Fem sekunder i tolv för civilisationen: Upprop till motstånd mot de automatiska nedskärningarnas "budgetfascism"

Efter det väntade fiaskot på G20-mötet i Seoul den 11-12 november, där ledarna för de 20 största industri- och tillväxtländerna återigen misslyckades med att driva igenom den livsviktiga omorganisationen av det bankrutta finanssystemet, står hela den mänskliga civilisationen inför det akuta hotet om en eskalerande sammanbrottskris. Hyperinflationen som Federal Reserve i USA och andra centralbanker driver på, eurons nära förestående kollaps och hotet om "budgetfascism" – brutala automatiska nedskärningar i de offentliga utgifterna – i USA och Europa, är det som kännetecknar läget just nu.

Hela det globala världsfinanssystemet löper risk att bryta ihop, med katastrofala konsekvenser för världsekonomin och befolkningens försörjning. Inför hotet om ett sådant perspektiv kan man egentligen bara betrakta regeringarnas passivitet, och befolkningens okunskap om hur djup krisen faktiskt är, som en klassisk tragedi. Bilden avtecknar sig av en civilisation liknande den som Friedrich Schiller beskrev i sina Estetiska brev: makthavarna styrs av utilitarism, pragmatism och ren vinstmaximering, den såkallade eliten, som vill fortsätta dansa så länge som möjligt på Titanic, är dekadent och genomrutten, majoriteten av befolkningen befinner sig i ett tillstånd av medvetet frammanipulerad aningslöshet om hur det verkligen står till, och känner bara på sig att de är lurade på något sätt.

Ett samhälle på väg att gå under

Det finns inga enkla lösningar mer, chanserna har sumpats en efter en. Bara ett litet fåtal självständigt tänkande individer är beredda att göra en riktig tolkning av alla tecken på sammanbrott - Feds sedeltryckningspolitik, absurda direktiv och minskade skatteintäkter som stryper kommunernas finanser, utbrotten av kolera och tyfus i Haiti eller Tchad, eller den förfärliga såkallade ungdomskulturen, där 10-åringar skickar hårdporr till varandra i mobilen, och droger släcker den kreativa potentialen för gott hos ett skrämmande antal ungdomar. Den som inte ser detta som tecken på ett samhälle som är på väg att gå under saknar fantasi, eller är redan moraliskt död.

I USA hotar, efter Obama-demokraternas jordskredsförluster, två principiella hemskheter: Centralbanken Fed har inte bara beslutat pumpa in ytterligare 600 miljarder dollar i systemet, utan ger på grund av det kaotiska läget på bolånemarknaden bankerna obegränsat med krediter till nollränta, och öppnar därmed slussportarna till hyperinflationen precis som i Tyskland 1923 – en hyperinflation som nu tar sig uttryck i spekulation i råvaror, livsmedel och aktiemarknader i de såkallade tillväxtländerna.

Dessutom vill Obama och de nyvalda Tea Party-republikanerna som Rand Paul göra otroligt brutala nedskärningar i de offentliga utgifterna. På basis av vissa givna regler ska nedskärningarna ske automatiskt: i pensionsutbetalningar, sjukvårdskostnader, sociala tjänster av alla de slag. Men tanken att man under förhållanden av en hyperinflationistisk explosion kan tvinga fram balans i budgeten är ren och skär galenskap!

Kombinationen Ben Bernanke, Obama och Rand Paul betyder USA:s undergång!

Krisen fördjupas i eurozonen

Lagom till G20-mötet dök den irländska statsskuldkrisen återigen upp på dagordningen, även om den inte alls bara är en kris för ett land, lika lite som hotet om statsbankrutt i Grekland, Portugal, Spanien eller Italien – den innebär också ett hot om bankkrascher i Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

I Italien har chefen för den privata insättningsgarantifonden FITD Paolo Savona rekommenderat Italien att ompröva sitt medlemskap i euro-systemet, eftersom det har blivit en snara som dras åt om Italiens hals. Ett styre har införts i Europa baserat på bestämmelserna om skuldsättning och budgetunderskott i Maastrichfördragets s.k. stabilitetspakt. Men den mekanismen har slagit fel och nu försöker regeringarna införa ett styre som går ut på att man ska kringgå bestämmelserna. Därför står Italien nu inför valet att antingen stanna kvar i valutaunionen, och låta den europeiska snaran dras åt runt halsen, "eller att lämna eurozonen och efter en tids anpassning återta suveräniteten över sina ekonomiska beslut och globala partnerskap." Savona efterlyser en offentlig debatt om denna fråga. Bakom kulisserna har en häftig debatt redan blossat upp om Irlands och Portugals utträde ur eurozonen.

Att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso var så snabb att lova Irland hjälp från EU visar att han är väl medveten om eurozonens prekära läge. Om Irland – och därefter Portugal, Spanien, Italien och Grekland en gång till, etc – måste ta hjälp av den i Luxemburg baserade European Financial Stability Fund så bortfaller givetvis dessa länder som garanter och långivare, och bördan på de tyska skattebetalarna ökar i motsvarande mån. Eftersom den tyska regeringen vet vilka konsekvenser detta får – även för regeringskoalitionens opinionssiffror – har förbundskansler Angela Merkel tillsammans med Frankrikes president Nicolas Sarkozy föreslagit en ändring av Lissabonfördraget som skulle möjliggöra en "kontrollerad omstrukturering" av stats- och bankskulder. Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet avvisar kategoriskt en sådan "haircut", d.v.s. avskrivning av en del av skulderna, och hävdar bestämt att hela bördan måste vältras över på befolkningen genom brutala nedskärningar i levnadsstandarden.

Denna kombination av sedeltryckning för en kontinuerlig refinansiering av ett hopplöst bankrutt system och massiva budgetåtstramningar är den sämsta tänkbara: de rika blir rikare och de fattiga fattigare, ännu mer produktionskapacitet förstörs och det sätter i gång en världsomspännande hyperinflation som kommer att förstöra allt. Den kinesiske ekonomen Zhang Yansheng, som leder utvecklings- och reformkommissionens internationella ekonomiska forskningsinstitut, liknar den billiga likviditeten som Fed pumpar in i det globala systemet vid ett gigantiskt eldklot som rullar in över Kina och hotar att explodera. En hyperinflation som i Tyskland 1923 hotar faktiskt att bryta ut, fast den här gången inte bara i ett land, utan i hela världen.

Euron var en felkonstruktion ända från start, som Margaret Thatcher, Francois Mitterrand och George Bush sr tvingade på Tyskland som priset för återföreningen, för att binda fast Tyskland i Maastrichtfördragets tvångströja. När Portugal, Irland, Grekland, kanske också Spanien och Italien, lämnar euron, därför att de helt enkelt inte klarar av att vara kvar och betala ständigt högre räntor för ständigt växande skulder, så betyder det slutet för euron och det är någonting positivt. Det är nämligen bara om Tyskland och andra europeiska länder återfår suveräniteten över sin egen valuta och kreditgivning som det finns en utväg ur krisen.

G20-gruppens fem resultatlösa toppmöten sedan krisen bröt ut i slutet av juli 2007 är ett klart bevis för att denna självutnämnda grupp stater saknar förmåga eller vilja att vidta de nödvändiga åtgärderna. Den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche – den ende som gjort sig förtjänt av den benämningen, genom sina konsekvent riktiga prognoser – har länge framhållit att den enda kombinationen som skulle vara tillräckligt stark för att kunna utmana finansoligarkin är ett Amerika som går tillbaka till sin Roosevelt-tradition, tillsammans med Ryssland, Kina och Indien. Till den fyrmaktsalliansen måste sedan suveräna stater som Tyskland, Frankrike och Italien ansluta sig.

Denna kombination av suveräna stater måste omgående driva igenom ett system i vilket det giftiga avfallet från spekulationsförlusterna skiljs ut från legitim bankverksamhet och skrivs av, och finansieringen av den reala ekonomin sätts i gång genom en nationell kreditexpansion.

Vi måste sedan göra samma sak som Roosevelt gjorde för att lyfta USA ur depressionen på 1930-talet: Med hjälp av en serie stora infrastrukturprojekt måste vi skapa förutsättningarna för ett fysisk-ekonomiskt uppsving i hela den globala ekonomin. De flesta av dessa projekt ligger sedan länge i skrivbordslådorna på ingenjörsbyråerna, klara att plockas fram, t.ex. Nawapa (ett gigantiskt vattenbyggnadsprojekt för Kanada, USA och Mexico), en tunnel under Berings sund mellan Alaska och Sibirien, utbyggnaden av de eurasiska landbroarna och Transaquaprojektet för att utvidga Tchadsjön och bevattna Sahelområdet.

Tack vare sina alltjämt starka små och medelstora företag har Tyskland den ekonomiska och teknologiska kapaciteten att medverka direkt eller indirekt i många av dessa projekt. Det är bara så vi kan komma tillbaka till full produktiv sysselsättning, som genererar skatteintäkter som kan finansiera ett adekvat sjukvårds- och pensionssystem, offentliga simhallar och bibliotek m.m. Och bara genom att medverka i ett globalt återuppbyggnadsprogram kan vi trygga den för Tyskland så viktiga långsiktiga råvaru- och energisäkerheten.

Om detta faktiska alternativ till den nuvarande politiken behöver det föras en landsomfattande debatt.

Tragedin som avtecknar sig så tydligt framför oss kan vi bara undkomma om vi i grunden förändrar axiomen och värderingarna i samhället och vår dagliga praxis. Vi behöver motstånd mot budgetfascismen och en internationell allians för ekonomisk utveckling och återuppbyggnad. Gå med du också!