Europas framtid ligger i Asien

Efter den ryske presidenten Vladimir Putins besök i Kina och Indien den 1-5 december 2002 fördjupas samarbetet mellan de tre största eurasiska nationerna, framför allt på det säkerhetspolitiska och ekonomiska området. Detta samarbete är utomordentligt betydelsefullt inte bara för själva den "strategiska triangeln" Ryssland-Kina-Indien, utan för hela den eurasiska landmassan från Västeuropa till Ostasien.

Putin undertecknade gemensamma deklarationer med Kinas president Jiang Zemin och Indiens premiärminister A.B. Vaypayee som bl.a. berörde de nu aktuella krishärdarna: Korea, Irak, Afghanistan, Indien-Pakistan och Mellanöstern. Ryssland, Indien och Kina är grannar med dessa regioner och känner ett särskilt ansvar att försöka dämpa och lösa konflikterna. Lika viktiga var samtalen i Peking och New Delhi om ett strategiskt ekonomiskt samarbete i Eurasien. Det handlar framför allt om transportvägar, olje- och gasprojekt, kärnkraft, rymd- och annan modern teknik (bl.a. för miljöskydd), utveckling av små och medelstora företag samt gemensamma projekt inom den militära och civila produktionen och handel.

I ett tal inför 600 studenter och professorer på det berömda universitetet i Peking gick Putin in på den egentliga betydelsen av det rysk-kinesiska samarbetet:

- Vi har redan en del intressanta projekt på gång. De är inte bara till konkret nytta för båda parter och skapar nya arbetstillfällen. De förändrar utseendet på hela den ekonomiska infrastrukturen i Eurasien. De är vårt gemensamma bidrag till den globala integrationsprocessens fortsatta utveckling.

Han uttalade sig i liknande ordalag i New Delhi. Inför det indiska näringslivets företrädare sa han att utveckling av transportinfrastrukturen var det viktigaste strategiska målet med det rysk-indiska partnerskapet. Detta är också huvuduppgiften för den redan bildade samordningsorganisationen för den nord-sydliga transportkorridor som löper från S:t Petersburg genom Iran till Indien, och som föreslogs första gången i september 2000. Nya Sidenvägar

Inför Putins resa konstaterade den ryske Kinakännaren Vsevolod Ovtjinnikov i det officiella ryska regeringsorganet Rossijskaja Gazeta, att de rysk-kinesiska förbindelserna nu har förts upp på en "kvalitativt högre nivå" än någonsin förr, i och med det "strategiska partnerskap för 2000-talet" som Ryssland och Kina ingick 1998, och som bekräftades av Putin och Jiang Zemin 2001. Fördraget 1950 mellan Stalin och Mao Zedong var bara en militärallians mot USA. Det nuvarande partnerskapet däremot är inte riktat mot något tredje land, utan har som "mål att bygga en ny politisk och ekonomisk världsordning, som vilar på jämlikhet, rättvisa och ömsesidig nytta; en värld utan dominans".

Trots att handelsutbytet mellan de båda länderna redan ökar med hela 33 procent per år, kräver Putin ett ännu närmare samarbete, skrev Ovtjinnikov. Man måste bygga "energibroar" från Ryssland till Ostasien, inbegripet gas- och oljeledningar från Ryssland till Kina. "Genom sitt geografiska läge i Eurasien är Ryssland och Kina unikt lämpade att tjäna som broar mellan Öst och Väst, och kan på så sätt bilda en motsvarighet till den gamla Sidenvägen", skrev han.

I detta sammanhang är det inte bara Transsibiriska järnvägens modernisering och anslutning till den nya järnvägen genom Koreahalvön som är viktig, utan också den kinesiska "Andra eurasiska kontinentalbron", som går från Lianyungang till Rotterdam. Ovtjinnikov efterlyste ett samarbete inom "grundforskning och avancerad teknik", områden där "Ryssland är en världsmakt".

Ovtjinnikov instämde i uppmaningen från Shanghaipaktens ministermöte i Moskva den 23 november till ökade förbindelser med ASEAN-länderna, och menade att "det vore synnerligen fördelaktigt" om ASEAN-ländernas konsultationer med Kina, Japan och Sydkorea (ASEAN+3) kunde utvidgas till att också inkludera Ryssland. Ett sådant "ASEAN+4" skulle ligga i alla de ostasiatiska folkens intresse, menade han.

Överlevnadsklubb

1998, det år då finanskriserna svepte från Ostasien över Iberoamerika till Ryssland, föreslog Lyndon LaRouche att alla länder som inte ville gå under med det s.k. "Washingtonkonsensus" skulle gå samman i en "Överlevnadsklubb", som satsade på infrastrukturbyggen och ett produktionsorienterat handels- och finanssamarbete. Redan då utkristalliserades en kärngrupp bestående av Ryssland, Kina och Indien, i samarbete med Malaysia och Iran.

Även Västeuropa, som snabbt rasar utför ekonomiskt, måste se till att komma med. Och om USA äntligen bestämmer sig för att radikalt lägga om den ekonomiska kursen, kan det också överleva med den här politiken.

Som koncept har den "strategiska triangeln" upplevt både med- och motgångar, men nu tas den i Moskva, Peking och New Delhi som utgångspunkt för en utvidgning av förbindelserna till andra eurasiska organisationer, som samarbetar i olika ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor. Samarbetet mellan de tre eurasiska jättarna kommer snart att bli den viktigaste ekonomiska faktorn i världen, spår LaRouche.

(Ny Solidaritet, december 2002)