Gula västar: Europa kan bara överleva genom samarbete, inte konfrontation!

Veckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche
24 november 2018

Samtidigt som den alltmer impopuläre franske presidenten Macron fantiserar om en europeisk armé som ska försvara Europa mot "Kina, Ryssland och kanske till och med USA", hans finansminister Bruno Le Maire yrar om att Europa ska vara ett "gott imperium", och förbundskansler Merkel rätt sent i karriären upptäcker att Europa måste ta sitt öde i egna händer, blir det mer och mer tydligt att det västliga nyliberala systemet snarare har gått in i en sammanbrottsfas. Etablissemanget i Väst är helt uppe i det blå – det har ingen som helst känsla för vad som rör sig i befolkningen.

Bilister och lastbilschaufförer, bönder, fiskare och borgmästare drar på sig gula reflexvästar och blockerar trafiken i Frankrike i protest mot Macrons ekonomiska politik i finanssektorns intresse, som gör det omöjligt för vanligt folk att klara de mest elementära utgifterna. Rörelsen Gula västarna har redan spridit sig till Belgien; demonstrationer med liknande innehåll äger rum i Bulgarien. I Grekland är befolkningen vid det här laget helt desillusionerad ifråga om EU, vars åtstramningskrav sedan 2009 har lett till en minskning av den genomsnittliga hushållsinkomsten med 42 procent, på nio år har den alltså nästan halverats!

Den italienska regeringen, som vann valet tack vare sitt nej till EU:s åtstramningspolitik, satsar på ett program med investeringar och en måttlig tillväxt, som innebär ett budgetunderskott på 2,4 procent i stället för EU-kommissionens krav på 0,8 procent men som alltså fortfarande är under Maastrichtfördragets stadgade tak på 3 procent. EU:s finanspolitiska kommissionär Moscovici bemöter nu Italien med en makalös arrogans ("Jag är inte Jultomten"), och i ECB strider man om hur långt man kan gå i konfrontationen med Rom - om man riskerar att spänna bågen för hårt och till sist driver Italien till ett utträde ur eurozonen.

Med tanke på att det i många europeiska länder kokar av protester mot åratal av åtstramningsprogram från EU:s sida kommer Macrons krav på ökad europeisk integration – på ännu fler "gemensamma beslutsbefogenheter" beträffande utrikespolitiken, migrations- och biståndspolitiken, allt större delar av budgeten och till och med beskattningsrätt – mest av allt att bidra till att göra de centrifugala krafterna i Europa ännu starkare.

Den balanserade budgetens "framgångslista"

Inte ens i Tyskland, det land som anses tjäna på EU-politiken, har nämligen "domptören" Schäubles och hans likasinnade efterträdare Olaf Scholz' nyliberala åtstramningspolitik fört något gott med sig. Samtidigt som man hade ett uppseendeväckande stort mått av överseende med cum-ex-bedragarnas kriminella förehavanden, fick politiken som tillämpades på den gemensamma sektorns område, med krav på en budget i balans, mycket mindre angenäma följder. Omkring 20 procent av autobahnnätet och 40 procent av det övriga motorvägsnätet är i behov av reparationer, tusentals broar är inte längre säkra, många skolor och deras VA-anläggningar är i dåligt skick, vårdkrisen på sjukhusen är en fara för patienterna, och inom äldreomsorgen styr Tyskland mot en (förutsebar) absolut katastrof. Hälsovårdsministern Jens Spahns aviserade 13.000 nya vårdplatser är inte ens den berömda droppen på den heta stenen. Brist på bostäder som folk har råd med, flaskhalsar i energiförsörjningen, brist på platser och personal inom förskolan, brist på poliser – den balanserade budgetens "framgångslista" kan göras ännu längre.

Inom EU lever sammanlagt 90 miljoner människor under fattigdomsgränsen, och klyftan växer mellan rika och fattiga. FN:s särskilde rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, Philip Alston, kom den 16 november med en rapport om fattigdomssituationen i Storbritannien. Där lever 14 miljoner människor i fattigdom, med en tendens som är stigande. I rapporten heter det: "Den brittiska medkänslan med dem som lider har ersatts av en bestraffande, småaktig och ofta hjärtlös attityd, till synes ägnad att injaga disciplin där det minst behövs, att ålägga dem som är sämst kapabla att klara sig i dagens värld en rigid livsföring, och sätta målet att tvinga fram blind lydnad framför en genuin vilja att göra livet lite bättre för dem som befinner sig längst ner i det brittiska samhället." Barnfattigdomen ligger på 40 procent, både elever och många gånger även lärare är hänvisade till matdonationer. Arbetslösa och sjuka tvingas jobba under hot om sanktioner. I Tyskland å andra sidan hotas "bara" vart sjätte barn av fattigdom, däremot allt fler pensionärer av åldersfattigdom. Den som mot bakgrund av dessa konsekvenser av EU-politiken vill saluföra detta som en framgångsmodell, är antingen en lurendrejare eller en inbiten nyliberal. Trots alla skillnader uppvisar de ekonomiska parametrarna i EU snarare paralleller med slutfasen i Comecon.

Macrons geopolitiska fiendebild

Men inte bara EU:s ekonomiska politik är i strid med det gemensamma bästa, även utrikespolitiken äventyrar faktiskt de europeiska nationernas säkerhetsintressen. När Macron kräver att EU:s integration måste förstärkas, eftersom det "finns för många makter som vill bromsa oss" och "angripa våra öppna demokratier", då målar han helt enkelt upp en fiendebild som ska legitimera den geopolitiska doktrinen om ett europeiskt "imperium". Europa behöver ha en dialog och samarbete med Ryssland, det ligger i de europeiska nationernas absoluta intresse att samarbeta med Kinas nya Sidenväg på basis av ömsesidiga fördelar. Och ifråga om Trump gäller ordspråket "som man ropar i skogen får man svar" – man behöver bara dra sig till minnes det europeiska etablissemangets ögonblickliga totala opposition som reaktion på Trumps valseger i november 2016.

Det borde mana till eftertanke att just de EU-medlemsstater som står under attack från EU-kommissionen och de etablerade medierna, som Italien, Grekland, Ungern och några fler, är de som både vill häva sanktionerna mot Ryssland och ha ett samarbete med Kinas Sidenvägsinitiativ, och inte heller har någon beröringsångest gentemot Trump. Faktum är att den fördomsfria nutidsmänniskan (finns det fortfarande sådana?) gör klokt i att ompröva och omvärdera de viktigaste "makterna" som Macron åsyftade.

Välkommen omvärdering av Kina

Intressant i detta sammanhang är några artiklar den senaste tiden i New York Times och i Le Monde, som gör en realistisk omvärdering av Kina, i stark kontrast till de västliga tankesmedjornas hysteriska anti-Kina-kampanj.

En av fem artiklar i NYT skrivna av Philip Pan med rubriken "China Rules" beskriver besvikelsen i Väst över att Kina trots det ekonomiska öppnandet varken har anammat den västliga demokratiska modellen eller brutit samman under sitt "auktoritära styre". I stället är Kina en framgångssaga med 40 års oavbruten ekonomisk tillväxt, som idag har det största antalet fastighetsägare, internetanvändare och personer med akademisk examen, och andelen fattiga har minskat till under 1 procent. I en annan artikel med rubriken "Den amerikanska drömmen lever. I Kina" ställs frågan till läsaren i vilket land en 18-åring, som växt upp i fattigdom, har de bästa utsikterna till en lovande framtid. Förr hade svaret snabbt blivit "den amerikanska ungdomen", men i dag överträffas framtidschanserna i USA av de i Kina med god marginal. Kina är visserligen fortfarande totalt sett fattigare än USA, men intar den mest imponerande tätpositionen ifråga om den värdefullaste ekonomiska indikatorn: optimism.

Under de senaste 40 åren har Kina lyft 800 miljoner människor ur fattigdomen, skapat en välmående medelklass på 300 miljoner och har som mål att all fattigdom ska vara avskaffad till 2020. Just detta är den främsta orsaken till den kinesiska ekonomiska modellens attraktionskraft; att följa den modellen ser framför allt länderna i Afrika, Asien och Latinamerika som sin chans att för första gången kunna övervinna sin egen brist på utveckling.

Vilken riktning ska vi välja?

President Xi öppnade CEO-Apec-toppmötet i Papua Nya Guinea med ett tal där han ställde den för oss alla avgörande frågan: "Mänskligheten har återigen kommit till ett vägskäl. Vilken riktning ska vi välja? Samarbete eller konfrontation? Öppenhet eller stänga dörren om oss? Vinn-vinn-framåtskridande eller ett nollsummespel? Alla staters intressen och rentav hela mänsklighetens framtid hänger på det val vi gör."

EU har länge fantiserat om att vara ett imperium, något som den tidigare rådgivaren till Lady Ashton och Tony Blair, Robert Cooper, talade helt öppet om; han hade gärna sett att EU:s (och Natos) östutvidgning aldrig hade nått någon gräns. Om vi tillåter idag, när den nyliberala modellen så tydligt har misslyckats, att man väljer vägen till konfrontation så kan detta bara sluta i en katastrof.

Vi borde utan egenkärlek ta reda på orsakerna till att den kinesiska modellen är så mycket mera framgångsrik, och kommer då att bland annat kunna konstatera att Kina har mycket mera gemensamt med Friedrich List och det som han kallade den "amerikanska modellen" än vad Bryssel har. Vi måste avskaffa kasinoekonomin, införa bankdelning enligt Glass-Steagall-modellen och gå tillbaka till ett kreditsystem av den typ som återuppbyggnadsbanken bakom det tyska ekonomiska undret var, och sedan samarbeta med Kina, Ryssland och andra länder om den nya Sidenvägens projekt runt om i världen.

zepp-larouche@eir