Europas New Deal: Infrastrukturbyggen för 650 miljarder kronor per år!

Den italienske finansministern Tremontis plan för ett ”europeiskt New Deal” är Europas chans att komma ur depressionen utan att upprepa misstagen från 1930-talet. Lyndon LaRouche, som i många år har bearbetat italienska politiker med Roosevelts ekonomiska politik, välkomnade Tremontis förslag i sitt internetsända tal den 2 juli 2003 och sa att det innebär en avgörande vändpunkt för europeisk politik av världsvid betydelse.

Tremontiplanen innebär att EU ska göra investeringar i transnationella infrastrukturprojekt för 650 miljarder kr årligen. Avsikten är att infrastruktursatsningarna ska komma upp i den kritiska massan – en volym motsvarande 1-1,5 procent av BNP – där de sparkar i gång ett ekonomiskt uppsving och verkligen minskar arbetslösheten.

Turbulensen från inledningen av det italienska EU-ordförandeskapet visar att stabilitetspaktskramarna inte tänker ge sig utan strid.

Men i Europaparlamentet den 2 juli, innan bråket bröt ut, hade faktiskt Berlusconi förklarat varför Europa behöver ett ”New Deal”.

Berlusconi sa att det fanns de som skämtade om att han själv, ”en tvättäkta liberal”, plötsligt stödde en politik som kunde sägas vara ”socialistisk, d.v.s. keynesiansk”, och att det utan tvivel fanns ”inslag av Keynes eller Colbert” i den italienska infrastrukturplanen. Men, sa han:

– Ni måste förstå att vi befinner oss i ett läge som ingen kan bestrida. Vad hände i världen efter händelserna den 11 september? Vi fick Afghanistankriget, Irakkriget, men ännu viktigare, världens aktiebörser kollapsade.

– Detta har lett till en vikande privat efterfrågan, och när den privata efterfrågan minskar, finns det ingen annan väg att gå än att stimulera den offentliga efterfrågan för att hålla ekonomin i gång.

De enskilda staterna kan inte införa stimulansåtgärder, om de ska hålla sig inom stabilitetspaktens råmärken, sa Berlusconi.

– Därför är det Europa som nu måste utveckla en förmåga att föra en egen ekonomisk politik. Det italienska förslaget går ut på att Europa – genom Europeiska investeringsbanken – ska locka till sig privat kapital som finns på marknaden och som kan fås mot låg ränta, för att stimulera efterfrågan, med hjälp av transnationella projekt på infrastrukturområdet, och även genom nödvändiga nya investeringar i försvarsteknik, samt genom investeringar i forskning och utbildning.

– Det är helt enkelt den ändrade ekonomiska verkligheten som gör att vi från statlig sida, i detta fall från EU:s sida, måste gå in och stimulera investeringar, sa Berlusconi.

Tremontiplanen

– Nu har den italienska planen blivit en europeisk plan, deklarerade den italienske finansministern Giulio Tremonti efter finansministermötet i Bryssel den 14 juli. Planen innebär ett ”rooseveltsk” grepp på Europas ekonomiska kris.

Finansministrarna gav EU-kommissionen i uppdrag att tillsammans med Europeiska investeringsbanken utarbeta de tekniska detaljerna för att kunna förverkliga den infrastrukturplan som den italienska regeringen lagt fram under namnet European Action for Growth, även känd som Tremontiplanen, eller en europeisk New Deal.

Tanken är att man, med en mix av både offentligt och privat kapital, ska komma upp till den kritiska massan 70 miljarder euro per år (650 mdr kronor), som behövs för att sparka i gång den europeiska ekonomin med transnationella infrastrukturprojekt.

Många ser planen som ett utslag av Lyndon LaRouches inflytande. LaRouches idéer har diskuterats i många år i italienska politiska och ekonomiska kretsar.

– Vi måste nu fastställa planens finansiella balansräkningar, samt dess inverkan på såväl nationernas och EU:s budgetar som på den ekonomiska tillväxten, sa Tremonti.

Europeiska investeringsbankens chef Philippe Maystadt förklarade att EIB redan nu har möjlighet att låna ut 100 mdr euro fram till 2010. EIB föreslår att hälften ska satsas på infrastruktur, och den resterande hälften på forskning och utbildning. Därutöver kan EIB stå som garant för obligationer som säljs på den privata kapitalmarknaden. Lägger man till de pengar som kan komma direkt från EU:s anslag till TEN-projekten (Trans-European Networks) bör man komma upp i den siffra som Tremonti satt som mål, och som motsvarar mellan 1 och 1,5 procent av EU-ländernas sammanlagda BNP.

I oktober ska EU-kommissionen presentera resultatet av sitt arbete, för att planen ska kunna röstas igenom i december, på det sista EU-toppmötet under det italienska ordförandeskapet.

Stabilitetspakten är död

European Action for Growth innebär ett radikalt brott med den malthusianska budgetbalanspolitik som Maastrichtvillkoren och den s.k. stabilitetspakten varit uttryck för. Anhängarna av den gamla Maastrichtpolitiken motsätter sig Tremontiplanen, och kommer med nyliberala recept som inte är någon lösning på krisen, som t.ex. ”strukturreformer” (minskade offentliga utgifter för vård-skola-omsorg; avreglering av arbetsmarknaden).

Men Tremonti har förklarat att Europa upplever en ekonomisk kris ”som inte bara är en vanlig konjunkturnedgång, utan någonting mer”, och att strukturreformer ”inte kommer att fungera utan en tillräckligt stor satsning på offentliga och privata investeringar”.

Motståndarna försöker invända att Tremontiplanen skulle bryta mot stabilitetspakten, som stipulerar att EMU-ländernas budgetunderskott ska vara noll, eller i alla fall inte mer än 3 procent av BNP. Men alla EU:s finansministrar vet att stabilitetspakten är död, eftersom både Frankrike och Tyskland, de båda största EU-länderna, kommer att bryta mot 3-procentsmålet för tredje året i rad nästa år.

Italien och till och med Nederländerna, som varit ”bäst i klassen” på budgetbalans, kommer troligen också att bryta mot det. Även om alltså ingen officiellt vill dödförklara pakten, utan tvärtom svär på att den måste följas, så struntar alla i den. Det gör det lättare för enskilda EU-länder att satsa offentliga medel i Tremontiplanen.

Nytt inslag

Det verkligt nya inslaget i Tremontiplanen är de s.k. ”infrastrukturobligationerna”, d.v.s. obligationer som säljs på den privata kapitalmarknaden, för att dra in privat kapital till finansieringen av planen. Det var den metoden som Roosevelt använde med så stor framgång i den ursprungliga New Deal, som användes i Europa under återuppbyggnaden efter kriget, och som använts i alla länder med en reglerad kreditmarknad, Sverige inbegripet fram till 1980-talets mitt.

Tremonti föreslår att de nya statligt garanterade obligationerna ska säljas via Europeiska investeringsbanken. De ska betalas med de framtida intäkterna från t.ex. nya motorvägar eller höghastighetståg, i form av vägtullar, biljettförsäljning m.m. Dessa transportinfrastrukturer kan drivas av privata, offentliga eller halvoffentliga bolag, genom koncessioner. Långsiktigheten i lånen, EIB föreslår 35 år, borgar för god lönsamhet.

Det fina med detta obligationsupplägg är att infrastrukturprojekten därmed kan finansieras utan att den offentliga skuldsättningen ökar. Budgetfundamentalisterna invänder mot detta att en lånegaranti ytterst sett är en skuld. Den är dock bara en reell skuld om det garanterade projektet går i konkurs. Och även om projektet, som t.ex. i fallet med tunneln under Engelska kanalen, går i konkurs, så leder den nya infrastrukturen till ökad produktivitet, och samhällsekonomin i stort tjänar på det.

Med hjälp av TEN-projekten kan produktiviteten regionalt öka med 50 procent, t.ex. i nordöstra Italien och andra transportflaskhalsar. Den låga lånekostnaden innebär också att EIB kan ge ut obligationer med förhållandevis låg avkastning, och att avgifterna för att använda de nya infrastrukturerna därmed också kan hållas låga. Privata placerare kommer att finna dessa obligationer attraktiva, eftersom fallande aktiebörser inte erbjuder något bättre alternativ.

Reaktionär kampanj

Det som motståndarna mot Tremontiplanen egentligen vänder sig mot, är att den innehåller ”regleringar”, och återinför nationalstaterna i ekvationen. Att lägga en statlig garanti på en ”finansprodukt” är ett oerhört brott mot den fria konkurrensen! Det är orsaken till att de mest reaktionära krafterna inom den internationella finansoligarkin driver en kampanj med artiklar i Financial Times, Die Zeit och andra medier, med argument som är så löjliga att de visar att de inte ens har läst Tremontiplanen.

Än så länge har arbetet med Tremontiplanen gått planenligt – trots försöken att sabotera det italienska EU-ordförandeskapet, bl.a. i Europaparlamentet den 2 juli (se särskild ruta). En viktig förklaring är att planen fått stöd från högsta ort, d.v.s. på stats- och regeringschefsnivå. Inför finansministermötet i Bryssel förklarade Frankrikes president Chirac att stabilitetspakten behöver ses över, och han fick stöd av Tysklands förbundskansler Schröder, som sa att tillväxten i Europa behöver stimuleras.

Den italienska regeringen närstående källor uppger att premiärminister Berlusconi dessutom tänker försöka få George W. Bush att ge sitt stöd till Tremontiplanen, eftersom den också ligger i USA:s intresse.

Inte Keynes

Lyndon LaRouche, den främste ”Roosevelt-ekonomen” i världen, har välkomnat Tremontiplanen som viktig – tillsammans med Kinas, Rysslands och Indiens utvecklingssträvanden – för möjligheterna att förverkliga de ”eurasiska landbroarnas” utvecklingskorridorer.

Under rubriken ”Ge den där räknenissen nåt lugnande!” skriver LaRouche i EIR den 18 juli 2003 om den hamiltonska ekonomiska politik (uppkallad efter USA:s första finansminister Alexander Hamilton) som Tremontiplanen är uttryck för, till skillnad från Keynes.

I Keynes’ system, exemplifierat av Keynes’ Bank of England, innebär ”multiplikatoreffekten” att det finns en ”inbyggd prisinflation”, en ”godtycklig avdragsmekanism” som läggs på expansionen av både produktiva investeringar och handel. Ett avskräckande exempel på ett sådant sjukt system är det finans- och valutasystem med ”flytande växelkurser” som IMF har presiderat över sedan 1971. ”Med ränta på ränta staplas inflationistiska fordringar på varandra och byggs in i kostnaden både för fysiska varor och för finansinstrument i största allmänhet.”

”Ett protektionistiskt hamiltonskt system”, skriver LaRouche, ”med en kreditexpansion styrd av nationalbanker, är däremot alltid deflationistiskt, men ändå för det mesta expansivt. Denna fördel har en tendens att vara framträdande i ett välreglerat, protektionistiskt finans- och valutasystem med fasta växelkurser.”

En förutsättning för att den nya europeiska tillväxtpolitiken ska kunna lyckas, är därför att det internationella finanssystemet omorganiseras i enlighet med LaRouches förslag om ett Nytt Bretton Woods.