Den klassiska kulturens återkomst

För att möjliggöra högsta utveckling i en nation på alla nivåer - från den enskilda individen till nationen som helhet - är det av största vikt att befolkningen utbildas.

Detta kan låta självklart: en välutbildad befolkning är en investering och resurs för samhället för att säkra framtiden. Men, det är inte all utbildning som ger rätt näring för den hungrande själen och kan förse den med byggstenarna för ett livslångt lärande. Endast klassisk kultur kan möta dessa mänskliga behov.

Att vi ser ett samhälleligt förfall just nu beror på den kulturella dekadensen som fått människor att acceptera den rådande politiska och ekonomiska situationen. Idag besitter inte människan förmågan att bedöma rätt och fel, eftersom den kultur som presenteras för henne är en slags kontrakultur med syfte att provocera och förneka sanning, snarare än att erbjuda henne själslig utbildning om skönhet.

Nödvändigheten av klassisk kultur är uppenbar på grund av dess betoning på hur man kan skapa en skön, vacker själ, där utgångspunkten är axiomet om människans godhet och storhet som en kreativ skapande varelse i universum med en förmåga att frambringa de högsta idéerna - tvärtemot vad som gäller idag. I dagens kultur berövas människan all bedömningsförmåga och väljer effektsökeri framför den livsnödvändiga idén.

Frihetspoeten tillika filosofen Friedrich Schiller är central för förståelsen av varför klassisk kultur behöver återinföras i samhället idag så att människan kan förstå på djupet hur hon kan undgå själslig korruption, som dagens s.k. kultur främjar hänsynslöst. Till skillnad från den nutida synen på skönhet, som Schiller skulle benämna arkitektonisk skönhet med hänvisning till samtidens tillgjordhet inom konst, musik, poesi etc., ligger tyngdpunkten i klassisk kultur på en förädling av själen som någonting som är i en ständig utbildningsprocess och därför behöver kontinuerlig näring.

För att tydliggöra vad som menas med arkitektonisk skönhet, kan man ta altsångerskan Marian Andersons och popsångerskan Beyoncés framföranden av den amerikanska nationalsången som exempel. Där Marian Anderson väljer att ställa sig bakom verket och förmedlar överväldigande skönhet så att ingen lämnas oberörd, väljer Beyoncé att manipulera sinnena med stilistiska effekter. Ur ett konstnärligt perspektiv är den själsliga utbildningen i det första fallet given.

Återgår vi till Schiller så är han inte ensam om förmågan att försköna själen, utan det finns genomgående i historien flertalet exempel på individer som kan manifestera den klassiska kulturens storslagenhet, såsom Shakespeare, Beethoven och Einstein, för att nämna några få. De representerar det breda spektrumet av klassisk kultur, från poesi, musik och konst till vetenskap.

Det som förenar dem är den i särklass framgångsrikaste arbetsmetoden, den sokratiska metoden, som utgår från att det existerar en absolut sanning, och att det är människans uppgift att ta stegen till att förstå den absoluta sanningen, som omges av idévärlden. För att nå fram till sanningen använder man sig av dialoger, samtal där frågor till vederbörande ställs för att utesluta falsifieringar. Metoden grundades av den erkände filosofen Sokrates som i antikens Grekland konverserade med aristokratin genom denna typ av dialoger.

Detta låter med stor sannolikhet väldigt främmande för den som oupphörligt exponerats för samtida kultur, där inte det minsta spår av idé syns till. Istället utsätts människan för provokation och själslig urlakning där hennes omdöme om världen komprimeras till endast en subjektiv förståelse och den enskilda åsikten väger tyngre än sanningen. Med en kultur som göder den narcissistiska ådran är det inte konstigt att människan är villig att gå mot kollaps, istället för att ödmjukt, likt Einstein, korrigera sina misstag och arbeta fram en lösning.

LaRoucherörelsen har valt att framhäva framförallt den klassiska musiken som ett sätt att understryka klassisk bildning som en väg till själslig fostran. Genom musiken får människan ett ovärderligt verktyg till att bli en moralisk och empatisk varelse; vilket hon är i stort behov av för att kunna gå mot ett nytt paradigm. Tyngdpunkten ligger i det vackra och ädla hos människan så att hon kan sträva mot målet att handla moraliskt och vara en idealist, likt det Schiller talar om i de Estetiska breven. Klassisk musik ger den hypotetiska föreställningen om framtiden och skänker samtidigt människan den handlingsförmåga som krävs för att nå dit, tack vare den kulturella förankringen som hon skaffat sig genom själslig utbildning inom de klassiska konstarterna. En sådan egenskap är ofrånkomlig hos en ledare när denne ska kunna skapa en vision för mänskligheten med hennes högsta utvecklingsmöjligheter i åtanke.

Tillbaka till Ny Solidaritet