, storfamiljerna, den makrobiotiska maten, den nya livsstilen hade tänkts ut vid sekelskiftet och grundligt testats på fältet genom olika, till Frankfurtskolan kopplade projekt som Asconakommunen 1920.

Den "fria kärleken"

Grundningsdokumentet för 60-talets motkultur, som slungade Frankfurtskolans "revolutionära messianism" från 1920-talet in på 1960-talet, var Herbert Marcuses bok "Eros och civilisationen", ursprungligen utgiven 1955 med pengar från Rockefellerstiftelsen. Boken sammanfattar på ett mästerligt sätt Frankfurtskolans kulturpessimistiska ideologi, i begreppet "dimensionalitet". I en bisarr förvanskning av verkligheten hävdar Marcuse att han fått detta begrepp från Friedrich Schiller, som han felaktigt påstår vara Immanuel Kants efterföljare. Schiller urskiljde två mänskliga dimensioner, en sinnlig drift och en formdrift, och förordade en harmonisering av båda genom en kreativ lekdrift.

För Marcuse ligger det enda hoppet att undgå det moderna industrisamhällets endimensionalitet i en frigörelse av människans erotiska sida, den sinnliga instinkten, i ett uppror mot "teknisk rationalism". Som Marcuse senare skrev, i "Den endimensionella människan" från 1964: "En bekväm, följsam, resonlig, demokratisk ofrihet råder i den utvecklade industriella civilisationen, ett tecken på det tekniska framåtskridandet."

Motkulturens eroticism innebar mycket mer än fri kärlek och en våldsam attack mot kärnfamiljen. Den innebar också att legitimera eros filosofiskt. Folk lärdes att se sig själva som objekt, förutbestämda av sin inre "natur". Den enskilda människans betydelse som en person med kreativitetens gudomliga gåva, och med förmågan att delta i hela mänsklighetens strävanden, ersattes av idén att en människas betydelse ligger i att hon är svart, eller kvinna, eller har homosexuella drifter. Detta förklarar hur den amerikanska medborgarrättsrörelsen kunde urarta till en rörelse för "black power", och hur de legitima kraven på medborgerliga rättigheter för kvinnor kunde förvandlas till feminism. En genomläsning av sådana feministiska "klassiker" som Kate Millets "Sexualpolitik" och Germaine Greers "Den kvinnliga eunucken" visar deras fullständiga beroende av Marcuse, Fromm, Reich och andra freudianska extremister.

Kulturlivet är förpestat

Populariseringen av uppfattningen att livet är en erotisk, pessimistisk ritual avtog inte, utan växte i betydelse under de följande 20 åren, fram till i dag. Marcuses och Adornos arvtagare dominerar fullständigt på universiteten, där de lär ut hur man skall ersätta förnuftet med "politiskt korrekta" rituella övningar. Endast ett fåtal läroböcker om konst, litteratur eller språk som används i dag i USA och Europa åberopar sig inte på Frankfurtskolan.

Häxjakten mot "politiskt inkorrekta" idéer på dagens universitet är bara en variant på Marcuses "repressiva tolerans" - "tolerans mot vänstern, men intolerans mot högern" - tillämpad av Frankfurtskolans adepter, vilka nu sitter som professorer i feminism eller afro-amerikanska studier. Den mest lärde företrädaren för de afro-amerikanska studierna, professor Cornell West i Princeton, medger öppet att hans teorier är hämtade från Georg Lukacs.

Samtidigt har Frankfurtskolans pessimister förpestat hela kulturlivet. Man kan knappt se en Mozartopera som inte vanställts av en regissör som, i Benjamins anda, vill "frigöra den erotiska undertexten". Man kan inte begära av en orkester att den skall framföra Schönberg och Beethoven i samma program, och bibehålla sin integritet för den senare.

De principer som legat till grund för den västerländska, judisk-kristna civilisationen är inte längre förhärskande i vårt samhälle. De existerar i dag endast som ett slags underjordisk motståndsrörelse. Om den motståndsrörelsen kvävs, kommer civilisationen inte att överleva - och i vår tid av obotliga pandemiska sjukdomar och kärnvapen skulle den västerländska civilisationens sammanbrott troligen dra med sig resten av världen in i infernot.

En ny renässans behövs

Den enda utvägen är att skapa en ny renässans. Om detta låter för storstilat, är det icke desto mindre vad som är nödvändigt. En renässans betyder en ny start: att befria sig från ondskan, det omänskliga och det enbart dumma, och gå tillbaka, hundratals eller tusentals år, till de idéer som gör det möjligt för mänskligheten att växa i frihet.

I sista hand är en ny renässans beroende av vetenskapsmän, konstnärer och kompositörer, men först av allt är den beroende av till synes vanliga människor som vill kämpa för sitt eget förnuft, och inte vill godta något mindre hos andra. Med tanke på Frankfurtskolans framgångar kommer dessa vanliga människor, med sin tro på förnuftet och skillnaden mellan gott och ont, inte att vara särskilt "populära". Men ingen verkligt bra idé var någonsin populär från början.