Den västliga eliten förlorar sin maktställning: – Vi står inför stora förändringar

Antalet anhängarna av det västliga etablissemangets hårda geopolitiska linje mot Ryssland och Kina bland deltagarna på G7-mötet i Charlevoix i Kanada den 8-9 juni krympte som en snöboll i solsken: Om man på Obamas tid var mer eller mindre ense om att Ryssland måste isoleras och utestängas från G8, som det då ännu hette, och G8 gick tillbaka till att bara bli G7, så talas det nuförtiden i presskommentarerna om ett G6+1, eftersom "ledarna för den fria västvärlden" nu också måste göra gemensam front mot det av president Donald Trump ledda USA, för att försvara frihandeln på världsmarknaden.

Men tittar man på de övriga sex regeringarnas hållningar i olika frågor så ser man att denna "gemensamma front" inte alls är så sammansvetsad som man skulle önska sig i Berlin, London eller Paris. Den nye italienske premiärministern Giuseppe Conte gjorde klart att han anser att sanktionerna mot Ryssland är fel och vill att de ska hävas. Den japanske premiärministern Abe bedriver sedan länge en politik för ett mer intensivt ekonomiskt samarbete med Ryssland och Kina, och det är känt att även president Trump gärna skulle vilja ha ett närmare samarbete med den ryske presidenten Putin och bara avhålls från detta av beslut i den amerikanska kongressen.

Den "fria västvärldens gemensamma front" inskränker sig alltså i grund och botten till Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Kanada – några riktiga stormakter finns inte längre med. Kvar är bara G4!

Kanske för att bättra på optiken deltog också rådsordföranden Tusk och kommissionsordföranden Juncker på G7-mötet i Kanada, som företrädare för EU. Men också inom EU visar sig allt tydligare sprickor – och det långt innan Conte tillträdde. Medan EU-ledningen försöker hejda Kinas inflytande i Europa satsar allt fler EU-länder, framför allt i Öst-, Mellan- och Sydeuropa, på ett allt närmare samarbete med Kina, särskilt på infrastrukturområdet, där EU de senaste decennierna har uträttat så gott som ingenting.

Också i frågan om Rysslandssanktionerna ökar motsättningarna inom EU-leden. När den brittiska regeringen bad Nato- och EU-länderna om "solidaritetssanktioner" mot Ryssland på grund av giftgasattacken mot den tidigare ryske spionen Skripal (som Ryssland påstods ligga bakom) vägrade en tredjedel av EU:s medlemsländer att ställa upp.

När sedan bildandet av en europakritisk regeringskoalition var i antågande i Italien, bestående av Lega och Femstjärnerörelsen, satte "Europa" till alla klutar för att förhindra att denna regering skulle komma till stånd - bara för att få uppleva att denna regering under premiärminister Conte sedan i alla fall kunde tillträda.

Helga Zepp-LaRouche kommenterade denna händelseutveckling i sin internationella webcast den 7 juni:

– Det sker helt klart mycket viktiga förändringar. Igår godkändes regeringen Conte av senaten och deputeradekammaren. I det första talet Conte höll som premiärminister förklarade han att han planerar en förändring av sanktionspolitiken mot Ryssland och att hans regering kommer att verka för bankdelning.

Hon varnade för de hetsiga tongångarna mot den nya italienska regeringen, som grundar sig på anti-italienska fördomar i befolkningen, och betonade:

– Jag tycker att folk verkligen borde tänka efter vilket som är bäst: Att som italienarna försöka få till stånd en förändring, när de inte har upplevt någon tillväxt över huvud taget under många regeringar i följd – eller att, som tyskarna, som inte har det så bra heller, om man ser till majoriteten av befolkningen, bete sig som får på väg till slakthuset, och inte göra någonting för att opponera sig mot en politik från Merkel-regeringens sida som absolut inte ligger i deras intresse?

– Jag vill be folk att inte ha fördomar, utan se hur den här regeringen utvecklar sig. Det finns helt klart problem, den är väldigt grön. Men jag tycker att de första stegen vad gäller sanktionerna, bankdelning, ett annat sätt att se på Afrika – allt detta är mycket lovande.

Putin i Wien

Den 5 juni togs sedan den ryske presidenten Vladimir Putin emot i Wien på ett officiellt statsbesök med alla ärebetygelser, med anledning av att den österrikiska statliga gaskoncernen OMV nu har samarbetat med Gazprom i 50 år – ett högst symbolladdat besök, eftersom energihandeln med Ryssland är en nagel i ögat på de västliga geopolitikerna. I samband med besöket förlängde OMV och Gazprom sina avtal till år 2040.

Vid Putins statsbesök var det dialog som stod i centrum. Österrikes president Alexander Van der Bellen betonade i sitt välkomsttal:

– Fred i Europa är bara möjligt med Ryssland. Och en rad regionala och globala problem kan bara lösas om Ryssland involveras.

Och förbundskansler Sebastian Kurz sa inför journalister:

– Vi hoppas att en mer intensiv dialog kan leda till framsteg i relationen mellan EU och Ryssland.

President Putin å sin sida adresserade frågan om sanktionerna:

– Dessa sanktioner drabbar alla - både dem som initierat dem och dem som de är riktade mot. Jag tror därför att det ligger i allas intresse att häva dem.

Kurz förklarade att Österrike inte kommer att sätta sig över EU:s sanktioner, men han sa också:

– Österrike kommer under sin tid som ordförandeland i EU att verka för att relationerna mellan Ryssland och EU ska förbättras. Jag hoppas att vi kan göra framsteg i dialogen så att också sanktionerna stegvis kan trappas ner.

Helga Zepp-LaRouche betonade att Putins Österrikebesök var mycket viktigt:

– Alla försök från nyliberala och neokonservativa mediers sida att demonisera Putin och få det att framstå som att han är totalt isolerad kom fullständigt på skam. Han fick ett storartat mottagande i Wien. Förbundskansler Kurz sa att han också kommer att verka för ett slut på sanktionerna – den 1 juli övertar Österrike ordförandeklubban i EU, Kurz får alltså goda möjligheter att påbörja vägen dit. Och mot bakgrund av att det finns ett annat stämningsläge – nästan alla Visegradländerna, länderna i Öst- och Centraleuropa, länderna på Balkan, länderna i södra Europa och Österrike är emot sanktionerna – så är det lätt att se att det finns utrymme för förändringar.

Hon tillade:

– Jag tror att det kommer att ske stora förändringar i EU, och alla kanske inte blir så trevliga för dem som försöker behålla status quo.

Eurasien sluter sig samman

Till skillnad från G7-mötet, där inga viktiga beslut kunde fattas på grund av de olika uppfattningarna bland medlemmarna, var enigheten och framåtandan desto större på mötet med SCO, Shanghai Cooperation Organization. Till medlemmarna i den organisationen hör – förutom Ryssland, Kina och de centralasiatiska länderna Kazakstan, Kirgisien, Tadzjikistan och Uzbekistan – sedan 2017 också Indien och Pakistan. Tillsammans utgör de runt 40 procent av världsbefolkningen.

Helga Zepp-LaRouche sa i sin webcast att det har gjorts försök, särskilt från britternas, EU:s och Obama-administrationens sida, att spela ut Indien mot Kina och dra in landet i en allians med Australien, Japan och Nya Zeeland, mot Kina, något som också understöddes av geopolitiskt sinnade krafter i Indien.

– Men allt detta ändrar sig snabbt, sa hon. Indiens premiärminister Modi och Kinas president Xi hade ett otroligt viktigt toppmöte i Wuhan, där de i två dagar dryftade alla möjliga bilaterala och multilaterala frågor. Och därefter höll premiärminister Modi ett mycket viktigt tal vid Shangri-La-dialogen i Singapore, där han inte bara pekade på Indiens mer än 5000 år gamla historia och att den indiska kulturen hör till de största i den mänskliga civilisationen; han använde också ett uttryck som mycket liknar det som president Xi alltid talar om, när han talade om "en enda mänsklighet i framtiden". Det sker alltså ett mycket tydligt närmande mellan Indien och Kina. Båda har förklarat att de är de största länderna i världen, sett till befolkningsstorlek, och att det betyder mycket för världen om de kan samarbeta.

– Det finns en klar orientering till ett "asiatiskt århundrade", för Asien befinner sig på en mycket bättre kurs nu, man betonar innovation, vetenskap och teknologi och vetenskapligt framåtskridande som källa till ökad produktion. De gör alltså rätt på många punkter där européerna gör fel.

– Därför är det Asien som växer så det knakar nu, och därför tycker Schillerinstitutet att USA och de europeiska länderna helt enkelt borde kroka arm med de asiatiska länderna om att utveckla planeten, utrota fattigdomen, ingå ett vinn-vinn-samarbete med alla världens länder, och bygga upp en ny gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid. Jag tror att detta är något som absolut är inom räckhåll, och om folk bara får veta att detta nya paradigm är på väldigt snabb frammarsch så skulle de i ett slag bli väldigt optimistiska.

av Alexander Hartmann

9 juni 2018