Eurasiska landbron - en krigsförebyggande strategi

Följande anförande höll Schillerinstitutets grundare Helga Zepp-LaRouche inför den ryska dumans ekonomiska utskott, den 29 juni 2001.

Sedan toppmötet i Halifax 1995, men framför allt efter den ryska betalningskrisen hösten 1998, samtidigt som världens största spekulationsfond, LTCM (Long-Term Capital Management), hotade att gå omkull, har G7-ländernas regeringar bara haft en åtgärd att ta till: att pumpa ut otroliga mängder likviditet på marknaderna. Spekulationsbubblan inom den "nya ekonomin", som var ett direkt resultat av denna likviditetspumpning, har spruckit, och inflationen, som förut representerades av inflationen i värdepapper, sprider sig nu som en inflation i råvarupriserna, med en tendens till hyperinflation. Samtidigt, på grund av sammanbrottet i den egna ekonomin, förlorar USA sin roll som sistahandsimportör, vilket framför allt har drabbat exporten från Asien. Depressionstendenserna ökar i hela världen: bankkriser, massavskedanden, depression. Det som hotar är ett sammanbrott i det globala finanssystemet, vars like inte skådats sedan 1300-talet.

Var denna utveckling förutsebar? Svaret är, högt och tydligt: Ja!
Efter Berlinmurens fall, i november 1989, när det stod klart att Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning var nära, varnade Lyndon LaRouche för att det skulle leda till en katastrof, om man skulle försöka ersätta det kollapsande ekonomiska systemet i Öst med det lika bankrutta frimarknadssystemet i Väst. Paradigmskiftet som hade skett under de föregående 25 åren, genom en lång rad steg i nyliberal riktning, hade underminerat ekonomins grundvalar, till förmån för spekulation, och skulle oundvikligen sluta i ett systemsammanbrott.

Chansen 1989

LaRouche föreslog att man i stället skulle gå tillbaka till de fysisk-ekonomiska principerna, i Leibniz', Lists, Mendelejevs och Wittes tradition. Han lade fram det visionära programmet för den "Produktiva triangeln Paris-Berlin-Wien" som lokomotivet för Öst- och Västeuropas infrastrukturella och ekonomiska integration, och för de forna öststaternas ekonomiska utveckling. De högt utvecklade industricentra som låg inom denna triangel - av Japans storlek - kunde nu, efter murens fall, integreras med varandra, med hjälp av modern infrastruktur, som t.ex. magnettåget Transrapid. Spetsteknologiska satsningar skulle höja produktiviteten, och exporten av framför allt teknologi och kapitalvaror skulle öka.

Från denna "Produktiva triangel" skulle s.k. utvecklingskorridorer stråla ut, från Berlin till Warszawa och S:t Petersburg, via Prag och Kiev till Moskva, och genom Balkan till Istanbul. Integrerade infrastrukturprojekt, med höghastighetståg, motorvägar och vattenfarleder, och datorstyrda järnvägar, skulle utgöra transportpulsådern i dessa tio mil breda korridorer, längs vilka hypermoderna teknologier och industrier kunde föras in i Öst.

I stället för att utdela dödsstöten till de påstått föråldrade industrierna i Comecon, som IMF-reformernas och chockterapins förespråkare gjorde, kunde industrierna i Öst, även om de var föråldrade med världsmarknadens mått mätt, ha kunnat fortsätta att drivas som värdefulla industrier i Öst, och kunde ha spelat en betydelsefull roll i utbyggnaden av transportpulsådrorna; först därefter, när de hade "gjort sitt", skulle de ha avvecklats.

LaRouches varningar för frimarknadsekonomins faror, och hans vision om den "Produktiva triangeln" som motorn i ett återuppbyggnadsprogram för Öst, och därmed grundstommen i ett globalt återhämtningsprogram, spreds av mig själv och andra i Schillerinstitutet till alla tongivande kretsar i Öst- och Västeuropa, från och med januari 1990, genom flera konferenser, och även till den breda allmänheten, genom våra publikationer. Om detta program hade satts i verket vid den tiden, skulle det ha lett till århundradets största ekonomiska uppsving.

Men den gyllene chansen att, för första gången under hela 1900-talet, etablera Öst-Väst-förbindelserna på en helt ny grund, nämligen fred genom utveckling, sjabblades bort. Margaret Thatcher, François Mitterrand och George Bush valde att geopolitiskt utestänga Ryssland från världsmarknaden, som en potentiell konkurrent, och reducera det till en råvaruexportör. Bush utropade den "nya världsordningen", vilken, precis som globaliseringen, visade sig vara ett uttryck för anglo-amerikansk unilateralism.

Världsvid landbrorörelse

1991, när Sovjetunionens sammanbrott gjorde det nödvändigt att hitta ett nytt politiskt och ekonomiskt perspektiv, föreslog LaRouche att den "Produktiva triangeln" skulle utvidgas till en "eurasisk landbro", som skulle löpa längs tre huvudkorridorer: Korridor A, som var Transsibiriska järnvägen och den gamla Sidenvägens sträckning; Korridor B, från Kina genom Centralasien och Östeuropa; och Korridor C, från Indonesien genom Indien, Iran och Turkiet till Västeuropa.

Genom ett helt system av anslutande korridorer skulle hela den eurasiska kontinenten länkas samman. Dessa korridorer skulle inte bara vara transportkorridorer, utan infrastrukturpulsådror, kring vilka avancerad teknologi kunde föras in, så att man inte längre bara skulle utvinna råvaror, utan förädla dem på platsen, och på så sätt bygga upp moderna industrier. För första gången skulle dessa förut otillgängliga delar av den vidsträckta eurasiska kontinenten få samma geografiska fördelar som förut bara områden med direkt tillgång till världshaven haft.

För den befintliga befolkningen och den väntade befolkningsökningen, särskilt i de tätbefolkade delarna av Asien, skulle omkring 1 000 städer byggas längs korridorerna. Kärnkraftsmoduler med inbyggd säkerhet, till exempel högtemperaturreaktorn, skulle byggas för att förse industri, jordbruk och städer med rikligt med energi. Från och med 1992 gick Schillerinstitutet ut med begreppet den Eurasiska landbron - inklusive dess förlängningar via Berings sund till den amerikanska dubbelkontinenten, och via Mellanöstern till Afrika - som ett globalt återuppbyggnadsprogram för en rättvis, ny ekonomisk världsordning, och presenterade det på konferenser och seminarier på alla fem kontinenterna.

Efter "Internationella symposiet om ekonomisk utveckling i regionerna längs den nya bron över den eurasiska kontinenten", som ägde rum i Peking 1996, efter två års intensiva förberedelser på anmodan från Schillerinstitutet, och där dr Tennenbaum och jag själv medverkade som talare, trappade vi upp vårt kampanjarbete.

Vi arrangerade en serie seminarier med deltagare från de olika kulturerna i Eurasien, för att öka förståelsen för varandras vetenskapliga, ekonomiska, filosofiska och kulturella traditioner - och, där likheterna är stora, stärka grunden för en dialog mellan våra kulturer.

Jag är stolt över att kunna säga, att vi har skapat en världsvid rörelse för den Eurasiska landbron!

Ett tyskt perspektiv

Eftersom jag är tysk medborgare, skulle jag vilja belysa detta också ur ett specifikt tyskt perspektiv. På ett plan är det självklart att det ligger i Tysklands intresse att Eurasien utvecklas ekonomiskt. På grund av Tysklands relativa avsaknad av råvaror kan den tyska ekonomin bara fungera om den inriktar sig på ett ständigt vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande och dess tillämpning i produktionsprocessen, och om den har en expanderande marknad med alltmer köpstarka kunder att exportera till. Under den "fria marknadens" och "globaliseringens" styre har Tyskland förlorat många av sina traditionella marknader, och behöver därför det eurasiska landbroperspektivet.

På ett djupare plan: Vi i Tyskland är mycket väl medvetna om sambandet mellan depression och krig. Eftersom vi nu står inför hotet om en världsomfattande depression och det redan på många håll finns en uppenbar dynamik som kan leda till nya fruktansvärda krig, finns det anledning att titta närmare på den debatt som fördes i Tyskland i samband med kriserna i världsekonomin på 1930-talet. Utskrifterna från en sluten konferens med Friedrich List-sällskapet den 16-17 september 1931 offentliggjordes första gången 1991. Ämnet för konferensen var hur ekonomin kunde stimuleras i ett läge som samtidigt präglades av depression och kris i finanssystemet. Bland deltagarna fanns den tyska riksbankens ordförande dr Hans Luther och ett 30-tal bankmän, industriföretagare och ekonomer. Huvudtalare var dr Wilhelm Lautenbach, som hade en hög befattning i det tyska ekonomiministeriet.

Lautenbach hävdade: Det naturliga sättet att övervinna kriser i en kapitalistisk ekonomi är "inte neddragningar, utan produktionsökningar". Men under krisförhållanden ger marknaden "inga som helst positiva direktiv", och därför "befinner vi oss i den paradoxala situationen, att trots en utomordentligt neddragen produktion släpar efterfrågan efter tillgången, och vi får därmed en tendens till ytterligare produktionsneddragningar."

Varken budgetåtstramningar, som minskar de offentliga arbetena och allmänhetens köpkraft ännu mer, eller räntesänkningar, eller skattelättnader, kan lösa problemet, utan bidrar snarare till att förvärra det, menade Lautenbach.

Nyckeln till lösningen är att ta vara på "varuöverskott, outnyttjade produktionsanläggningar och outnyttjad arbetskraft ... Att tillvarata dessa till stor del outnyttjade produktionsmöjligheter är den ekonomiska politikens egentliga och mest angelägna uppgift, och den är lätt att fullgöra, i princip." Staten måste sätta denna produktionskapacitet i arbete på ett sätt som täcker "ett nytt nationalekonomiskt behov, ett behov som nationalekonomiskt utgör en kapitalinvestering. Här kan man tänka sig sådana uppgifter som ... offentliga eller med offentligt stöd utförda arbeten, vilka för folkhushållet betyder en värdeökning av vår förmögenhet och vilka vid en återgång till normala förhållanden ända måste utföras", såsom till exempel vägbyggen, förbättring och utbyggnad av järnvägarna.

Lautenbach förklarade att den första vågen av infrastruktur- och investeringsprojekt skulle sätta fart på hela ekonomin, och att de ökade skatteintäkterna mer än väl skulle täcka kostnaderna för de statliga krediterna.

Om Lautenbachplanen från 1931 hade genomförts, hade det ekonomiska och politiska läget förbättrats på ett sätt som hade gjort att nationalsocialisterna aldrig hade haft en chans att komma till makten, och andra världskriget hade kunnat undvikas.

Förverkligandet av den Eurasiska landbron är därför den bästa krigsförebyggande politiken. Den är också den nödvändiga framtidsvisionen för dessa nationers befolkningar, som förtjänar ett 2000-tal som är bättre än vad 1900-talet var.

(Ny Solidaritet, augusti 2001)