Den talande tystnaden

Monitor Nr 3
29 mars 2004


Den talande tystnaden

En 69-årig amerikan går i land i en hamn i Frankrike. Han är på väg till Paris för att vinna européernas hjärtan för de nordamerikanska koloniernas frihetsstrid mot britterna. Mannens namn är Benjamin Franklin. Året är 1776. Under de drygt åtta år han stannar i Paris håller han bokstavligt talat världshistorien i sin hand. Efter bara några månader börjar fransmännen skicka vapen och pengar till amerikanerna och 1778 förklarar Frankrike krig mot det brittiska imperiet. Snart ska Nederländerna och Spanien göra samma sak. Sverige ger samtidigt sitt passiva stöd.

Det var först 1784 som massmedierna började skriva om Franklin, men då var segern redan vunnen och Franklin hade åkt tillbaka över Atlanten. Om inte Franklin personligen hade lett arbetet för att mobilisera de europeiska nationerna, däribland Sverige, för de amerikanska revolutionärernas sak, så hade troligen amerikanerna talat engelska med brittisk accent än i dag och troligen hade inte, med tanke på USA:s betydelse, den industriella revolutionen inträffat heller.

Lyndon LaRouche har i trettio års tid varit den nye Benjamin Franklin, lika betydelsefull, omstridd, nertystad och hotad till livet som Franklin någonsin var. Enda skillnaden är att nu står både USA och Europa för censuren.

Till detta nummer av Monitor är bifogat en skrift av Lyndon LaRouche, "Natten de kom för att döda mig". Den delas ut i fem miljoner exemplar över hela USA och är en mäktig uppgörelse med munkavlepolitiken i USA. Den visar att beslutet att hålla LaRouche borta från den politiska scenen, går tillbaka till åtminstone 1971.

Mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 inledde ett nytt försök att undanröja LaRouche. Tre år tidigare, 1983, hade USA:s president Ronald Reagan antagit LaRouches förslag att bygga det rymdbaserade laserförsvarssystemet, SDI. Detta fick imperieförespråkare i både USA och Sovjet att gå i taket, eftersom SDI hotade att omintetgöra den terrorbalans som höll världen i schack i två motstående block. Dessutom hade LaRouche haft fräckheten att attackera dessa imperieförespråkares smutsiga affärer med varandra i det som sedan blev Iran-Contras-skandalen. Det var då som Oliver North och svenska Bofors smugglade krut till Iran tillsammans med DDR och östblocket!

Valresultat 1984 och opinionsmätningar 1986 visade att LaRouche hade ett snabbt växande stöd i USA. Två veckor efter Palmemordet vann medarbetare till LaRouche flera viktiga val i Illinois. Stridsfrågan i valrörelsen var ekonomin. LaRouche stod nämligen, sedan 1982 års skuldkris i Mexiko, i centrum för debatten om en reform av det globala finanssystemet.

När Olof Palme plötsligt sköts lades skulden på LaRouches vänner i Sverige, EAP och Schillerinstitutet. Med massmediekampanjer mot EAP som grund försökte man därefter krossa LaRouche.

1992 avslöjade Journalistförbundets tidning Journalisten (nr 22-23/1992) att det var DDR:s underrättelsetjänst, Stasi, som låg bakom förtalet mot EAP och LaRouche i samband med Palmemordet. I Journalisten avslöjade Stasi-officeren Herbert Brehmer: "Vid mitt skrivbord drog jag upp riktlinjerna för hur EAP-teorin skulle slussas in i den svenska polisutredningen."

I dag är tystnaden om Lyndon LaRouche talande. Den förkunnar hur hård striden är kring honom. Hans presidentvalskampanj, riktad mot krigshökarnas försök att omvandla USA till ett imperium, skördar nya segrar. I striden om en global finansreform grundad på Franklin D. Roosevelts efterkrigssystem, Bretton Woods-systemet, är LaRouche lika mycket i centrum som 1986, med den enda skillnaden att finanssystemet nu är mer skuldsatt och mer bankrutt, och ekonomin mer körd i botten, än då. Men den enda "lösning" på krisen som får diskuteras är mer åtstramning och mer lidande. Vi ser det i sönderslagningen av den svenska välfärden.

På 1930-talet valde USA tillväxt och försvar av välfärden med Roosevelt; Europa valde åtstramning med fascisterna Mussolini, Schacht och Hitler. Civilisationen räddades den gången av Roosevelts USA.

Hjälp till att bryta tystnaden om LaRouche i dag! Det är sättet att nå en lösning i Benjamin Franklins och Roosevelts anda med ekonomisk utveckling för alla.

Om bombdåden i Madrid

Lyndon LaRouche förklarade den 11 mars, att terrordåden i Madrid den dagen påminde honom om bombdådet mot centralstationen i Bologna 1980, och att allt tal om "ETA" eller "al-Qaida" var nonsens. Han avrådde Bush-administrationen från att "jaga upp sig" över det inträffade; i stället borde man koncentrera sig på att skaffa fram fakta. LaRouche menade att man borde titta på "Mussolinis sondotters internationella vänner", d.v.s. nätverken runt nyfascistiska grupper i Italien, Spanien och Latinamerika, vilka låg bakom den "blinda terror" som användes i Italien som ett led i "spänningens strategi" från slutet av 1960-talet fram till början av 1980-talet.

LaRouche erinrade om varningarna han gick ut med i augusti 2003, "efter det att vicepresident Dick Cheney hade talat om nya terroristhot mot USA. Jag sa då, att det var viktigt att titta på den spansktalande delen av den internationella synarkistapparaten", t.ex. fascisten Blas Pinars grupp Fuerza Nueva. "Dessa nätverk aktiverades i enlighet med Samuel Huntingtons försök att få i gång en 'kamp mellan civilisationerna', för att provocera fram en konfrontation mellan USA och den spansktalande befolkningen på den amerikanska dubbelkontinenten och på Iberiska halvön."

LaRouche pekade också på det sammanhang i vilket illdåden i Madrid inträffar: Det internationella finanssystemet kan när som helst bryta samman. Till och med officiella institutioner som Internationella regleringsbanken inser allvaret i situationen (se nedan). Det enda som hittills har skjutit upp sammanbrottet är att "systemet har dränkts i pengar", men det kan inte hålla hur länge som helst. Terrorism sätts in för att skrämma befolkningen till att gå med på polisstatsåtgärder och ekonomiska åtstramningar som liknar dem som Hitlers finansminister Hjalmar Schacht införde 1933. Därför, när man letar efter terrorismens ursprung, fortsatte LaRouche: "Vad letar man efter? Man hittar bankirer bakom de faktiska operatörerna som faktiskt står för terrorismen."

"Spänningens strategi"

Många experter utesluter både ETA och islamistiska terrorgrupper som ansvariga för bombdåden i Madrid, även om element från båda dessa företeelser kan ha använts. Denna "blinda terrorism" är av en sådan karaktär att den kräver en högre struktur, med förmåga att ta sig förbi säkerhetskontroller så att terroristoperationerna kan genomföras.

I sin jämförelse med "spänningens strategi" i Italien på 1970- och 1980-talet får LaRouche medhåll av den franske terroriståklagaren Jean-Louis Bruguieres, som uttalade sig i The Scotsman den 14 mars. Bruguieres framhöll att de många bombdåden i Italien som riktades mot tåg, och som kulminerade i bombdådet i Bologna 1980, först skylldes på radikala grupper på vänsterkanten, men sedan kom det fram att de hade utförts av nyfascistiska organisationer, bl.a. Ordine Nuovo.

Dessa nyfascistiska organisationer kan spåras tillbaka till "Schwarze Kapelle", ett nazistiskt (synarkistiskt) nätverk, med kopplingar till anglo-amerikanska underrättelsenätverk, som sedan skulle dyka upp i samband med nynazistisk terrorism. De hade förklarat sin strategi i ett dokument, som sa: "Vi menar att den första åtgärden bör vara att slå sönder den demokratiska staten under täckmantel av kommunistisk verksamhet." Bruguieres sa till The Scotsman: "I dag låter den frasen kusligt bekant."

Även vänstertidningen Junge Welt i Berlin avfärdade tanken att det skulle vara "ETA eller al-Qaida", och rekommenderade en närmare titt på den "spänningens strategi" som riktades mot Italien. Man pekade på likheterna mellan bombdåden i Madrid och bomben på Piazza Fontana i Milano 1969 (17 döda, 85 skadade), bombdådet mot Italicus-tåget 1974 (12 döda, 50 skadade) och bomben på centralstationen i Bologna 1980 (85 döda, 200 skadade). Bakom alla dessa terrordåd låg nyfascistiska celler med kopplingar till kretsar inom den italienska militären, polisen och underrättelsetjänsten, samt inom Nato och de amerikanska underrättelsetjänsterna.

"Man måste befara att attentaten mot tågen i Madrid är början på en liknande strategi, och att fler attentat av samma slag, mot vanliga människomassor på tåg, varuhus och köpcentra kommer att ske även i andra europeiska länder."

Spanska kupplaner?

Enligt en erfaren strategisk analytiker i Storbritannien finns det spår som tyder på att bombdåden i Madrid kan ha ingått i en "spänningens strategi". Han uppger att han hört från "en välplacerad person i Madrid", med försänkningar i underrättelsevärlden, att "ett bredare spektrum av provokatörer var inblandade den 11 mars, och de hör hemma på den yttersta högerkanten". Detta undersöks nu, tillsammans med "parallellerna" med bombdåden i Italien på 1970- och 1980-talet.

Den 13 mars försökte en grupp inom José Maria Aznars regering göra en kupp, skrev den italienska webbsidan Reporter associati den 18 mars. Efter ett extrainkallat regeringssammanträde begav sig inrikesminister Acebes till Kungliga slottet med två handlingar, Plan A och Plan B, varav kungen skulle underteckna den ena. Båda planerna innebar att undantagstillstånd skulle utlysas och valet skjutas upp, enligt Plan A med två månader, enligt Plan B med minst sex månader. Kung Juan Carlos vägrade att skriva under, eftersom han tyckte att det liknade en kupp. Den italienska webbsidan stödde sig på läckor från den spanska valkommissionen, samt källor inom det spanska hovet.

I ljuset av kuppryktena kan frågan ställas: Vilken roll spelade Blas Pinar Gutierrez, son till den välkände fascistledaren, som befordrades till brigadgeneral den 16 januari i år, och en månad senare placerades på en av de absolut högsta posterna i den spanska arméledningen. Blas Pinar den yngre avtjänade ett två månader långt fängelsestraff i början av 1980-talet, som en av de pådrivande bakom ett upprop till försvar för de spanska officerare som försökte göra en kupp den 23 februari 1981.

Vad det spanska valet betyder

I valet den 14 mars röstade de spanska väljarna bort José Maria Aznars Partido Popular från regeringsmakten. Det var inte bara en reaktion på partiets grova försök att vilseleda befolkningen ifråga om vem som låg bakom bombdåden i Madrid, utan också ett resultat av det utbredda motståndet mot Aznars stöd för Irakkriget. 90 procent av spanjorerna var emot kriget.

Efter det spanska valet är de politiska förhållandena i Europa helt förändrade. En vanlig bedömning är att Washington och London kanske utåt kommer att gå på som förut, men i praktiken måste de slå till reträtt. Den nye premiärministern, Zapatero, har förklarat att Irakkriget var ett "resultat av lögner" och att Spanien kommer att orientera sig närmare till Frankrike och Tyskland.

Vad alla initierade vet

Centralbankernas centralbank, Internationella regleringsbanken (BIS) i Basel, låter masken falla i sin senaste kvartalsrapport. På nästan alla områden av det internationella finanssystemet inger utvecklingen oro, medger det i vanliga fall mycket återhållsamma BIS. Bilden som BIS målar upp, är att alla bubblorna i den globala kasinoekonomin är på väg att spricka, samtidigt.

  • Både aktie- och obligationsmarknaderna har drivits upp de senaste månaderna, av en "robust riskhunger" hos banker, fonder och andra placerare. Inte ens nya skandaler inom företagsvärlden, som t.ex. Parmalat, "verkar ha avskräckt placerarna", konstaterar BIS. P/e-talen på aktiemarknaderna, ett slags mått på hur mycket luft som finns i systemet, är återigen skyhöga. På obligationsmarknaderna ökar efterfrågan på högriskklassade papper, som t.ex. skräpobligationer. Amerikanska statspapper är nu så billiga att BIS jämför med augusti 1998, d.v.s. den kritiska perioden den hösten från den ryska statens betalningsinställelse fram till LTCM-konkursen, då hela systemet balanserade på avgrundens rand.
  • Valutamarknaderna har varit "ovanligt oroliga" den senaste tiden, p.g.a. dollarfallet.
  • Både "riskhungern" och oron på valutamarknaderna bidrog till att omsättningen på de officiella marknaderna för finansderivat förra året ökade med 26 procent, varav de europeiska marknaderna stod för den största ökningen.

Andra oroväckande utvecklingar som BIS pekar på är hushållens ökade skuldsättning och uppgången på fastighetsmarknaden, framför allt den amerikanska.

Kina står pall för påtryckningar

I samband med Folkkongressens möte i mitten av mars passade den kinesiska regeringen på att slå fast sin politik på två viktiga fronter som rör landets ekonomiska säkerhet: försöken att med hjälp av stora internationella spekulationsoperationer tvinga Kina att skriva upp värdet på sin valuta, och det problem som de stora inkomstklyftorna utgör, med en befolkning som till två tredjedelar lever i djup fattigdom.

Kina är måltavla för omfattande spekulationsattacker, precis som det var under Asienkrisen 1997-98, då Kina ensamt lyckades stå pall för dessa attacker, tack vare sin valuta- och kapitalreglering. Den här gången har attackerna formen av ett inflöde av 30-50 miljarder dollar i kortfristiga placeringar, vilket motsvarar nästan 50 procent av den mycket kontroversiella ökningen av de kinesiska dollarreserverna det senaste året. Trots kraftiga påtryckningar från extrema grupperingar i Washington och Tokyo, ända sedan dollarn började rasa förra året, har Kina inte ändrat kursen på sin valuta, som ligger fast på 8,3 mot USA-dollarn.

Vid en presskonferens den 11 mars förklarade den kinesiske centralbankschefen att valutakursen skulle förbli "i grunden stabil", och att man skulle "skärpa kontrollen av kortfristiga kapitalrörelser". Två dagar innan aviserade den kinesiska finansinspektionen en skärpt övervakning av de drygt 60 utländska banker som är verksamma i Kina.

Kina har tydligen lärt sig läxan av hur det gick för Japan efter den berömda Plazaöverenskommelsen 1985, då USA tvingade yenen att kraftigt stiga gentemot dollarn. Den kinesiska ledningen vet att Japan därmed drevs in i en depression; och den vet, att om den nu skulle ge efter för "marknadstrycket" och skriva upp värdet på den kinesiska valutan, aldrig så lite, så skulle det bara ytterligare öka uppvärderingstrycket.

Iran planerar nya kärnkraftverk

Hamid-Rezy Asefi, talesman för Irans utrikesdepartement, tillkännagav den 18 januari att budgivningen hade inletts på de sex nya kärnkraftverk som Iran beslutat bygga. Han förklarade Irans planer för en fredlig användning av kärnteknologin och hänvisade till det tilläggsprotokoll till ickespridningsavtalet som Teheran har skrivit under.

Chefen för Irans säkerhetsråd, Hassan Rowhani, som ledde förhandlingarna om tilläggsprotokollet med de europeiska utrikesministrarnas delegation, underströk också, i samband med ett besök i Paris, Irans intresse av den fredliga användningen av kärnkraften. Han sa, enligt Le Figaro: "Vi begär av de industrialiserade länderna att de ger oss tillgång till kärnteknologin, för fredlig användning, enligt ickespridningsavtalet."

Rowhani efterlyste ett kärnvapenfritt Mellanöstern, och sa: "Om Israels arsenal av massförstörelsevapen inte förstörs, kommer länderna i regionen att uppmuntras att inleda en kapprustning." Rowhani uttryckte sin tillförsikt om att relationerna med USA kommer att återupptas.

Perssons gäst startade folkmordet

Folkmordet i Rwanda utlöstes när ett flygplan med Rwandas president Habyarimana och Burundis president Ntaryamira ombord störtade den 6 april 1994 efter att ha blivit nedskjutet. De styrande hutuerna i Rwanda skyllde nedskjutningen av planet på tutsierna, och den besinningslösa slakten tog sin början. Mellan april och juli det året dödades mer än 800 000 civila i kriget i Rwanda.

Vid den tiden inledde Lyndon LaRouche en kampanj för att avslöja de anglo-amerikanska gruvintressena bakom folkmordet i det stora sjödistriktet i Afrika, i vilket Ugandas president Museveni och Rwandas starke man Paul Kagame var de främsta verktygen.

Nu har slutsatserna av en sex år lång utredning av nedskjutningen läckts till franska Le Monde. Utredningen, som kom till på begäran av anhöriga till de fyra franska besättningsmännen på planet, har letts av Frankrikes främste åklagare i terroristmål, Jean-Louis Bruguieres, och kommer att offentliggöras först om en månad. Men den 10 mars kunde Le Monde rapportera, på två hela sidor, att Rwandas nuvarande president Paul Kagame kommer att pekas ut som huvudansvarig för beslutet att skjuta ned planet. Bruguieres har bl.a. hört flera avhoppare från Kagames Patriotiska front (FPR) som nu lever med skyddad identitet, däribland en medlem i det förband som löd direkt under Kagame och var ansvarigt för nedskjutningen av planet.

När Bruguieres lämnar ifrån sig sin rapport i april, måste åklagarmyndigheten i Paris "utfärda internationella arresteringsorder mot ett tiotal högt uppsatta personer i Rwandas nuvarande regering", skriver Le Monde, som dock påpekar att president Kagame är undantagen, eftersom han skyddas av immunitet så länge han är statschef.

Några av personerna som vittnat mot Kagame har efter Le Monde-avslöjandet framträtt i belgisk TV, BBC och CNN.

Kagame var hedersgäst på Göran Perssons stora internationella konferens "Förhindra folkmord", som hölls i Stockholm i slutet av januari. Kanske borde Persson döpt konferensen till "Starta folkmord"?

Rysk tidning skriver om LaRouche

I decembernumret av Tendentsii, en bilaga till den månatliga Russkij Predprinimatel (Den ryske entreprenören), fanns en artikel av den ryske ekonomen Andrej Kobjakov, med rubriken "Slutet på ett imperium: de nykonservativa som katalysator för den USA-centrerade världens sammanbrott". I den ryska duman sommaren 2001 var Kobjakov inkallad som expert för att redogöra för derivatbubblan vid en hearing om den internationella finanskrisen som Sergej Glaziev hade kallat till, där Lyndon LaRouche var huvudtalare. Kobjakov är även medförfattare, tillsammans med Michail Chazin, till en nyutkommen bok som heter "Dollarimperiets nedgång och pax americana".

I Tendentsii skriver Kobjakov: "Den nykonservativa doktrinen är öppet nyimperialistisk, och de som formulerat den är alla ideologiska arvtagare till Leo Strauss, ökänd för sina fascistiska åsikter. Redan för ett år sedan avslöjade den enastående tänkaren och amerikanska oppositionspolitikern Lyndon LaRouche nykonservatismens fascistiska ideologiska rötter. Kärnan i LaRouches briljanta undersökning var pamfletten 'Satans barn' som i stora upplagor har delats ut över hela USA av hans anhängare. Deras arbete var inte bortkastat: trots att LaRouche är utsatt för en tyst bojkott från den amerikanska pressens sida, så bröts tystnadens konspiration denna gång, och nu diskuteras Leo Strauss-kretsens aktiviteter i alla de stora tidningarna, som ställer frågan om det finns en hemlig, frimurarliknande organisation i det inre av Washingtons maktstrukturer."

Den nuvarande vicepresidenten Dick Cheneys doktrin om hur USA med hjälp av preventiva krig kan bli ett världsimperium har mer än tio år på nacken, påpekar Kobjakov. "Detta är ett tecken på svaghet, inte på styrka" - eftersom USA är ekonomiskt ruinerat. Avslutningsvis noterar Kobjakov att de nykonservativa portalfigurerna Cheney, Donald Rumsfeld, Paul Wolfowitz och Richard Perle nu är i stor knipa.

Kobjakov skrev sin artikel innan Richard Perle slutgiltigt avgick från sin befattning som rådgivare till försvarsminister Rumsfeld.

Västs "fria" press...

Primärvalsprocessen inför det amerikanska presidentvalet i november beskrivs nu av en av demokratins hörnpelare, den "fria" pressen, som avgjord: I det republikanska partiet anses president Bush som given kandidat och efter primärvalen den 9 mars kan ingen utmana senator Kerry om att i juli nomineras till det demokratiska partiets kandidat.

Denna unisona linje i press och media är en del av mörkläggningen som etablissemanget på båda sidorna av Atlanten bedriver. Ett färskt exempel är den "fria" pressens totala tystnad om den amerikanska valmyndighetens redovisade statistik över det finansiella stöd som kandidaterna får från väljarna.

Av alla de demokratiska presidentkandidaterna är det LaRouche som har det bredaste stödet, räknat i antal enskilda bidragsgivare. Jämfört med John Edwards, som hade 18 836, och John Kerry med 25 899 bidragsgivare, hade LaRouche 36 281 personer som bidrog med 200 dollar eller mer till hans valkampanj.

Vi ställs m.a.o. inför paradoxen att den kandidat som har flest bidragsgivare inte får några röster, medan den som har färre bidragsgivare får majoriteten av rösterna. En slutsats är att den amerikanska väljaren inte väljer med plånboken, vilket må sägas vara ett oväntat men sympatiskt drag. LaRouches tes är att de röster han fått bland de afro-amerikanska väljarna helt enkelt getts till den svarte pastorn Al Sharpton, vars enda stöd utanför hans egen församling kommer från finansiärer som stöder det republikanska partiet.

Oegentligheter i val är inget nytt fenomen i USA. Ett av de mer uppmärksammande fallen är Florida 2000, där Bush gavs segern i presidentvalet. Vad som talar för att LaRouche bestulits på sina röster i årets primärval är tillströmningen av folk till hans offentliga framträdanden, som regelmässigt drar mellan 300 och 500 personer. Detta är minst i nivå med och oftast fler än vad de andra, mediebaserade kandidaterna drar.

Vid en välbesökt presskonferens i Salt Lake City den 24 februari sa LaRouche:

- Vi går nu in i ett nytt skede i valrörelsen. Även om det har varit en tendens till ett högre valdeltagande än i tidigare val, så är väljarna fortfarande åskådare som sitter och röstar på sin gladiatorfavorit i arenan. Gladiatorerna faller ifrån, den ena efter den andra. På den demokratiska sidan står det nu mellan John Kerry och mig.

Det påståendet kommer att testas bl.a. i delstaten Syd-Dakotas primärval den 1 juni. Den delstatens demokratiska partiledning vägrar att lyda det nationella demokratiska partiets order att inte acceptera LaRouches delegater som giltiga. Om LaRouche-delegater finns med på partikonventet i Boston den 26 juli kan LaRouche ges möjlighet att hålla tal till konventet, och förändra det demokratiska partiets politik mot den nationella partiledningens vilja.

Nytt tonläge hos demokraterna

Den demokratiske senatorn Edward Kennedys kritik mot Bush-administrationen är ett exempel på att den opposition som Lyndon LaRouche för till torgs har både ett djupt och brett stöd hos politiker och väljare.

Demokrati måste vila på förtroende, men ända sedan George Bush blev president har förtroendeklyftan mellan det som administrationen säger och det som den gör vidgats, sa senator Kennedy i ett radioframträdande den 13 mars.

Han tog ekonomin som exempel. President Bush talar ständigt om hur bra det går för den amerikanska ekonomin, och hur många nya jobb som skapas. Men, sa Kennedy:

- Familjerna runt om i Amerika vet bättre. De ser hur deras jobb försvinner utomlands. De hör presidentens rådgivare säga att det är bra för Amerika att jobben flyttas till Kina. I Kina jublar man åt presidentens sysselsättningspolitik, men här hörs inget jubel.

Kennedy påminde om att Bush sa att hans skattesänkningar skulle skapa 800 000 nya jobb fram till slutet av 2002. Resultatet blev att 1,9 miljoner jobb försvann. Till slutet av 2003 lovade han 3 miljoner nya jobb. Fel igen - 300 000 jobb försvann.

- Medelklassfamiljerna är hjärtat i Amerika och ryggraden i vår ekonomi. De utför sitt arbete med värdighet och stolthet. Men för varje år som går får de svårare att förtjäna sitt levebröd - betala av på huset och bilen, och ändå klara av att skicka sina söner och döttrar till college.

- Men i ingen annan fråga har sanningen lidit så svåra förluster som i kriget mot Irak, konstaterade Kennedy.

- Nu vet vi att alltihop var en distraktion. Det fanns inget omedelbart hot. Inga kärnvapen. Ingen klar koppling till al-Qaida. Men vi gick till krig ändå. Det viktigaste beslutet som en president någonsin fattar är beslutet om krig och fred. Ingen president som startar ett krig på det sättet förtjänar att bli omvald.

Schillerinstitutet i Polen

En delegation från Schillerinstitutet besökte förra veckan Polen, för att på olika seminarier berätta om Lyndon LaRouches presidentvalskampanj, och presentera hans analys av det finansiella sammanbrottet och den nya "spänningens strategi" i Europa.

Schillerinstitutets representanter deltog också på en internationell kongress om "Andlighetens Europa" i den historiska staden Gniezno. På kongressen talade bl.a. kardinal Glemp och president Kwasniewski. Påve Johannes Paulus II sände en hälsning till kongressen, där han förklarade att det inte kan finnas något "enat Europa om det inte finns en enighet i anden", grundad på visdomen i Platons och Sokrates grekiska filosofi och den judisk-kristna traditionens inkarnerade sanning, skönhet och godhet, uttryckt av Kristus på korset, som "gett upphov till det nya skedet i formandet av den europeiska identiteten".

Fysisk ekonomi
mars 2004


Argentina gråter inte längre!

Den 9 mars 2004 var en historisk dag, som mycket väl kan bli en vändpunkt för världsekonomin. I konfrontationen med Argentina backade Internationella valutafonden från sina tillläggskrav till det nya lånepaketet.

Förhandlingarna pågick in i det sista med bud som sändes mellan Washington och Buenos Aires. Slutförhandlingen skedde i ett halvtimmes telefonsamtal mellan den tillförordnade IMF-chefen Anne Krueger och den argentinske presidenten Nestor Kirchner. Därefter gav Kirchner order om att Argentina skulle betala 3,1 miljarder dollar till sina fordringsägare. Men detta var inget nytt, det har varit regel. Det nya var att IMF dagen efter betalade ut exakt samma summa i ett nytt lån till Argentina, utan att ha fått igenom sina nya villkor.

Alltsedan tredje världen hamnade i skuldfällan i början av 1980-talet, har IMF kunnat diktera villkoren för skuldbetalningarna. Det har inneburit att de internationella bankerna, genom IMF, har kunnat styra över dessa länder, som tvingats in i en destruktiv ekonomisk politik. Bankerna har gått före folket.

Den 9 mars var det folket som gick före bankerna. Det visar att den synarkistiska politiken kan besegras.

Vi är alla argentinare!

Lyndon LaRouche och hans internationella ungdomsrörelse mobiliserade stöd för Argentina i en samordnad aktion på tre kontinenter. Ambassaderna uppvaktades med flygblad med rubriken "Vi är alla argentinare!" Diskussioner och flygblad spreds i regeringskvarteren och finansdistrikten i Europas huvudstäder. Speciellt protesterade LaRoucheungdomarna mot den ledande synarkistbanken, Lazard Frères i Paris, som med den halsstarriga skuldindrivningspolitiken blockerar Argentinas ekonomi och produktion. Argentina är ett land som kan producera mat till 350 miljoner människor, men nu lider en tredjedel av de 35 miljoner invånarna av undernäring - några till och med dör av hunger - och särskilda tåg sätts in för att de fattiga ska kunna åka ut till soptipparna och leta efter skräp som de kan sälja för att få ihop pengar till mat!

Det är inte människovärdigt! Argentinas president Nestor Kirchner har talat klarspråk och sagt att det blir folkmord om IMF:s program för skuldbetalningarna genomförs. Det är därför så upprörande att just Sveriges minister för internationell ekonomi och finansfrågor, Gunnar Lund, har varit så angelägen om att hålla kvar Argentina i IMF-fållan. Gunnar Lund förklarade vid ett besök i Washington att Argentina måste pressas till förhandlingar, annars kunde IMF:s anseende skadas. Det som gjorde det så pinsamt, var att Lund struntade i att president Kirchner hade hänvisat till FN:s folkmordsklausul, samtidigt som den svenska regeringen just hade stått värd för en internationell konferens i Stockholm om hur man ska förhindra folkmord! Ett folkmordsbrott behöver inte innebära en direkt slakt på människor. I FN:s folkmordskonvention ingår även "stämpling till avsiktlig skada mot en grupps livsbetingelser för att förstöra dem fysiskt helt eller delvis".

LaRouches ungdomsrörelse protesterade mot Gunnar Lunds och regeringens ensidiga stöd till bankerna. Även på regeringskanslierna var det många som hade märkt att Gunnar Lund hade problem med empatin. Ungdomarna ställde just den frågan i flygbladet: "Vad säger detta om hur regeringen i den kommande finanskrisen tänker försvara de svenska barnen mot bankerna?"

Det som händer i Argentina handlar inte bara om Argentina. Hela det internationella finans- och valutasystemet är bankrutt. Det finns ingen lösning inom ramarna för detta system. De skulder som hushåll, företag och stater har samlat på sig är så stora, att de aldrig kommer att kunna betalas tillbaka, inte ens till priset av människoliv!

Varför Argentina - och inte USA?

Europa och framför allt USA är ännu mer skuldsatta än Argentina. Argentinas omtalade offentliga skuldsättning låg 1993 på 29 procent av BNP, 1998 hade den stigit till 41 procent och i slutet av 2000 var den uppe i 50 procent. Men det är mindre än Tysklands eller Frankrikes, räknat i procent av BNP. Räknat per invånare är den argentinska skulden en tredjedel av staden Berlins.

Men den argentinska skulden handlar om kortfristiga skulder, som banker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och Crédit Suisse First Boston har lastat på Argentina med IMF:s drakoniska villkor - med hjälp av personer som Domingo Cavallo, den f.d. argentinske finansministern. Under Carlos Menems tid som president ruinerades dessutom landets industri av kapitalflykt och av pesokursens koppling till den amerikanska dollarn: de lånade pengarna flydde snabbt tillbaka till konton i just de banker som hade lånat ut dem. För att kunna betala tillbaka skulderna privatiserade Argentina allt som kunde privatiseras, och slog därmed sönder sin offentliga sektor, sin sjukvård och sitt sociala skyddsnät. Väl utblottad inför sina fordringsägare tvingades Argentina devalvera sin valuta, med följden att skuldbördan - räknat i landets egen valuta - i ett slag tredubblades!

Det är därför som den argentinska utlandsskulden är illegitim och måste förkastas. Om man förstår den finanslogik som Argentina har fastnat i, så förstår man också att detta bara är början: näst på tur står inte bara alla de andra latinamerikanska länderna, utan också länderna i Europa, om samma spelregler fortsätter att gälla.

Alternativen

Konfrontationen mellan IMF och Argentina signalerar en vändpunkt för världsordningen: antingen kommer synarkisterna inom banksektorn att tvinga sig kvar med polisiära och militära medel, och skulderna betalas tillbaka på människornas bekostnad - vilket vore ett fruktansvärt bakslag för världsbefolkningen, som skulle kastas in i en serie preventiva krig, som obönhörligt skulle eskalera till kärnvapenkrig - ELLER så räddas människorna, på synarkistbankernas bekostnad, med en ny internationell ekonomisk och finansiell ordning, i vilken pengarna återigen tjänar produktion, ömsesidig ekonomisk utveckling, forskning, utbildning och sjukvård, överallt i världen.

Det är detta som Lyndon LaRouche kallar ett Nytt Bretton Woods, och som Franklin D. Roosevelt 1944 kallade en Global New Deal, vilken genom hans för tidiga död reducerades till Marshallplanen. Ett Nytt Bretton Woods innebär att man drar de spekulativa finansinstitutionerna genom ett ordnat konkursförfarande, inför ett system med långfristiga lån med låg ränta till stora utvecklingsprojekt, och återger staten kontrollen över banksystemet, d.v.s. går tillbaka till ett nationalbankssystem som bestämmer över kreditgivningen. Det är det som menas med att människorna skall går före bankerna.

Konkurs räddningen för ekonomin

Ett konkursförfarande är nödvändigt för att skydda både människor, företag och stat från att slås sönder i en oordnad finanskollaps. En konkurs är svår att genomdriva eftersom det alltid innebär ett erkännande av ett misslyckande. Samtidigt vet man att en konkurs som fördröjs, gör saken etter värre.

Ett företag som råkar i svårigheter kan plundras på sina tillgångar av dem som har makt över de andra fordringsägarna. Den kassa som finns kvar kan användas för att betala vissa leverantörer, medan andra blir utan. En konkursförklaring innebär att en förvaltare tar över företaget och betalar efter rättvisa principer. Endast så kan livskraftiga verksamheter skuldsaneras och hållas i gång.

Samma principer kan användas för hela finanssystemet. Den viktigaste funktionen som måste hållas i gång är betalningssystemen inklusive finansiering av handeln; annars stannar snart all produktion, åtföljt av massarbetslöshet och massvält.

Den svenska banklagkommittén visade i sitt slutbetänkande (SOU 2000:66) precis hur det hela kan skötas. Staten är genom Riksbanken garant för banksystemet och dessutom för alla bankinsättningar upp till 250 000 kr per privatperson. För att de statliga medel som vid en kris tillförs bankerna, inte bara skall försvinna bort i olika svarta hål, föreslår banklagkommittén att staten genom en förvaltare tar över ledningen av krisdrabbade banker. Tack vare statens garantier och pengar kan betalningarna fortsätta fungera. I övrigt skall alla betalningar frysas och tillgångarna räknas igenom, för att precis som ifråga om ett producerande företag genomföra rekonstruktion eller likvidation i ordnade former.

Vad banklagkommittén inte säger, är att staten samtidigt faktiskt kan nystarta ekonomin och sätta arbetslösa i arbete, genom att ge riktade lån till prioriterade projekt för speciellt nödvändig infrastruktur.

Samtidigt som varje land tar tag om sitt eget bankväsende krävs en förhandling om internationella skulder och valutakurserna. LaRouches förslag om ett Nytt Bretton Woods är det enda som finns på bordet och det innebär att konkursförfarandets principer förs upp på mellanstatlig nivå.

Ett Nytt Bretton Woods måste först och främst innehålla en skuldsanering för skuldsatta länder, genom skuldavskrivningar och/eller betalningsanstånd. Nya lån går att få fram, även om banker och övernationella fonder vägrar ställa upp eller helt enkelt inte finns. Varje land kan självt skaffa sig lån genom att ingå handelsavtal med andra länder och ge varandra ömsesidiga handelskrediter. Många sådana handelsavtal mellan många länder kan bilda ett nytt system för finansiering av handeln.

Samtidigt kräver handelsavtalen att valutorna inte svänger lika våldsamt som nu eftersom det då blir omöjligt att veta om affärerna går ihop. Valutorna måste fixeras mot varandra, så som gjordes i den ursprungliga Bretton Woods-överenskommelsen. Eftersom dollarn varken har eller bör ha samma ställning som den hade 1944, menar LaRouche att fixeringen bör ske genom att alla valutor ges någon real koppling till guld eller varukorgar.

Inte heller på denna mellanstatliga nivå är konkursförfarandet någon principiell svårighet. Det handlar om värdepapper och överenskommelser; avtalen om skuldsanering och ett fungerande handels- och valutasystem kan skrivas på en dag eller två.

Biljoner försvinner

En konkurs innebär att stora värden räddas så att människorna kan överleva. Det gäller de livskraftiga delarna, de reala, av världsekonomin. Svårigheten ligger i att biljoner kr går upp i rök. Ibland är det sparkapital, ibland är det värden som aldrig funnits mer än på papperet. Det gäller t.ex. värdestegringar på fastigheter/aktier som lett till priser som aldrig använts. Det gäller krediter som skapats, pengar som tryckts, utan täckning i den reala ekonomin. Argentina har betalat gamla lån med nya lån som nytillverkats med en tangenttryckning i någon bank eller riksbank.

Precis som vid en konkurs i ett företag handlar det mest om att erkänna att något måste göras. De makthavare som i dag hanterar skulderna måste fråntas sin makt för att inte "företagets" tillgångar skall förödas. Egentligen är världens finanssystem sedan länge konkursmässigt. De totala värdepapperstillgångarna på 400 000 miljarder dollar står mot en världs-BNP på 40 000 miljarder dollar. Endast genom en jättelik penningutgivning kan systemet hållas i gång. För varje dollar i amerikansk BNP-tillväxt 2000-2003 krävdes 7 dollar i nya lån. Det är ett korthus som ständigt byggs på, trots att det har varit fallfärdigt i åratal.

Copacabanaöverenskommelsen

De enda som kan garantera att pengar har något värde är staterna och deras riksbanker. Frågan som måste besvaras, är om det är bankerna eller ländernas ekonomier som skall fortsätta att hållas under armarna med dessa statliga garantier.

Vad som krävs är att ländernas regeringar säger ifrån att barnen skall gå före bankerna - det var det som Argentina gjorde den 9 mars. Det var ändå ingen lösning, eftersom Argentina betalade genom att ta ett nytt lån från IMF.

Varför detta ändå kan innebära en historisk vändpunkt kunde man se på den överenskommelse som Argentina gjorde med Brasilien i Copacabana veckan efter.

Argentinas och Brasiliens presidenter beslutade där att tillsammans gå vidare på Argentinas linje i en gemensam linje gentemot bankerna. De bestämde att tillväxt och investeringar inte får äventyras av skuldbetalningar. Tillväxt och investeringar skall undantas från budgeten; därmed prioriteras skulderna ned i samma mån.

Argentina har tidigare förhandlat till sig en nedskrivning av utlandsskulderna till 25 procent. Bankerna har för egen del lyckats slingra sig ur de flesta av sina lån till Argentina, men de har låtit sina kunder, d.v.s. fondspararna, ta på sig lånen till Argentina. Det har kallats räntefonder med hög avkastning och höga risker. Nu är det dessa kapitalplacerare, mestadels privatpersoner i Europa och USA, som gör förluster.

Förlusterna på lånen till Argentina visar att det inte är några småsparare som kommer att räddas om bankerna får sin vilja igenom, tvärtom. Förutom att konstatera att bankerna har lurat dem till galna placeringar, kommer småsparare snart att konstatera att bankernas krav på åtstramning kommer att slå sönder de företag som fortfarande fungerar och därmed den skattekraft som krävs för att hålla i gång den sjukvård och annan omsorg de behöver.

Argentina gråter inte längre. Det strider för att frigöra sig och alla gråtande kapitalplacerare från bankernas diktatur och folkmordspolitik.