Euron nära sammanbrott – måste Tyskland betala allt?

EU:s toppmöte i Bryssel den 11 februari bidrog inte för fem öre till att förhindra Eurons förestående kollaps. Kravet på att Grekland måste skära ned sin budget med fyra procent i år upprepar Brünings felaktiga sparpolitik och går inte att genomföra med tanke på det massiva motståndet. Frågan om vem som ska ta på sig återfinansieringen av de grekiska skulderna (naturligtvis de tyska skattebetalarna) uppsköts till sammanträdena den 14 poch 15 februari p g a frågans explosiva karaktär. I bjärt kontrast till detta står det skamlösa uttalandet från Europarådets president Rompuy om att Europarådet från och med nu ska besluta om industripolitik, budgetplaner, strukturella reformplaner och åtgärder beträffande klimatförändringar.

Även om begreppet "en europeisk ekonomisk regering" ("European economic government" är Rompuys nya kodord för ekonomisk EU-diktatur) inte uttalades, tänker Europarådet handla som en sådan, dvs inte bara behandla Grekland som ett protektorat utan göra det med ALLA medlemsländer, med avsikt att diktatoriskt tillämpa hela arsenalen av de olyckliga Maastricht-kriterierna, stabilitetspakten och sparpolitiken. Därmed har Lissabon-avtalet förvandlats till precis det monster som vi varnade för innan det ratifierades : Ett oligarkiskt imperium under vilket de sista resterna av nationell suveränitet utplånas.

Om vi inte lyckas att radikalt förändra denna politik, kommer hela det europeiska systemet att kollapsa. De enorma underskotten i nästan alla medlemsländer lämnar de tyska skattebetalarna ensamma som penningspenderare. Men den överdrivna koncentrationen på Grekland är i sig en vanföreställning eftersom de grekiska skulderna till olika europeiska banker är ett förhållandevis litet problem. Det betydligt mer dramatiska problemet är Spaniens skuldsättning. Dess banker har spridit ruttna bolånepapper (s.k. subprimes) genom värdepapperisering i hela Europa.

Spelet ska fortsätta

De hotande statsbankrutterna i Grekland, Spanien, Portugal, Irland, Italien, Turkiet, Dubai, Storbritannien och USA, bara för att nämna några, handlar i själva verket om precis det vi sett med de gigantiska räddningspaketen för biljoner och åter biljoner för bankerna i USA och Europa, d v s om bankerna själva och deras fortsatta spel för vilket de sedan belönas av regeringarna med nya skattemedel. Om denna politik upprätthålls, kommer den mycket snart att följas av en dramatisk penningvärdesförsämring.

Detta har uppenbarligen FAZ:s utgivare Holger Steltzner insett. Dagen innan toppmötet skrev han i en alarmistisk ledarkommentar: "I klartext betyder det att: Tyskland ska borga för Greklands skulder. Men så sålde man inte Euron till tyskarna. Innan man tog avsked från D-marken skrev man högtidligt under Maastricht-avtalet och detta förbjöd uttryckligen en medlem i valutaunionen att vara ansvarig för en annans skulder. När denna viktiga lag för finansiell stabilitet inte längre gäller, då är Maastricht-avtalet, stabilitets- och tillväxtpakten och även skuldgränserna som avtalet slår fast inte ens värt pappret på vilket stabiliteten lovprisas. Då kommer tyskarna att önska sig att få D-marken tillbaka." På spel står den europeiska valutaunionen och den gemensamma valutans stabilitet. Penningvärdet hotar att sjunka och medborgarnas pensioner är i fara. Det är starka ord för en tidning som verkar ha ingått äktenskap med den neoliberala paradigmen.

I själva verket kan de europeiska nationerna bara överleva om de återtar suveräniteten över sina egna valutor och industripolitik. De överlever bara om de en gång för alla sätter p för den högriskspekulation, som G20-regeringarna sedan krisens utbrott för 27 månader sedan, gång på gång har välsignat. Detta låter sig göras med ett återinförande av av den amerikanska Glass-Steagall-standarden som innebär att man strikt skiljer banker och finansbolag och att värdelösa skräppapper avskrivs.

Vi får se hur den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe reagerar på det senaste EU-toppmötet. I juni 2009 slog författningsdomstolen fast att EU inte är en nation och underströk att varje EU-land är suveränt och har egna kontrollmekanismer. I den s k "Maastricht-domen" från oktober 1993 gav författningsdomstolen varje tysk regering rätt att lämna valutaunionen om eurons stabilitet skulle visa sig vara ett felaktigt antagande genom att hamna under D-markens värde.

I denna mycket dramatiska och mycket farliga situation är det nödvändigt att myter röjs ur vägen och att sanningen återetableras. En myt är att bankerna är livsviktiga för systemet och jämt och ständigt måste räddas av skattebetalarna. Om något är livsviktigt så är det realekonomin, levnadsstandarden och varje människas välstånd.

Vi har inte mycket tid kvar för att handla .

(Detta uttalande från den 12 februari av Helga Zepp-LaRouche är återgett något förkortat.)