”Fängsla honom eller döda honom”: Natten de kom för att döda mig

Den 6 oktober 1986 stormade en formlig armé bestående av mer än 400 beväpnade poliser in i den lilla staden Leesburg i Virginia, för att göra razzia mot EIR:s och dess medarbetares kontor, och för att också utföra ett annat, skummare uppdrag. Huset där jag bodde vid den tiden omringades av en beväpnad styrka, medan flygplan, pansarfordon och annat manskap väntade på order om att gå in under eldgivning. Som tur var dödades ingen, därför att någon högre upp än chefen för justitiedepartementets brottmålsavdelning William Weld gav order om att attacken mot mig skulle blåsas av. Enheterna som låg beredda att ingripa mot mig, min hustru och flera av mina medarbetare drogs tillbaka under morgontimmarna.

Detta var det andra grundligt dokumenterade fallet där det amerikanska justitiedepartementet varit inblandat i operationer som syftat till att fysiskt eliminera mig från politiken. Det första fallet är belagt i en intern FBI-handling daterad i slutet av 1973. Det första fallet var en inrikespolitisk operation; det andra fallet, den 6 oktober 1986, var internationellt, med inblandning från partichefen Michail Gorbatjovs sovjetiska regering. För att man ska kunna förstå den högre befälsordningen bakom det sätt på vilket personer i det amerikanska demokratiska partiets ledning har använt partiets upphävande av Voting Rights Act för att försöka utestänga mig från det här presidentvalet, måste vi ta en närmare titt på försöken som gjordes 1973 och 1986 att fysiskt röja mig ur vägen.

Detta drabbar inte bara mig. Den stora majoriteten amerikaner är tänkta att drabbas i lika hög grad som jag. De har rätt att få veta vad de blir utsatta för i detta sammanhang. Jag förklarar.

Det som inträffade den 6-7 oktober 1986 började i Sverige, när någon dödade det landets statsminister, Olof Palme, och genast, falskeligen, kastade skulden för det mordet på mig. Mina gamla, vanligtvis lögnaktiga fiender på Washington Post var snara att ta upp den smutskastningen, som sedan kopierades av andra välkända dyngspridare i nyhetsmedierna. Mordet skedde mot bakgrund av en massiv ström av förberedande hatpropaganda mot mig, i hela världen, från den med Armand Hammer lierade Gorbatjovs regering. Anledningen till att det fanns en sovjetisk medverkan i attacken, var att man visste vilken roll jag hade spelat i införandet av det som president Ronald Reagan offentligt hade döpt till det Strategiska försvarsinitiativet, SDI. Gorbatjov, liksom hans f.d. mentor, Jurij Andropov, hatade mig på grund av min roll, såväl internationellt som inom USA, i SDI-förslagets utveckling.

Under loppet av det året blev det tydligt att mordet på Palme, en måltavla som kunde offras, användes, och därför antagligen var tänkt att användas, för att skapa de omständigheter under vilka ett mord på mig sedan skulle kunna bortförklaras som ”vedergällning”; inget annat rimligt motiv till Palmemordet har lagts fram för allmänheten, till dags dato. Om man tittar på alla de relevanta händelserna under det tidsintervallet, från dödsskotten i Stockholm till händelserna i Leesburg den 6-7 oktober samma år, inklusive de mått och steg som togs av William Weld i Boston, så fanns det ett systematiskt funktionellt samband mellan Palmemordet och de nämnda händelserna den 6-7 oktober.

När man tänker på dessa två operationer från justitiedepartementets sida för att ”eliminera” mig, så är frågan given: ”Hänger de två aktionerna, den 1973 och den 1986, ihop på något sätt?” De hänger faktiskt nära ihop, och de är nyckeln till att förstå varför de mäktiga finanskretsarna bakom det demokratiska partiets ordför-ande Terry McAuliffes agerande mot mig har varit så hysteriskt beslutna att utestänga den demokratiske presidentkandidat som för närvarande, officiellt, har det bredaste folkliga stödet, räknat i antal ekonomiska bidragsgivare, av alla de demokratiska presidentkandidaterna. Varför är de som ligger bakom detta agerande så rädda för mig, att de är beredda att ta så utomordentligt stora politiska risker genom att lägga ned denna möda på att försöka undanröja mig, fysiskt och politiskt?

I det andra fallet, den 6-7 oktober 1986, var det uppenbara motivet för att döda mig, min fru och andra vid det tillfället, min roll i utvecklingen av SDI. Lustigt nog, men inte av en slump, drogs den operationen i gång samtidigt som president Reagan träffade Gorbatjov i Reykjavik, där presidenten återigen bekräftade sin beslutsamhet att genomföra SDI.

Men det finns ett direkt samband med den tidigare FBI-operationen 1973. Kampanjen 1973 för att ”eliminera” mig, det som var nära att sluta med ett blodbad den 6-7 oktober 1986 och de envisa försöken att utestänga mig från debatterna nu, är alltihop ett resultat av min kamp för att hindra vissa liberala ekonomer och andra från att tvinga på hela världen den politik som nazisternas ekonomiminister Hjalmar Schacht förde. Dessa och därmed sammanhängande aktioner har inte sitt yttersta ursprung i det amerikanska justitiedepartementet, utan i någonting mycket mäktigare än USA:s regering, nämligen samma samling venetianska internationella oligarkiska finansintressen, och med dem lierade advokatfirmor, som släppte lös vågen av fascistdiktaturer på den europeiska kontinenten under åren 1922-45. Det som utmärker dessa internationella finansintressen, då, 1922-45, och nu, är deras strävan att tvinga på både USA och resten av världen en schachtiansk ekonomisk politik. Den nu pågående plundringen av Argentina är ett typiskt exempel på hur en sådan fa-scistisk politik kan se ut.

Dessa finanskrafter som ligger bakom kravet på att jag ska utestängas från det demokratiska partiets göranden och låtanden, vill försäkra sig om att USA:s nästa president inte är något annat än bankirernas fascistiska springpojke i frågor som rör landets ekonomiska och sociala politik. Ett ansenligt antal av dessa Schacht-vänliga finansintressen återfinns bland de omtalade ”stora bidragsgivarna” till det demokratiska partiet.

Tre länkade frågor

Samtliga operationer mot mig, från 1973 fram till i dag, avspeglar det som är gemensamt utmärkande för tre nära sammanlänkade frågor. För det första mitt motstånd, i Franklin D. Roosevelts anda, mot en schachtiansk ekonomisk politik. För det andra mitt motstånd mot de s.k. ”utopiska” militära doktrinerna, som just nu företräds av vicepresidenten, ”beast-man” Dick Cheney. För det tredje min avsikt att sätta stopp för de senaste fyrtio årens dårskap, som har förvandlat USA från världens ledande producentnation, till den rovgiriga oreda som det nu är, med ”post-industriella” bröd och skådespel à la romarriket.

Gå tillbaka till sensommaren och hösten 1971. När president Nixon den 15-16 augusti 1971 gav order om Bretton Woods-systemets sammanbrott, svarade jag med att fördöma inkompetensen hos de tongivande ekonomer som hade påstått att något sådant aldrig skulle kunna hända på grund av de ”inbyggda stabilisatorerna”. Från och med 1960-talets mitt hade jag varnat offentligt flera gånger för den stora sannolikheten av en sådan trend, d.v.s. att en serie internationella valutakriser skulle leda till ett sammanbrott av det dåvarande världsvalutasystemet. Nu hade det hänt. Jag hade återigen fått rätt i min ekonomiska långtidsprognos; så gott som samtliga universitetsläroböcker i ekonomi, så gott som samtliga professorer och andra av samma kaliber hade haft fullständigt fel.

Mina medarbetare och jag lanserade därför en kampanj mot ”kvackakademikerna” bland ekonomiprofessorerna. Uppståndelsen som den kampanjen ställde till med bland studenterna, och på andra håll, fick de plågade ekonomerna och deras kontrollörer att välja ut en förkämpe för deras sak, som skulle besegra mig i en debatt. Den, som det snart skulle visa sig, olycksalige professor Abba Lerner, med namn om sig som den främste keynesianske ekonomen i USA, valdes ut för drabbningen.

Vi möttes i en sal på New Yorks Queen’s College. På de främre raderna satt mest professorer och andra högdjur; bakom dem mest studenter och andra. Min utmaning till Lerner var att de rådande förslagen angående Brasilien var en återklang av den nazistiske ekonomiministern Hjalmar Schachts politik. Jag framhöll att den politiken gentemot Brasilien var typisk för den fascistliknande åtstramningspolitik som man skulle försöka driva igenom under de nya omständigheter som uppstått genom Nixons agerande. Under den anvisade tiden, och mer, vred sig Lerner som en mask, och försökte slingra sig undan den konkreta fråga som jag hade presenterat som den aktuella testfrågan: politiken gentemot Brasilien. Till sist tog debatten slut när Lerner pep: ”Men om Tyskland hade gått med på Schachts politik så hade Hitler inte behövts.” Det gnälliga yttrandet drabbade de församlade åhörarna som ett klubbslag. Lerner var försatt ur stridbart skick; han bars bildligt talat ut från den dagens slagfält.

Sedan den händelsen har ingen framstående ekonom i någon del av världen vågat möta mig i en debatt om denna avgörande fråga: den schachtianska ekonomiska politik som USA har fört alltsedan dess. Som Lerners vän professor Sidney Hook formulerade det: ”LaRouche vann debatten, men” – han kommer att förlora mycket mer på grund av det. Det var hans sätt att säga att ”etablissemanget” skulle sluta sig samman mot mig. Det gjorde det.

Ingenting av detta var någon tillfällighet. Trenden i den amerikanska och den brittiska ekonomin bort från USA:s ledande roll som världens största producentnation, i riktning mot en pro-schachtiansk ”post-industriell” utopism, präglade Nixons presidentvalskampanj 1966-68. Den dåraktiga ”post-industriella” övergången till en fanatisk monetarism ställde till slut den amerikanska regeringen inför valet att antingen överge den dumma ekonomiska och kulturella politik som man hade fört efter Kennedys död, eller fatta precis det beslut som jag befarade att den skulle fatta. Nixons beslut den 15 augusti 1971 gjorde marschen mot ruinens brant och en fascistliknande diktatur oundviklig. Nixons beslut i mitten av augusti gjorde således det som LaRouche-Lerner-debatten det året handlade om till den oundvikliga, fortlöpande centrala frågan i amerikansk ekonomisk politik, från den dagen fram till den med Lazard Freres lierade Felix Rohatyns nuvarande ny-schachtianska dagar.

Nixons beslut stoppade ned de amerikanska institutionerna och väljarna i en formlig ekonomisk-ideologisk guldfiskskål. Det vill säga: Den stackars fisken tror kanske att han kan styra universum genom att välja ut något ställe långt in i skålen som han har lust att simma till, men hela skålen håller på att flyttas, utan att han själv har en aning om vart. Så ser de ibland tragiska, utopiska vanföreställningarna ut hos cartesianer och andra som tror på vad de anser vara ”självskrivna” definitioner, axiom och postulat. Det universum som de tror på är bara en guldfiskskål full med dårar som tror att deras framtid styrs av deras eget fria val, enligt sådana trossatser.

De flesta vanliga människor i dag är inte medvetna om hur häftigt de pro-schachtianska liberala finansmännen hatar minnet av president Franklin D. Roosevelt. De flesta 40-talister inom företags- och politikervärlden, som till exempel mina medtävlare om presidentämbetet, vet inte ens vad en schachtiansk taktik är. Icke desto mindre har det faktum, att dessa pro-synarkistiska, pro-schachtianska finansmän misslyckades, främst tack vare Roosevelts USA, med att skapa en fascistisk internationalism under årtiondena efter Versaillesfördraget, nu lett till att vår tids finansmän på alla upptänkliga sätt försöker utrota och krossa den typ av agro-industriell konstitutionell republik som Roosevelts seger över Hitler m.fl. representerade. I augusti 1944, när det USA-ledda genombrottet i Normandie hade beseglat Hitlers snara undergång, inledde dessa finanskretsar som tillfälligt hade stött Roosevelts krigsansträngning, den högersväng som kännetecknades av Bertrand Russells ledande roll i att lägga fram en utopisk strategisk doktrin för en imperial världsregering med hjälp av ett preventivt kärnvapenkrig.

Under sina två presidentperioder försvarade den militäre traditionalisten president Dwight Eisenhower vår konstitutionella republik mot de bindgalna utopister som han kallade ”det militär-industriella komplexet”. Mordet på president John F. Kennedy knäckte motståndet mot dessa utopister; USA:s officiella djupdykning ned i den asymmetriska krigföringens kvicksand i Indokina, och den samtidiga ”post-industriella” trenden kring 1960-talets mitt, var en följd av denna utopisternas seger. Morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy var avgörande steg på vägen mot vår ekonomiska kulturs fördärv, och värre därefter.

Det kulturella paradigmskiftet i mitten av 1960-talet, kännetecknat av den dionysiska rock-, sex- och drogkulturen, sög musten ur det som hade varit världens största ekonomi, den amerikanska ekonomin. Syftet med detta avsiktligt framkallade kulturella paradigmskifte var att utrota allting i USA som låg till grund för det som FDR lyckades åstadkomma som president.

Det som fick mig att föreslå det som president Reagan senare skulle döpa till sitt ”Strategiska försvarsinitiativ”, var insikten om en tilltagande faktisk risk för ett kärnvapenkrig, i de doktriner som kom från James R. Schlesingers kabal, på temat ”påtagligt hot”. Jag reagerade utifrån min övertygelse att kärnvapengalenskapen hos den trilaterale Brzezinskis kumpaner, Schlesinger m.fl., visade att USA måste hitta ett sätt att dra in Sovjetunionen i ett långsiktigt alternativ till det kärnvapenkrig som låg implicit i en fortsättning av 1970-talets Russell-liknande s.k. ”avspänningspolitik”. När således Reagans nationella säkerhetsråd visade intresse för mina informella samtal med den sovjetiska regeringen, och ville underrätta sig om det alternativ jag föreslog på det här området, blev jag ett stort hot mot den politik som fördes av utopisterna i och utanför vårt försvarsetablissemang. Efter presidentens TV-sända tal den 23 mars 1983 drog de slutsatsen att jag var kapabel att sätta upp ett för stort politiskt motstånd mot deras planer för att jag skulle få leva. Det är samma sak som jag representerar mot Cheney och hans gäng neokonservativa dårar i dag. Det var huvudmotivet bakom de omtalade händelserna 1986.

På det sättet är mitt motstånd mot en schachtiansk ekonomisk politik, mot utopiska militära galenskaper och mot det kulturella paradigmskiftets ekonomiska utförsbacke de senaste fyrtio åren, tre sidor av samma sak. Därför ville de ha mig ”eliminerad” 1973, därför försökte de röja mig ur vägen med ett skamlöst öppet agerande 1986, och därför vill de utplåna alla spår av mitt internationella inflytande i dag.

"Fängelse, någon?"

När eldgivningsattacken som var planerad för den 6-7 oktober 1986 inte blev av, bröt det ut en intensiv debatt i de berörda, högt uppsatta kretsarna. ”Ska vi döda honom, eller fängsla honom?” var vad debatten kretsade kring. Hotet från den utopiska grupperingen var: ”Om ni låter honom slå tillbaka de falska brottsanklagelser vi riktar mot honom, kommer ni inte att kunna hindra oss från att döda honom den här gången!”

Det beslutet hade varit föremål för debatt åtminstone sedan kvällen då president Reagan höll sitt TV-sända tal, den 23 mars 1983. Efter några dagar hade utopisterna omgrupperat sina styrkor runt kretsar som inkluderade högerutopisten Daniel P. Graham, en brinnande motståndare till SDI (och till LaRouche och Edward Teller), och utopisterna på Heritage Foundation. Följden var att man behöll namnet SDI, men under inflytande från kretsarna som backade upp Graham ändrades innehållet radikalt, så att tonvikten i stället lades på redan utvecklad, mestadels ”gammal” teknik som var värdelös för den uppgift den skulle användas till.

Den 12 oktober 1988 höll jag ett minnesvärt tal i Berlin, som filmades för att sändas på en av de amerikanska nationella TV-kanalerna senare samma månad, som ett led i min valkampanj. Jag förutsåg sovjetpaktens nära förestående sammanbrott, som skulle börja snart i Polen, och sprida sig till andra delar av Östeuropa och till själva den sovjetiska ekonomin. Jag föreslog en väg för USA att, genom ett beslutsamt ekonomiskt agerande, handskas med möjligheten att utrota de ingrodda institutionerna för allvarliga militära konflikter i världen.

Jag förpassades snart till finkan av USA:s snabbaste, och kanske mest skurkaktiga domstol, Alexandrias federala domstol i östra Virginia. I praktiken burade den nytillträdde president George Bush in mig, och lite drygt fem år senare släppte Bill Clinton ut mig. Nu vrider sig världen ett varv till i krisen. Bankirerna som vill sätta en demokrat i Vita huset som skulle vara en springpojke åt deras schachtianska politik, är i farten igen. De är skräckslagna inför tanken att jag, ingen springpojke i dessa frågor, ens skulle komma i närheten av Vita huset.

En del ledare för nationer blir valda, andra antingen dödas eller skickas i fängelse för att smutskastas. På så sätt har mäktiga finanskabaler ofta styrt nationers och folks öden, om folket har låtit det ske. Det ojämförligt viktigaste i dagens värld för en republik, är således att se till att kompetenta ledare blir valda, och försäkra sig om att de inte blir dödade på ett tecken med handen från en pro-synarkistisk finansmafioso.