En världsomspännande landbro!

Den nödvändiga reformen av finanssystemet vilar på två ben, precis som Lyndon LaRouche föreslår: dels ett nytt Bretton Woods-system, dels stora projekt som skapar reala värden för mänskligheten. Inget klarar sig utan det andra.

Helga Zepp-LaRouche drog ut de stora linjerna på en konferens om "Transrapid: Teknik för 2000-talet" i München den 13 februari. Arrangörer var Medborgarrättsrörelsen Solidaritet (BüSo) och Fusions-Energie-Forum (FEF). Hennes tal återges här i utdrag.

Det är roligt när intresset för en fråga är så stort att salen inte räcker till, och just nu rör frågan om ja eller nej till magnettåget Transrapid upp känslorna i München.

Andra talare kommer att gå närmare in på själva Transrapid, magnettågstekniken, olika sträckor och så vidare. Tillåt mig därför att säga något om det större sammanhang i vilket Transrapidbeslutet i München kommer att fattas.

Vi vill naturligtvis inte bara bygga Transrapidsträckan från Münchens innerstad till flygplatsen; vi vill ha magnettåg från München till Hamburg, från Hamburg till Köpenhamn, från Köpenhamn till Århus, och därifrån vidare till Sverige, och självklart till Berlin, från Berlin till Moskva, till Peking, till Shanghai och många andra sträckor. Vi driver en mycket ambitiös idé om en landbro tvärs över den eurasiska kontinenten och dessutom en världsomspännande landbro, där Transrapid är framtidens teknik.

Eurasiska utvecklingskorridorer

När "Järnridån" äntligen försvann mellan 1989 och 1991, i och med att Sovjetunionen och Comecon upplöstes, föreslog vi meddetsamma att Europas industri- och befolkningscentra skulle förbindas med Asiens genom så kallade utvecklingskorridorer. Den eurasiska landbron var alltså på sätt och vis en plan för transportvägarna i hela Eurasien, där de historiskt framväxta transportlederna, som Transsibiriska järnvägen, den gamla Sidenvägen och andra stora transportleder skulle byggas ut till ungefär tio mil breda utvecklingskorridorer, så att praktiskt taget hela Eurasien skulle genomkorsas av ett nätverk av Transrapidsträckor, motorvägar, vattenvägar och datoriserade godsfrakter och på så vis bindas ihop infrastrukturellt och ekonomiskt.

Medlemmar i LaRoucherörelsen har propagerat för det här på hundratals konferenser i Peking, i Delhi, i många amerikanska och europeiska städer och länge avfärdades vi som en som ropar i öknen, som utopister. Man frågade: Vem ska betala? - samma argument som man hör här i München om Transrapid.

Men i viss mening har Eurasien växt ihop mycket snabbare under Bush/Cheney-administrationens unilateralism än som hade varit möjligt under normala förhållanden. Om ni tittar på kartan i dag och jämför med det ursprungliga utkastet till den eurasiska landbron som vi gick ut med 1991, så håller rätt många av projekten på att förverkligas: järnvägen mellan Sydkorea och Nordkorea moderniseras och byggs ut med rysk hjälp och förbinds med Transsibiriska järnvägen och den kinesiska stambanan. Indien bygger en 140 mil bred korridor mellan Delhi och Bombay som ska skapa bättre ekonomiska villkor för 180 miljoner människor. Transrapid planeras för Latinamerika. Golfstaterna vill bygga en 110 mil lång Transrapidsträcka längs Persiska viken, och det finns många fler exempel. Jag ska bara nämna ett.

Tunnel under Berings sund

I april förra året hölls en konferens i Moskva om en fast förbindelse över Berings sund. Min man, Lyndon LaRouche, var inbjuden som en av huvudtalarna, därför att den ryska regeringen ville skicka en signal om att ett gemensamt förverkligande av stora projekt mellan Ryssland och Amerika i Franklin D. Roosevelts tradition skulle vara ett sätt att säkra freden, som ett alternativ till ett kallt krig.

På konferensen deltog flera företrädare för den ryska vetenskapsakademin, den ryska infrastrukturmyndigheten SOBS, den ryska regeringen och guvernörerna i Sibirien och andra regioner i den ryska Fjärran östern.

Man beslutade att Transsibiriska järnvägen skulle förlängas med 600 mil och att Ryssland skulle förbindas med Alaska, Kanada och hela vägen bort till Chile, genom en 10 mil lång tunnel under havsbottnen på Berings sund. Det var medlemmar i den ryska vetenskapsakademin som visade en verklig pionjäranda, eftersom det här handlar om jätteprojekt, och några av världens största råvarufyndigheter finns i Sibirien, vilka den ryska regeringen vill exploatera och utveckla under permafrostförhållanden. Kineserna, japanerna och koreanerna ville genast vara med, eftersom energi- och råvarusäkerhet är väldigt viktigt för dem för framtiden.

En ny finansarkitektur

När vi talar om de eurasiska landbroarna så handlar det inte om att genomföra någon snabbreform av hela globaliseringssystemet och sedan fortsätta som vanligt med shareholder value och vinst, vinst, vinst. Vi talar om ett program med löptider på 25 till 50 år, vi talar om att man genom infrastrukturprogram och multilaterala överenskommelser mellan världens olika regeringar skapar förutsättningarna för en långsiktig förbättring av produktiviteten i de avlägset belägna regionerna i Eurasien och därmed en varaktig höjning av människornas levnadsstandard.

Därför får den eurasiska landbron - som vi sagt från början - inte begränsas till bara Eurasien utan måste dras vidare över Berings sund till Kanada, Nordamerika, Mellanamerika till Sydamerika. Dessutom måste den ledas vidare till Afrika genom Egypten, genom Gibraltar sund och genom en tunnel från Sicilien till Tunisien, eftersom detta är den enda chansen att förhindra att hela den afrikanska kontinenten dör.
Bara om vi genom en infrastrukturutveckling i Eurasien utvecklar potentialen för att Europa också ska engagera sig infrastrukturellt och ekonomiskt i Afrika finns det en chans att förhindra ett totalt sammanbrott på den afrikanska kontinenten.

Detta är den moraliska utmaning som hela världen står inför. Jag sa för många år sedan att vi kommer inte att överleva själva om vi inte klarar av att utveckla den afrikanska kontinenten - fast det skulle vara så lätt, alla vetenskapliga och tekniska förutsättningar finns redan. Det enda som saknas är den politiska viljan.

Oligarki eller utveckling

Detta är detta som frågan om Transrapidsträckan från Münchens innerstad till flygplatsen egentligen handlar om: om vi ska låta Morgenthauplanen få hinna ikapp oss så att vi snart blir ett helt grönt land där inga människor finns kvar, vilket till exempel skulle kunna bli resultatet av kärnkraftsavvecklingen - eller om vi ska besluta oss för att bygga inte bara Transrapid utan också den 100-procentigt säkra högtemperaturreaktorn.
Om vi utgår från att vi inte bara vill försörja sex miljarder människor utan att mänskligheten förhoppningsvis ska växa och att vi snart kommer att vara åtta eller nio miljarder människor, då behöver vi investeringar som säkerställer mänsklighetens tillgång till energi och råvaror på lång sikt.

Stambanorna i ett världsomspännande järnvägsnät, skissade av Hal Cooper.

Dokumentet tillhör dossiern: