Fuskdelning av banker föreslagen i Storbritannien

I Storbritannien rasar en debatt om delning av banker sedan den brittiska Oberoende bankkommissionen under ledning av John Vickers lagt fram sin rapport. Storbritannien är det första land i denna finanskris, där man från regeringshåll officiellt har börjat diskutera någon form av delning av bankerna. Som typiskt för brittisk taktik utnyttjar man senfärdigheten annorstädes till att komma med ett dåligt förslag, för att styra upp den internationella debatten så att fundamentala brittiska finansintressen inte hotas. Så gjorde man t.ex. med ett annat förslag som Lyndon LaRouche fått stort internationellt stöd för, nämligen kravet på ett Nytt Bretton Woods. Dåvarande premiärminister Gordon Brown fick hela EU-toppmötet den 15 oktober 2008 med på kravet om ett Bretton Woods II för att skapa en "ny arkitektur" för den globala finanspolitiken, och alla kan se hur det förslaget nu är bortom horisonten.

Den brittiska Oberoende bankkommissionen föreslog på måndagen den 12 september, att de spekulationsinriktade delarna, värdepappershandeln, skall separeras ut från den traditionella bankverksamhetens hantering av insättningar, konton, betalningsförmedling och krediter, varav bara den senare "detaljhandelsbankverksamheten" skall skyddas av staten. Men denna uppdelning av bankerna skulle inte vara en uppdelning av bankverksamheten i helt oberoende bolag, som i den amerikanska Glass-Steagall-lagen, utan bara en uppdelning av verksamheterna till olika avdelningar inom banken, dvs. med gemensam ägare. Förslaget kallas för att "inhägna" de delar av banken som skall skyddas av staten (på engelska "ring-fence"). Dessutom föreslog bankkommissionen att lagen skall vara införd först år 2019. Ett så sent datum gör hela förslaget irrelevant för att lösa det akuta civilisationssammanbrottet som nu hotar. Varför datumet valdes enligt utredningen, var att vid den tidpunkten avses den stora internationella bankreformen Basel III vara genomförd. Det är en av alla motsägelser i förslaget, eftersom bankseparation minskar riskerna så mycket för "detaljhandelsbanker" att det inte behövs något Basel III med ökning av kapitalkraven. På detta sätt håller det brittiska utredningsförslaget att röra till diskussionen till en en enda lång segdragning. Med alla spetsfundigheter och tillkrånglade resonemang hoppas det brittiska imperiet att behålla intresset kring sin debatt och därmed att behålla initiativet som man nu har skaffat sig.

När man läser vidare i bankkommissionens förslag, ser man snabbt att det har så stora svagheter att det inte kommer att fungera som ett skydd för de systemviktiga delarna av banksystemet som Glass-Steagall avsåg. Det gemensamma ägandet tas som förevändning för att skapa åtminstone två stora kryphål. Det ena gör att insättarnas tillgångar kan slussas över till spekulationsavdelningen i banken. Det andra kryphålet innebär att man behåller den inbyggda intressekonflikten som dagens universalbanker har, nämligen att banken vid försäljning av sina värdepapper inför kunden samtidigt representerar 1) sitt eget säljintresse, 2) den oberoende försäkringsgivarens intresse och, 3) som förvaltare av kundens tillgångar, dessutom kundens köpintresse.

Det senare kryphålet framgår klart och tydligt av förslaget till uppdelning av de nuvarande finansvaruhusens verksamheter. Intressekonflikterna (jävet) bibehålls, även bland de detaljhandelsverksamheter som enligt förslaget "ovillkorligen" måste skyddas. Bland dessa verksamheter finns helt rätt kundernas insättningar, betalningsförmedling,kretiter till kunder och små företag, handels- och projektfinansiering. Men man tillåter där också "rådgivning om och försäljning av produkter [värdepapper] från icke inhägnade banker, där det inte uppstår exponeringar [risker] för den inhägnade banken." (ICB-rapporten sid. 54)

Glass-Steagall föreskriver däremot glassklart, att det inte finnas något samband mellan den skyddade banken å ena sidan och å den andra värdepappersutgivning, mäkleri, rådgivning eller spekulation och ingen person, som är anställd, chef, ägare, konsult eller revisor får ha något som helst med den andra verksamheten att göra. Glass-Steagall avsåg på detta sätt minimera all möjlig intressekonflikt och informationsöverföring.

Bankkommissionen tar också upp alternativet med full separation (dvs. Glass-Steagall), men kommer in i en väldigt rörig diskussion bl.a. om inhägnade banker kan göra affärer med stora företag eller ej. När olika för och nackdelar vägs mot varandra kommer det andra stora kryphålet upp, spekulationsdelen av banken måste få spekulera med insättarnas pengar, annars blir det "för dyrt". Så här står det på sid. 58 i rapporten:

"Argumenten för full separation visar att åtminstone: 1) detaljhandelsbanker bör inte för sin solvens, likviditet och löpande verksamhet vara beroende av en bredare företagsgrupp; och 2) styrelsen för detaljhandelsbanker bör vara lämpligt oberoende från varje bredare företagsgrupp. Men när väl dessa villkor är på plats, finns inte längre något starkare skäl för ett förbud mot gemensamt ägarskap. I synnerhet eftersom ett sådant förbud i vissa situationer kunde öka sannolikheten för bankkonkurser ... Ifråga om kostnader finns det en rad faktorer som skulle leda till att en fullständig bankseparation skulle vara dyrare än inhägnaden av banker. Detta beror framför allt på att inhägnad behåller de spridningsfördelar som kommer från möjligheten att flytta överskottskapital - dvs. kapital som inte behövs för att uppfylla övervakningsmyndigheternas krav - mellan olika delar av en företagsgrupp." Här gör den brittiska bankkommissionen själva grundbulten för Glass-Steagall, nämligen att förhindra överföringen av insättarnas pengar till spekulation, till enbart en kostnadsfråga till nackdel för fullständig separation av bankernas olika verksamheter. Är det inte ett kryphål stort som Lapp-porten att tala om överskottskapital, när banken kan skapa det genom att hålla igen på krediterna till företag?

Plötsligt blir också EU:s regler väldigt viktiga. "Inhägnad har därför den ytterligare fördelen framför full separation, att den ordentligt kan genomföras inom EU:s gällande ramverk", skriver man i ett land som, av hänsyn till Londons City alltid har motsatt sig EU:s försök att införa strängare krav för finansmarknaden.

Den nya brittiska debatten har redan lett till att svensk dagspress börjat skriva idén med bankdelning enligt Glass-Steagall. I Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga den 10 september kom en helsidesartikel för första gången. Båda tidningarna Dagbladet i Sundsvall och Länstidningen i Östersund gick den 13 september på ledarplats emot den brittiska bankkommissionens förslag och krävde fullständig separation. I England visade det sig att den brittiske ministern Vince Cable och Liberaldemokraternas krav på Glass-Steagall var en låtsasopposition, som helt kapitulerade inför storbankernas hot att flytta från London. Resultatet av Bankkommissionens rapport är dock att debatten om full separation av bankerna, också enligt Glass-Steagall, har kommit igång. Ett bra exempel på det är en artikel av Daily Telegraphs Liam Halligan den 10 september som också pekade på hur president Obama hindrat återinförandet av president Franklin Roosevelts politik, inkl. Glass-Steagall.

Med tanke på vad som den debatt som pågår i brittisk press, framstår det glasklart att professorerna Goodhart och Rochet faktiskt försökte lura svenska riksdagen, när de uteslöt både Glass-Steagall och inhägning från listan på vad som är möjligt att göra mot bankkriser.

Vickerskommissionens rapport kan läsas på: http://bankingcommission.s3.amazonaws.com/wp-content/uploads/2010/07/ICB-Final-Report.pdf

Så här stod det i Svenska Dagbladets Näringsliv den 10 september 2011:

Hårda röster i brittisk bankdebatt

I England rasar debatten om hur bankindustrin ska utformas för att förhindra framtida kaos på skattebetalarnas bekostnad. Men förslag att separera bankernas verksamhet möter hårt motstånd bland landets banker, som varnar för att det skulle fördröja den ekonomiska återhämtningen.

På måndag presenterar Storbritanniens oberoende bankkommission, ICB, sina förslag på hur bankväsendet borde utformas i framtiden. Uppdraget för kommissionens chef, ekonomen John Vickers, har varit att skapa en struktur för landets banker som skyddar landets skattebetalare från att stå för notan vid framtida bankkriser.

Redan i sin delrapport i april konstaterade bankkommissionen att både långivare och låntagare tog överdrivna risker under åren som ledde fram till krisen. En av orsakerna till det var att skattebetalarna i slutänden stod i beredskap att gå in och täcka upp för bankernas misstag. Kommissionen föreslog därför att bankerna framöver ska tvingas separera sin kapitalinvesteringsverksamhet från sin traditionella bankverksamhet. Det skulle i sin tur göra det omöjligt för bankerna att använda kapital från den traditionella verksamheten till alltför riskfylld valutaspekulation.

Samtidigt skulle det vid en framtida bankkris räcka för regeringen att gå in och säkra den traditionella verksamheten för att skydda vanliga kunders tillgångar.
Läs hela artikeln på: http://www.svd.se/naringsliv/harda-roster-i-brittisk-bankdebatt_6457228.svd#article-comments

Artikeln av Daily Telegraphs Liam Halligan den 10 september kan läsas (på engelska) här: http://www.telegraph.co.uk/finance/comment/liamhalligan/8754561/Nothing-less-than-the-total-separation-of-retail-and-investment-banks-will-do.html