Förhindra företagskatastrofen: Skjut upp nya bankkrislagen om bail-in!

Först när Cypernmodellen blivit lag börjar myndigheter och media berätta om den. På samma dag den nya bankkrishanteringslagen började gälla, den 1 februari 2016, kastade riksgäldsdirektören Hans Lindblad belåtet den nya lagen i ansiktet på Svenska Dagbladets läsare. Utan förvarning kan han nu administrera ett röveri (bail-in) mot miljoner svenskar på insättningar och placeringar, eller jobb när näringslivet tvärstannar som det gjorde på Cypern. Någon debatt inte om denna snårskog till lag har inte tillåtits och insändare med innehåll som denna artikel refuserades direkt av SvD.

Den påtagligt nöjde riksgäldsdirektören Hans Lindblad är en tidigare moderat statssekreterare till förre finansministern Anders Borg. Från att som bankvänlig politiker hålla tand för tunga, talar han ut nu som statstjänsteman. Den nya lagen är nämligen ett politiskt EU-projekt att fortsätta lägga den stora finanskrisen i famnen på folken i stället för spekulanterna. I EU-parlamentet har lagen förhandlats fram av moderaten Gunnar Hökmark. Men det räcker inte med att den nya lagen genomdrivits i Sverige med största möjliga tystnad. Lagen har dessutom gjorts till en ogenomtränglig snårskog som Lindblad inte vågar låta läsarna tränga in i.

Lagen behöver så mycket siktröjning att den inte kan tillåtas träda i kraft - den måste senareläggas! Som läget är idag, finns ingen rättssäkerhet för dem som har sina pengar placerade i någon bank. En senareläggning skulle ge tid att med en bankdelning röja en ordentlig brandgata mellan bankernas krutdurkar av högoktaniga värdepapper och vanliga bankkonton för insättare och företag.

Lindblad jämför den nya bankkrishanteringen med konkursen för ett vanligt företag som OnOff. Det är en haltande jämförelse, eftersom den nya lagen innebär att alla fordringsägare INTE kommer att behandlas lika när en bank krisar. Syftet med lagen är inte ett vanligt konkursförfarande, utan att "värna om den finansiella stabiliteten", som Lindblad nämner i en bisats. Detta innebär att bankaffärerna inte skall avslutas som vid en konkurs, utan hållas igång för att inte genom ett abrupt avslut orsaka extra värdeförstörelse. Detta ger anledningen/möjligheten till att fippla med prioritetsordningen, så att rättssäkerheten minst sagt äventyras.

Derivatmarknaden skyddas

Mest systemkänsliga är derivataffärerna, vars gigantiska omfattning gör att minsta rubbning kan betyda enorma internationella värdeförändringar. Alltså betyder Lindblads lilla bisats att de största beloppen i bankernas redovisning får förtur. Detsamma gäller alla säkerställda obligationer. Notan dunsar därför tungt ned i famnen på de andra långivarna. Men är man stor långivare, kan man komma undan notan genom att anlitas för att stå kvar som långivare för att den rekonstruerade banken, eller bryggbanken, ska ha finansiella medel nog för att vara godkänd som bank.

Dessa godtyckliga regler gör att långivare inte kan ha en aning i förväg om hur deras fordran kommer att behandlas, i synnerhet om det finns långivare, som likt 100.000 italienare lurats placera sina pengar i bankobligationer avsedda för bail-in. Det var högavkastande papper som jämställdes med supplementärt ägarkapital och därför rök först när fyra banker gick omkull den 22 november förra året. Sedan en pensionär, som förlorat sitt livs besparingar på detta sätt, begick självmord, har debatten rasat i Italien att dela bankerna så de blir säkrare. Ett spanskt högsta domstolsutslag den 27 januari har rivit upp en bail-in just på grundval av vilseledning av investerarna. Innan rättsläget för alla värdepapper i bankerna klargjorts, och bankernas insättare, placerare och långivare informerats och godkänt de nya reglerna, kan inte den nya banklagen tillämpas. Lagen om resolution, som den heter, måste därför senareläggas.

Lindblad skriver bara om att "långivare och ägare" skall betala notan, men varför kommer han då in på att "insättare" skyddas upp till 100.000 euro? Räknas vanliga bankinsättare som "långivare"? Jo, så är fallet och det betyder att insättningar på privatpersoners, företagares, organisationers och institutioners bankkonton är helt oprioriterade. De första 100.000 euro på privatpersoners konton betalas av Lindblads lilla insättningsgarantifond på 29,4 mdr kr (2013) på Riksgälden. När fonden inte räcker får insättarna betala detta i egenskap av skattebetalare.

Notan landar tungt på insättarna, precis som den gjorde på Cypern i mars 2013 då bankkontoinnehav beslagtogs för att täcka krisbankernas förluster. Det var där EU:s nya bankkrishantering testades och även där användes Lindblads bisats för att låta vissa systemviktiga institutioner gå före. Pengarna på insättarkontona gick med prioritet till att betala en av de största långivarna till Cyperns banker, nämligen Europeiska centralbanken. Andra som anses systemviktiga är de 29 "G-SIFU:s", vilka är 29 europeiska storbanker (en av dem är Nordea), som anses vara så systemviktiga att de skall prioriteras. Inte ens den nöjde Lindblad kommer att kunna säga något om detta, eftersom det är EU-juridiken som gäller för alla banker som har något enda kontor i ett euroland. Den svenska lagen slår fast gång efter gång att överklaganden enligt svenska lagar inte kan göras mot detta.

Storbanker skyddas

Vad vi ser är en extremt snårig ny lag, där storbanker och statsmakten gjort gemensam sak att lasta nästa bankkris på privatpersoner och på den reala ekonomins företag. Den enda säkerheten för att inte bankernas spekulationsverksamheter betalas på detta sätt är att bankerna bryts upp så att kontohantering och företagsutlåning skiljs bort från den gigantiska spekulativa värdepappershanteringen. Dessutom måste bankernas utlåning regleras som det var förr, genom att krediterna riktas till produktion och skapandet av nya riktiga jobb. Bankerna skall inte med sin värdepapperisering kunna skapa oändligt med krediter till bubblor. Det måste bli Riksbankens jobb att skapa krediten och rikta den så att landet kan börja byggas igen.

Det är inte första gången som företagare får betala en bankkris sedan storbankerna och staten kokat ihop en bankkrishantering. I bankkrisen 1990-93 tillät moderate bankministern Bo Lundgren att 60.000 företag drevs i konkurs, så att deras tillgångar kunde tas över. Trots att företag betalt sina lån och räntor till punkt och pricka, sades lånen upp. Följden var att företagare tvingades lämna över sina företag till banken för en krona. Den framlidne entreprenören Lars Gullstedts gamla köp- och kontorscentrum, nu kallat Infra City, står som ett monument längs motorvägen norr om Stockholm över detta röveri, som gjorde det möjligt för staten att hävda att bankkrisen inte kostade något.

Hur bail-in leder till företagskatastrof

Nu står svenska företagen och samhället inför en liknande katastrof, som på Cypern. Denna process kan genomföras mycket snabbare om Lindblads Riksgäld bestämmer om en bail-in för att stadga upp de spekulativa bankaffärerna. Företagens rörelsekapital av pengar på bankkontot beslagtas då från en dag till nästa. Denna stjärnsmäll kan få företagen så mycket ur balans, så att lånen kan sägas upp och resten av deras tillgångar kan beslagtas för en krona, precis som banken gjorde med Gullstedts företag.

Med den nya bankkrishanteringslagens verktyg bail-in riskerar den reala ekonomins företag och vanliga människor att krossas i ännu högre grad än i bankkriserna på 1990-talet och 2000-talet. Redan dessa krisers utslagning av den reala ekonomin har drivit fram en ständig åtstramning och massarbetslöshet i Sverige. Nästa chock, administrerad med hjälp av bail-in enligt den nya lagen för bankkrishantering, riskerar att bli rent dödlig för många svenskar om den inte skjuts fram och bankerna delas.

Hans Lindblads artikel "Staten räddar inte långivarna" i SvD den 1.2 2016 kan läsas här: http://www.svd.se/staten-kommer-inte-att-radda-bankernas-agare/om/naringsliv:debatt

Läs mer om Cypernmodellen här: http://www.larouche.se/nyheter/2015/12/31/cypernmodellen-infors-i-sverige