Europa behöver LaRouche

Monitor Nr 1
Januari 2004


Europa behöver LaRouche

Det amerikanska valåret 2004 är nu i början av sin primärvalsprocess. Om drygt två månader kommer vi att veta om den amerikanska väljaren har ett demokratiskt alternativ värt namnet till den sittande presidenten George W. Bush. Monitor har under hösten stött och agiterat för den demokratiske presidentkandidaten Lyndon LaRouche, en kandidat som man bara kan läsa om i Monitor och Ny Solidaritet.

Nu berör vi en av de viktigare faktorerna bakom hur politiken bestäms i normala fall. Den styrs och bestäms via kontrollerade nyhetsmedier som godkänner och släpper fram kandidater, som inte utmanar den etablerade ordningen. Detta är en strategisk förutsättning för att vi som väljare i det som så fint kallas västdemokratierna inte skall hoppa över skaklarna.

Detta är också det som förklarar varför våra läsare inte får läsa om eller höra talas om LaRouches valkampanj i etablerade medier. Han är inte godkänd varken i amerikanska eller europeiska medier. För dem är det ovidkommande att han i sina sju tidigare presidentvalskampanjer arbetat upp ett väljarstöd på omkring 10 procent. Medierna tiger om att detta stöd manifesteras i att han ligger tvåa av de tio ledande demokratiska presidentkandidaterna räknat i antal bidragsgivare. För dem är det också ovidkommande, som vi så många gånger dokumenterat, att hans idéer och program diskuteras runt om i världen.

Du, som läsare av detta nyhetsbrev, har två valmöjligheter. Antingen fortsätter du att tänka: Kanske har dom rätt men vem är jag att avgöra det. Det andra valet är att du som läsare jämför vad vi säger, med vad som faktiskt sker. Med ishockeyspråk: Håll ögonen på pucken. Se vart politikerna är på väg med fötterna och lyssna inte så mycket på ordsvallet. Du, som har följt Monitor och LaRouches analys av världsläget, har säkert märkt hur vi har legat halvårsvis före de etablerade medierna.

I den nuvarande valkampanjens första officiella resultat är paradoxen dramatisk. Mot att i förra primärvalet i Washington D.C. ha fått 796 röster gavs Lyndon LaRouche nu 507 röster (1 procent) efter en enastående mobilisering av hans ungdomrörelse i två månader med stort gensvar. Rapporterna från marken visar på ett 20-procentigt entusiastiskt stöd för LaRouche och en omvandling av huvudstadens glömda befolkning som inte setts sedan Martin Luther Kings dagar.

Medierna rapporterar att LaRouche inte existerar i Washington, samtidigt som huvudstaden domineras av just det som LaRouche mot alla odds gjort sig känd för, krav på kolonisering av Mars och på avsättning av krigshökarnas ledare, vicepresident Dick Cheney.

Den som håller ögonen öppna kan se en kraftmätning i USA av gigantiska proportioner. Precis som i många andra situationer när man måste agera på magkänslan, är detta ingen akademisk fråga. Europa klarar inte ytterligare fyra år med en Cheney/Bushregim i Vita huset. Ännu mindre de redan aidsdrabbade och svältande länderna i Afrika och Latinamerika. De asiatiska stormakterna Kina och Indien kan tillsammans med Ryssland kanske överleva genom att sätta hårt mot hårt. Den region som kommer i kläm, blir Europa,, som hamnar mitt skottfältet eftersom delar av Bushregimen öppet hotar med förebyggande kärnvapenkrig.

Din och vår möjlighet är att dra ur proppen på den svenska ankdammen och förmå våra valda representanter att växa i stormen. Europas ekonomier stapplar sig fram i hägnet av den amerikanska ekonomins hackande tomgång, medan de asiatiska ekonomierna brakar vidare med nästan tvåsiffriga BNP-ökningar. För en trött ekonomi som den svenska var det femtio år sedan vi hade sådana siffror.

Det står allt klarare, att den finansiella och ekonomiska ordning vi har nu inte kommer att ta oss ur krisen och varken kan garantera sjukvård, skola eller din eller någon annans pension. Det är därför som LaRouches återindustrialiserings- och infrastrukturprogram behövs inte bara i USA, men i allra högsta grad i vårt Europa. Det är därför vi, som svenskar och européer, behöver LaRouche. LaRouches presidentvalskampanj och dess ungdomrörelse måste få vårt aktiva stöd genom att vi konfronterar våra politiker till dess att de öppet uttalar sitt stöd för LaRouches politik. Då hjälper vi till att stärka den strategiskt viktiga politiska kraft som redan vänt ut och in på den amerikanska huvudstadens politiska liv, vad de manipulerade valsiffrorna från primärvalet än säger.

LaRouche: "Amerika har en uppgift"

Efter sin framgångsrika turné i nordöstra USA, och inför primärvalet i Washington D.C., talade den demokratiske presidentkandidaten Lyndon LaRouche inför 150 anhängare vid ett internet-sänt valmöte i Washington D.C. den 10 januari. I årets amerikanska presidentval kommer primärvalsprocessen att troligen vara avgjord i mitten av mars.

LaRouche började med att fördöma det demokratiska partiets högsta ledning och särskilt partiordföranden Terry McAuliffe, för att försöka sabotera hans presidentvalskampanj, precis som det demokratiska partets ledning gjorde 1931 och 1932, då de "gjorde allt de kunde för att hindra den vinnande kandidaten, Franklin Roosevelt, från att vinna". Partiledningen leder partiet till dess egen undergång genom att stödja de nio "andra", som alla är "odugliga att kandidera till det amerikanska presidentämbetet. De har sagt absolut ingenting av värde, i de frågor som nationen nu står inför."

LaRouche gjorde klart:
- Vad som än händer, i fråga om valresultat, så är det i princip betydelselöst, utom att vi gör det vi ska. Utom att jag gör det jag ska, utom att vi bygger upp vår rörelse, vinner delegater överallt det går och får så många röster vi kan. Och mobiliserar särskilt nationens "bortglömda män och kvinnor".
- Min uppgift är att få det amerikanska folket, i första hand, att förstå att de har en uppgift, att vi som nation har en uppgift i världen. Vad vi ska göra, som nation, är att leda andra nationer - genom att visa ledarskap; inte genom att styra över andra, inte genom att härska, inte genom att ge order - utan genom att vara en ledarskapsfaktor på den här planeten, som gör så att den här planeten kan ta sig ur den fruktansvärda fara vi befinner oss i.
- Den som inte har den förståelsen ska inte vara president. Roosevelt hade lite av det. Lincoln hade det. Franklin hade det. Alla våra bästa ledare kände att de hade en uppgift; de vigde sina liv åt att tjäna den framtida mänskligheten, och att göra heder åt tidigare generationer. Det saknas i vår politik i dag. Och min uppgift är främst av allt, förutom det jag måste göra som president, att göra denna känsla av att ha en uppgift, att varje individ kan göra en odödlig insats, levande i vår politik igen.

Primärvalsprocessen har inletts

Förberedelserna för primärvalen pågår för fullt i hela landet. LaRouche finns med på valsedeln i 15 delstater plus Washington DC. I ytterligare fem delstater väntar han på bekräftelse. I ytterligare andra pågår insamling av namnunderskrifter, samtidigt som den centrala partiledningen utövar påtryckningar på partiorganisationerna på delstatsnivå att utestänga LaRouche, och det tar sig ibland rent löjeväckande former.

I New York sprang partifolket och gömde sig när LaRouches ombud skulle lämna in sina 25 000 namnunderskrifter till stöd för LaRouches kandidatur. De tvingades till slut komma fram, för att ta emot underskrifterna och skriva på de nödvändiga papperna.

LaRouche har som regel inte haft någon svårighet att få det erforderliga antalet namnunderskrifter. Det har däremot de andra kandidaterna. I Rhode Island t.ex. rapporterade medierna att tre av de s.k. "ledande" kandidaterna inte lyckats uppfylla kraven för att komma med på valsedeln i det demokratiska primärvalet. John Edwards hade 27 underskrifter för lite och skulle överklaga valmyndighetens beslut. Al Sharpton och Carol Moseley-Brown uppfyllde inte kraven. Lieberman ålade sig in med bara 18 underskrifters marginal över de 1000 som behövdes, medan LaRouche hade 750 fler än som behövdes, och det högsta totala antalet underskrifter. I delstaten New York såg det ungefär likadant ut.

Det starka stödet för LaRouche fortsätter att avspeglas i de ekonomiska bidragen till hans kampanjorganisation. Han ligger fortfarande tvåa bland de demokratiska presidentkandidaterna räknat i antal bidragsgivare, enligt valmyndigheten FEC. Stödet är så brett att LaRouche uppfyller FEC:s krav för att få s.k. matching funds, vilket innebär att FEC matchar varje insamlad dollar till LaRouche med ett lika stort statligt bidrag. Hittills har LaRouches kampanjorganisation fått ut 838 000 dollar i sådana matching funds, och underlag (gällande november månad) för utbetalning av ytterligare 244 750 dollar har lämnats in.

Parmalat hotar att punktera bubblan

Den italienska livsmedelsjätten Parmalats 9 miljarder euro stora konkurs i slutet av december 2003 måste ses som ett resultat av en systemkris liknande den som utlöste kollapsen av hedgefonden LTCM (Long Term Capital Management) hösten 1998. Detta skriver den demokratiske presidentkandidaten Lyndon LaRouche i ett uttalande den 3 januari. Han betonar att Parmalats konkurs har sin bakgrund i "den gigantiska spekulationen på den internationella värdepappersmarknaden i s.k. finansderivat", och att det nu har gått så långt att "dollarns fortsatta fall mot euron och guldet gör att det bara är en tidsfråga innan den världsvida dollarbubblan punkteras".

Parmalats finansiella pyramid kollapsade på grund av en plötslig fasförändering i den globala monetära strukturen, som dollarkrisen är ett utslag av. Därför ska Parmalatkrisen inte ses som ett enstaka fall, utan som en del av en större bubbla bestående av likadana, sammanvävda kreditderivat och kreditderivatliknande papper. Bakom dessa operationer står ledande internationella banker som JP Morgan, Bank of America, Citicorp, Deutsche Bank, Banco Santander, UBS, ABN etc. Det betyder att Parmalatkrisen kan utlösa en okontrollerad finansiell kedjereaktion.

Ett regeringsingripande är nu nödvändigt på tre nivåer, skriver LaRouche: "1) Skydda Parmalats produktiva verksamhet genom att ställa det under en statlig konkursförvaltare som hindrar att företaget slaktas till förmån för bankernas intressen, d.v.s. förhindra en fortsättning av samma finansiella politik som var orsak till konkursen; 2) Analysera krisens orsaker och lösning primärt utifrån den fysisk-ekonomiska processen, i stället för en monetär finansiell utgångspunkt. 3) Utforma ett nytt internationellt monetärt och finansiellt system, som innebär att man från det nuvarande dödsdömda avreglerade systemet med flytande växelkurser går tillbaka till ett system med fasta växelkurser stagat med regleringsåtgärder och understött av en uppsättning långsiktiga kreditavtal med löptider som sträcker sig över en eller två generationer."

USA tas i upptuktelse

I en rapport den 8 januari kritiserade IMF för första gången USA för att föra en oansvarig ekonomisk politik. Kritiken gällde främst de stora s.k. tvillingunderskotten, handels- och budgetunderskott. IMF oroar sig för att de kan få en ödesdiger effekt på den internationella finansordningen med allvarliga följder för världsekonomin.

IMF pekar på det faktum att om USA fortsätter med en liknande underskottsfinansiering kommer USA inom några få år att ha en extern skuldsättning på c:a 40 procent av BNP - en hittills oöverträffad nivå för en ekonomi så stor som den amerikanska.

Denna situation kan utlösa ett abrupt dollarras, om utländska placerare börjar sälja amerikanska papper. IMF varnar för att det i slutändan skulle kunna driva fram en internationell finansiell krasch. I sin rapport säger den ställföreträdande chefen för IMF:s avdelning för det västra halvklotet, Charles Collyns, att han tror att "risken är betydande att snabba växelkursförändringar i sin tur kan påverka priserna på tillgångar och fordringar i USA och priset på fordringar utanför USA", något som förvärrar de ekonomiska problemen i euroländerna och Japan.

En liknande bedömning av risken för en plötslig finansiell och fiskal oreda som följd av det amerikanska budgetunderskottet gjorde den f.d. finansministern Robert Rubin den 4 januari, på en konferens med American Economic Association. Bland åhörarna fanns bl.a. centralbankschefen Alan Greenspan, som fick lyssna till Rubins varning för att "de prognosticerade budgetobalanserna nu är så stora att risken för allvarliga och ogynnsamma konsekvenser måste tas på allvar". Dessa allvarliga och ogynnsamma konsekvenser "kan bli mer omfattande och inträffa mer oförutsett" än vad en konventionell analys skulle hävda.

IMF utmanas

Vid internationella valutafonden IMF:s möte i Dubai i september förra året krävde Argentina att dess skuldberg på 99 miljarder dollar skulle skrivas ner med 75 procent. IMF kunde sträcka sig till att reducera skulden med 35 procent. Om inte Argentina gjorde som IMF sa skulle all kreditstöd frysas. Argentina vägrade att böja sig för IMF:s hot.

Under hösten har positionerna hårdnat. Den 23 december tog Argentinas president Kirchner bladet från munnen och sa till IMF att "ni kan inte skrämma oss mera. Vi sätter argentinarnas själ och hjärta före IMF." Han sa sig vara trött på "alla nejsägare som säger att det är slut med oss om vi inte gör som de säger. Vi kommer att bygga upp Argentina med våra egna resurser." Överskottet ska komma alla argentinare till godo, till skillnad från de IMF-styrda åtstamningsprogrammen under 1990-talet där bankernas väl gick först och eventuella smulor tillföll befolkningen.

Presidentens utspel stöds av landets finansminister, som klart deklarerat att IMF inte har rätt att blanda sig i omstruktureringen av landets skulder eller ställa krav på högre avgifter på nyttigheter.

I ett försök att tona ner konflikten meddelade IMF:s chef Horst Köhler per telefon den 9 januari president Kirchner att han var nöjd med att Argentina gått med på fondens krav. Bakom det försonliga tonfallet låg ett medlingsförsök från bl.a. USA:s finansminister Snow. President Kirchners svar på den utsträckta handen var att Argentina inte tänker betala mer i skuldtjänst än vad som tidigare överenskommits.

Putin ställer upp på Glazievs politik

Sergej Glaziev, som leder det nya Rodina-blocket med 40 ledamöter i den ryska duman, sa i en intervju i Izvestija den 18 december att Rodina kommer att motionera om införande av skatt på "övervinster" från energi- och råvaruutvinningen, avgifter för miljöpåverkan samt en översyn av exportskatterna.

Beskattning av "övervinsterna" från energi- och råvaruutvinningen är ursprungligen ett förslag från akademiledamoten professor Dimitrij Lvov och var en del av det program som Rodina gick till val på. Enligt Glaziev kommer en sådan skatt att årligen inbringa motsvarande minst 15 miljarder euro, pengar som staten kan använda för investeringar i tillverkningsindustri och infrastruktur.

President Putin ställde sig bakom idén om ökad skatt på oljeintäkterna, i en utfrågning i TV den 19 december. Putin sa: "Det har talats mycket på sista tiden om behovet av ökad beskattning av oljesektorn. Det finns en viss logik i detta, beroende på det faktum att vår ekonomiska utveckling är ensidig. Bränsle- och energisektorn utvecklas snabbare än tillverkningsindustrin. I slutändan är detta negativt även för bränsle- och energisektorn."

Putin pekade på att i andra oljeproducerande länder "skulle oljebolagen behålla 20 procent av vinsten, och 80 procent skulle gå till staten", medan i Ryssland "delar staten och oljebolagen hälften-hälften på vinsten". Putin sa att oljebolagens lobbyister hittills hade lyckats stoppa en beskattning av "övervinsterna", och att såväl kommunistpartiet som Högerunionen och Jabloko hade röstat ner motioner i den riktningen.

Initierade källor i Ryssland hävdar att den av Glaziev och Lvov förordade övervinstbeskattningen nästan säkert kommer att genomföras under 2004.

Genombrott i fusionsforskningen

Ryska kärnfysiker har utvecklat magnetfält som är så kraftfulla att de kommer att kunna innesluta termonukleära fusionsreaktioner, rapporterade Itar-Tass den 30 december. Forskningen ifråga bedrivs vid Institutet för experimentell fysik i Sarov, en stad som är mer känd under sitt tidigare namn, Arzamas-16.

Institutets chef, Viktor Selemir, uppgav att ett magnetfält hade skapats som är 20 miljoner gånger starkare än Jordens. "Med sådana oerhört kraftfulla magnetfält kommer vi att kunna kontrollera en termonukleär reaktion, som i sin tur blir en outtömlig och samtidigt föroreningsfri energikälla. Vår sol är i princip en gigantisk termonukleär reaktor. För att kunna 'tända' vår egen solprototyp måste vi först pressa ihop ett upphettat plasma med ett oerhört starkt magnetfält under en mycket kort tid."

Man kommer då upp i en temperatur av 100 miljoner grader, vilket är villkoret för att fusion, sammanslagning av atomkärnor, ska äga rum. Hittills har plasmat kunnat hållas stabilt i bara cirka fem mikrosekunder. Men Selemir sa sig vara säker på att detta är vägen som leder fram till framtidens termonukleära kraftstationer. Han sa: "Världshavens obegränsade mängder av tungt väte kommer att användas som bränsle."

Sarov är ett jättelikt komplex som arbetar med alla typer av kärnforskning, såväl kärnvapen som kontrollerade fusionsreaktioner. Sedan 1989 har Sarov haft Europas kraftfullaste lasermaskin. I Sarov finns också världens mest avancerade utrustning för alstring och användning av de starkaste magnetfält som människan kan skapa.

Konfrontation eller utveckling?

Vid ett seminarium i Vita huset den 12 december sa USA:s vicepresident Dick Cheney:

- Jag har utsetts av presidenten att ansvara för att inga förhandlingar förs med någon av världens tyranner. Vi förhandlar inte med ondskan, vi besegrar den!

Cheney syftade bl.a. på Nordkorea. Cheney avbröt på så vis personligen de samtal som USA förde med Nordkorea före jul.

Detta är den s.k. Bushdoktrinens budskap om konfrontation, regimförändring och förebyggande väpnade angrepp, inklusive med kärnvapen. Enligt LaRouche borde den heta Cheneydoktrinen. LaRouche har pekat på att Cheney har, ända sedan han var försvarsminister i den första Bushregeringen och skrev ihop sitt försvarspolitiska direktiv 1991, drivit på för förebyggande angrepp mot Irak och Nordkorea. Bushdoktrinen är således inget svar på attackerna den 11 september 2001.

LaRouche har lyft fram likheterna med president Truman, som drog in USA i Koreakonflikten med samma politik. Trumans misstag, som nu riskerar att upprepas under Cheneys ledning, var att förutsätta att Nordkorea, Kina och Sovjet skulle kapitulera bara för att USA ställde ultimatum och hade kärnvapen. I stället invaderade Nordkorea, med Sovjets stöd, Sydkorea och drog in USA i ett onödigt krig som kostade miljoner människoliv.

Trumans mentor Bertrand Russell sa åt honom:

- Förhandla aldrig! Hota! Ryssarna har ingen atombomb, de kommer att ge efter.

Det blev USA:s politik ända tills Eisenhower blev president 1953 och satte stopp för galningarna. I sitt direktiv från 1991 skriver Cheney, att Irak och Nordkorea inte är de slutliga målen för den förebyggande angreppsdoktrinen. I direktivet, som det amerikanska nyhetsmagasinet EIR just fått fram, står det att det verkliga målet är att förhindra att "Tyskland och Japan ... möjligen även Korea", liksom Ryssland, Kina och Indien utvecklas till regionala eller världsledande stormakter. Hotet om konflikt med småstater som Irak och Nordkorea skall användas för att bibehålla USA:s dominans över sina allierade, står det i Cheneys dokument.

Cheneys hotfulla agerande mot Nordkorea ställer kärnvapenmakterna Ryssland, Kina och Indien inför valet att antingen kapitulera eller att rusta upp sina kärnvapen. I samma situation befinner sig Nordkorea och mindre stater, som sett hur Irak behandlades trots eftergifter från Saddamregimen. I förlängningen av Bushdoktrinen drivs därför världen mot kärnvapenkrig förr eller senare. Möjligheten till förhandlingslösningar beror därför på möjligheten att förändra USA:s politik.

Den möjligheten ser politiker och diplomater engagerade i Koreafrågorna i LaRouche och den kampanj han driver för att avsätta Cheney och de nykonservativa krigshökarna. Vid sidan av LaRouche finns ingenting som hotar den kontroll som Cheney utövar över Bush-administrationen. LaRouche är känd i Sydkorea, och i ledande kretsar i Japan, Kina och Ryssland. Kampanjen mot Cheney har fått ett eget liv i en storm av kritik, nu även från Cheneys egen vän, den förre finansministern Paul O'Neill.

Bushfamiljens mångåriga affärsförbindelser med Kina ger också, i ljuset av USA:s ekonomiska kris, möjlighet att locka allt fler inflytelserika amerikanska kretsar in i ett fredligt normalt samarbete i stället för konfrontation. De ekonomiska projekt som LaRouche föreslår för Eurasien som också skulle skapa fred på Koreahalvön, ger därför regionens parter ytterligare medel att påverka USA.

Om förhandlingarna fortsätter och tågen börjar rulla på Koreahalvön, beror det således inte på Bushdoktrinen, som de nykonservativa hävdar, utan på LaRouchedoktrinen.

Låt tågen rulla!

- Jag är redo att åka till Pyongyang för att förhindra krig, om jag får en förfrågan.

Det sa den amerikanske presidentkandidaten Lyndon LaRouche den 2 januari, och kastade därmed fram ett erbjudande om en helt ny Koreapolitik, som äntligen skulle kunna sätta punkt för den halvsekelgamla, kärnvapenladdade konflikten:

1. LaRouche förnyade den 2 januari sitt erbjudande från den 12 mars 2003 att åka till Pyongyang och träffa ordförande Kim Jong-il. "Jag skulle vilja ta reda på, i en direkt dialog, vad han egentligen är ute efter", sa LaRouche. "I och med att jag är känd som en ledande motståndare till Irakkriget, har jag en unik möjlighet att öppna en kanal till Nordkorea. Jag skulle göra det med stöd från alla de inblandade parterna i samtalen."

2. LaRouche upprepade sin uppmaning till den amerikanska regeringen att skicka omedelbar livsmedelshjälp till Nordkorea, utan några som helst politiska villkor. "Livsmedelshjälpen behövs för att lindra en förödande hungersnöd, och det måste göras klart att detta är en villkorslös humanitär insats. Det är bättre att vinna en fred, än att utkämpa ett krig", sa han.

3. LaRouche slog återigen fast att vägen till fred går genom ekonomisk utveckling. Järnvägsförbindelsen mellan Nord- och Sydkorea och hela den s.k. eurasiska landbron - från Tokyo till Pusan till Paris - måste byggas omedelbart, utan att vänta på några "avtal på papperet", sa han:

- Detta stora projekt borde upp på bordet direkt i samtalen om Korea. Låt tågen rulla!

Denna nya Sidenväg ligger inte bara i Koreas utan också i Rysslands, Kinas, Japans och USA:s intresse, förklarade LaRouche:

- Det är en plan för att bygga upp den inre västliga delen av Kina, som är outvecklad. Det är en plan för att återuppbygga ekonomin i Sibirien, ett jättelikt underutnyttjat område, som har förstörts mycket mera av IMF än av kommunismen. Det är en plan för att rädda Japans ekonomi från 1990-talets "förlorade årtionde" av företags- och bankkonkurser, på grund av en krympande export. Det skapar till och med den nya exportmarknad som USA är i så trängande behov av.

LaRouche förklarade att stora infrastrukturprojekt som kräver nästa generationens teknologi, i likhet med president Kennedys Apolloprogram, är det bästa sättet att sparka i gång en ekonomisk återhämtning - genom att "förändra den industriella basen. Ur Apolloprogrammet kom datachipsen, lasern och all viktig teknik som vi lever på i dag. Vi har inte haft någon teknologisk revolution sedan dess, och vi är i stort behov av en i dag", sa han. Om det byggs magnettåg från Tokyo till Pusan till Paris kommer det att tvinga fram en uppgradering av den industriella basen i alla de berörda länderna.

Det här är en plan för miljarder människor, inte bara för Korea, sa LaRouche:

- Den kan inte avfärdas som en allmosa till Nordkorea. Glöm allmosor, lite olja här, lite ris där. Tänk stort! Revolutionera den industriella basen i Japan, Sydkorea, Kina och Ryssland, med den yppersta spetstekniken. Nordkorea måste hänga på och moderniseras också; de ligger på vägen. Bygg upp ekonomin, så kan de politiska problemen lösas.

Till dem som först vill ha "politiska överenskommelser på papperet", sa LaRouche:

- I mer än femtio år har den idén gjort fullständigt fiasko i Mellanöstern. I mer än femtio år har Israel och PLO misslyckats, genom att placera pappersöverenskommelserna först, och den ekonomiska utvecklingen sist. Problemets kärna finns i den fysiska ekonomin: Israel och Palestina behöver vatten. Om de hade byggt vattenprojekt och fått öknen att grönska som vi gör i Kalifornien, skulle det finnas mer mark, och det skulle finnas en grund för de politiska problemen att kunna lösas.

- Men vartenda pappersavtal har brutits - se på Osloavtalet - och kriget i regionen fortsätter.

Flera högt uppsatta personer i Sydkorea, bl.a. utrikesministern och presidentens säkerhetspolitiska rådgivare, har uttalat sig för idén om ekonomisk utveckling först, som en grund för en politisk lösning.

Fysisk ekonomi


John Ericsson (1803-89) och Sveriges roll i världen

Vem är mannen vars nuna pryder framsidan på Monitor och varför heter nyhetsbrevet just Monitor? Det har väldigt mycket med fysisk ekonomi att göra, eftersom mannen bakom Monitor ägnade hela sin livsgärning åt just den fysiska ekonomins utveckling.

John Ericsson föddes i Värmland och emigrerade till Storbritannien som ung. Senare flyttade han vidare till USA efter att han tröttnat på de bakåtsträvande britterna och deras storvulna imperietankar. 1848 blev han amerikansk medborgare.

John Ericsson uppfann propellern, byggde ett av världens första moderna järnvägslok och gjorde mängder av fantastiska uppfinningar under sitt liv. Ericsson är dock mest känd från det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet, och i synnerhet för slaget vid Hampton Roads den 8 mars 1862. Då besegrade hans pansarkanonbåt USS Monitor Sydstaternas pansarfregatt Virginia, mer känd under sitt gamla namn, Merrimac. Slaget var viktigt. Bakgrunden var att de rebelliska Sydstaterna med brittisk hjälp hade konstruerat det första helt pansarklädda skepp som saknade master, Merrimac. Med det planerade man att bryta Nordstaternas (USA:s) dominans till sjöss. Britterna stödde projektet och planerade att öppna diplomatiska förbindelser med Sydstaterna, och kanske gå in på kriget på deras sida, om Merrimacprojektet lyckades.

USA:s president Abraham Lincoln såg faran och varnade den amerikanska militären men den vägrade lyssna på sin egen president. "Han vet väl inget om havet", blev svaret. Till hösten 1861 gick Lincoln förbi sina amiraler och sin regering och började söka efter någon som kunde konstruera ett skepp som kunde utmana Merrimac.

Ingenjörer kom med förslag på storslagna, gigantiska skepp. Det enda problemet var att dessa skepp skulle bli klara först efter flera månader, och då skulle Merrimac ha förvandlat USA:s flotta till kaffeved. John Ericsson kom med en modell till ett fartyg hälften så stort som Merrimac och med bara två kanoner, men med löftet att fartyget skulle vara klart på 100 dagar.

Alla flottans experter skrattade åt Ericssons skapelse, ett fartyg med nästan hela skrovet under vatten och ett runt, fult kanontorn som stack upp ur vattnet. Lincoln stödde Ericsson och i oktober började fartyget byggas. Efter 114 dagar var fartyget klart, på en tredjedel av den tid det hade tagit för Merrimac att bli ombyggd. Den 25 februari 1862 togs fartyget i tjänst och sändes till Washington för att försvara huvudstaden. Besättningen började öva.

Den 6 mars ångade Monitor in i Chesapeakebukten, nära Washington. Samma dag ångade Merrimac in i Hampton Roads, USA:s örlogsbas i området. Som Lincoln befarade gjorde Merrimac kaffeved av flottan utan att själv bli skadad. Kanonkulorna studsade tillbaka från Merrimacs skrov. Nu skulle Merrimac ånga vidare uppför en flod och bomba själva huvudstaden.

Då, eller rättare sagt den 8 mars, gick Monitor till attack och lyckades sätta P för Merrimac, som drog in svansen mellan benen och ångade hem.

USA behöll sitt överläge och kunde efter ytterligare tre år besegra Sydstaterna helt. Efter slaget mellan Monitor och Merrimac beordrade Lincoln Ericsson att bygga fler fartyg; allt i allt byggdes 61 Monitorer fram till krigets slut. Då hade John Ericsson redan påbörjat projektet att bygga en oceangående flotta av stora Monitorer. I brevväxlingen mellan Ericsson och Lincoln framgår det att målet var att skydda USA från det brittiska imperiet. "Tiden har kommit, Mr President, att visa att det inte är antalet fartyg utan deras kvalitet som är avgörande i sjökrigföringen."

I dag, när USA:s krigshökar försöker bygga ett amerikanskt imperium och den globala ekonomin rasar ihop, behövs mer än någonsin det ekonomiska tänkandet hos Ericsson och Monitors offensiva styrka!

Järnvägspionjären!

John Ericsson föddes i Filipstad i Värmland 1803. I de tidiga tonåren anställdes han och hans bror Nils (som senare ledde järnvägsbyggen i Sverige och står staty utanför Centralstationen i Stockholm) i bygget av Göta Kanal. De rekryterades direkt av den legendariske chefen för bygget, Baltzar von Platen. John kom att arbeta i marinens och senare arméns ingenjörstrupper och fick lära sig grunderna i hur en ångmaskin fungerar på Motala Verkstad.

Efter ett tag blev Sverige för trångt. Efter att en tid ha jobbat som lantmätare, flyttade John till England 1826 och började arbeta som uppfinnare.

Våren 1829 fick han reda på att det hade utlysts en tävling om vem som kunde bygga det snabbaste ångloket. Det skulle färdas mellan Liverpool och Manchester och dra fullastade vagnar efter sig. Avsikten med tävlingen var att avgöra vilket sorts lok som skulle användas på de framtida järnvägarna i Storbritannien. Stephensons lok Rocket deltog tillsammans med två andra lok och John Ericssons lok Novelty. Som bekant vann The Rocket och alla andra lok gick sönder. Men Novelty fick många att höja på ögonbrynen. Novelty var inte bara lättast och 10 km i timmen snabbare än alla de andra loken, det drog också otroliga tre gånger sin egen vikt, mycket mer än de andra loken. Mest otroligt var dock att John Ericsson fick vetskap om tävlingen endast två veckor innan den skulle äga rum. Han byggde sitt lok på rekordtid!

Stephenson kunde vinna med sin jämförelsevis långsammare och klumpigare Rocket endast tack vare att Novelty drabbades av ett mindre fel. Till Johns besvikelse fick ingenjör Stephenson alla order på lok till de brittiska järnvägarna, trots att alla domarna försäkrade att det var Novelty som var bäst. "Vi måste följa reglerna, hur skulle det se ut om vi inte belönade vinnaren och i stället började ge pris efter idén att det bästa loket ska få priset", sa en av domarna!

För John följde en besvärlig tid eftersom han hade satt sig i skuld för att konstruera alla sina uppfinningar. Stödet från brittiska staten och näringslivet var magert. 1833 satt han till och med i fängelse ett tag på grund av sina skulder.

Propellerns uppfinnare!

Men John Ericsson gav inte upp!

1837 kunde man se en lustig syn på floden Themsen, nära London. Det var en dragkamp mellan två farkoster. Den ena var Toronto, en av den brittiska flottans hjulångare; den andra var byggd av John Ericsson och drevs av en propeller. Några av den brittiska flottans förnämaste amiraler befann sig ombord på Toronto och de skrattade åt det löjliga "missfostret" till fartyg som John Ericsson hade konstruerat som bara hade en liten metallgrunka i aktern och saknade skovelhjul, som alla andra ångbåtar var utrustade med. "Det blir en lätt match", sa de.

Några minuter senare låg deras hakor på däcket när de såg att den löjliga lilla utmanaren utan svårighet drog motståndaren Toronto efter sig med en hastighet av 4 eller 5 knop, detta trots att den högteknologiska Toronto ångade på för fullt i andra änden av dragkättingen. Resultatet blev att Toronto drogs bakåt.

Detta var elddopet för propellern, som nu sitter på alla motordrivna fartyg. Den uppfanns av John Ericsson 1836 och döptes av honom själv till propeller. Britterna klev av däcket något skakade efter dragkampen, men när de hade samlat sig talade de om skovelhjulets "skönhet" och "stabilitet".

Vid det här laget hade det gått upp för John Ericsson att England hade övergett den uppfinnaranda som präglade landet på 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Landet blev allt mer stockkonservativt för vart år som gick. Därför vände John blicken mot USA. Där var man entusiastisk över propellern. 1839 korsade det första propellerdrivna fartyget Atlanten (ett som John konstruerat) och mottogs med öppna armar. John fick flera order på fartyg. 1839 flyttade John över till USA för gott.

1841 konstruerade han krigsfartyget Princeton. I en tävling 1843 mellan Princeton och den berömda brittiska hjulångaren Great Western valde John att använda humorn för att visa propellerns överlägsenhet. Medan den stackars Great Western, som drevs fram av skovelhjul, stånkade framåt, så ångade Johns propellerfartyg framåt i samma takt, men snurrade runt, runt, runt den förödmjukade hjulångaren. Som avslutning gjorde Johns skepp en imponerande slutspurt och gick i mål som överlägsen segrare.

Detta blev startskottet för bygget av propellerdrivna fartyg över hela världen. John Ericsson hade återigen slagit världen med häpnad.

Världsmedborgare och patriot i två länder

John Ericsson gjorde mängder av andra uppfinningar. Världens första solkraftverk, nya revolutionerande kanoner, nya verktygsmaskiner, världens första oceangående slagskepp och även världens första torpedbåt. Vad som är mindre känt är att han också redan på 1820-talet konstruerade världens första ångdrivna brandspruta av modernt snitt; alla senare konstruktioner har utvecklats med den som förebild.

John dog 1889 och sörjdes av hela nationen USA. Efter hans död fördes hans kvarlevor under stora hedersbetygelser med den amerikanska marinens modernaste kryssare, Baltimore, till Stockholm. Därifrån fördes hans kista på järnväg upp till Värmland. Överallt utefter järnvägen stod människor för att hedra hans minne. Hyllningsdikter skrevs till hans ära. Hans grav, ett mausoleum, finns i födelsestaden Filipstad.