Enig Riksdag: Staten skall ej betala bankförluster!

Ett avgörande beslut togs den 16 juni av en enig svensk riksdag, vilket kan rädda svenska folket från att hamna i en irländsk skuldkris. Det var i sista stund eftersom en ny internationell bankkris står för dörren när Grekland inte kan betala sin skuld.

Riksdagsbeslutet var att i ett utlåtande slå fast följande:

"Ett ramverk bör bygga på regler och principer som tydligt klargör att alla banker, oavsett om de är stora eller små, kan avvecklas, hur det kan göras och att det är bankägarna och kreditgivarna som ska stå för kostnaderna, inte skattebetalarna, vilket till stor del var fallet under finanskrisen."
Sammanfattnngen, sid 1, Finansutskottets utlåtande 2010/11:FiU27 "Europeiskt ramverk för hantering av banker i kris"

Förutom att det står i utlåtandet, slogs detta fast i debatten av både Bo Bernhardsson och Ulla Andersson, representanterna i finanspolitiska frågor för Socialdemokraterna respektive Vänsterpartiet. Så här sa Bo Bernhardsson:
- När det gäller den svenska synen på det här ramverket finns det en bred enighet i riksdagen. Banker, stora som små, måste kunna avvecklas. Bankägare och kreditgivare måste stå för kostnaderna, inte skattebetalarna....

- Det som hänt för ju tankarna till bilden om hur svansen viftar på hunden. Det är väl det vi ser. Det pågår alltså en internationell, och svensk, diskussion om enskilda bankkoncerners och banksystemens storlek i förhållande till enskilda länder och ekonomier. Det pågår en diskussion om gränsdragningar mellan olika finansiella verksamheter och om möjligheterna att dela upp banker. Det här är frågor som måste tas på största allvar. Diskussionen måste fortsätta. Vi är inte färdiga på långa vägar. Jag yrkar bifall till förslaget i utlåtandet. Men jag är säker på att vi återkommer till ämnet ganska snart.

Så här sa Ulla Andersson i sitt ännu tydligare tal:
- Herr talman! Ett gemensamt regelverk är viktigt för att minska ett överdrivet risktagande i den finansiella industrin, så kallad moral hazard. Ett ramverk för krishantering bör därför bygga på regler och principer som tydligt klargör att alla banker, oavsett om de är stora eller små, kan avvecklas. Hur det kan göras och att det är bankägarna och kreditgivarna som ska stå för kostnaderna, inte skattebetalarna, vilket till stor del var fallet under finanskrisen, skriver ett så gott som enigt utskott. Det är väldigt viktiga och bra utgångspunkter för det fortsatta arbetet kring finansiell reglering.

Hon föregrep dessutom den Pecoraundersökning som borde komma ut av regeringens nu tillsatta Finanskriskommitté:
- Självklart var krisens orsaker både komplexa och sammanflätade, men det visade på betydande brister i det kapitalistiska systemet och dess nyliberala tillämpning. Framför allt visade sig den marknadsliberala tesen om effektiva marknader som fungerar bäst utan statlig reglering inte hålla mot verkligheten. Många har fått betala priset för de nyliberala härjningarna, och många borde stå vid en offentlig skampåle även här i Sverige. Det finns en hel del företrädare från Timbro och Svenskt Näringsliv och en hel del borgerliga politiker som borde stå där och faktiskt be offentligt om ursäkt, för det finns en hel del att be om ursäkt för.

Det är kreditgivarna det handlar om

Utlåtandet innebär att svenska Riksdagen nu slagit fast, att inte bara bankägarna, utan även kreditgivarna skall betala kostnaderna för en bank i kris, och inte skattebetalarna. Kreditgivare är hela den finansmarknad som krävt att den skall vara skadeslös i bankkriserna på Island, på Irland och genom de enorma bankstöden som givits ut i världen under bankkrisen sedan 2008.

Demonstrationerna mot bankerna och regeringen på Irland handlade just om att upphäva den garanti som den tidigare regeringen gav till de irländska bankernas kreditgivare, fr.a. brittiska och franska banker. Det är kreditgivarna det handlar om när Sinn Feins ledare Gerry Adams fortfarande kräver "Burn the bondholders (Låt kreditgivarna ta smällen)!" Protesterna idag i Grekland och Spanien handlar om att upphäva de bankstöd som regeringarna givit tidigare till bankerna, vilket satt hela länderna i en ohanterlig skuldkris, bankstöd som i hög grad gått till att betala bankernas kreditgivare. När Islands regering, direkt när deras bankkris slog till, beslutade att de inte skulle ansvara för bankernas förluster och därmed inte för bankernas betalningar till sina kreditgivare, fördömdes landet och dess bankers tillgångar beslagtogs i Storbritannien enligt terroristlagar.

Den svenska Riksdagens beslut är därför ett stort steg för att rädda svenska folket från att hamna i en Irländsk situation. Just pga av den irländska regeringens garantin till kreditgivarna, hamnade landet i krisen. Från att ha haft en mycket låg statsskuld, tvingades landet skuldsätta sig så att stadsskulden sköt i höjden. EU-kommissionen, Europeiska centralbanken - ECB och internationella valutafonden - IMF, den beryktade "Trojkan", tvingade på ett jättelikt "lånepaket" på Irland för finansiera bankstödet och garantin till bankernas kreditgivare. Redan innan Irland fått sitt "räddningspaket" har ECB betalat ut ett förskott direkt till kreditgivarna, som nu har fått sina pengar och skadelösa kunnat koppla bort sig från de irländska bankkrisen. (Det är därför en irländsk ekonom pekat på att Irland kan säga upp trojkans "räddningspaket" och låta ECB ta smällen på de "förskott" de då aldrig får ut på Irlands skattebetalares bekostnad.)

En ny statsskuldssmäll?

Den 31 maj 2011 var den svenska statsskulden 1054 miljarder kronor , vilket motsvarade cirka 35 procent av 3301 miljarder kr som var bruttonationalprodukten för 2010. Den har minskat från nästan 80 procent 1995. Det var bankkrisen 1990 - 1994 som gjorde att Sveriges stadsskuld var så hög. Den hade då fördubblats från 600 till 1300 miljarder kr. Vid en ny Lehman-liknande internationell bankkris kan svenska staten snabbt återigen hamna i en sådan skuldsättning, och en fortsättning på den svenska bankkrislösningspolitiken av åtstramningar, privatiseringar och uppbyggnad av nya finansbubblor. Det som Sverige genomgått, är precis det, som Trojkan nu med ännu större kraft, försöker påtvinga Grekland och Spanien.

Vad som gör att Sverige riskerar att åka på en förnyad statlig skuldsättning, i den hisnande storleksordningen av en halv till en hel BNP, är de svenska storbankernas enorma storlek. De fyra storbankernas balansomslutning är 4,5 gånger BNP. Till det kommer deras derivatpositioner som är mångdubbelt större. Den svenska bankverksamheten är därmed i klass med bankparadiset Schweiz´. Som vi rapporterat tidigare har Sverige tidigare givit dessa bubbelbanker en obegränsad garanti eftersom de anses vara systemkritiska. Riksrevisionen avslöjade i en rapport under våren att denna "implicita garanti" att de svenska skattebetalarna skall hålla igång svenska banksystemet, även gällde det baltiska banksystemet eftersom de dominerar även där. I en internationell finansiell systemkris behöver man inte se förluster på mer drygt 20 procent i de svenska bankerna för att det skall handla om BNP-belopp.

Hur står dominobrickorna?

Det snabbaste scenariot för en svensk ny bankkris uppstår om den internationella banklånemarknaden återigen fryser till is. Det kan uppstå så fort Grekland inte betalar sina lån eller omförhandlar dem. Då kommer alla grekiska statspapper i de europeiska bankerna omedelbart nedvärderas. De flesta grekiska statspapper finns i grekiska banker, som omedelbart kommer på obestånd. Det mest kritiska är den då de portugisiska bankernas lån till de grekiska bankerna på 10 miljarder dollar. Om de portugisiska bankerna hamnar i kris, är nästa dominobricka de spanska bankerna, som har lånat 85 miljarder dollar till Portugals banker. De spanska bankerna har i sin tur lånat hundratals miljarder dollar från Tyskland, Frankrike och Storbritanniens banker och framför allt från ECB. Detta kommer dessutom att skapa förödelse i den mångdubbelt större överbyggnaden av finansiella derivat. Osäkerheten om vilken bank som är på obestånd, kommer snabbt bli så stor att hela banklånemarknaden kommer att gå i baklås, precis som i Lehmankkrisen. Bankerna i eurozonens krisländer kommer definitivt stå utan lånemöjligheter, sedan deras enda tidigare källa, ECB, kommer att vara i konkurs pga av nedvärderingen av deras stora innehav av statsobligationer från krisländerna. ECB kämpar för sin överlevnad när de vägrar godta tyska krav på nedskrivningar av Greklands statslån.

Det är i denna situation de jättelika fyra svenska storbankerna snabbt kommer att hamna i kris. De har sedan länge slutat förlita sig på privatkunders insättningar, utan gjort sig beroende av internationella banklån så till den grad att deras lån motsvarar 1,5 svensk BNP. Det innebär att Riksbanken skulle behöva hosta upp belopp i närheten av en halv eller hel svensk BNP. Om den svenska bostadsbubblan samtidigt kollapsar så behövs det inte så mycket nedgång på bostadspriser för att bankerna skall hamna i åtföljande kreditförluster på stora bitar av en svensk BNP. Det beror på att den svenska totala skuldsättningen, både privat och statlig, är i storleksordningen 2,5 svensk BNP.

När nu svenska riksdagen klart uttalat att kredittagarna måste ta bankernas kostnader för bankernas kriser tillsammans med ägarna, innebär det möjligheten för svenska folket att krypa bort från detta Damoklessvärd de haft hängande över sig i en tunn tråd.

Glass-Steagall nödvändigt

Det innebär att en enig Riksdag är beredd att även låta stora bankers skulder avvecklas utan att det faller på skattebetalarna. Det är både rimligt och möjligt. Bankernas verksamhet är så stor i förhållande till landets ekonomi, att alla går under om staten, likt Irland, skulle försöka hålla bankerna som helhet flytande. Det som däremot går att göra, är att hålla igång de relativt små systemviktiga delarna av bankerna. Det är de delar som sköter betalningssystem, insättarkonton och direkta krediter till människor och företag. Detta innebär att människor och realekonomi prioriteras framför hela finanssystemet enligt Glass-Steagalls-lagens principer. Statens krediter kan då kanaliseras med hjälp av bankerna till projekt och produktivt arbete, i stället för bankernas svarta hål i storleksordningen en BNP.

Problemet som kvarstår är att Riksdagens inte har gjort utlåtandets ståndpunkt till lag. Utlåtandet kan bli styrande, men måste fastslås i lag för att de folkvalda skall kunna motstå de enorma påtryckningarna från mäktiga svenska och internationella bankirer. Med ett återinförande av Glass-Steagall-principerna i svensk banklagstiftning, så att bankerna delas och det klart framgår att den statliga insättargarantin enbart skall gälla affärsbanker som enbart ägnar sig åt de systemkritiska delarna i dagens bankverksamhet. Endast dessa bankverksamheter skall också tillåtas få använda sig av Riksbankens och Riksgäldens funktion som bankernas bank. Med en sådan bankdelning skulle det redan från början vara svårt för även mäktiga bankirer att komma åt det statliga stödet för att rädda sina spekulationsverksamheter.

Riksdagens utlåtande om "Europeiskt ramverk för hantering av banker i kris" är ett mycket viktigt uttalande som måste kunna åberopas av varje medborgare i den kommande bankkrisen, så att det står fast när det verkligen blåser. Det svenska folket skall inte tvingas till en ännu värre skuldsättning och runda av åtstramning än efter 1990-talets svenska bankkris.

---

Här följer några ytterligare utdrag ur riksdagsledamot Ulla Anderssons viktiga anförande. Hon pekade tydligt på problemen med de svenska storbankerna:
- Men det saknas fortfarande konkreta förslag för att komma till rätta med det största problemet, vilket är att många banker är så stora och sammanflätade med övriga finansiella institutioner att de av statsmakterna inte kan tillåtas att gå i konkurs. De implicita statliga garantierna tillsammans med en del andra garantier, till exempel de statliga insättningsgarantierna, är en förklaring till att vissa bolag kunnat växa sig så stora att de blivit för stora för att tillåtas gå omkull. ...

- Att bli en storbank måste vara världens bästa affärsidé. För när tiderna är goda gör man astronomiska vinster till följd av att det är en oligopolistisk marknadsstruktur, och är olyckan framme går staten in och garanterar med skattebetalarnas pengar och räddar bankerna. Vinsterna privatiseras, och förlusterna socialiseras. Incitamenten för olika finansiella institutioner att bli så stora att de blir för stora för att gå omkull är med andra ord mycket starka, och storbankernas garantier leder till att de tar högre risker i syfte att öka sina marknadsandelar. Swedbanks och SEB:s agerande för några år sedan i de baltiska länderna var ett mycket tydligt exempel på detta.

- Problemet med dagens finansiella sektor och dess stora institut är inte bara att de är för stora för att tillåtas gå omkull, utan de är också egentligen för stora för att räddas, i alla fall inte med mindre än massiva statliga kapitaltillskott och stora budgetunderskott som en direkt konsekvens. Motivet för de statliga räddningsaktionerna i fråga om stora banker är att en konkurs av dessa riskerar att hota stabiliteten i hela det finansiella systemet. För Vänsterpartiets del är utgångspunkten att om en bank är för stor för att tillåtas gå omkull är den nog just för stor, och det är det som en reformerad finansiell reglering måste ta sikte på.

- Den svenska finanssektorn är ohållbart stor. De svenska finansinstitutens sammanlagda balansomslutning är ca 4,5 gånger större än Sveriges bnp. En bank som anses som systemviktig brukar sägas ha en balansomslutning motsvarande ca 10 procent av bnp. Om vi tittar på Sverige kan man säga att tre av de fyra storbankerna har en balansomslutning som är lika stor som Sveriges bnp, och den fjärde banken har en balansomslutning som är dubbelt så stor som Sveriges bnp. ...

- Vänsterpartiet menar att vi måste ta upp flera förslag i det här sammanhanget. Det handlar bland annat om storleksbegränsning. Utskottet tar upp det kort. Jag tror absolut inte att vi är överens om det politiskt. Det behövs en särlagstiftning i den europeiska konkurrenslagstiftningen för att just begränsa bankers storlek. Detta har vi över huvud taget inte med. ...

När Ulla Andersson talar om att minska bankernas storlek är hon inne på en bankdelning enligt Glass-Steagall-principerna eftersom det hon vill begränsa, är deras direkta spekulationsverksamhet med kundernas insättningar, den s.k. "egenhandeln":
- Vi vill också begränsa de stora finansiella institutionernas komplexitet, och vi vill förbjuda handel för egna pengar. Bankernas nuvarande affärsmodeller där de dels placerar pengar för kundernas räkning, dels handlar för egen räkning kan leda till betydande intressekonflikter. Vi vill införa en skatt på finansiella transaktioner, och vi vill öka det gemensamma ägandet av banker och finansiell infrastruktur.

- Herr talman! Det går inte att ha en sådan här debatt utan att ta upp krisen i euroländerna. Det är rationellt att låta de skuldtyngda länderna på ordnad väg skriva ned sina statsskulder och därmed låta dem som i stor utsträckning både orsakade finanskrisen och eurokrisen - för att sedan profitera på dem - vara med och betala. Om detta skulle leda till att en rad europeiska banker hamnar på obestånd bör aktieägarna ta hela smällen och staten ta över bankens systemviktiga funktioner.

- En sådan hantering av den nuvarande krisen för valutaunionen skulle vara såväl mer ekonomiskt rationell som moraliskt försvarbar jämfört med den nuvarande politiken. Grekland kommer troligtvis att bli det första land som behöver en skuldavskrivning, och då är stenen i rullning. Just nu verkar dock EU:s finansministrar tyvärr vara eniga om att det är viktigare att rädda bankerna än att rädda Grekland. ...

Ulla Andersson avslutade:
- Jag säger som Bo Bernhardsson sade: Den här debatten lär fortsätta. Jag måste också säga att jag tror att den här krisen som vi har upplevt kommer att upprepas. Jag tror att vi är eniga om det, och tyvärr tror jag att vi kommer att vara där ganska snart igen. Grekland är den första stenen; sedan kommer Portugal, Spanien och Italien. Vi kommer att få en stormig höst.

Båda anförandena och de andra finns på:
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=101&dok_id=GY09117&bet=2010/11:117

De visades direkt på TV och kan också ses på Riksdagens Webb-TV här