Dialog mellan kulturerna: Vägen till fred

Ur ett tal som Lyndon LaRouche föredrog på ett symposium i Sudans huvudstad Khartoum den 14-17 januari 2001.

Folk ursäktar alldeles för ofta att de inte gör något för att förändra den rådande politiken, med att säga att historien ofta verkar upprepa sig. Faktum är att mänskligheten i nästan varenda kris alltid har kunnat, och varit moraliskt skyldig, att ändra historiens gång för att förbättra människans villkor. Så är det också med de allvarliga finansiella och andra kriser som vi upplever nu.

Vi står på nytt inför utmaningen att förändra vårt öde, genom en viljehandling. Nationerna har ännu tid på sig att välja att inte upprepa det överhängande hotet om religionskrig och mörka tider, som har spolierat det mänskliga framåtskridandet så mycket både under medeltiden och under den nyare tidens historia.

Ekonomi, politik och tro

Om vi ska kunna undvika en ny mörk tid, måste stor tonvikt läggas på den ekonomiska sidan. Läran om ekonomi, som en fysisk ekonomi, inte prisredovisning, uppstod som ett uttryck för föreställningen att människan var skapad till Guds avbild, och skulle vara herre över alla andra ting. Den synen på ekonomi är den grund som de olika kulturernas praktiska samarbete måste vila på.

Läran om ekonomi som ett vetenskapligt sätt att utöva statskonst utvecklades först i 1400-talets Europa. Det skedde som en biprodukt av en ny, revolutionerande konstruktion inom statskonsten, en konstruktion som den moderna nationalstatens fortsatta existens absolut hänger på.

Före denna reform på 1400-talet var befolkningen bara till för att tillgodose den styrande oligarkins och dess lakejers behov av nöjen, bekvämlighet och makt. Det var detta oligarkiska samhälle som den reaktionäre dr Quesnay försvarade med sin laissez-faire-doktrin. Det var när Ludvig XI i Frankrike och Henrik VII i England införde en helt annan politik, som byggde på principen att de styrande har moralisk legitimitet bara om de verkar för att förbättra det allmänna välståndet för hela befolkningen och deras efterlevande, som nationalekonomin föddes. Den yttersta grunden till den strategiska dialog mellan kulturerna som behövs i dag, står därför att finna i denna människosyn som är gemensam för den mosaiska traditionen inom judendomen, kristendomen och islam: att alla människor är skapade till Guds avbild, och därmed utrustade med en viss medfödd förmåga som inte finns hos djuren. Detta gäller i särskilt hög grad för kristendomen och islam, som båda har varit typiska missionerande kulturer, som har sträckt sig ut till hela mänskligheten med detta gemensamma budskap, att den enskilda personen är skapad till Guds avbild och har en kraft som liknar den som strömmar från Skaparen själv.

I synnerhet har alla de framsteg som varit mer eller mindre speciellt utmärkande för den moderna europeiska civilisationen sedan 1400-talets renässans, varit frukten av att den moderna suveräna formen av nationalstat har vilat på denna föreställning om den mänskliga individens allmängiltiga natur, som en varelse skapad till en avbild av Skaparen, och med de skyldigheter och rättigheter som anstår den som har en sådan natur. Denna syn på människans natur har således varit kännetecknande för den moderna utvecklingen i Europa, Amerika, Afrika och den islamiska världen i stort. I vissa inflytelserika kulturer i andra delar av världen är denna människosyn inte axiomatiskt accepterad, även om det kan finnas sympati för den, kanske inte i traditionella trosbekännelser, men i praktisk tillämpning.

Detta är, i dessa allmänna termer, de trosföreställningar kring vilka en effektiv dialog mellan kulturerna kan organiseras. Jag menar att de följande stegen är de viktigaste.

För det första måste vi som ansluter oss till tanken att den individuella personen är skapad, från första början, till en avbild av universums Skapare, få till stånd ett ekumeniskt broderskap mellan oss själva, grundat på denna specifika föreställning om personens natur. Utifrån vår samsyn på denna strängt definierade, begränsade punkt, måste vi vända oss utåt i en dialog med andra, för att vinna över dem till en förståelse av vissa begrepp inom vad man kan kalla "naturrätten", kring vilka alla nationer och folk skulle kunna bygga ett ändamålsenligt broderskap.

För det andra måste vi övertala dem som behöver övertalas, om att det borde vara en allmän princip, både inom stater och mellan medlemmarna i ett samfund av stater, att en regering har en legitim moralisk auktoritet enligt naturrätten, endast när den är verksamt förpliktad att arbeta för hela befolkningens och de kommande generationernas allmänna välstånd. Denna definition av allmänt välstånd, ibland kallat det gemensamma bästa, måste stå i samklang med den mänskliga individens givna natur.

För det tredje måste vi, utifrån denna uppfattning om det gemensamma bästa, förstå att vi har ett uppdrag att fullgöra. Det räcker inte med att enas om formuleringar på ett papper. Våra avsikter måste ta sig uttryck i praktisk handling; det är endast känslan av att ha ett uppdrag som kan förvandla förmenta avsikter till reella, uppriktiga avsikter. Världen i dag är full av skriande orättvisor, inte bara sådana som orsakas av viljemässig grymhet, utan också orättvisor som är frukten av försummelser.

Vad gäller denna tredje punkt är det moraliska testet för att bedöma den goda viljan hos vilken nation som helst, hur denna nation ser på de alltmer försämrade villkor som den afrikanska kontinenten, i synnerhet Afrika söder om Sahara, har påtvingats, eller på annat sätt drabbats av.

Det förtjänar påpekas, att USA:s president Franklin D. Roosevelt konfronterade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill i denna fråga om Afrika, vid deras omtalade konfrontation under kriget i Casablanca. Roosevelt målade där upp en ganska detaljerad bild av de storskaliga infrastruktur- och andra projekt som skulle dras i gång med amerikanskt stöd så snart kriget var slut. Roosevelt varnade också Churchill för att USA, när kriget var slut, skulle använda sin makt för att utrota alla kvarvarande spår av kolonialism och imperialism i världen. Tyvärr ställde sig, så snart Roosevelts förtidiga död inträffade, hans efterträdare på Churchills sida mot Roosevelts avsikter.

Vi kommer nu till sakens själva kärna.

Ekumenisk princip

Den ekumeniska princip som är gemensam för kristendomen, islam och judendomen, är den mosaiska principen att alla män och kvinnor är skapade till en avbild av Skaparen, och utrustade med den förmåga med vars hjälp mänskligheten bör göra sig till herre över alla andra former av såväl liv som icke-liv. När jag använder uttrycket "naturrätt", gör jag det i den bemärkelse som det också finns inkorporerat i 1776 års amerikanska oavhängighetsförklaring. Om vi godtar denna definition av den individuella personens natur som grunden för den allmängiltiga naturrätt enligt vilken mänskligheten bör styra sig själv, så ger sig alla de nödvändiga axiomen för ett samarbete mellan dessa kulturer mer eller mindre av sig självt.

Om vi kan nå en sådan ekumenisk enighet, då måste vi också sträcka oss ut till våra bröder och systrar i kulturer som kanske inte har den människosyn som är gemensam för arvtagarna till den mosaiska traditionen. Vi måste etablera ett ekumeniskt samförstånd mellan oss själva och dessa bröder och systrar.

Innan vi vidtar åtgärder i den riktningen, bör vi ta varning av hur fienden upprepade gånger i historien har begagnat sig av religionskriget som ett vapen. Av t.ex. Westfaliska freden 1648 kan vi lära oss, att bara om vi håller fast vid en gemensam princip, såsom varande allas vårt gemensamma, grundläggande politiska intresse, som ett i praktisk handling uttryckt uppdrag, kommer vi att kunna besegra de onda krafter som Samuel P. Huntington är ett exempel på i dag.

Vad detta uppdrag måste vara, visas enklast för oss av den utveckling som den nyfödda individen måste genomgå för att bli en mogen vuxen person. Den ekonomiska historien lär oss, att på samma sätt som den nyfödda personens biologiska mognad tar omkring ett kvartssekel, så måste också de praktiska målsättningar som vi borde enas kring uttryckas i form av det som vår generation kan bidra med till den betydelse som dagens barn och ungdomar kommer att få. Jag menar att vi måste konkretisera vår enighet om moraliska principer, i form av de stordåd vi tänker uträtta under de kommande ca 25 åren. Det handlar t.ex. om att bygga upp den grundläggande ekonomiska infrastruktur som den produktiva ekonomins framtid hänger på. Det betyder storskaliga system för transporter, vatten och avlopp, produktion och distribution av elektricitet. Det betyder också utbildning och sjukvård, som befolkningens produktivitet och livslängd är beroende av.

Vad vi gör, eller inte gör, för Afrika som helhet, har en speciell betydelse för hela mänskligheten. Det finns förstås stora och viktiga saker som behöver göras beträffande infrastrukturen i Eurasien, och i Nord- och Sydamerika. Men att lämna Afrika åt sitt eget öde, vore ett brott som skulle fläcka hela världens samvete. Vad vi gör för Afrika, blir ett emblem på vårt samvete, ett uppdrag vars framgång kommer att vittna om att vi, överallt på den här planeten, har blivit sant mänskliga till slut: sant mänskliga i vår uppfattning om den mänskliga naturens allmängiltighet.

Våra mål

Våra målsättningar bör sammanfattningsvis vara tre. För det första måste vi definiera denna ekumeniska människouppfattning, på ett sätt som gör att vi undviker konflikter i andra religiösa trosfrågor: människan som skapad till en avbild av universums Skapare, varifrån alla rationella rättsbegrepp härleds.

För det andra måste vi träffa en sekulär principöverenskommelse mellan ett nytt samfund av fullkomligt suveräna nationalstater.

Dessa två målsättningar måste uttryckas genom en tredje, en förpliktelse till ekonomiska utvecklingssatsningar i ett perspektiv på minst 25 år framåt. Dessa utvecklingssatsningar är av tre typer: (1) stora infrastrukturprojekt, (2) utbildning och sjukvård, och (3) vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande, som alla människor ska ha lika rätt att vara delaktiga i.

En sådan förståelse av människonaturen, parad med en sådan förpliktelse till praktisk handling, är den grund som en framgångsrik dialog mellan kulturerna vilar på.

(Publicerad i Ny Solidaritet, december 2001)