Framtidens ekonomi är en isotopekonomi

Mänskligheten kan inte överleva utan en ständigt fortskridande process av vetenskapliga revolutioner. Oligarkin har hela tiden försökt förhindra det, och lyckades stoppa kärnkraftsutvecklingen på 1980-talet. Nu behöver hela världen göra en ekonomisk kraftsamling, och då är kärnkraften i alla dess former oumbärlig. Släpp loss Prometheus!

Det följande handlar om ett centralt inslag i den ekonomiska mobilisering som måste dras i gång mycket snart, för att förhindra ett fysiskt och samhällspolitiskt sammanbrott så allvarligt att det bara kan jämföras med det som hände i Europa alldeles innan digerdöden bröt ut på 1300-talet, fast nu i global skala.

Det grundläggande problemet, som behandlas här, är hur vi ska kunna råda bot på den nedmontering av industriell kapacitet och vetenskaplig forskning, och förstörelse av arbetskraftens utbildningsnivå och kognitiva förmåga, som har drabbat de stora industriländerna i både öst och väst under de senaste decenniernas inriktning på globalisering, avreglering, privatisering, "chockterapi" och ett "postindustriellt samhälle".

Varje seriös satsning i den riktningen måste ta hänsyn till att den största enskilda, organiskt sammanhängande koncentrationen av arbetskraft och industrikapacitet på den högsta vetenskapliga och teknologiska nivån finns samlad i och runt kärnkraftsindustrin i USA, Ryssland, Ukraina, Japan, Tyskland, Frankrike, Indien, Kina, Sydafrika, Argentina, Brasilien och några andra länder; samt inom de områden inom astrofysiken, rymdtekniken, geologin och biomedicinen som direkt hänger ihop med kärnfysiken och dess tillämpningar.

På grund av kärnfysikens själva natur, dess ursprung och historia, och behoven i världen under de kommande femtio åren, måste mobiliseringen av världens kärnkraftsindustri som spjutspets och draglok för en allmän ekonomisk mobilisering av världens tongivande nationer gå till på ett speciellt sätt. I samråd med Lyndon LaRouche, S. Subbotin på Kurtjatovinstitutet och F. Garejev på Gemensamma institutet för kärnforskning i Dubna har jag valt att kalla det "isotopekonomin".

**********

För cirka hundra år sedan kunde man påvisa experimentellt att de naturligt förekommande grundämnena, som Dimitrij Mendelejev ordnade harmoniskt i sitt periodiska system, inte var rena ämnen utan blandningar av atomer av skilda slag - isotoper - som ur kemisk synvinkel var i princip identiska men som hade helt olika fysikaliska egenskaper.

Undersökningen av denna nya "dimension" hos det periodiska systemet, och av atomomvandlingarna som ligger bakom den, ledde så småningom till upptäckten att atomkärnor kan smälta samman (fusion) eller klyvas (fission), till framkallandet av den första kedjereaktionen av kärnklyvningar och de första atomvapnen, under andra världskriget. En förutsättning för detta var att man kunde skilja ut den rena isotopen U-235 från naturligt förekommande uran och i kärnreaktorer framställa ett kilo av atomen plutonium-239: en atom som fram till dess inte hade existerat i någon naturlig form på Jorden.

I dag, drygt sextio år efter den första av människan skapade kedjereaktionen, har storskalig kraftproduktion genom kärnklyvning blivit verklighet i trettio länder. Cirka 3 000 olika isotoper är kända, de flesta framställs på konstlad väg och mer än 200 används kommersiellt. Modern sjukvård och otaliga andra verksamheter i ett modernt samhälle vore otänkbara utan den dagliga användningen av ett hundratal radioaktiva isotoper, framställda i kärnreaktorer och partikelacceleratorer. Kärnvapnens uppdykande medförde samtidigt en förändring av historien: de formade hela det "kalla krigets" epok och skapade en situation där den som startade ett krig av den form som var känd fram till andra världskriget i praktiken begick självmord. Endast ett fåtal personer, även inom kategorin formellt högutbildade, är på det klara med i hur hög grad världen av i dag är formad av det som till en början framstod som "oändligt små" nyansskillnader i grundämnenas egenskaper.

Ändå rymmer det som tog sin början med upptäckten av radioaktiviteten och isotoperna, grundat på Mendelejevs "keplerska" förståelse av det periodiska systemet, konsekvenser som går vida utöver något som världen hittills har skådat.

Vladimir Vernadskij och andra begrep redan för hundra år sedan att upptäckten av nya dynamiska principer, som gick utöver det periodiska systemets kemi och hängde ihop med vårt solsystems och själva grundämnenas ursprung, innebar en fundamental revolution av alla aspekter av människans förhållande till naturen. Vetenskapen hade skänkt människan en ny kraft: kraften att skapa en "eld" miljoner gånger mer koncentrerad än den kemiska förbränning som hade legat till grund för människans civiliserade tillvaro ända sedan hon fick sin legendariska gåva från Prometheus; en ny kraft som kunde driva ett stort fartyg tjugo varv runt Jorden på 55 kilo bränsle; som kunde försörja en blomstrande mänsklig befolkning flera gånger större än den som finns i dag; men också kraften att skapa fysikaliska förhållanden här på Jorden som annars bara finns i stjärnorna och mitt i galaxer; en kraft som i en inte alltför avlägsen framtid ger människan möjlighet att utsträcka sin verksamhet till hela den inre regionen av solsystemet, och så småningom ännu längre.

Människans begynnande bemästrande av transmutation av grundämnen och möjlighet att skapa nya materietillstånd som inte har funnits på Jorden förut och kanske inte i universum över huvud taget, visar än en gång att vi lever i Platons och inte Aristoteles' universum. Detta är ett universum i vilket processer är primära; i vilket "det enda som är konstant är förändringen", och i vilket vi, i fråga om atomer och s.k. elementarpartiklar, måste tala inte om "detta" utan om "sådant som" (som Platon skrev i Timaios[#I Platons dialog som bär hans namn säger den pythagoreiske filosofen Timaios: "Allt vad vi ser underkastat ständiga förändringar, som t.ex. elden, bör vi ej kalla med detta namn eld, utan något sådant som eld; och vatten bör vi ej kalla vatten utan något sådant som vatten. Ej heller bör vi beteckna något dylikt som om det hade någon beständighet i sig, som när vi använder orden det eller detta för att beteckna något. Ty det flyr undan och tål ej benämningen det eller denna eller detta eller över huvud varje benämning som betecknar det som något beständigt. Nej, vi bör ej använda ordet detta om dem, utan i stället använda ordet sådant som om alla och envar, då de ständigt växlar." (Övers. Claes Lindskog)]).

Mer än i någon tidigare "fas" i människans fysiska ekonomi innebär inträdet i det som jag kallar "isotopekonomin" att samhällets verksamhet måste inriktas på verkliga idéer - på de upptäckbara universella principer som styr hur universum förändras och utvecklas - och inte i första hand på det som vi förnimmer med våra sinnen. Det betyder slutet på empirism och materialism.

En sådan revolution har djupgående politiska konsekvenser. Den är fullständigt oförenlig med fortsatt tolerans av en irrationell, oligarkisk samhällsordning, i vilken väsentliga beslut, rörande nationers framtid och hela mänsklighetens öde, avgörs av ett fåtal mäktiga familjers tillfälliga nycker, medan det stora flertalet människor framlever sina dagar i okunnighet och underdånighet.

Den revolution som Vernadskij förkunnade som noosfärens ankomst, och som för honom var oupplösligt förbunden med en kommande kärnkraftsepok, betyder ett samhälle som förverkligar människans syn på sig själv som Prometheus;1 ett samhälle vars verksamhet kretsar kring ett kreativt vetenskapligt upptäckande, precis som planeterna runt vår sol. Det är ett samhälle med välutbildade medborgare, kapabla att styra sig själv, och organiserat på basis av en vetenskaplig förståelse av det dynamiska förhållandet mellan den suveräna kreativa individen, den suveräna nationen och hela mänsklighetens intressen. Kort sagt, det samhälle som Leibniz och den "amerikanske Prometheus" Benjamin Franklin hade för ögonen, i sina ursprungliga planer på en republik i Nya världen. Denna syn på mänsklighetens framtid närde den enorma optimism som människor i hela världen kände inför kärnkraften - "atomen i människans tjänst" - i öst och väst, nord och syd.

Olympens krig mot framstegstanken

Reaktionen från de oligarker som ser sig som "Olympens gudar" var tydlig och brutal. Från mitten av 1960-talet och framåt förde de ett psykologiskt och politiskt krig på bred front mot industrisamhällets institutioner och mot allt vad vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande heter.

Angreppet, som riktades framför allt mot USA, Storbritannien och övriga Västeuropa, hade basunerats ut i förväg av Bertrand Russell och hans krets, och genomfördes av tongivande anglo-amerikanska finansinstitutioner och underrättelseorgan som stod det brittiska kungahuset och oligarkiska europeiska kretsar nära. Det var upprinnelsen till iscensättningen av den s.k. "ungdomskulturens" rock, sex och droger, till den s.k. nya vänstern, till studentrevolten 1968, till den malthusianska propagandan i Romklubbens Tillväxtens gränser och till den "gröna" s.k. miljörelsen i hela världen.

Som en huvudmåltavla för sitt angrepp valde man ut kärnkraften, den viktigaste tekniken för hela världens utveckling under efterkrigstiden, och symbolen för vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande.

Skrämselpropagandan kring kärnkraften åtföljdes av åtgärder på regeringsnivå för att stoppa kärnkraftens spridning och utveckling i världen: i USA slog Jimmy Carters administration till bromsarna på president Eisenhowers "Atomer för fred"-program. Man försökte stoppa exporten av kärnkraft till utvecklingsländer under förevändning av "icke-spridning", verkade för en nedmontering av den kärnfysiska forskningskapaciteten i själva USA och för att fördröja eller om möjligt stoppa förverkligandet av kontrollerad fusion som en framtida kraftkälla. De ambitiösa kärnkraftssatsningarna i utvecklingsländer som Brasilien, Argentina och Mexico, och det nord-sydsamarbete som det långsiktiga tysk-brasilianska kärnkraftsavtalet var exempel på krossades av motståndet från Carter-administrationen och dess efterträdare.

När det av massmedierna uppiskade kärnkraftsmotståndet var som mest hysteriskt på 1980-talet avbröts kärnkraftsutbyggnaden i Tyskland, som hade varit världsledande i kärnkraftsexport och kärntekniköverföring, och samma öde drabbade de mindre men kvalitativt betydelsefulla kärnkraftsprogrammen i Sverige, Italien och ett antal andra länder. I och med Sovjetunionens sammanbrott och den följande plundringen och sönderslagningen av den nationens vetenskapliga, teknologiska och industriella kapacitet gick den största enskilda kärnkraftsindustrin utanför USA nästan helt i graven, för att endast delvis uppstå igen först på senare tid.

All denna förstörelse och ännu mer hade Bertrand Russell förespeglat världen i sina våldsamt vetenskapsfientliga skriverier redan på 1940- och 1950-talen. 1949 gick Russell så långt att han föreslog att västländerna skulle fälla atombomber på Sovjetunionen, om det landet vägrade att underkasta sig en världsregering med absolut ensamrätt på kärnteknik. Russells huvudargument - att verkligt suveräna nationalstater var "för farliga" för att kunna tolereras i kärnvapenåldern - används fortfarande för att, i "icke-spridningens" namn, förneka alla världens nationer och folk den fulla rätten att ta del av det vetenskapliga och teknologiska framåtskridandets frukter. Det är grunden för den "teknologiska apartheid" som fortfarande bedrivs mot den majoritet av mänskligheten som bor i den s.k. tredje världen.

Men oligarkins strävan att strypa revolutionen inom kärnfysiken började långt innan kärnklyvningen upptäcktes 1934-38. Det yttrade sig bl.a. i den antisemitiskt färgade kampanjen mot Marie Curie i Frankrike, i det hätska motståndet mot Max Plancks upptäckt år 1900 och i Niels Bohrs och andras maffialiknande fasoner mot Schrödinger och Einstein vid Solvaykonferensen 1927. Bohr med flera förbjöd alla uppfattningar som ifrågasatte den ockult-empiristiska "komplementaritets"-doktrinen och att mikrofysikaliska processer till sin natur är statistiskt obestämbara.

Mot Einstein, Schrödinger och andra, som försökte komma åt den högre principen bakom kvantfenomenens uppenbart diskontinuerliga egenskaper, hävdade Bohr, Max Born, Wolfgang Pauli m.fl. helt godtyckligt att verkligheten på det mikrofysikaliska planet rent principiellt övergår människans fattningsförmåga! Detta direkta, grova angrepp på den vetenskapliga kreativitetens princip, förstärkt av oligarkins alltmer dominerande ställning inom den vetenskapliga forskningens finansiering, särskilt efter första världskriget, tjänade det uppenbara bakomliggande syftet att döda det som fanns kvar av Prometheus-andan inom naturvetenskapen, som hade återuppväckts under renässansen, och att göra vetenskapen till slav under oligarkin. I den mån frukterna av den vetenskapliga forskningen behövdes, för militära eller andra "praktiska" ändamål, fick vetenskapsmännen hållas; men de fick inte tänka verkligt kreativt. Enligt samma taktik hade Laplace m.fl. använts för att krossa kretsen runt Monge och Carnot, och omvandla den prometeiska Ecole Polytechnique till ett verktyg för Napoleons imperiesträvanden.

Därefter utvecklades den teoretiska kärnfysiken av en grupp erkänt mycket begåvade och duktiga unga vetenskapsmän till det som den till stor del fortfarande är: ett ptolemeiskt hopkok av ömsesidigt motstridiga modeller, matematiska formalismer och beräkningsförfaranden, som kan vara otroligt värdefulla och till och med oumbärliga i vissa specifika tillämpningar - för att bygga bomber t.ex. - men som inte representerar någon riktig förståelse av universum.

Det är inte konstigt att i det stormiga förlopp som ledde fram till upptäckten av kärnklyvningen släpade den s.k. "teorin" långt efter det experimentella arbetet, som var den egentliga motorn i utvecklingen. Själva upptäckten av kärnklyvningen fördröjdes med fyra år, därför att den av teoretikerna ansågs vara "omöjlig".

Den snabba utveckling som sedan skedde inom kärnfysiken och kärntekniken, från bombprojekten under kriget till den fredliga användningen av kärnkraften som energikälla och hela komplexet av medicinska och andra användningar av isotoper, drevs framåt av personer som i de flesta fall var hemmahörande inom den fysikaliska kemin, geokemin och andra mer industriellt inriktade grenar av naturvetenskapen. Dessa personer, som t.ex. William Harkins, paret Noddack och Vernadskij, hyste i många fall stark motvilja mot teoretikerna, som med sina matematiska hårklyverier hade blivit ett slags "vetenskapligt prästerskap".

Men kärnfysikens nuvarande tillstånd är lika mycket ett resultat av det enorma yttre tryck som vetenskapen och många av de mest begåvade forskarna utsattes för i samband med andra världskrigets bombprojekt och det därpå följande kalla kriget. Den utsträckning i vilken några av de mest revolutionära områdena inom fysiken kunde underställas militära målsättningar, och i både öst och väst omgärdas av en sträng sekretess som hindrade det fria utbytet av idéer och forskningsresultat, saknar säkert motstycke i vetenskapens mångtusenåriga historia. Detta var förödande för många av de mest begåvade forskarnas intellektuella integritet, och för vetenskapen över huvud taget. Eftersom den avancerade forskningen inom t.ex. kärnfysiken var militärt intressant flödade anslagen, men den kontrollerade miljö som många forskare arbetade i blev ett mäktigt hinder för framsteg inom grundforskningen.

Detta var inte bara en tillfällig bieffekt. Med den strategi som Russell, Leo Szilard och andra krävde, som senare fick namn som "terrorbalans" och "ömsesidigt garanterad förintelse" (MAD), blev bannlysningen av grundläggande genombrott ett alltmer avsiktligt inslag inom forskningen.

Russell-fraktionen hävdade, att när USA och Sovjetunionen väl hade skaffat sig så många kärnstridsspetsar och bärraketer att man även efter att ha utsatts för ett förstaangrepp med kärnvapen kunde tillfoga den andra sidan katastrofal skada, då hade man fått en viss "stabilitet" i den ömsesidiga avskräckningen som på inga villkors vis fick rubbas. Alltså borde båda sidor vara överens om att man helt enkelt inte borde bedriva forskning och utveckling på vissa områden, för att inte välta hela spelbordet över ända. Av detta följde emellertid att blotta möjligheten av grundläggande vetenskapliga revolutioner mer och mer betraktades som ett hot mot den strategiska jämvikten, och därmed mot den egna nationens säkerhet!

Prometheus läggs i bojor

Denna tanke, att Prometheus måste kedjas fast för den strategiska stabilitetens skull, stadfästes i överenskommelser som slöts mellan USA:s och Sovjetunionens regeringar, genom Bertrand Russells Pugwashkonferenser och andra informella kontaktvägar, som gick tillbaka till Chrusjtjovtiden efter 1957, senare exemplifierat av ABM-avtalet som förhandlades fram av Henry Kissinger.

Kapplöpningen mellan supermakterna skulle således länkas i ett fåtal "tillåtna" riktningar - med ett visst fuskande på båda håll, givetvis - samtidigt som man samarbetade med varandra om att förhindra andra länder från att skaffa sig en "farlig" kapacitet ifråga om vetenskap och teknik. Grundläggande vetenskapliga genombrott undertrycktes aktivt, med byråkratiska och andra medel, och det gällde inte bara för kärnfysiken och områden som direkt hängde ihop med kärnvapen, deras bärsystem och en eventuell förmåga att försvara sig mot dem, utan också för revolutionära områden inom biofysiken (bioelektromagnetism) och många andra grenar inom naturvetenskapen.

Dessa överenskommelser på regeringsnivå mellan USA och Sovjetunionen formade världshändelserna under hela perioden fram till Sovjetunionens fall. Deras effekter nådde ända in i klassrummen. De banade väg för de liberala utbildningsreformerna under 1960-talet i USA och andra Nato-länder, som tonade ner de "hårda naturvetenskapliga ämnenas" betydelse i läroplanerna, till förmån för s.k. samhällsvetenskapliga ämnen, och för den kommande bredsidan mot hela idén om vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande.

När International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA) bildades som ett gemensamt projekt av personer i det anglo-amerikanska etablissemangets och den sovjetiska nomenklaturans toppskikt, då blev det oligarkiska synsättet bakom de båda sidornas uppgjorda "maktdelning" uppenbart: att styra världen med metoder principiellt motsatta vetenskapens Prometheus-impuls. Många på den sovjetiska sidan fattade aldrig att en utplåning av Sovjetunionen, i synnerhet dess avancerade vetenskapliga och teknologiska kapacitet, stod högt upp på prioritetslistan.

Det enda riktiga försöket att befria världen ur klorna på denna politik var Lyndon LaRouches kamp för att i grunden förändra det strategiska förhållandet mellan de två kärnvapenbeväpnade supermakterna, genom förslaget att de gemensamt skulle komma överens om att utveckla och stationera försvarssystem mot ballistiska kärnvapenrobotar baserade på "nya fysikaliska principer" (ibland omtalade som "riktad energi" eller "strålvapen"). Detta skulle ha ryckt undan grunden för MAD-doktrinen och hela det spel som Bertrand Russell och Szilard höll på med, och samtidigt gett båda länderna möjlighet att gå över till en "vetenskapsdriven" ekonomi, där de revolutionerande civila spinoff-effekterna från forskningen på "nya fysikaliska principer" skulle betala tillbaka investeringarna i försvarssystemen många gånger om.

Tyvärr tackade den sovjetiske partichefen Jurij Andropov nej till förslaget, som LaRouche hade framfört och diskuterat i sonderande samtal med Reagan-regeringens vetskap.

Sex år senare kollapsade Sovjetunionen, precis som LaRouche hade förutsagt att det skulle göra ifall förslaget förkastades. Nu satte den verkliga förstörelsen av hela den vetenskapliga och industriella potentialen i Sovjetunionen in.

När det kalla kriget var över fanns det dessutom, ur oligarkisk synvinkel, inte heller i USA och Västeuropa något behov av stora statliga investeringar i avancerad vetenskap och teknik. "Behovet" av att hålla sig med en heltäckande industrikapacitet var också borta.

Slussportarna öppnades för en otyglad industriell avveckling och utflyttning av produktionen till länder med "billig arbetskraft", åtföljt av uppbyggnaden av en gigantisk spekulationsbubbla i finanssystemet. För de flesta ungdomar i dag som växer upp i de forna industriländerna är verkligt vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande i bästa fall något de hört talas om.

Vi befinner oss i slutet av detta förlopp. Utplåningen av stora delar av mänsklighetens samlade vetenskapliga och teknologiska potential, förlusten av en stor del av den bäst kvalificerade arbetskraften och fördumningen av invånarna i de forna industriländerna kommer, om inte den processen stoppas snabbt, att oundvikligen leda till världsekonomins fysiska sammanbrott. Det finns ingen möjlighet att de nuvarande utvecklingsländerna, inbegripet Kina och Indien med sina enorma mängder fattiga, av egen kraft skulle kunna ta fram de teknologer de behöver för sin långsiktiga överlevnad, om inte den vetenskapliga och industriella kapacitet som fanns i USA, det forna Sovjetunionen och Europa under kärnkraftsutbyggnadens första decennier kan återskapas.

Världen står inför ett enkelt val: antingen göra en ekonomisk kraftsamling och återknyta till den väg in i "kärnkraftseran" som Vernadskij och andra slog in på, eller halka ner i en mördande mörk tid. Släpp loss Prometheus! Mänskligheten kan inte överleva utan vetenskapliga revolutioner.

Renässans för kärnkraften

Världen upplever just nu början till en renässans för kärnkraften, inte bara i stora utvecklingsländer som Kina, Indien, Sydafrika, Argentina och Brasilien utan också i Ryssland och till och med i utvecklade västländer som USA, som av idiotiska ideologiska skäl stoppade sina ambitiösa utbyggnadsplaner för cirka trettio år sedan.

Såvida inte världen sjunker ner i en mörk tid med kaos och krig går vi in i en period med en kraftig utbyggnad av kärnkraften, om inte annat så för att tillgodose det snabbt växande behovet av såväl elektricitet som andra former av energi, och för att ersätta stora delar av den nuvarande kraftproduktionskapaciteten som helt enkelt har blivit för gammal.

Men världen ser inte likadan ut i dag som när kärnkraftsutbyggnaden stoppades, för trettio år sedan. Även om man skulle sätta i gång nu och bygga kärnkraftverk för allt vad tygen håller, skulle det inte räcka för att gottgöra de stora skador som världsekonomin, och den mänskliga civilisationen över huvud taget, har lidit genom sabotaget mot kärnkraftsutbyggnaden och kriget mot den industrikultur som den stod för.

Stora delar av produktionskapaciteten och ingenjörskunnandet, som fanns i USA, Tyskland, Ryssland, Italien, Sverige och andra länder, har försvunnit och måste byggas upp igen från grunden, och det kommer att ta minst en generation.

Samtidigt står stora utmaningar som kärnkraftens första arkitekter såg avteckna sig mot horisonten redan för femtio år sedan och knackar på dörren: stora mängder färskvatten måste produceras genom destillation eller andra konstlade metoder, förbränningen av oljebaserade produkter måste ersättas med en kombination av elektricitet och syntetiska vätgasbaserade bränslen, mycket högre energitätheter måste användas i utvinning, bearbetning och återvinning av grundämnen, och mycket annat.

För att vi ska kunna klara av allt detta måste kärnkraftsutbyggnaden gå in i en revolutionär ny fas: jag kallar det "isotopekonomi".

--------

Vad är isotopekonomi?

Den direkta bakgrunden till isotopekonomins uppkomst är att den globala fysiska ekonomin har börjat gå över från fossila bränslen till kärnkraft i produtionen av såväl elektricitet som industriell processvärme samt även vätgasbaserade syntetiska bränslen, vilka kommer att stå för en ökande andel av den totala konsumtionen av kemiska bränslen.

Övergången till kärnkraft som grundval för världens kraftsystem kräver en massivt utbyggd industriell kapacitet att separera isotoper och upparbeta kärnbränsle, med tonvikt på användning av revolutionära laser- och plasmabaserade teknologier. Detta blir i sin tur den direkta avstampen för isotopekonomins införande. "Isotopekonomin" är en kombination av följande fyra aspekter.

1. Ekonomisk användning av isotoper

Isotopekonomi betyder för det första att hela det utåt obegränsade spektret av de olika slags atomer som kallas "isotoper", varav vi i dag känner till cirka 3 000, införlivas i ekonomin som klart avgränsade verktyg för mänsklig verksamhet. Mendelejevs periodiska system med sina drygt 92 grundämnen kommer därmed att ersättas, i bred ekonomisk praxis, av ett ojämförligt mycket mer komplext och mångfasetterat isotopsystem. I början kommer man att koncentrera sig på de cirka 1 000 nu kända mer långlivade isotoperna, men antalet kommer att växa när metoder tas fram som förlänger livslängden på till och med mycket kortlivade isotoper, och som dämpar eller rentav eliminerar instabila kärnors radioaktivitet och gör dem ekonomiskt användbara genom att de "binds in" i lämpliga fysikaliska geometrier.

Isotopekonomin kommer samtidigt att systematiskt expandera spektret av isotoper utöver de nu kända, långt ut i de supertunga (transuraniska) nya grundämnenas område, och till "exotiska" isotoper av befintliga grundämnen. Var och en av dessa atomarter representerar ett unikt tillstånd i universum: var och en besitter ett knippe unika egenskaper och anomalier, som utökar spektret av frihetsgrader i mänsklighetens och universums utveckling.

2. Nya användningsområden

För det andra kommer själva formen för det ekonomiska nyttiggörandet av isotoperna att förändras radikalt. Nu används de mest som källa till joniserande strålning, som spårämnen och som verktyg för specialiserad vetenskaplig forskning, men i framtiden kommer fokus att ligga på mycket mer storskaliga tillämpningar av de utomordentligt "finstämda" subatomära processerna, på såväl det oorganiska området som med avseende på isotopernas speciella betydelse för levande processer.

Mänskligheten står samtidigt på tröskeln till en revolution inom biologin och medicinen, som hänger ihop med förståelsen av hur den grundläggande skillnaden mellan levande och icke-levande processer, en skillnad som påvisades av främst Louis Pasteur och Vernadskij, tar sig uttryck på subatomär nivå. Ingen kan förutse exakt vilka former denna revolution kommer att ta sig, men vi vet redan att den kommer att ha mycket att göra med den specifika roll som isotoper spelar i levande processer, och kommer att leda till en kvalitativ och kvantitativ förändring i användningen av isotoper, inte bara inom biologin och medicinen utan också inom jordbruket och i gestaltningen av biosfären som helhet.

3. Transmutation

För det tredje kommer isotopekonomin att begagna sig av konstgjord transmutation i stor stil, för att framställa olika atomarter som råvaror för industriproduktion. Det betyder, till att börja med, att fissionsreaktorerna tillsammans med upparbetningen av alla klyvningsprodukter mer och mer kommer att användas som atomgeneratorer och transmutationsmaskiner, och inte bara för att producera värme och elektricitet. Klyvningen av tunga atomkärnor producerar ett brett spektrum lättare isotoper, samt dessutom ett neutronflöde som kan användas för att framkalla ytterligare transmutationer i omgivande material. Ett nästa steg blir att lägga till alla möjligheter som fusion av atomkärnor ställer i utsikt, för att skapa en kombinerad "fissions- och fusionsekonomi" som i vissa avseenden efterliknar den astrofysikaliska alstringen av grundämnen.

Parallellt med den artificiella framställningen av grundämnen kommer användning av plasma vid höga temperaturer för bearbetning av järnmalm, avfall och andra material - den s.k. "fusionsflamman" - att kraftigt öka utbudet av ekonomiskt användbara naturtillgångar och möjliggöra en nästan 100-procentig återvinning av använt material i ekonomin.

4. Astrofysik

För det fjärde är isotopekonomin "astrofysikalisk" till sin natur och kulturella inriktning. En förutsättning för att den ska kunna upprätthållas och vidareutvecklas är ett ständigt pågående, omfattande astrofysikaliskt forskningsarbete, som inte kan utföras enbart från Jorden och området närmast Jorden, utan kräver en utvidgning av människans verksamhet till hela den inre regionen av solsystemet.

Om vi ska kunna lära oss att bemästra subatomära processer för isotopekonomin måste vi lära oss hur dessa processer fungerar på rumtidens galaktiska plan, och vi måste lära oss förstå, mycket bättre än dagens spekulationer medger, hur vårt eget solsystem och de grundämnen det innehåller har uppkommit.

---------------

Så här skulle en kärnkraftsdriven anläggning för avsaltning av havsvatten kunna se ut. Ett par sådana skulle fördubbla tillgången på färskvatten i Israel och Palestina så att det räcker för båda länderna.

Läs hela artikeln på engelska här

  1. Titanen Prometheus gav människorna elden. Den olympiske överguden Zeus straffade honom för detta genom att kedja fast honom vid en klippa och dagligen låta en örn komma och hacka ut hans lever.
Dokumentet tillhör dossiern: