Ett nytt kapitel för mänskligheten: Principer för en hållbar framtid

Om USA går samman med Ryssland, Kina och Indien kan världens krishärdar lyftas till en nivå där de kan lösas! Skriv på uppropet nederst på sidan!

Veckoöversikt av Helga Zepp-LaRouche
17 augusti 2019

Världen slits isär. Vi ser en tilltagande eskalation i destabiliseringen av Hongkong, krisen kring Kashmir tillspetsas, länderna i Europa glider allt längre ifrån varandra, i USA iscensätts nu den andra fasen i kuppförsöket mot president Trump, det transatlantiska finanssystemet har återigen hamnat i en alarmerande prekär situation, världsordningens hittillsvarande status quo rämnar och helt nya strategiska allianser tar form. Mot bakgrund av allt detta infinner sig frågan: Finns det ett samband mellan alla dessa olika händelser? Och mera grundläggande: Driver mänskligheten mot en ny katastrof, eller kan vi skapa oss en gemensam ordning, etablera ett system för förbindelserna mellan nationerna som garanterar människosläktets långsiktiga överlevnad?

Francis Fukuyamas tes från sommaren 1989 om "historiens slut", d.v.s. tanken att det i och med Sovjetunionens undergång inte längre fanns några världspolitiska motsättningar, och att det västerländska liberala systemet skulle slå igenom överallt på jorden, har tveklöst kullkastats av verkligheten. Försöket att underkasta världen en unipolär, nyliberal monetaristisk politik framkallade en världsomspännande politisk motrörelse, som totalt har förändrat den strategiska konstellationen. Den grundläggande gemensamma nämnaren, som har spelat en roll i de flesta av de nämnda kriserna, är ett försök från det gamla, havererade systemets krafter att torpedera uppkomsten av nya partnerskap, som bygger på helt andra principer. Man får en inblick i hur tankegångarna går hos etablissemanget i detta gamla, geopolitiskt präglade paradigm, när man läser vad det brittiska etablissemanget, som ser sin dominans hotad, går ut med.

Det brittiska överhuset – som kan sägas vara högsta ledningen för det brittiska imperiet i dess nutida form – uttalar sig högst konkret i denna fråga i exempelvis en resumé av sin årsrapport, daterad 18 december 2018: "I en värld där Storbritanniens inflytande inte längre kan tas för givet och förändringarna i de ekonomiska och politiska maktförhållandena inte längre är i vår favör, har vår undersökning kommit fram till att vi behöver en agilare, aktivare och starkare diplomati gällande våra internationella förbindelser, för att säkerställa att vi är i en starkare position för att kunna försvara och skydda våra intressen."

På annan plats i denna årsrapport skriver det brittiska överhuset utan omsvep att man ser en andra mandatperiod för Donald Trump, Kinas uppstigande till en global stormakt, Rysslands förnyade styrka under Putin och Indiens nya orientering till Asien som sina största utmaningar.

Förändrad strategisk konstellation

Redan i slutet av 1990-talet, när de katastrofala konsekvenserna av försöket att underkasta världen en unipolär ordning, d.v.s. en ordning dominerad av det brittiska imperiets ideologi, klart kunde skönjas, förklarade Lyndon LaRouche i en serie strategiska studier varför bara ett samarbete mellan Ryssland, Kina, Indien och USA skulle vara tillräckligt starkt för att kunna byta ut politiken att styra världen som ett världsimperium på basis av den anglo-amerikanska särskilda relationen, mot en politik i det gemensamma bästas intresse.

Den unipolära politiken från och med Sovjetunionens sammanbrott – under såväl Bush senior och junior och Obama som under alla de brittiska premiärministrarna egentligen redan från Thatcher och framåt till Johnson idag – har tagit sig uttryck i form av färgrevolutioner, regimskiften och "humanitära" interventionskrig. Som reaktion mot detta har det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina bara växt sig starkare. Indien, som har djupa historiska band till Ryssland, har inom ramarna för det kommande "asiatiska århundradet" närmat sig Kina.

Men det var framför allt anti-etablissemangspresidenten Donald Trumps uttalade avsikt att vilja förbättra relationerna med Ryssland, och hans i början mycket lovande relation med "min gode vän Xi Jinping", som försatte det brittiskt dominerade transatlantiska etablissemanget i ett exempellöst "chocktillstånd" – för att t.ex. citera Ursula von der Leyen morgonen efter Trumps valseger – och gjorde dem till oförsonliga fiender till möjligheten till ett sådant strategiskt samarbete mellan Ryssland, Kina, Indien och USA.

Det oförställda försöket att utlösa en färgrevolution i Kina, med hjälp av en provokation i "den forna kronkolonin" Hongkong uppenbart organiserad från Storbritannien och neokon-kretsar i USA, har inga större utsikter att leda till ett regimskifte i den kinesiska regeringen, men målet är att varaktigt driva in en kil mellan Kina och president Trump. Trump har hittills stått emot det massiva trycket från Demokraterna och de neokonservativa i det Republikanska partiet och förklarat att händelserna i Hongkong är en "inre angelägenhet" för Kina.

Nytt kapitel i kuppförsöket mot Trump

Under tiden försöker de anglofila Trump-motståndarna samla sina "trupper" på nytt i själva USA: När det mer än två år långa försöket att bevisa Trumps "maskopi" med Ryssland i valet 2016 led sitt definitiva fiasko i och med den särskilde åklagaren Robert Muellers ömkliga framträdande i kongressen, inleds nu fas två i kuppförsöket mot Trump. Tidningen Washington Examiner uppger att redaktionen på New York Times haft ett "krismöte", där chefredaktören Dean Baquet medgav att "första kapitlet" i narrativet mot Trump, det s.k. Russiagate, inte hade fungerat, och att man därför för de kommande två åren måste gå över till det "andra kapitlet" i narrativet: Trump är en rasist (och därmed skuld till masskjutningarna).

Vad som är sant har ingen betydelse här. Det handlar om att fortsätta häxjakten mot Trump med ständigt nya underrättelsemetoder, för att hindra honom från att lyckas med det som han försökt få till stånd vid sina bilaterala toppmöten med Putin och Xi Jinping i Mar-a-Lago, Peking, Helsingfors och Osaka, nämligen ett samarbete mellan världens viktigaste länder om att finna en lösning på de existentiella problem som mänskligheten konfronteras av idag.

Och det är bara på den nivån som det går att lösa den gordiska knut som alla de olika underrättelseoperationerna bildar, från "färgrevolutionen" i Hongkong, till exploateringen av de etniska och religiösa konflikter som Lord Mountbatten lämnade efter sig i Kashmir som en operation mot den Nya Sidenvägen, till försöket till en färgrevolution mot Putin och det "andra kapitlet" mot Trump. Målet med alla dessa operationer är att ledarna för dessa viktiga länder, som alla eftersträvar ett strategiskt samarbete, likt Gulliver vid sin resa till Lilliput ska bli fjättrade av mängder med snaror och rep, och hindras från att agera.

Samarbete kring mänsklighetens gemensamma mål

Det krävs ett samarbete på en högre nivå för att man ska kunna lösa de frågor som kommer att vara avgörande för mänsklighetens existens och lycka många generationer in i framtiden. Ett av de avgörande områdena är att förverkliga ett kommersiellt nyttjande av den termonukleära kärnfusionen, något som kommer att kunna garantera energi- och råvarusäkerhet och hjälpa till att lösa så gott som alla problem på den här planeten.

Just ett sådant internationellt samarbete föreslog president Putin i juli vid Global Manufacturing and Industrialization Summit (GMIS) i Jekaterinburg, för att kunna "nyttiggöra denna potentiellt enorma, outtömliga och säkra energikälla". Men han poängterade att förverkligandet av kärnfusion och lösandet av andra grundläggande uppgifter bara kan lyckas om man får till stånd ett brett internationellt samarbete och utbyte mellan regeringar och ekonomier, där alla forskare kan bidra med sina olika vetenskapliga skolor och expertkunskaper. Det tekniska framåtskridandet måste bli verkligt globalt och får inte monopoliseras, sa han. Det handlar om att skapa bättre levnadsvillkor och chanser för alla människor, så att deras kreativa potential kan frigöras. Nyckeln till detta, förklarade Putin, är att vi lär oss att bemästra ny teknik som bygger på verkliga processer i universum, som efterliknandet av fusionsprocessen i solen är ett exempel på.

Ett annat forskningsområde, där man också bara har verkliga utsikter att lyckas genom ett internationellt samarbete, är rymden, där människans verkliga identitet, hennes speciella ställning som den enda hittills kända kreativa varelsen, och hennes potentiellt obegränsade förmåga till intellektuell och moralisk fullkomning kommer till uttryck på ett unikt sätt.

Den store tysk-amerikanske rymdpionjären Krafft Ehricke skrev redan 1957:

"Rymdfärder utövar den kanske allra största lockelsen i vår komplicerade och uppdelade värld ... Om [samarbete] lyckas här, lyckas det kanske också på andra områden av vårt liv, där människan har kört fast till synes hjälplös och utan utvägar. Alla som sysslar med rymdfart och astronautik grips av entusiasm och blir uppriktigt intresserade: skolbarnen som får bekanta sig med det, parlamentarikerna som anslår pengar till det, de politiskt ansvariga i öst och väst som hyllar sina egna länders bidrag till dess framsteg, och slutligen forskarna och ingenjörerna som banar väg för dess förverkligande."

Ett optimistiskt perspektiv

Om vi ska kunna finna en utväg ut ur den inledningsvis skissade farliga dynamik som världen befinner sig i på grund av de geopolitiska krafternas försök att bevara det sedan länge förlorade status quo och en liten elits därmed förbundna privilegier, måste vi i Europa och USA ta språnget och tillsammans med Ryssland, Kina, Indien och andra länder bestämma oss för att förverkliga mänsklighetens gemensamma mål. Möjligheten till detta finns i och med Nasas Artemis-program, som innebär att president Trump återigen ska skicka amerikaner till månen till år 2024 och sedan etablera ett internationellt samarbete kring koloniseringen av Mars. I Europa är det samarbetet kring det internationella fusionsforskningsprojektet ITER i sydfranska Cadarache och ESA:s samarbete med rymdmyndigheterna i USA, Ryssland, Kina, Indien och andra länder som står för det optimistiska perspektiv som måste vara modellen för det internationella samarbetet i ett nytt paradigm för relationerna mellan nationer.

Slutligen kommer mänskligheten bara att övervinna den nuvarande existentiella krisen om vi respekterar det fysiska universums verkliga lagar inte bara på vetenskapens område, vilket är ett ovillkorligt krav när det gäller kärnfusionen och rymdfarten, utan vi måste också grunda politiken och ekonomin på dessa principer, på det sätt som Lyndon LaRouche så storslaget formulerade det med sin fysisk-ekonomiska vetenskap.

zepp-larouche@eir.de