Ett försvar för poesin (sista stycket)

Trots all den ringaktning och avund som strävar att underskatta samtidens förtjänster, kommer vår egen tid att bli ihågkommen för sina intellektuella framsteg, och vi lever bland filosofer och poeter som vida överträffar dem som framträtt sedan den förra kampen för politisk och religiös frihet. Ett stort folk, som väckts till att reformera åsikter och seder, kan inte ha någon pålitligare härold, följeslagare och efterföljare än poesin. Under sådana epoker stegras förmågan att förmedla och uppfatta starka och lidelsefulla föreställningar om människan och om naturen. De människor som inom sig har denna förmåga kan ofta ha karaktärsdrag som knappast står i samklang med den godhetens ande de har i uppdrag att förmedla. Men också när de förnekar och avsvärjer sig, är de ändå tvingade att tjäna kraften, som har sin tron i deras själ. Det är omöjligt att läsa vår samtids mest prisade författares skrifter utan att häpna över det elektrifierande liv som brinner i deras ord. De mäter människonaturens omkrets och pejlar dess djup med en vittfamnande ande som besjälar allt, och själva är de kanske de som djupast förvånas över vad den förmedlar; ty anden är snarare tidens än deras egen. Poeterna är en ännu icke uppfattad inspirations hierofanter; speglar för de gigantiska skuggor som framtiden kastar mot nuet; de ord som uttrycker vad de själva inte förstår; trumpeter som blåser till strid och inte själva känner vad de inspirerar till; det inflytande som själv inte rörs, men som rör. Poeterna är världens icke erkända lagstiftare.

Percy Bysshe Shelleys "Ett försvar för poesin", sista stycket, översättning Gunnar Harding i "En katedral av färgat glas, Shelley, Byron, Keats och deras epok", Wahlström & Widstrand 1999.

Originalets titel: "A Defence of Poetry"