Den nya amerikanska revolutionen

Monitor Nr 2
25 Februari 2005


Den nya amerikanska revolutionen

Vidden av den inhemska oppositionen mot president Bush måste bli känd i Europa. Sedan valet har USA inte bara varit djupt splittrat. Demokraterna i kongressen har rest sig som en man mot Bushs generalangrepp på det statliga pensionssystemet - USA:s viktigaste välfärdsinrättning som håller majoriteten av pensionärerna från fattigdom. Att demokraterna följer den stridssignal som givits av Lyndon LaRouche måste också bli känt. Den gigantiska mobilisering av det demokratiska partiet och många republikanska rebeller som LaRouche och hans ungdomsrörelse har lyckats åstadkomma, finns utförligt rapporterad på internet, för den som vill veta vad som egentligen sker i USA (se Schillerinstitutets konferens den 19-20 februari 2005).

LaRouche står direkt eller genom sina medarbetare i daglig kontakt med 1 500 beslutsfattare i kongressen och administrationen. Detta nätverk utgör ryggraden i en möjlig ny administration i USA. Oppositionen formas runt just de idéer som LaRouche har betonat: ett återupplivande av den politik som fördes av Franklin D. Roosevelt, mannen bakom det pensionssystem Bush nu vill förstöra, samt den amerikanska konstitutionens stadgande att regeringen skall främja allmän välfärd. Om du inte knyter an till denna opposition, som nu kämpar för det bästa i amerikansk (och även i europeisk) tradition, har du inte någon chans att hindra ett tredje världskrig och allmänt sammanbrott av ekonomin. Bushs nykonservativa skräckregering är inte så stark som den synes vara. Bush pressas att stjäla pensionspengarna för att Wall Street kortsiktigt behöver dem för att hålla liv i spekulationsbubblan på börsen och upprätthålla inflödet av kapital till USA. Ekonomen C. Fred Bergstens nya siffra för det belopp som krävs i inflöde till USA är 5 miljarder dollar varje arbetsdag för att finansiera underskotten i budget och handel. Bush-regeringen agerar från en position av svaghet och desperation, inte styrka.

Öppen opposition från mer långsiktiga placerare på Wall Street än dem Alan Greenspan representerar, visar att man även mitt i New Yorks finansvärld börjar öppna sig för en annan, läs Rooseveltliknande, stabilisering av dollarn. Inte för inte använde sig den stora dagstidningen New York Times av LaRouches material, när tidningen på en helsida avslöjade att de nykonservativas plundring av pensionärerna hade inspirerats av Pinochets fascistregim i Chile. New York-borna har heller inte, som resten av USA, låtit sig skrämmas av 11 september-attacken till att stöda krigspolitiken.

Här i Sverige försöker Göran Persson ligga lågt. Precis som de flesta europeiska regeringscheferna tror han att det bara gäller att försöka leva med att Bush har utnämnts till president i fyra år till. Det är inte så Persson formulerar det. Han talar om att det går bra för Sverige. Tillväxten ligger över EU:s genomsnitt. Inflation och ränta är låga, säger han och manar sina partikamrater att slå vakt om välfärdssystemen, om inte annat så med höjd skatt. Med den provokationen tror Persson att han kan både få med sig partiet och styra oppositionens debatt så att han klarar sig fram till nästa års val. Det behövs en miljon nya jobb, säger Persson landsfaderligt, utan att på något sätt säga var de skall komma ifrån. Hur skall han få fram dem, när han ligger lågt mot hela den plundring av Sverige som just nu pågår?

Marknader för lokalhyror, råvaror, el och transporter har blivit lekstugor för spekulanter och statliga inkomstmaximerare. Produktionen flyttas ut från hela Europa till globaliseringens slavplantager. Exportinkomsterna investeras inte i ny produktion. Företagen plundras på sina kassor. Tidningarna fylls av annonser för allt dyrare villor och bostadsrätter i den fastighetsbubbla som bankerna och Riksbanken använder kreditsystemet till.

Det är resultatet av att Persson och hela den svenska eliten ligger lågt mot Bush, Riksbanken och de s.k. fria marknadskrafterna, som har organiserat världsekonomin till att leverera en tribut till USA på 5 miljarder dollar per dag. Runt om i världen, utanför den svenska kuvösen, diskuterar man nu med LaRouche om lösningar på dollarkrisen för att öka produktion och välfärd. Det är det som man behöver göra här hemma också - arbeta direkt med LaRouches opposition i Sverige, EAP, för att få fram lösningar på problemen.

 

Hur Roosevelt hade löst vår tids världskris

Lyndon LaRouche har presenterat sitt förslag för hur dollarkrisen kan lösas, dels i artikeln "Franklin Roosevelts mirakel", dels i sitt tal den 19-20 februari på en konferens utanför Washington. LaRouche framhåller följande:

USA & världen: "Det nuvarande internationella valuta- och finanssystemet kontrolleras inte längre av ett USA som dignar under ett växande berg av underskott i statsbudgeten och betalningsbalansen, men finansiella tillgångar värderade i amerikanska dollar utgör ändå den avgörande andelen av världsekonomins totala valutatillgångar. Ett fritt fall för dollarn skulle därför innebära en kedjereaktionskollaps enligt en hyperbelkurva för världens handel och dollarvärderade tillgångar ... Å andra sidan kan dollarn inte återhämta sig på något hållbart sätt, om man inte får i gång en kraftig tillväxt i den dollarvärderade, långsiktiga realkapitalbildningen, framför allt med hjälp av investeringar i grundläggande ekonomisk infrastruktur i den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skulle få en bestående och välgörande effekt på världsekonomin, bara om denna långsiktiga realkapitalbildning stabiliseras med hjälp av en återgång till ett dollarbaserat valutasystem med fasta växelkurser. Utan ett sådant nytt arrangemang skulle den begynnande valuta- och finanskollapsen leda till en kedjereaktionskollaps i hela världen. Det ironiska är att världen är lika beroende av att världens nu kollapsande dollarvärderade skuldpapper blir användbara igen, som den var av USA:s roll som långivarland efter andra världskriget. Därför är ett beslut om en återgång till ett system med fasta växelkurser, liknande det ursprungliga Bretton Woods-systemet, oundgängligt för alla världens länder. Det kräver ett Amerika som har återgått till en inrikes- och utrikespolitik i samklang med Franklin Roosevelts intentioner, när han skapade det ursprungliga Bretton Woods-systemet."

Hur Roosevelt skulle ha tagit itu med det anglo-holländska liberala systemet:

"Den avgörande strategiska frågan i dag är nödvändigheten att befria världen från det hot om global undergång som 'globaliseringssystemet' innebär, genom att återigen byta ut den anglo-holländska liberala formen av finansimperialism, mot det amerikanska systemets principer, så som Franklin Roosevelt använde dem när han drog i gång Bretton Woods-systemet ... I det moderna globala liberala centralbankssystemet bestäms pengarnas värde av 'frihandelns' tillfälligheter. I detta liberala system lyder till och med regeringarna under så kallade 'oberoende centralbankssystem', banksystem som, likt dagens IMF, behandlas som om de hade beslutsmakt över regeringarna, och regeringarna som inte mer än slavar under centralbankchefernas outgrundliga nycker. Dessa centralbankirer är i sig en slags valutafinansiell 'slemsvamp', en osund anhopning av otaliga enskilda finansiella verksamhe- ter ..."

Vad bör göras:

"Nu, precis som 1933, har den amerikanska ekonomins fruktansvärda kollaps, kombinerat med styrande faktorer som de numera okontrollerbara amerikanska budget- och betalningsbalansunderskotten, försatt den sittande Bush-regeringen i samma läge som Hoover-regeringen efter 1929, fast mycket, mycket värre än under Hoover. Det alltmer chockerande förhållandet, att den nuvarande Bush-regeringen, även känd som ledningen 'i det madrasserade rummet', har en historiskt hopplös sits, betyder att det finns en möjlighet till en omsvängning bland [det amerikanska] folket, liknande den som skedde under Franklin Roosevelt-regeringens första period - trots att Bush officiellt har återvalts till president."

 

Bush: Statsobligationer är "inte pengar"

Farhågorna för Bush-regeringens ekonomiska politik har förstärkt av de uttalanden som George W. Bush själv har gjort, i samband med kampanjen för hans planerade privatisering av pensionssystemet. På det amerikanska handelsdepartementet den 9 februari sa Bush:

- Det finns de som tror att pensionssystemet är en fond - att det finns en hög med pengar som byggs på. Så är det inte alls. Pensionsavgifterna som dras på lönerna används för utbetalningar och för statliga utgifter. Det finns inga särskilt avsatta medel. Vi har ett renodlat pay-as-you-go-system - det som betalas in betalas ut.

Dagen därpå i Raleigh, North Carolina, sa Bush:

- Det finns tomma löften, men det finns ingen hög med pengar som ni kanske trodde skulle finnas där, när ni går i pension.

Faktum är att den statliga pensionsfonden (Social Security Trust Fund, SSTF) sitter med ett innehav av amerikanska statsobligationer, garanterade av den amerikanska staten, värderat till minst 1 500 miljarder dollar. När Bush säger att "det finns ingen fond" och "ingen hög med pengar" i SSTF, så betyder det att statsobligationerna som SSTF har inte skulle lösas in av den amerikanska staten och är "tomma löften". Bush säger i praktiken att den amerikanska staten tänker ställa in betalningarna. Att ställa in betalningarna är uttryckligen förbjudet i den amerikanska konstitutionen.

Man undrar vilka konsekvenser Bushs uttalanden kan få för den amerikanska statsskulden, som uppgår till mer än 7 000 miljarder dollar. Amerikanska statspapper för uppskattningsvis 3 000 miljarder dollar innehas av utlänningar. Man kan misstänka att det är en kombination av desperation och dumhet som får Bush att leka med att spränga hela det dollarbaserade globala finanssystemet i luften.

Demokraterna i representanthuset gick hårt åt Bushs finansminister John Snow i en utfrågning den 8 februari om den påstådda bristen på pengar i pensionssystemet. Den demokratiske kongressmannen Charles Rangel sa:

- Ha inget förtroende för statsobligationerna som innehas av pensionsfonden, för presidenten säger att det är inte pengar det heller. Jag ska säga åt mina kommunistiska vänner i Kina att de ska se upp med vad de köper, för det är inte reda pengar som de kan lita på. - Tala om för mig, jag vill lära mig, tala om vad det är för skillnad på statsobligationerna som vi har i pensionsfonden och statsobligationerna som ni är så säkra på kommer att hjälpa oss igenom underskottet vi har i statsbudgeten. Vad är det för skillnad? Hur kan pensionsfonden vara bankrutt och USA inte vara bankrutt?

 

Wall Street splittrat!

I London den 4 februari, några timmar innan G7-ländernas finansministrar och centralbankschefer skulle träffas där, hävdade den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan att de stora amerikanska finansiella underskotten egentligen inte är något problem, utan snart kommer att korrigeras av marknadskrafterna.

Greenspan fick dock mothugg av Robert Rubin, som var finansminister i Clintons regering. Rubin sa att USA:s ekonomi befinner sig i "ett kritiskt läge". "De amerikanska obalanserna kan få effekter på obligationsmarknaden och väcka komplicerade frågor om vår valuta. Risken är ganska stor för att dollarn kommer att falla." USA:s enorma budgetunderskott "kommer inte att kunna lösas med ett trixande i marginalerna".

Den brittiske centralbankschefen Mervyn King pekade på att de amerikanska finansiella underskotten utgör ett hot mot systemet. "Det finns troligen en gräns för hur stor skuldbörda ett land kan dra på sig som ett resultat av permanenta underskott, innan placerare börjar oroa sig för detta lands förmåga eller vilja att betala." Den asiatiska ackumulationen av dollarreserver och dollarpapper "ökar risken för instabilitet i det internationell finanssystemet", ansåg King.

Dessa olikartade bedömningar skvallrar om djupa motsättningar inom det internationella, speciellt det anglo-amerikanska finansetablissemanget.

Lyndon LaRouche har pekat på att skiljelinjen går mellan å ena sidan de som sitter med främst kortfristiga derivat och andra högspekulativa placeringar, eller ägnar sig åt en hämningslös kreditgivning, och å andra sidan obligationsmäklare och andra med mer långsiktiga placeringar. Den senare gruppen är rädd för att de kortsiktiga placerarna, företrädda av bland andra Greenspan, George Shultz och George W. Bush, riskerar att dra ur proppen på hela finanssystemet med sina planer på en privatisering av det amerikanska pensionssystemet.

Varningar för att Greenspan göder spekulationsbubblor och för att den nuvarande amerikanska politiken kommer att leda till en dollarkrasch har den senaste tiden kommit från kända ekonomer som Stephen Roach på Morgan Stanley, den f.d. chefsekonomen på IMF Ken Rogoff och C. Fred Bergsten.

Bergsten, f.d. statssekreterare på det amerikanska finansdepartementet, sa i ett tal på Council on Foreign Relations den 11 februari:

- Vi fokuserar på en rad omedelbara problem, som vi finner mycket anmärkningsvärda. Det är underskottet i bytesbalansen, risken för ett plötsligt dollarras och risken för en ny kraftig höjning av energipriserna. Vi tror att energipriserna lätt kan stiga till 60 eller 70 dollar fatet igen. Om detta sker i kombination med ett kraftigt dollarras kan vi få ett otäckt scenario med en kraftigt ökad inflation, en snabb räntestegring och en kraftig nedgång i ekonomin.

 

Iranfrågan: Clinton stöder diplomati

Den amerikanske ex-presidenten Bill Clinton var mycket kritisk mot Bush-regeringens politik gentemot både Iran och Irak, i en intervju som han gav till journalisten Charlie Rose den 27 januari, i samband med World Economic Forum i Davos. Intervjun har inte rapporterats i pressen. Clinton motsatte sig ett militärt angrepp på Iran så länge det finns en diplomatisk öppning, och ansåg att USA har medverkat till att skapa det nuvarande spända läget i Iran och Irak. Om Iran sa Clinton:

- Jag hoppas fortfarande att det finns en diplomatisk lösning. Det här är rena dårskapen. Det finns en folkvald regering i Iran som stöds av två tredjedelar av befolkningen som vill ha ett närmande till Väst. Iran är en helt annat sak än Irak, betonade Clinton. Den "sorgliga historien" började på 1950-talet, när USA avsatte Mossadegh, som var en folkvald parlamentarisk demokrat, och satte tillbaka shahen vid makten. När shahen sedan störtades av ayatolla Khomeini drevs vi in i armarna på Saddam Hussein.

- De flesta hemska saker som Saddam Hussein gjorde på 1980-talet gjorde han med USA-regeringens goda minne och fulla stöd, på grund av kriget mellan Iran och Irak, sa Clinton, och tillade: - Jag vet att det inte är populärt att en amerikan säger såna saker, men så tror jag att det är.

Clinton sa att han hade bett Iran om ursäkt för USA:s aktiva medverkan i att Mossadegh störtades. Han uttryckte sin förhoppning om ett närmande till Iran, och gav sitt stöd till de europeiska diplomatiska kontakterna med Iran i frågan om landets kärnkraft/kärnvapen. Clinton påpekade också att Iran är:

"det enda landet i världen ... där de progressiva krafterna har vunnit mellan två tredjedelar och 70 procent av rösterna i sex val" som har hållits den senaste tiden, till skillnad från USA. Clinton sa också att han inte trodde att Bush hade blivit omvald därför att den amerikanska befolkningen stöder kriget mot Irak. Det är lika många som är emot Irakkriget som är för det, sa Clinton. I själva Irak måste USA stödja bildandet av en regering som är någorlunda representativ för alla delar av det irakiska samhället, och därefter packa ihop och dra snarast möjligt, sa Clinton. Att sätta upp en tidtabell vore fel, menade han. Det kan finnas en "vändpunkt" där den amerikanska befolkningen vänder sig emot kriget, men vi är inte där än, sa han.

Om Bushs installationstal sa Clinton att det intressanta var "nästa kapitel", d.v.s. vilken faktisk politik Bush skulle föra. Han kritiserade militära operationer "i föregripande syfte" och sa att den amerikanska militären just nu "har fullt upp" med Irak och "vi kan inte utan vidare företa ännu en stor militär övning".

 

Rent hus i Libanon också?

Mordet på den förre libanesiske statsministern Rafiq Hariri i Beirut den 14 februari syftade till att utlösa en kedjereaktion av regimförändringar och sönderdelningar av länder i hela Sydvästasien. För att förstå de djupare motiven till mordet - även om själva attentatsmännen förblir okända - bör man ta fram en programförklaring från 1996 med titeln "Rent hus: En ny strategi för att säkra området". Den skrevs av Richard Perle, Doug Feith, David och Meyrav Wurmser, under överinseende av den nuvarande amerikanske vicepresidenten Dick Cheney.

Detta program visade hur 1993 års Osloavtal mellan Israel och palestinierna skulle kunna rivas i bitar och hur först Irak, och sedan Syrien, Libanon och Iran skulle utsättas för militära angrepp och/eller politiskt kaos.

I dokumentet hävdas rakt ut att Israel ska

a) avleda "Syriens vaksamhet genom att använda libanesiska oppositionselement för att destabilisera Syriens kontroll över Libanon"

b) inveckla "Hizbollah, Syrien och Iran, som de ledande aggressionskrafterna i Libanon"

c) om detta inte skulle räcka, "slå till mot utvalda mål inne i själva Syrien".

Resultatet skulle bli "ett nytt Mellanöstern" där Israel skulle ha hegemoni i regionen över en rad balkaniserade stater styrda av marionettregimer. Den ledande nykonservativa institutionen som organiserat för Rent hus-strategin, är Amerikanska kommittén för ett fritt Libanon (USCFL), som brutalt kritiserat Hariri genom åren och inkluderat honom i sin hemsidas lista över "Libanons ledande syriska agenter".

Krigshökarna i USCFL skrev den 16 februari på sin hemsida att "med Irak nu fast förankrat i anti-Syrien-lägret och under amerikanskt förmyndarskap, verkar det som tiden är inne att skrida till fas två i den stora plan som lades fram i den berömda promemorian 'Rent hus'..." Även om Bush-regeringens talesmän har haft Iran som måltavla nummer ett, har siktet nu riktats in mot Syrien som "mer opportunt", med tanke på det internationella stöd som Iran har från Europa och Ryssland. Ett annat övervägande var att röja vägen för en attack mot Iran genom att först neutralisera Syrien och Hizbollah.

Den omedelbara faran är att ett nytt inbördeskrig bryter ut i Libanon, vilket skulle leda till en balkanisering av landet efter etniska, religiösa och politiska linjer.

 

Ryssland reagerar

Dagen efter mordet på den förre libanesiske statsministern Hariri, som Israels försvarsminister Mofaz beskyllde Syrien för, fick premiärminister Ariel Sharon ett brev från den ryske presidenten Vladimir Putin. Putin slog fast att Ryssland skulle genomföra en omtalad försäljning av lastbilsburna luftvärnsrobotar till Syrien. Sharon var "inte nöjd".

I det amerikanska presidentvalet stödde Putin president Bush mot demokraternas kandidat Kerry. Efter den västunderstödda revolutionen i Ukraina har Ryssland svängt i sin attityd till Bush. Ryssland slår vakt om sitt nära samarbete med Iran och den nord-sydliga transportkorridor till Indien som går via Iran.

Frågan är om inte Ryssland också uppmuntrat Nordkorea till att avslöja att landet har kärnvapen. Även om tonläget är högt kan USA inte militärt ta itu med Nordkorea samtidigt som man har Irakkriget och eventuella nya krig mot Syrien och Iran. USA har inte heller levt upp till löften om amerikanska kärnkraftverk i utbyte mot de kärnkraftverk som Nordkorea avstått från att bygga. USA:s utlovade antirobotförsvar till Japan och Sydkorea fungerar inte, och även där växer otåligheten över att USA inte vill sluta fred med Nordkorea.

 

Gordon Browns "tredje väg" för Afrika

Storbritanniens premiärminister Tony Blair och särskilt finansminister Gordon Brown talar delfiskt om "avskrivning" av utvecklingsländernas skulder och en "Marshallplan" för Afrika. Vad det egentligen handlar om är globalisering, frihandel och ett stärkande av IMF och Världsbanken, fast mer "tredje världen-anpassat".

Detta står i skarp kontrast till Lyndon LaRouches förslag, som innebär att man öppet deklarerar att det nuvarande systemet är bankrutt och inför ett nytt, produktionsorienterat finanssystem. Browns planer är ett försök att bevara det rådande systemet, som kommer att göra det ännu svårare för utvecklingsländerna att bygga upp produktiva ekonomier med kraft att stå på egna ben. För att komma ifråga för avskuldavskrivning och ökat bistånd måste de "öppna sina gränser" och privatisera. Brown försöker också få igenom ett förslag om "större transparens" som ett sätt att få bukt med höga och fluktuerande oljepriser, även det rakt motsatt

LaRouches förslag, om att få till stånd en internationell överenskommelse som skulle trygga ländernas råvaruförsörjning. Förslaget om "skuldavskrivningar" förkastades av Bush--regeringen när G7-ländernas finansministrar träffades den 4-5 februari, men Brown kommer säkert att ta upp det på nytt, som ett "alternativ" till den neoliberala agendan.

För att finansiera skuldavskrivningarna och en ökning av det internationella biståndet med 50 miljarder dollar per år vill Brown inrätta en "internationell finansfacilitet" (IFF) som skall betala de fattiga ländernas skulder till bankerna genom att samla in pengar från de rika ländernas skattebetalare.

 

Export av städer

Malaysias fantastiska nya huvudstad Putrajaya har byggts med fullt modern byggnadsteknik, men samtidigt med uttryck från den gamla malaysiska kulturen. De kunskaper som de malaysiska stadsbyggarna skaffat sig erbjuds nu till den tsunamiförstörda staden Banda Aceh.

Stadsbyggarna från Putrajaya har nu börjat arbeta för att få fram en idéskiss till en helt ny stad om en månad och ett förslag till stadsbyggnadsplan om tre månader. De menar att Banda Aceh, som p.g.a. sin speciella muslimska kultur kallas Meckas veranda, på så sätt kan byggas med en egen karakteristisk stil efter invånarnas önskemål.

 

Centern gör upp med arvet från Palme

För att man ska förstå vilken radikal kovändning i kärnkraftsfrågan som både centerledaren Maud Olofsson och ungcenterns ordförande Fredrick FederIey har gjort, krävs en kort bakgrund. När centern sätter punkt för kärnkraftsmotståndet eliminerar det, som Federley riktigt påpekar, SAP:s möjligheter att manipulera den nya borgerliga fyrpartialliansen med hjälp av kärnkraftsfrågan. I stället returnerar centern hela denna splittringsfråga tillbaka till SAP där den började.

I drygt tre decennier, och i synnerhet efter den galna folkomröstningen 1980, har kärnkraftsfrågan varit en kvarnsten för svensk energi- och industripolitik. Folkomröstningens tre nej-alternativ mejslades ut av efterkrigstidens skickligaste demagog och manipulator, statsminister Olof Palme. Med de tre avvecklingsalternativen hade han och SAP givit sig själva verktygen med vilka de kunde avfärda alla rationella initiativ till en vettig tillväxtpolitik.

Internt handlade det om att neutralisera den egna industrifackliga (s)-basen som aldrig i grund och botten stött avvecklingspolitiken. Men det handlade också om att skrämma delar av industrin från att öppet stödja organisationer som EAP, vars konsekventa agitation för utbyggnad av kärnkraften och för ekonomisk tillväxt var en nagel i ögat på de postindustriella nolltillväxtarna med Palme i spetsen, släpande på centerns Fälldin och token Olof Johansson.

Centerns destruktiva samarbete med SAP nådde nya höjder i slutet på 1990-talet när den nuvarande statsministern Göran Persson gick ihop med token Johansson om den s.k. gröna omställningen, med urinseparering som den gyllene vägen till det gröna paradiset. Samtidigt togs, med stöd från vänstern och miljöpartiet, beslutet att stänga en av de två säkraste reaktorerna som finns. Den andra Barsebäcksreaktorn ska stängas till sommaren - dårskapspolitiken sitter m.a.o. säkert i sadeln.

I det perspektivet blir centersvängningen intressant. Olofsson och Federley erkänner rakt av att avvecklingspolitiken har misslyckats och vill avskaffa tankeförbudslagen som satte stopp för fortsatt forskning kring kärnkraften. Frågan är om de drabbats av insikten att en högteknologisk industriekonomi kräver energikällor med en täthet som t.ex. vindkraften aldrig kan prestera, eller om de känner de nya politiska vindarna från industrihåll och kanske främst ser hur den finska kärnkraftsutbyggnaden slår an. Finland ska bygga inte bara en reaktor utan har långtgående planer på ytterligare en.

Det är helt klart att bakom den finska satsningen står svenska industriintressen som t.ex. Wallenbergsfären, något som kastar ljus över Michael Treschows motstånd mot stängningen av Barsebäckverken. Treschow gjorde motstånd både som ordförande i Svenskt Näringsliv och som ordförande i Ericsson och andra Wallenbergrelaterade företag. Denna kortsiktiga överlevnadsstrategi står i dag inför ett val: det är inte bara en finsk uppgift att garantera billig, effektiv och säker energi för den finska och svenska energiintensiva exportindustrin. Det är dags att ta strid mot kaoset i elförsörjningen och se till att elpriserna sänks. För det krävs att industrin bryter med elspekulantintressena och kräver återreglering av elmarknaden så att en ny generation kärnkraftsreaktorer kan byggas.

 

Fysisk ekonomi februari 2005

 

Upphäv tillväxtens gränser

Tvärtemot miljörörelsens pessimistiska ideologi, som säger att råvaror är bristvaror på väg att ta slut, finns det tillräckligt med råvaror, potentiellt sett i oändlighet, som en del av naturbruket. Avkastningen i form av råvaror i naturen är helt enkelt beroende på vilka insatser som görs av energi och teknologi, precis som det är i jord- och skogsbruket.

Utan en sådan syn på råvaror, som nödvändiga för den reala ekonomin, kan en ny, rättvis ekonomisk världsordning inte fungera. Den snabba ekonomiska tillväxten i Kina och Indien kommer att redan inom 20 år kräva helt nya produktionsområden för råvaror och helt nya slag av råvaror. Det var därför som Lyndon LaRouche lanserade en speciell råvarustrategi på ett seminarium i Berlin den 12 januari.

LaRouche ser möjligheten att, nu när Bush-regeringen kan tvingas på defensiven, ytterligare försvaga dess imperiepolitik genom att stärka samarbetet i resten av världen kring en ny råvarupolitik. LaRouche menar att denna s.k. Vernadskijstrategi kan driva på de tidigare framlagda förslagen om en omorganisation av finanssystemet - ett Nytt Bretton Woods - och ett världsomfattande gigantiskt New Deal för att bygga ut infrastrukturen med de Eurasiska landbroarna.

 

Vernadskij

Den ukrainsk-ryske vetenskapsmannen Vladimir Vernadskij bör, enligt LaRouche, få ge namnet åt den nya eurasiska råvarustrategin, inte bara därför att Ryssland kommer att ha en central ställning för Eurasiens råvaruförsörjning, utan främst för sin dynamiska syn på geovetenskaperna. Det var Vernadskij som myntade begreppet biosfär för att beskriva hur de levande organismerna omvandlade de icke levande processerna så att de inneslöts (som i en sfär) i nya roller som de inte hade förut. Mindre känt är begreppet noosfären, som Vernadskij använde för att beskriva hur biosfären omformas och utvecklas av den mänskliga begreppsbildande förmågan. Denna tankeförmåga noos ökar naturens förmåga att absorbera chocker vida över biosfärens kapacitet.

Betoningen på Vernadskij är därför en betoning på att ta fram nya råvaror med forskning. Den ryska vetenskapstraditionen på materialområdet bygger på D.I. Mendelejev som tog fram det periodiska systemet för att systematisera grundämnenas egenskaper. Det periodiska systemet har delvis vidareutvecklats genom kärnklyvningen och transmutationen så att vissa grundämnen nu kan framställas efter behov. Här bär den ryska vetenskapstraditionen på möjligheten till en revolution inom materialområdet. Med systematisk transmutation kan helt nya sorters material med önskade egenskaper framställas, och mänskligheten kan förses med de råvaror som behövs.

Med utbyggnaden av nya regioner för råvaruutvinning på olika platser ut över Eurasiens vidder kommer nya tillväxtområden att skapas. De kommer, likt Kina i dag, att bli världsekonomins nya dynamiska tillväxtregioner.

 

Råvaruimperialism

I dag kontrolleras världens råvarumarknader av ett antal karteller och råvaruhandlare, organiserade genom Londons och New Yorks råvarubörser. Råvaror har i dag tagit över spekulanternas intresse från värdepappersmarknaderna.

Anglo-amerikanska gruv- och oljebolag ökar nu greppet om världens råvaror i väntan på de finansiella marknadernas sammanbrott. Det ingår i en strategi för att, när finansmarknaderna brakar samman, ändå behålla kontrollen över världsekonomin genom kontroll över råvarorna. Kontrollen går lika mycket ut på att utvinna råvaror som att förhindra utvinning så att brist uppstår. Metoderna är skiftande och väjer inte för att med krig stoppa eller ta över gruvor eller pipelines i land efter land.

Detta är vad krigen i Afrika handlar om. Hänsynslösheten i denna imperiepolitik går att läsa svart på vitt i det speciella memorandum NSSM 200 som skrevs 1974 till president Nixon av den dåvarande säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger. Där förespråkades att USA skulle garantera sin försörjning med råvaror genom att medvetet skapa en ekonomisk kris i de 20 största länderna i tredje världen. Man skulle skapa svält och misär för att begränsa befolkningstillväxten i dessa länder just för att de inte skulle förbruka mer av världens råvaror, vilka enligt Kissinger behövdes till USA.

Det finns i sig ingen brist på nödvändiga råvaror, om självständiga stater samarbetar för att kunna tillgodose det oundvikligt växande behovet. LaRouche menar, att ett tillräckligt antal av världens länder bör ingå långsiktiga råvaruavtal med priser till fasta växelkurser och med garanterad försörjning till alla världens länder. På så sätt skall Vernadskijstrategin garantera att inget land blir utestängt från råvaruhandeln och möjligheten att växa sig ur fattigdomen. Eftersom råvarukontroll är kärnan i imperiepolitikens makt, är det så här som imperialisternas starkaste vapen kan vridas ur deras händer.

 

Spekulanter görs maktlösa

Kina och Indien, som står inför de största behoven av råvaror, inledde den 24-25 januari ett strategiskt samarbete just i den riktning LaRouche anvisar. Kina och Indien gjorde upp om att inte låta sig spelas ut mot varandra på råvarumarknaderna, utan i stället samarbeta. En första sådan gigantisk affär ingicks när både Kina och Indien förskottsbetalade stora mängder olja till det ryska oljebolaget Juganskneftgas för att få i gång nya pipelinebyggen.

 

Ny framtid för Nordkalotten

Norden har stora möjligheter att bidra till en ekonomisk utveckling där alla länder garanteras tillgång till råvaror till rättvisa priser. Det handlar inte om att krossa imperialismen genom att köpa hemslöjdsvaror från tredje världen.

Det handlar om den mest effektiva metoden i historien, nämligen 1800-talets amerikanska ekonomiska system, som använde sig av banbrytande uppfinningar och tung industri. På så sätt hjälpte John Erikssons USA land efter land att utveckla sig med nya maskiner och industrier. Det var när Kontinentaleuropas länder, Ryssland, Japan och Kina importerade den amerikanska ekonomiska politiken, som de lyftes till industrinationer starka nog att börja frigöra sig från det brittiska kolonialsystemets dominans.

De svenska uppfinnare, som låtit sig inspireras av USA, grundade då världskoncerner för att sätta verktyg i händerna på världens folk för att bygga välfärd och frihet. Fortfarande bärs denna tradition vidare i svensk industri, som är känd för förmågan att bygga infrastruktur i stället för att sälja tingeltangel.

Sveriges roll som EU:s ledande gruvnation och Norges roll som ledande oljenation förpliktar till att utveckla råvaruutvinningen ur berg och hav. Den tunga industrin vid Bottenviken och Norges havsbaserade teknik bär en kompetens att hantera storskaliga processer och att framställa de mest skiftande råvaror som trä, malm och olja. Lägger man till forskningen på tekniska högskolor och universitet liksom de verkstäder och underleverantörer som byggt maskinerna, ser man att Norden besitter en enorm potential att bidra till att alla världens länder befrias från utpressning av råvarukontrollörer.

På Nordkalotten finns alla förutsättningar att bygga ut ett samarbete med ryssarnas vetenskapsinstitutioner och deras rika mineralfyndigheter på Kolahalvön och i Ishavet. Här finns möjligheten att skapa de pilotprojekt som kan utveckla helt nya råvaruprocesser och uppfinningar för att bidra till lösningen av Kinas, Indiens och tredje världens råvarubehov.

 

Ihoplänkningen av Nordkalotten

Norrmännen har inlett samarbete med ryssarna om utvinning av olja under Ishavet och utvecklar gemensamt sjötrafiken utmed Nordostpassagen längs Sibiriens hela nordkust till Stilla havets länder. Finland har ett nära samarbete med ryssarna om den Transsibiriska järnvägen. Tillsammans med ryska järnvägen har man öppnat en ny förbindelse kallad Barentslänken direkt från Archangelskområdet till till Bottenvikens industrier korsande Murmanskbanan i höjd med Uleåborg. Norrmännen utvecklar Norra öst-västliga godstransportkorridoren (NEW), som går med fartygstrafik från Nordamerikas östkust till Narvik och med järnväg från Narvik över Kiruna till Boden och vidare med

Haparandabanan till Finland, Ryssland, Centralasien och Kina. Den svenska järnvägsutbyggnaden med Botniabanan och Haparandabanan samt den planerade Norrbotniabanan är avgörande för att skapa en sammanhängande region runt Bottenviken som industriellt och utvecklingsmässigt har kapacitet att hantera pilotprojekt för råvaruframställning.

Det som framför allt saknas är en ny järnvägslänk direkt till den ryska Kolahalvön över Rovaniemi och Salla till Murmanskbanan. Dessutom behövs en järnväg från Haparanda rakt norrut till Ishavet, för att det rysk-norska Ishavssamarbetet både skall försörjas med utrustning och kunna leverera till processindustrin vid Bottenviken. Det är under haven och även i havssaltet som de största mineraltillgångarna finns; det kommer att krävas mycket forskning och utveckling för att de skall kunna utvinnas på bästa sätt.

 

Energiråvaran

Energiproduktionen är det bästa exemplet på hur människan i noosfären kan skapa helt nya förutsättningar för liv och råvaruframställning. Potentiellt kan fusionskraften ge praktiskt taget obegränsat med energi, vilket kan ge praktiskt taget obegränsat med råvaror. Med god tillgång på energi kan de lägsta halter av mineraler i bergen bli brytvärda. Dessutom kan återvinningen av brukad metall bli nästan hundraprocentig.

De två nya finska kärnkraftverken är därför, vid sidan av transportmöjligheterna och den unika industriella kompetensen, avgörande för att människor skall kunna fortsätta att leva och bo på Nordkalotten. De ger ett grundtillskott av el till den nordiska elmarknaden och är ett grundskott mot de konstgjort höga elpriserna.

Precis som råvarukartellerna kan besegras genom ökad råvaruproduktion, så kan finansbolag och ideologiska kontrollörer, som skapat elbristen, besegras med ökad elproduktion. Genom att ständigt se till att det finns ett överskott på el kan alla plundrare hållas borta från elförsörjningen.

Problemet som uppstår vid all överskottsproduktion är att priserna blir så låga att det inte lönar sig att bygga nytt eller ens underhålla gammal produktion. Det enda raka är därför att återinföra fasta elpriser som förhandlas fram i långsiktiga avtal med tillräckligt vinstutrymme för de nyinvesteringar som krävs för en ökad elproduktion. Någon vinst skall egentligen inte tas ut på råvaror som el och inte heller på infrastruktur som järnvägstransporter. Låga priser ger i stället möjlighet till mycket större mervärde i form av ökad produktion och en mycket större skattebas, som ger flerfalt tillbaka till staten.

 

Exportera Kiruna

I framtiden finns möjligheten att exportera inte bara järnmalmen från Kiruna, utan också själva staden Kiruna. På den sibiriska tundran och i Centralasiens berg och öknar kommer tusentals nya gruvstäder kombinerade med forskningscentrum att byggas, om Kina och Indien skall kunna komma ur sin fattigdom.

Det nya Kiruna, som skall byggas när gruvbrytningen under staden tvingar fram en utrymning, ger en unik möjlighet att skapa ett pilotprojekt för en bra stadsbyggnad på tundran.

Ungefär som städer på planeten Mars är tänkta att innehålla allt nödvändigt för att människor skall kunna leva ett bra liv långt bort, kan det nya Kiruna byggas upp med ett samlat koncept. Det kan handla om inomhusgallerior uppe på marken, och under jord inte bara parkeringar och godshantering utan också en integrerad infrastruktur i kulvertar för VVS, kraft, tele och avfallstransporter. Ovan jord kan helautomatiska passagerar- och godstrafiksystem byggas för maximalt idéutbyte mellan invånare verksamma i gruvdrift, förädlingsindustrier, underleverantörer, forskningscentra och skolor.

Genom ett nära samarbete med metallurgiska forskningscentra i storstädernas Vernadskijinstitut skulle gruvstäder som Nya Kiruna kunna åstadkomma mirakel inom råvaruframställningen.

För vidare studier av Vernadskijstrategin rekommenderas följande skrifter av Lyndon LaRouche:

  • Reanimating the World's Economy, 24.11 2004
  • The Coming Eurasian World, 29.11 2004
  • The Dialogue of Civilizations: Earth's Next Fifty Years, 19.12 2004
  • Beyond Westphalia Now, 6.2 2005
  • Franklin Roosevelt's Miracle, 12.2 2005

Vidare finns ett specialnummer av tidskriften EIR om Vernadskijstrategin och två nummer med utdrag från talen vid Berlinseminariet den 12.1 2005. Beställ hela serien (6 st EIR) för 400 kr från redaktionen eller sök upp artiklarna på hemsidorna www.larouchepac.com och www.larouchepub.com