Efter president Nicolas Sarkozys tal i Toulon: Ännu en insats för ett Nytt Bretton Woods

Jag har just hört det tal som Nicolas Sarkozy höll i Toulon. Hans diagnos på den finansiella och monetära krisen är riktig. Under lång tid har jag -- tillsammans med Lyndon LaRouche -- förklarat att en stor kris kommer att skaka världsekonomin, och avfärdat tanken att marknaden är allsmäktig som ren galenskap. Därför uppskattar jag att den franska republikens president tar upp det jag åtskilliga gånger upprepat och säger sanningen till det franska folket. Jag uppskattar att han avfärdar ett system som har förrått kapitalismens själva grundvalar och som, i sin dödskris, försöker lägga bördan av alla förlusterna på skattebetalarna och medborgarna. Jag är särskilt glad över att han erkänner att det är oundvikligt att nu gå tillbaka till ritbordet med hela det finansiella och monetära systemet, så som det gjordes vid Bretton Woods, genom att återetablera globala regleringar. Att rätten för nationalstaten att blanda sig i finans- och penningpolitiken nu återfås, och att nödvändigheten av att Europa ändrar på reglerna nu ropas ut, återspeglar yttranden jag formulerade för länge sedan.

Det finns emellertid tre punkter där hans tänkande inte stämmer överens med mitt eget.

För det första misstar han sig när han tror att "världen var två tum från en katastrof". Vi är nämligen mitt inne i en katastrof, och det som regeringen Paulson-Bernanke har gjort förvärrar bara saken genom att ge spekulanterna möjligheten att återetablera sig på bekostnad av jobb och realekonomi. Vad som hägrar vid horisonten är den finansiella fascism som jag fördömde under min presidentkampanj. Detta är den situation vi måste ta oss ur.

Och vi kan bara ta oss ur den genom att ge ut produktiva krediter, som beslutas av staterna för att gemensamt förverkliga stora projekt. Enbart dessa projekt kan nämligen återupprusta världsekonomin och uppfylla villkoren för fred genom ömsesidig utveckling. Nicolas Sarkozy sade inte ett ord om denna grundliga reform av finanssystemet eller om behovet -- för att åstadkomma detta -- av att eliminera de förödande villkoren i Maastricht-, Amsterdam- och Lissabonfördraget, och att upprätta en annan form av europeisk regering än Nicefördragets organiserade impotens.

Ännu värre är det att Nicolas Sarkozy, även om han förkastar all åtstramningspolitik, påstod att statens lånekapacitet var begränsad och att utgifterna därför måste sänkas. Denna jämviktsteori är felaktig. Det är endast genom statliga krediter, som förutser en framtida utveckling, som man kan bygga startbanan som leder mot denna utveckling.

Slutligen kan utsagan att "allt som skulle kunna leda till en ökning av arbetskostnaderna är självmord" bara betyda att man sätter ett tak för lönerna, i strid mot själva den idé om produktionskapitalism som proklamerats på andra håll.

Nicolas Sarkozy saknar därför den positiva ekonomiska grunden för att bära upp sin berättigade ekonomiska kritik. Vidare är det en illusion att tro att man kan vänta till årets slut för att få till stånd ett nytt Bretton Woods. Systemet kollapsar. Detta är det som sker här och nu, även om USA befinner sig i en "presidentövergångsperiod".

Vi måste genast sätta igång, genom att föra samman all välvilja i den politiska världen, för att skapa ett positivt händelseförlopp som är i skick att ersätta det negativa förlopp som världen gått igenom sedan den 15 augusti 1971.

Dokumentet tillhör dossiern: