Europas utväg

Monitor Nr 8 december 2005

Europas utväg

Innehåll i nya Monitor och Fysisk Ekonomi december 2005:

1) Den amerikanska omsvängningen är nu tydlig för alla att se, sedan Bush backat från de neokonservativas tortyrpolitik och erkänner fel på fel i Irakkriget. Det är en verklig svängning, för alla som vill se den och inte fastna i den cyniska hållningen att USA:s krigspolitik inte kan ändras. Nu gäller det att vi i Europa kan se, hur vi kan använda USA för att lyfta världen ur fattigdom och ekonomisk kris.

2) Demokratiska partiet har lanserat en ny ekonomisk politik, som helt bryter med den nyliberala, tidigare allenarådande, ideologin. Bushs svaghet gör det möjligt för demokraterna i Kongressen, att tillsammans med industriorienterade republikaner, få igång stora statliga projekt, som lyfter USA teknologiskt och sätter miljoner människor i arbete efter modellen från president J F Kennedys rymdprogram.

3) Helga Zepp-LaRouche och Jacques Cheminade deltog i den stora Brysselkonferensen för ledande politiska aktivister mot Irakkriget.

4) Samtidigt som de svenska politikerna fortfarande stöder krigspolitiken i bl.a. Afghanistan, efter vindflöjelmodellen att alltid alliera sig med världens för tillfället starkaste, så har man både i Israel och i Irak förstått att de neokonservativa är försvagade och gripit chansen att verksamt driva fram fredspolitiken.

5) Upproret mot den galna penningpolitiken drivs fram med revolter mot IMF och Maastricht i Ungern, Tjeckien och Argentina.

6) LaRouches intervju med Kinas största tidning Folkets Dagblad visar hur USA och Kina kan samarbeta mot globaliseringen och rädda de amerikanska bilverkstädernas produktionskapacitet från nedläggning. Ett inlägg mot fabriksnedläggningarna i Sverige.

Ledare: Europas utväg

Varje dag är en dålig dag nu för Dick Cheney, USA:s vicepresident. Men vidden av revolten i USA mot Cheney/Bushs neokonservativa excesser kommer inte fram i europeiska medier. Det handlar inte om ett informationsproblem. I Europa håller man gärna en distans till USA, trots att USA historiskt sett är européernas egen baby. Man vill inte veta för mycket. Man är hellre lite skeptisk.

Helga Zepp-LaRouche, som leder det tyska partiet Medborgarrättsrörelsen Solidaritet, liknar den pågående kraftmätningen i USA vid det amerikanska inbördeskriget. På en internationell konferens i Berlin,den 7 december, riktade hon en flammande appell till Europa att gripa den chans som det nya läget innebär, till att skapa ett nytt, positivt samarbete med USA. En ny amerikansk politik skulle öppna fantastiska möjligheter även för Europa, sa hon entusiastiskt.

En allians med USA är kanske inte det första man tänker på efter Harold Pinters nobelföreläsning, där han så dramatiskt belyste den människoovärdiga anglo-amerikanska krigspolitiken mot Irak. Men inget kan vara farligare i detta läge än att falla in i den vanliga europeiska anti-amerikanismen. I en känsla av pessimistisk undergivenhet är det lätt att bara gå till besinningslös attack, när motståndaren plötsligt visar sig svag. Så gör mobben. Men det försvårar möjligheterna att politiskt bli av med vicepresident Dick Cheney, som är frontfiguren för den fascistiska politik som Pinter angriper. En blind anti-amerikansk pöbel skulle ytterligare blockera Europas enda, i dag aktuella utväg ur sin kris.

Varför måste Europa få till stånd en ny transatlantisk allians med USA? Därför att Europa håller på att sprängas sönder av kriser, och utan hjälp av det historiskt förankrade amerikanska politiska och ekonomiska systemet, som Lyndon LaRouche nu återupplivar, kan Europa aldrig bli starkt nog att lyfta sig ur den ekonomiska depressionen, och bevara politisk stabilitet.

Striderna kring EU-budgeten är symtom på de enorma inre spänningarna i Europa. Det enda man, sittande på den mullrande vulkanen, är överens om, är att fortsätta den självmordspakt som kallas euro. Euro-systemet blockerar de statliga investeringspaket som behövs för att lösa krisen. Euro-systemet förbjuder därmed de europeiska regeringarna att värna om den allmänna välfärden. Följden blir en allt värre arbetslöshetskris och fastighets- och derivatbubblor som är på väg att brista.

Upproren i de franska förorterna ger en föraning om vad som är på väg. I östra Tyskland finns områden med 50 procents arbetslöshet. De tyska trygghetssystemen har slagits sönder och den som oförskyllt förlorar jobbet, riskerar att snabbt knuffas ut i kyla och hemlöshet.

I stället för att bara passivt invänta euro-systemets sammanbrott, och allt kraftigare sociala och politiska konvulsioner, måste varje europeiskt land göra upp en beredskapsplan. Förebilden för den lanserades stort i USA den 2 december. Nancy Pelosi, minoritetsledare i kongressens representanthus, lade då fram det demokratiska partiets nya ekonomiska politik. Planen är att med statliga initiativ, liknande president J.F. Kennedys rymdprogram, sätta fart på den ekonomiska tillväxten. Bildirektören Bill Fords krav på en liknande politik visar, att det finns möjlighet till en bred samling.

Varje initiativ i den riktningen kommer att kräva ändringar i den finansiella arkitekturen, i riktning mot Roosevelts New Deal och det nya Bretton Woods som LaRouche länge föreslagit.

Ett strategiskt samarbete mellan USA och Europa kring denna politik skulle ge de impulser Europa behöver för att komma ur låsningarna. Möjligheten öppnas att återinföra DM i Tyskland och en polyteknisk franc i Frankrike, med nationell kontroll över centralbanker och kreditpolitik och därmed möjlighet att sätta folken i fullt, produktivt arbete igen.

Efter det amerikanska inbördeskriget anammade Europa det amerikanska ekonomiska systemet, där uppfinningarna var motorn i tillväxten. I dag kan Europa, genom en ny transatlantisk allians, hjälpa till att säkra segern för de krafter i USA som kämpar för en ny, vetenskapsdriven ekonomisk tillväxtpolitik.

- Detta är ingen hobby, detta är inte bara en valmöjlighet, sa Helga Zepp-LaRouche på konferensen i Berlin. Europas överlevnad hänger på detta.

Nu lyssnar man på LaRouche

Demokraterna i den amerikanska kongressen har lanserat en ny och mycket lovande kampanj, genom att betona de vetenskapliga framstegens betydelse för en ekonomisk återhämtning. Man betonar den typiskt amerikanska innovationsförmågan och man betonar det mycket fruktbara partnerskap som traditionellt har rått mellan det offentliga och det privata i USA. De nya tongångarna avspeglar det klimat som skapats av Lyndon LaRouche och hans ungdomsrörelse, som har utfört ett intensivt lobbyarbete i kongressen, och bland ledande demokrater runt om i landet.

Det demokratiska partiets gruppledare i representanthuset, Nancy Pelosi, avfyrade startskottet i den nya kampanjen, med ett tal på Harvarduniversitetet den 2 december, där hon presenterade det program som demokraterna i representanthuset nu lägger fram för USA:s återindustrialisering. Programmet innehåller satsningar på utbildning, på grundforskning och tillämpad forskning, och på det partnerskap mellan det offentliga och det privata som gör att "nya idéer kan omsättas till säljbar teknik".

På president Kennedys tid byggde USA upp "världens mest livaktiga ekonomi och blev världsledande i vetenskapliga upptäckter och innovationer", sa Pelosi. Hon förtydligare:

- Varje ny upptäckt ledde till nya företag, skapade goda jobb och stimulerade till ännu fler innovationer.

Pelosi betonade att kongressdemokraternas program hade tagits fram i ett samarbete med näringslivsfolk.

Den 6 december höll den stora amerikanska näringslivsorganisationen National Association of Manufacturers en konferens i Washington, där man efterlyste en politik som låg mycket nära Pelosis förslag. Pelosi beskrev konferensen, som hölls i handelsdepartementets lokaler, som att "Bush-regeringen följer vårt exempel". Hon välkomnade ett samarbete över partigränserna för att stärka den amerikanska tillverkningsindustrins konkurrenskraft.

Folkets Dagblad intervjuade LaRouche

Den 22 november, direkt efter president George W. Bushs avresa från Kina, publicerade Folkets Dagblads engelskspråkiga nätupplaga en längre intervju med Lyndon LaRouche. Intervjun, som hade rubriken "Global finanskris på väg", gjordes av Folkets Dagblads Washingtonkorrespondent Yong Tang.

Tillfrågad om sin förmåga att förutse den ekonomisk-finansiella utvecklingen svarade LaRouche:

- Det handlar om vetenskap. Det som lärs ut som ekonomi, det som folk på universitet runt om i världen tror på, är nonsens. Andra som gör prognoser är inte bara inkompetenta, de hemfaller också åt önsketänkande, och de är också trångsynta. Den typiske amerikanen i dag är väldigt trångsynt. Han tänker bara på vad han kan komma att få uppleva inom den allra närmaste framtiden.

Förr i tiden, sa LaRouche, tänkte man långsiktigt:

- Vi tänkte två eller tre generationer framåt. Det gör man inte längre. Man tänker inte på att bygga för framtiden. Man sitter där och viftar med sina prognoser, som om man spelade på lotteri. Man satsar inte långsiktigt på nånting. Man satsar kortsiktigt på att bli rik, men man satsar inte långsiktigt på att bygga nåt för framtiden.

LaRouche förklarade att hans prognoser mest har handlat om de felaktiga beslut som har fattats av dem som haft makten över den ekonomiska politiken:

- Jag har egentligen inte gjort så många prognoser. Jag har förutsett vad som skulle bli resultatet av deras misstag; deras misstag var uppenbara för mig, och konsekvenserna av deras misstag är uppenbara för mig.

Intervjun, som är uppdelad i åtta delar, behandlar bland annat det överhängande hotet om en global finanskris, hur det nya Bretton Woods-systemet ska se ut, vikten av en verktygsmaskinindustri som bas för en industriell ekonomi, innebörden av den amerikanska bilindustrins kris, LaRouches roll i samtalen med Moskva om SDI, och varför han är så hatad av den internationella finansoligarkin. Se även den bifogade Fysisk ekonomi.

Fredsallians mot neokonservativ krigspolitik

I Bryssel den 17-18 november samlades mer än 150 inbjudna gäster från 37 länder i Europa, Asien, arabvärlden och Sydamerika samt USA till konferensen "Axis for Peace". Den hade sammankallats av den franska publikationen Réseau Voltaire. LaRoucherörelsen deltog genom Helga Zepp-LaRouche, Jacques Cheminade, ledare för partiet Solidaritet och utveckling i Frankrike och Christine Bierre, chefredaktör för tidningen Nouvelle Solidarité.

Bland de uppsatta talarna och deltagarna återfanns: FN:s f.d. generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, Arabförbundets ledare Amr Moussa, Libanons f.d. premiärminister Salim Hoss, Knesset-ledamoten Ahmed Tibi, den amerikanska f.d. underrättelseofficeren Ray McGovern, den tyska f.d. ministern von Bülow samt nuvarande och tidigare regeringsföreträdare och generaler från Ryssland, Indien, Kina, flera latinamerikanska länder och från de flesta länderna i Europa. Några av dessa kunde dock inte närvara på grund av diplomatiskt tryck från Bush/Cheney-administrationen.

"Axis for Peace" - som ska sammanträda nästa år igen och inrätta ett permanent sekretariat - fördömer "det krigiska tänkande som smyger sig in i umgänget mellan länder" genom "USA:s unilaterala militära upprustning", genom de illegala krigen i Irak och Afghanistan och genom de "öppna hoten mot Syrien och Iran". I en deklaration slogs fast att endast "folkrättens och den fredliga samexistensens principer erbjuder ett alternativ" till den ökande krigsfaran. I Haag- (1899, 1907) och Bandung- (1955) konferensernas anda efterlystes en undersökning av "nutida konflikts- och inblandningsformer", samt "en relevant och verksam diskussion till gagn för freden."

Man ville även bereda möjlighet för de medverkande personerna, som ofta demoniserats av Bush/Cheney-administrationen, att träffas och göra sig hörda i viktiga internationella medier, som t.ex. Al-Jazeera, Gulf News, Russia Today, Tele Sur, iranska IRIB News, Dubai TV och American Free Press, som alla bevakade Brysselkonferensen.

Helga Zepp-LaRouche bidrog med en kraftig dos optimism genom att underrätta deltagarna om den pågående striden i USA för att driva bort de neokonservativas gängledare, tortyrkramaren Dick Cheney. Jacques Cheminade uttalade sig till försvar för kulturell suveränitet mot den anglo-amerikanska motkulturens hegemoni. Han avfärdade framför allt "Kongressen för kulturell frihet" (CCF) och andra operationer syftande till att försätta befolkningar i kulturellt förfall.

Konferensen fördömde "den militära koalitionen" som "otyglat utnyttjar världens resurser och energitillgångar" och bedriver "all möjlig slags inblandning". För att "rättfärdiga sin erövringslystnad skapar de terroristgrupper som de ska manipulera, skapar bevekelsegrunder för militära ingripanden, sprider teorier om en internationell islamisk konspiration och underblåser konflikter mellan civilisationer". Réseau Voltaires modiga ordförande, Thierry Meyssan, som har blivit oerhört förtalad efter att han vågade säga att 11 september-attacken utfördes med hjälp av element inom USA:s maktelit, anmärkte att han efter Brysselkonferensen ser fram emot att "ett nytt sätt att bedriva internationell politik, till försvar för republiker och befolkningar" ska bli regeln i världspolitiken.

Amir Peretz: "Jag har en dröm"

Nya vindar blåser i Israel, i och med klimatförändringen som pågår i Washington. Det tal som det israeliska arbetarpartiets nya ordförande, Amir Peretz, höll inför 200 000 människor den 12 november, på 10-årsdagen av mordet på Yitzhak Rabin, var inspirerat av Martin Luther Kings berömda tal "Jag har en dröm".

Större delen av Peretz tal riktades direkt till Rabin: "För tio år sedan genljöd din röst på detta torg när du satte upp nya mål för staten Israel. Du väckte hopp, du fick unga att börja drömma om ett förändrat land. Ja, din röst ekade tills mördarens kulor tystade den. För tio år sedan, den där ödesdigra kvällen, sa du att våldet underminerar den grund som demokratin står på - utan att veta att en våldsam död väntade dig runt hörnet. Nu, tio år senare, är våldet fortfarande till stor del med oss, Yitzhak. Landet genomsyras av våld. Vi har inte lyckats isolera det. Det har spritt sig bortom konfrontationsområdena med palestinierna, det har blivit en del av oss ... Om vi hade lämnat de ockuperade områdena, stoppat våldet i dess linda, skulle vi också ha övervunnit våldet bland oss själva..."

"Fortsatt ockupation leder raka vägen ner i morasen. Vi behöver en moralisk vägkarta, vars ledstjärna är respekt för människovärdet. En moralisk vägkarta betyder att vi avslutar ockupationen och skriver under ett permanent fredsavtal. En moralisk vägkarta betyder att vi försvarar alla människors värde - deras värdighet, deras familjer, deras bostadsområden ... Dessa tio år har inte på något sätt minskat den väldiga längtan efter dig, Yitzhak. Du var inte en sån som skryter och lovar guld och gröna skogar, utan en som tar tuffa beslut, står fast vid dem och verkställer dem. Du är inte med oss idag, men din väg är i allra högsta grad levande. Somliga förnekar det, andra fördömer det på alla upptänkliga vis, men förgäves: Osloavtalet lever, det fortsätter det liv som förvägrades dig. Det lever i varenda vrå, alla vet att det utgör vårt enda hopp..."

"Barnen i min hemby Sderot kan inte sova av rädsla för Qasamraketerna, medan deras jämnåriga i Gaza väcks av ljudbangar och terroristförebyggande aktioner. Jag har en dröm, Yitzhak. Jag drömmer om att ingenmanslandet mellan Sderot och Beit Hanun blomstrar. Jag drömmer om nystartade fabriker, om fritidsområden och lekparker där våra barn och de palestinska barnen leker tillsammans och bygger en gemensam framtid. När denna dröm blir verklighet kommer jag att kunna gå till din grav, se dig i ögonen och säga: Vila i frid, Yitzhak. Du har förtjänat din sista, ostörda vila. Du mördades, men du vann ändå!"

Irak: Vägen öppnad till försoning

Ett möte i Kairo den 20-23 november i Arabförbundets regi sammanförde 21 irakiska grupper med olika politisk, etnisk och religiös tillhörighet, för att staka ut vägen till en försoningsprocess i Irak. Deltog gjorde även Egyptens president Hosni Mubarak samt Syriens, Irans, Saudiarabiens och Algeriets utrikesministrar. Mötet stöddes också av Islamiska konferensen (OIC), EU och FN.

En försoningskonferens planeras äga rum i Bagdad i slutet av februari eller början av mars nästa år. Vissa förutsättningar för att detta ska kunna lyckas var uppfyllda på mötet i Kairo.

För det första: Alla betydande krafter i Irak var representerade, såväl den shiamuslimska och kurdiska majoriteten i den nuvarande irakiska ockupationsregeringen som sunnimuslimerna, som har utgjort stommen i det politiska och militära motståndet mot både ockupationsregeringen och den utländska militära närvaron. Även Moqtadar al-Sadrs shiamuslimska rörelse var t.ex. representerad, liksom det gamla Baathpartiet, fast under annat namn.

För det andra: Slutkommunikén slog fast att det behövs en tidtabell för hemtagningen av de utländska trupperna, att en nationell armé behöver byggas upp, och att motståndet mot ockupationen är legitimt. Men "terrorism är inte motstånd", underströk man. Man krävde också ett "omedelbart slut på godtyckliga husundersökningar och gripanden", frigivning av "oskyldiga fångar" och en undersökning av "påståenden om tortyr av fångar".

Med tanke på att huvudaktören på mötet var den irakiska regeringen, som opererar under skydd av amerikanska och brittiska ockupationsstyrkor, är sådana formuleringar anmärkningsvärda. De är ett utslag av att den senaste tidens händelseutveckling - inbegripet striden som rasar i Washington - tvingar även den USA-stödda regeringen till kompromisser. Den irakiska regeringens huvudkrafter, shiamuslimerna och kurderna, står också under press att åstadkomma något som liknar nationell enighet, särskilt för att försäkra sig om sunnibefolkningens deltagande i parlamentsvalet den 15 december.

"Penninghelikoptrarna" värms upp

Samtidigt som den amerikanska fastighetsbubblan är sprickfärdig och många andra tidsinställda bomber tickar bland hedgefonder och andra högspekulativa aktörer på finansmarknaderna, gör sig USA:s Federal Reserve redo att pumpa in extraordinära mängder likviditet i systemet. Den avgående Fed-chefen Alan Greenspan och hans utsedde efterträdare Ben Bernanke har gjort tydliga uttalanden i den riktningen.

Den 19 november 2002 lovade Greenspan, i ett tal på Council on Foreign Relations, att Fed om så behövdes skulle lösa ut finanssystemet med hjälp av sin "oinskränkta befogenhet att skapa pengar". Den 21 november 2002 sa Bernanke, då styrelseledamot i Fed, i ett tal på National Economic Club att Federal Reserve kunde skapa "så många USA-dollar den vill, till så gott som ingen kostnad". Bernanke hänvisade bl.a. till Milton Friedman, som sagt att man kunde "släppa pengar från helikoptrar", om det behövdes.

Men så fort Fed börjar köpa alla möjliga sorters papper från bankerna i utbyte mot likvida medel, är det ofrånkomligt att det kommer att lämna fula spår efter sig - i penningmängdsstatistiken. Nu verkar Fed ha kommit på ett sätt att "lösa" problemet med den svällande penningmängden. Den 10 november satte Fed in en notis på sin hemsida, som meddelade att man tänkte sluta offentliggöra M3-statistiken! Den häpnadsväckande notisen har rubriken "Discontinuance of M3" och börjar: "Den 23 mars 2006 kommer Federal Reserve-systemets styrelse att sluta offentliggöra penningmängden M3. Styrelsen kommer också att sluta publicera följande komponenter: stora insättningar på längre tid, återköpsöverenskommelser (RP) och eurodollar."

Ingen förklaring gavs till den extraordinära åtgärden. Bernanke har dock i sina uttalanden de senaste veckorna framhållit att han helst skulle gå över från penningmängds- till inflationsstatistik, som lättare kan "masseras", som grund för penningpolitiska beslut.

Fed mäter penningmängden i tre stora kategorier, M1, M2 och M3. M1 är mängden sedlar, resecheckar och de flesta vanliga kontoinnehav - i princip kontanter och motsvarande. M2 inkluderar M1 plus sparkonton, mindre insättningar på längre tid och detaljhandelns dagskassor - i princip M1 plus pengar som inte är direkt tillgängliga men relativt lätta att komma åt. M3, det största måttet, inkluderar M1 och M2 plus institutionella penningmedel, stora insättningar på längre tid, återköpsöverenskommelser och eurodollar - i princip det enda intressanta måttet på den samlade penningmängden. I oktober 2005 uppgick M1 till 1 370 miljarder dollar, och M2 stod på 6 630 miljarder dollar. För första gången nånsin sprängde M3 10 000-miljardervallen, och stod vid månadens slut på 10 060 miljarder dollar. Under det gångna året har M1 ökat med 0,6 procent, jämfört med 4,0 för M2 och 7,3 för M3. M3 har fördubblats de senaste tio åren och växer nu med drygt 600 miljarder dollar om året.

Ungern står upp mot "Maastricht"

I mitten av november hotade EU:s finanspolitiska kommissionär, Joaquin Almunia, med att EU:s utlovade regionbidrag på 3,3 miljarder euro kommer att dras in om Ungern vägrar strama åt statsbudgeten så hårt som krävs för att landet ska uppfylla Maastrichtvillkoren. Ungerns premiärminister Ferenc Gyurczany avfärdade skarpt EU:s krav på minskade anslag till infrastruktur och/eller sociala utgifter: "Ungrarnas levnadsstandard är mycket lägre än genomsnittseuropéens. Vad i hela friden vill EU att vi ska göra?" Ekonomiministern Janos Koka sa till Financial Times att Bryssel är "helt fel ute om de funderar på att stoppa bidragen med vilka vi bygger motorvägar, flygplatser och annat."

Det bör påpekas att ungrarna inte är ensamma om att bryta mot Maastrichtvillkoren. Tyskland och Frankrike har gjort det i flera års tid, utan att hotas med indragna bidrag.

 

Raka ryska puckar

Den 1 december presenterades den ryska försvarspolitik som ska gälla fram till 2010. Generalstabschefen general Jurij Balujevskij förklarade att Ryssland inte är intresserat av att "utkämpa krig i främmande länder" men kommer att göra allt som krävs för att säkerställa och försvara det egna territoriet.

Balujevskij sa att Ryssland har tagit fram en ny generation ubåtsbaserade ballistiska robotar (SLBM) som man nu kommer att börja testa. Han sa också att Ryssland förfogar över en raketteknik som gör att man kan tränga igenom alla nuvarande och framtida robotförsvarssystem.

Balujevskij pekade också på USA:s "dubbelmoral" - man blundar för att Israel har en stor kärnvapenarsenal, men kräver full insyn i alla andra länders kärntekniska arbete. Balujevskij talade positivt om Rysslands samarbete med USA i kampen mot terrorismen, och med Nato, som man kommer att hålla flera gemensamma övningar med de kommande åren. Han kritiserade försöken från Washingtons sida att förändra den inrikespolitiska situationen i f.d. sovjetblocksländer med "olikfärgade revolutioner".

I en intervju för den polska tidningen Gazeta Wyborcza uttalade sig general Balujevskij om den robotförsvarsanläggning som USA vill uppföra på polskt territorium. Den "är riktad mot oss", d.v.s. Ryssland, sa Balujevskij. Ryssland kan inte hindra Polen från att låta USA bygga en sådan anläggning på sitt territorium, men han rådde polackerna att noga tänka sig för vad de gör.

Kirchner sparkade Lavagna

Nyheten att Argentinas finansminister Roberto Lavagna avgått på president Nestor Kirchners begäran kom som en chock för Wall Street. Det är Lavagna som haft det internationella finansetablissemangets uppdrag att "hålla koll" på den argentinske presidenten, som betraktats som "populist", eftersom han framhärdat i att försvara Argentinas intressen, dess rätt att bygga industrier och infrastruktur. Finansoligarkins oro späddes på av Kirchners val av efterträdare på finansministerposten, ekonomen Felisa Miceli, chef för den statliga Banco de la Nacion; hon är visserligen okänd men det finns ingen anledning att tro att hon ska få samma "dämpande" inflytande på Kirchner som Lavagna hade.

Att Kirchner till slut gett Lavagna sparken kommer att få kraftiga återverkningar i hela Sydamerika, där val ska hållas i elva länder under de kommande tolv månaderna. Ekonomisk tillväxt och bättre livsvillkor förväntas få ökad politisk tyngd, och betalningar på utlandsskulderna tränga i bakgrunden. Då sjunker värdet på sydamerikanska skuldpapper, och det kommer att slå mot utländska placerare. Hårdast kommer det att slå mot olika hedgefonder, som är starkt exponerade på marknaden för sydamerikanska statsobligationer.

Fråga om Nytt Bretton Woods i tjeckiska parlamentet

Den 29 augusti riktade den tjeckiske parlamentsledamoten Stanislav Fischer en interpellation till vice premiärministern Martin Jahn om "risken för en global finanskris" där han bl.a. nämnde Lyndon LaRouches rapporter i frågan. Fischer hänvisade till att det italienska parlamentet i april 2005 röstade igenom en motion som kräver "en ny finansarkitektur" för att få bukt med den fördjupade finanskrisen och hejdlösa spekulationen.

Fischer skrev: "Betydande personer inom ekonomi och politik i världen", däribland LaRouche, "uttrycker allt oftare sin oro för vad som sker på världsmarknaderna. Detta som reaktion på det senaste årtiondets krisfenomen i Mexiko, Östasien, Ryssland, Brasilien, Turkiet och Argentina, på flera transnationella företagskonkurser och på USA:s växande underskott." Fischer pekade också på "ökningen av spekulativa transaktioner".

Fischer frågade sedan: "Anser regeringen att det nämnda materialet ger en riktig beskrivning av tillståndet i världen? Vilken eventuell inverkan skulle den globala finanskrisen få på den tjeckiska ekonomin och vilka åtgärder skulle behövas för att minimera den? Vad anser vice premiärministern om motionen som det italienska parlamentet nyligen antog? Är den läglig och passande för dagens situation? Anser ministern att det vore rimligt att det tjeckiska parlamentet gav initiativet sitt stöd?"

I slutet av september fick Fischer det officiella svaret från Martin Jahn, vice ekonomiminister Bohuslav Sobotka och den tjeckiska centralbanken. Med hänvisning till IMF, Världsbanken, BIS, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen förnekar man att det skulle finnas en risk för en global finanskris och därmed också att det skulle finnas ett hot mot den tjeckiska republiken. Om en sådan kris ändå skulle inträffa, kommer EU att företa nödvändiga åtgärder, hävdar man. Varken det tjeckiska parlamentet eller regeringen behöver följa det italienska exemplet och en motion om ett Nytt Bretton Woods vore "överflödig".

Sista ordet är dock inte sagt med detta ytliga och undflyende "svar". Frågan om den globala finanskrisen och behovet av ett Nytt Bretton Woods kommer att fortsätta tas upp i det tjeckiska parlamentet.

Fysisk Ekonomi december 2005

Kina och bilindustrins överlevnad

Lyndon LaRouches arbete för ökad industriproduktion har engagerat den amerikanska kongressen i att förhindra nedläggningarna av bilindustrin. En alternativ produktion för angelägna, statligt initierade infrastrukturprojekt kan rädda bilindustrins produktionskapacitet, speciellt den viktiga verktygsmaskinindustrin.

LaRouches kampanj har mött ett stort intresse i Kina. Den engelskspråkiga nätupplagan av Kinas största dagstidning, Folkets Dagblad, gjorde en längre intervju med LaRouche, som man intressant nog valde att publicera den 22 november - dagen efter president Bushs besök i Kina.

Folkets Dagblads Washingtonkorrespondent Yong Tang frågade ut LaRouche om bl.a. den amerikanska bilindustrin. Varför säger LaRouche att den kommer att gå under?
LaRouche: Därför att dess ledning är galen. Vi producerar för många bilar.
Yong Tang: Producerar för många?
LaRouche: Ännu värre. För att kunna producera för många bilar har vi inrättat ett kreditsystem inom bilindustrin som är galet. De som sitter i ledningen för bilindustrin är galna, fullständigt inkompetenta och galna. De är bara intresserade av pengar. Det viktiga är att vi, särskilt i Europa och USA, har en del av ekonomin som kallas verktygsmaskinindustrin. Den tillverkar maskinerna som tillverkar verktygen. Japan har också en sådan verktygsmaskinindustri. Det är den som har varit Japans ekonomiska styrka. De byggde upp den under Meijireformerna i slutet av 1870-talet. Henry Careys vän Peshine Smith skickades till Japan från USA för att ge Japan goda råd och det var så Japan fick sin industriella revolution 1877-79. Detta förverkligades senare när Japan utvecklade en verktygsmaskindustri och gick in i bilindustrin och så vidare. Japans verktygsmaskinteknologi ligger långt framme. Det Japan som man ser utifrån är sjukt, men det inre Japan, det gamla, industriella Japan har en väldigt bra verktygsmaskinsektor. Och verktygsmaskindustrin är nyckeln till utvecklingen av alla moderna ekonomier. Verktygsmaskinsektorn står bara för en liten del av den totala arbetskraften, men det är den delen av arbetskraften som faktiskt utvecklar ekonomin. I USA har vi också en liten grupp människor som kan få i gång tillverkning av en helt ny produkt inom loppet av ett år - med produktutveckling och allt. Därför är de få personerna inom verktygsmaskindustrin förutsättningen för alla jobben inom den branschen. Om vi stänger bilindustrin, vilket är en risk nu, så har vi ingen verktygsmaskinsektor. Om vi inte har en verktygsmaskinsektor, så har vi ingen ekonomi. Detsamma gäller för Europa. Detsamma gäller även för ett utvecklingsland som Kina. Verktygsmaskinsektorn omvandlar vetenskapliga landvinningar till verktygsmaskiner och produkter. De står för produktiviteten. Utan denna strategiska faktor kan man inte ha en modern ekonomi som står på egna ben. Bilindustrin är bara skräp. Den har förbyggt sig. Den tillverkar för många bilar. Men bilindustrin kan tillverka lokomotiv. Den kan tillverka spårsystem. Den kan tillverka alla möjliga saker, som det finns stort behov av i samhället. Vi behöver bygga dammar, och kraftverk. Vi har massor att göra. Och verktygsmaskinsektorn är nyckeln till det. Om man alltså ställer om produktionen från bara bilar till annat som behövs nu, så får man en sund ekonomi igen. Vad jag jobbar på är att hitta alternativ produktion, att få staten att omorganisera den. Folk ska behålla sina jobb, men de ska få andra uppgifter.
Yong Tang: Jag undrar fortfarande - varför kommer de tre biljättarna, GM, Ford och Chrysler, att gå under?
LaRouche: De går under nu.
Yong Tang:Varför går de under?
LaRouche: Därför att de är bankrutta.
Yong Tang: Varför är de bankrutta?
LaRouche: Därför att de är dumma. De producerar bilar som de säljer under produktionskostnaden bara för att få dem sålda.
Yong Tang: Producerar de många fler bilar än som konsumeras?
LaRouche: Nej, de säljer bilarna, men de säljer dem under kostnaden för att producera dem. Och de gör det genom att skuldsätta sig. Nu har de byggt upp så stora skulder med den här metoden att de är bankrutta. De har ingen möjlighet att betala. General Motors har en skuld på runt 350 miljarder dollar.
Yong Tang: De kan inte betala tillbaka skulden?
LaRouche: Nej. De kan inte betala tillbaka skulden.
Yong Tang: Aldrig?
LaRouche: Nej, inte med det nuvarande systemet. Hela industrin måste dras genom ett konkursförfarande, och byta produkt ...
Yong Tang: Var ligger felet?
LaRouche: Det är hela den amerikanska ekonomin som är sjuk.
Yong Tang: Är inte bilarna bra nog?
LaRouche: Nej. Problemet är att folk blir fattiga och inte har råd att köpa dem, och för att kunna sälja dem till folk som inte har råd att köpa dem så sänker de priset. De sänker det under produktionskostnaden för att få dem sålda. De finansierar mellanskillnaden och drar på sig skulder som de inte har någon möjlighet att betala. Och nu förfaller lånen till betalning, och de kan inte betala.
Yong Tang: Hur är det med bilindustrin på andra håll, i Japan och Tyskland?
LaRouche: Japans bilindustri är inte lika sjuk som den amerikanska, men den är beroende av världsmarknaden, och världsmarknaden kollapsar. Så saken är den att allihop håller på att dö, men en del dör fortare än andra. Det är likadant i Tyskland.
Yong Tang: Vad tycker ni om den kinesiska bilindustrin?
LaRouche: I Kina kan ni inte kosta på er att bygga tiofiliga motorvägar överallt, för det finns inte plats till det. Det betyder att Kina måste vara mer förnuftigt än USA. Vi slösar bort mark på motorvägar. Kina kan inte göra det. Att alla ska ha en bil som de ska köra omkring med hela dagen är ingen bra idé i Kina. Det kan inte fungera. Vad som behövs i Kina är offentliga transportsystem och en stadsplanering som eliminerar behovet av alla dessa biltransporter. Kina måste alltså med nödvändighet se mera förnuftigt på sin markanvändning, inklusive utveckling av ny, brukbar mark. Därför kommer betoningen i Kina att ligga på kollektivtrafik. Magnetsvävartåget mellan Shanghai och Shanghais flygplats är ett exempel på det. Kinas experiment med att bygga storskaliga järnvägssystem är helt klart ett riktigt beslut. Man måste hitta sätt att transportera folk i en modern industriekonomi effektivt och billigt.
Yong Tang: Det betyder att vi inte behöver bygga ut vår bilindustri?
LaRouche: Nej. Ni kan ta en måttligt stor bilindustri, och bygga ett standardfordon. Försök inte konkurrera med lyxgrejor. Ta nåt som fungerar. I stället för att utgå från marknaden kan man väl titta på hur bilen ska användas. Vilken bilpolitik skulle vara bra för Kina med tanke på dess speciella behov? Man måste inte ha en Mercedes Benz som är trettio meter lång till varje familj.

Hela intervjun går att läsa här. Den finns också länkad via www.nysol.se.

Bilarbetare till USA:s kongress med LYM

Ett 30-tal fackliga ledare inom bilarbetarförbundet UAW och flera delstatspolitiker deltog i internetkonferensen i Washington med Lyndon LaRouche den 16 november. Dagen efter gick de upp till kongressen med LaRouches lösning på bilindustrins kris. Ytterligare 100 tillresta bilarbetare från en nedläggningshotad fabrik i Columbus, Ohio, ägd av General Motors stora underleverantör Delphi, anslöt sig. Efter ett appellmöte utanför gick hela gruppen, tillsammans med medlemmar i Larouches ungdomsrörelse, LYM, in i kongressen för att besöka olika kongresskontor.

Bilarbetarna berättade efteråt att de märkte att LYM hade berett marken, när kongressmännens stabspersonal höll upp LaRouches skrifter för att visa hur magnettåg ser ut! Bilarbetarna berättade också att LYM-ungdomarna hade hjälpt dem att skärpa diskussionen med kongressmännen och deras representanter. Vid Delphifabriken i Columbus har fackledarna sagt att nästa gång, i samband med LaRouches nästa internetkonferens den 11 januari 2006, kommer ännu fler bilarbetare att resa till Washington.

LaRouchepaketet tomtens enda klapp

Situationen för de amerikanska bilarbetarna är ohanterbar med de bud som erbjuds. Underleverantören Delphi har försatt sig i konkurs. 3 800 bilarbetare vid Dephis fabrik i Lockport, Michigan, "erbjuds" att gå ner i lön från 27 dollar per timme till tio, samt skrotad sjukförsäkring och skrotade pensionsinbetalningar, för att fabriken skall hållas i gång. Med sådana löner köper ingen nya bilar.

GM ökar nu takten på nerdragningen, 30 000 jobb bort. Hos Ford ska också 30 000 jobb bort.

Fords vd kräver statliga åtgärder

Bill Ford, styrelseordförande och vd för biltillverkaren Ford, har sällat sig till dem som kräver övergripande lösningar för bilindustrikrisen i USA. I ett tal i Washington den 22 november inför en grupp näringslivstoppar efterlyste han staligt stöd för en omställning av bilindustrin till alternativ produktion.

Ford förklarade att förmågan till innovationer alltid varit det som världen mest har beundrat hos den amerikanska tillverkningsindustrin. Det var innovationsförmågan som gjorde Ford till en världsledande industri, från T-Forden och framåt. Tack vare innovationsförmågan kunde Ford också ge sitt bidrag till Detroits roll som "demokratins vapenarsenal" i andra världskriget, bl.a. i tillverkningen av bombplanet B-24, som kallades "Liberator". Nu behöver den amerikanska innovationsförmågan väckas till liv igen med hjälp av en "ny dynamik", sa Ford, nämligen genom "ett samarbete mellan staten och industrin", i stället för att industrin bara ska klara sig på egen hand. Som stöd för ett sådant nytt grepp hänvisade han till det japanska statliga stödet till inhemska biltillverkare.

Ford polemiserade mot dem som säger att "den amerikanska tillverkningsindustrin är historia och att vi ska satsa enbart på tjänstesektorn", som säger att "det är okay att vara ett konsumtionssamhälle och överlåta produktionen åt andra delar av världen", som säger att "det enda viktiga är att vi får våra varor så billigt som möjligt - det spelar ingen roll vilka konsekvenser det får". Ford sa:

- Jag är inte så säker på det. Jag tror att med rätt investeringar kan Amerika och den amerikanska tillverkningsindustrin vinna. Vi kan behålla vår världsledande ställning.

Ford menade att den amerikanska staten och industrin borde inleda ett samarbete på sex områden, bl.a. skattelättnader för omställning av gamla fabrikslokaler till högteknologiska anläggningar och hjälp med utbildning och kompetenshöjning för "arbetarna som bygger de avancerade teknikprodukterna", så att USA kan möta framtiden samtidigt som man bevarar jobben.

LaRouche välkomnar Fords förslag

Lyndon LaRouche skrev till Fords vd och styrelseordförande Bill Ford att han "hjärtligt instämmer" med de synpunkter Ford-vd:n framförde den 22 november. I brevet, som också skickades till ledamöterna av den amerikanska senaten, pekade LaRouche ut de stödåtgärder som den amerikanska staten måste sätta in för att förhindra en ekonomisk katastrof i "ett USA som fortfarande, trots allt, är hoppet om en allmän ekonomisk återhämtning för en krishärjad värld".

Den första, centrala åtgärden, skrev LaRouche, är att kongressen måste lagstifta om att skydda bilindustrins både verktygsmaskinkapacitet och anställda, så att dess produktionskapacitet behålls intakt medan man hittar alternativ produktion som både är anpassad till nationens intresse och den minskade marknaden för USA-tillverkade bilar.

LaRouche anmodade Ford och hans medarbetare, som sitter på den nödvändiga kompetensen, att lägga fram förslag till alternativ produktion, baserade på den verktygsmaskinkapacitet som bilindustrin nu har. "Vetenskapen och dess nödvändiga partner, konstruktionen av verktygsmaskiner, måste återigen bli den amerikanska industrins mönsterbildande exempel."