Zepp-LaRouche: Deutsche Bank måste räddas för världsfredens skull!

av Helga Zepp-LaRouche, ordförande för det tyska partiet Medborgarrättsrörelsen Solidaritet

Det överhängande hotet om Deutsche Banks konkurs är inte den enda potentiella detonatorn för en systemkris i det transatlantiska banksystemet, en kris som riskerar att bli ännu mer dödlig än krisen 2008, men erbjuder den en enastående möjlighet att förhindra att kollapsen blir kaotisk.

Bakom den nödsignal som Deutsche Banks chefsekonom David Folkerts-Landau har sänt ut om behovet av att sätta ihop ett EU-paket på 150 miljarder euro för att rekapitalisera banker, lurar faran som öppet diskuteras i de internationella finansmedierna, att hela det europeiska banksystemet de facto är bankrutt och sitter på ett berg av dåliga lån på minst två biljoner euro [dvs 2.000 miljarder euro red. anm.]. Deutsche Bank är en internationell bank med utestående derivatkontrakt på 55 biljoner euro med en hävstångseffekt på 40:1, vilket är mer än självaste Lehman Brothers vid tidpunkten för bankens kollaps, och utgör systemets farligaste Akilleshäl. Hälften av balansräkningen för Deutsche Bank, vars aktie har rasat 48 procent det senaste 12 månaderna och nu värderas till 8 procent av sin toppnotering, motsvaras av bankens nivå-3 derivat, dvs. derivat till ett värde av 800 miljarder euro, som saknar marknadsvärdering.

Det var säkert en överraskning för många att Lyndon LaRouche idag krävde att Deutsche Bank måste räddas genom ett engångstillskott till grundkapitalet, på grund av följderna av en konkurs för banken. Varken den tyska regeringen med en BNP på 4 biljoner euro eller EU med sitt BNP på 18 biljoner euro, skulle vara i stånd att häva dominoeffekterna av en okontrollerad konkurs av banken.

Detta engångstillskott av kapital, förklarade LaRouche, är enbart en nödåtgärd, som behöver följas upp av en nyorientering av banken tillbaka till den tradition som var styrande under Alfred Herrhausens ledarskap till 1989. För att hantera denna situation måste en ledningsgrupp tillsättas, för att pröva legitimiteten och räckvidden av bankens åtaganden, och komma till ett avslut på detta arbete inom en viss tidsram. Gruppen bör också utarbeta en ny verksamhetsplan, med utgångspunkt från Herrhausens bankfilosofi och uteslutande inriktad på den tyska realekonomins intresse.

Alfred Herrhausen var Tysklands sista verkligt kreative och moraliske bankman. Han försvarade bland annat efterskänkning av utvecklingsländernas skulder, liksom långsiktig lånefinansiering av väldefinierade utvecklingsprojekt. I december 1989 hade han för avsikt att i New York lägga fram en polsk industrialiseringsplan, som var i överensstämmelse med de kriterier som tyska återuppbyggnadsbanken (KfW) följde vid återuppbyggnaden av Tyskland efter 1945, och som skulle ha erbjudet en helt annan möjlighet än Jeffrey Sachs´ så kallade "reformpolitik" eller "chockterapi".

Herrhausen mördades den 30 november 1989 av den "Tredje Generationen av Röda Arméfraktionen", vars existens ännu idag inte är bevisad. Det skedde bara två dagar efter att den Västtyske förbundskanslern Helmut Kohl, som räknade Herrhausen som en av sina närmaste rådgivare, hade lagt fram sitt tiopunktsprogram för att gradvis återförena det delade Tyskland. Terrordådets Cui bono [vem som tjänade på det, red.anm.] är fortfarande en av de mest ödesmättade frågorna i det moderna Tysklands historia, och den kräver ett uppklarande snarast.

Faktum är att Herrhausens efterföljare inledde en fundamental paradigmomvandling av bankens filosofi, som förde Deutsche Bank in i den äventyrliga världen av profitmaximering till varje pris, och också in i otaliga icke straffbara och straffbara juridiska förvecklingar, som de ansvariga hittills kunnat undgå, främst för att banken är "för stor att tilllåtas gå under".

Omvandlingen av Deutsche Bank till en global investeringsbank med högsta exponering mot derivat, samtidigt med en kreditåtstramning för mindre och medelstora företag, är symptomatisk för den dårskap som har lett fram till randen av den nuvarande katastrofen.

Vi måste nu agera med beslutsamhet, men inte på det sätt som Folkerts-Landau föreslår med mer av samma medicin som bara skulle ta kål på patienten. Deutsche Bank, även om den under senare år huvudsakligen opererat från London och New York, är för viktig för den tyska ekonomin, och därmed för Tysklands och i slutändan för hela Europas öde. Bankens reorganisering i Alfred Herrhausens anda är inte enbart nyckeln för att övervinna bankkrisen utan även för att avvärja den akuta krigsfaran.

Mordet på Herrhausen är osonat. Men det finns "den fruktade makt som dömer det som döljs för ögat", vilket var meningen med Friedrich Schillers dikt "Ibykus tranor". Erinnierna har börjat sin skräckinjagande dans.

Det hänger nu på alla som, förutom familjen, har drabbats av mordet på Herrhausen, på företrädarna för företagarna, för tyska ekonomin och för tyska folkets institutioner, har hedra hans minne och gripa den enorma chansen som nu erbjuds att rädda Tyskland.

Uttalande av Helga Zepp-LaRouche, ordförande för det tyska partiet Medborgarrättsrörelsen Solidaritet (BüSo) den 12 juli 2016.

(1) Friedrich Schillers dikt "Ibykos tranor" på svenska: http://www.larouche.se/artikel/ibykos-tranor
På tyska: http://www.schiller-institut.de/seiten/friedrichschiller/schill.htm
På engelska: http://www.schillerinstitute.org/transl/trans_schil_3poems.html

Se LaRouchePAC Feature-videos:
‘The Lost Chance of 1989' (1989 - Den förspillda chansen) https://www.youtube.com/watch?v=ivQU5mypEBE&feature=youtu.be och 'The Lost Chance of 1989: The Fall of the Wall' https://www.youtube.com/watch?v=nLKY2yJDvcc