Den politiska världskartan ändras: Mendelejev skulle ha gillat det

Nedanstående tal av Lyndon H. LaRouche lästes den 24 april 2007 upp på en konferens i Moskva om att bygga "en transkontinental transportlänk mellan Eurasien och Amerika över Berings sund". Det har publicerats på engelska och ryska i en utgåva av tidskriften Forum International.

Tanken på att skapa ett transsibiriskt järnvägssystem, som sedan skulle kunna förlängas över Berings sund till Nordamerika, föddes i samband med Dimitrij Ivanovitj Mendelejevs besök på världsutställningen i Philadelphia 1876. Genom att Lord Palmerstons försök att krossa USA hade slagits tillbaka, tack vare president Abraham Lincolns ledarskap, kunde det som då kallades det amerikanska ekonomiska systemet spridas till Ryssland, samt även influera Bismarcks reformer i Tyskland och industrialiseringssträvanden i Japan och på andra håll. Dessa globala, så kallade geopolitiska skeenden under perioden efter 1865-76 är det som alla de stora krigen i världen har handlat om, från och med den brittiska iscensättningen av det första japanska kriget mot Kina 1894-95 fram till den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelts död 1945.

Genom alla upp- och nedgångar i den ekonomiska och geopolitiska världshistorien har förverkligandet av Mendelejevs planer på att utveckla Ryssland varit ett centralt inslag i denna fortlöpande historia, från och med världen efter 1865-76 fram till den dag som i dag är. Den tanke han kastade fram förnyas nu, som ett centralt inslag av stor betydelse för hela världen i dag.

Samtidigt kvarstår samma impuls till nya världskrig, fast nu i nya skepnader. Världen är just nu i klorna på vad som hotar att bli den största globala finanskollapsen i modern tid. Att krig och konflikter sprider sig ut från Sydvästasien är inget annat än ett utslag av samma så kallade geopolitiska impuls som har orsakat alla stora krig sedan freden i Paris 1763, men i ännu högre grad sedan USA 1865-75 började utmana det anglo-holländska liberala finanssystemet.

Denna annalkande kollaps av det nu hyperinflaterade, sönderfallande internationella finanssystemet kräver skyndsamma förenade krisinsatser av ansvarskännande tongivande nationer. För att det ska bli möjligt måste den politiska trenden i USA snabbt ändras, tillbaka till traditionen från president Franklin D. Roosevelt. En sådan förändring i den amerikanska politiken måste åstadkommas genom en krissamverkan, ledd av en grupp tongivande världsmakter. Dit måste höra USA, Ryssland, Kina och Indien, som början till ett nytt, allt vidare partnerskap mellan fullkomligt suveräna nationalstatsekonomier.

I en sådan samverkan måste ett omfattande nätverk av moderna efterföljare till den gamla formen av järnvägstransporter byggas ut tvärs över det kontinentala Eurasien, och över Berings sund till den amerikanska dubbelkontinenten. Områden som nu är ofruktbara och otillgängliga kommer då att kunna genomgå en ekonomiskt effektiv utveckling och integreras i hela planetens framtida utveckling.

En sådan plan utarbetades redan under åren 1990-92 under ledning av min fru Helga Zepp-LaRouche, som fortfarande intar en ledarställning politiskt och kulturellt bland mina medarbetare i Europa och annorstädes. Detta perspektiv måste nu återupplivas och bli ett globalt faktum.

Vad gäller tekniken bör forskningen koncentreras till traditionen från framför allt de föredömliga vetenskapsmännen Mendelejev och V.I. Vernadskij, men även från den alltför lite uppmärksammade föregångsmannen inom samma område, den amerikanske pionjären William Draper Harkins.

Detta kräver långsiktiga diplomatiska överenskommelser mellan nationer, som innebär införandet av ett nytt system i handelsrelationerna, där nationer ingår handelsavtal som har förhållandevis fasta valutakurser, mycket låga räntor och löptider på någonstans mellan ett kvarts och ett halvt sekel. Detta är löptider som täcker den ekonomisk-finansiella halveringstiden för de långsiktiga investeringar i den grundläggande ekonomiska infrastrukturen som dessa nationers nu levande och kommande generationer behöver.

Vi har således inträtt i en tid, mätt med den nukleära och termonukleära kraftutvecklingens klocka, då den långa historien av direkt eller indirekt imperialistiska sjömakters herravälde över jordklotets stora landmassor inte längre är praktiskt godtagbar. I stället kommer en forskningsdriven, kapitalintensiv utveckling av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen och befolkningens levnadsstandard att prägla varje framgångsrik form av civiliserad utveckling av förbindelserna mellan världens suveräna nationer. För det ändamålet måste jordklotets tundror och öknar erövras genom kraften i en forskningsdriven teknologisk utveckling av arbetets ökade produktiva förmåga. Ekonomisk utveckling måste nu spridas från nationerna i kanten på Arktis, söderut mot Antarktis.

Överbryggningen av Berings sund blir därmed nu medelpunkten i en ny världsekonomis tillblivelse.