De alliansfria staterna måste visa vägen

av Helga Zepp-LaRouche

Helga Zepp-LaRouche manar länderna i tredje världen att återuppväcka den alliansfria rörelsen och ställa sig i spetsen för motståndet mot den plundringspolitik som förs av Internationella valutafonden och den finansoligarki som står bakom den.

När president Clinton besöker Folkrepubliken Kina från den 25 juni till 3 juli 1998 är det av helt avgörande betydelse om de båda regeringarna då kommer att befatta sig med mänsklighetens stora överlevnadsfrågor. Den ihållande systemkrisen i det internationella finanssystemet kräver nya offer: "Asienkrisens" andra våg slår nu mot Ryssland, Östeuropa och Latinamerika, och även i Kina, Västeuropa och USA har den fått sina första svåra konsekvenser. Realekonomin krymper, arbetslösheten växer. Och det mest "explosiva" problemet är de numera helt otyglade finansmarknaderna: Stater är insolventa, derivatbubblan kan spricka när som helst, IMF är i praktiken bankrutt.

Redan i april 1994, vid ett besök i Moskva, förklarade Lyndon LaRouche på seminarier med ekonomer, politiker och vetenskapsmän, att den nödvändiga omorganisationen av det bankrutta finanssystemet bara kunde lyckas, om den skedde i sammanhanget av ett återupplivande av president Franklin Delano Roosevelts allianspolitik - en allians mellan USA, Ryssland och Kina. Endast denna kombination av nationer, kring vilken sedan andra nationer som Indien och helst också stater på andra kontinenter kan gruppera sig, skulle vara stark nog att kunna försvara sina folks intressen mot den internationella finansoligarkin.

Helt säkert tillmäter president Clinton förbindelserna mellan USA och Kina stor betydelse, och ser dem som en förutsättning för ett fredligt 21:a århundrade. Men det räcker tyvärr inte. Sedan i oktober förra året tar Clintons regering inte längre en omorganisation av det internationella valuta- och finanssystemet, av det slag som LaRouche föreslår, under allvarligt övervägande. Clinton-regeringens nuvarande politik är i sig ohållbar, eftersom man uttryckligen har försvarat megaspekulanten George Soros, som utlöste den första omgången av Asienkrisen med sina attacker på de sydostasiatiska valutorna 1997.

Finansoligarkins "bandhundar"

Clinton skyddar därmed just de internationella finanskretsar som ytterst sett står bakom angreppet på det amerikanska presidentämbetet: specialåklagaren Kenneth Starr och representanthusets talman Newt Gingrich agerar som "bandhundar" åt en finansoligarki som är mycket väl medveten om att dess system är bankrutt, och därför med en aldrig sinande ström av påhittade skandaler och till slut ett riksrättsförfarande försöker förhindra president Clinton från att handla i Roosevelts tradition.

Trots finansminister Robert Rubins välmenta ansträngningar att ge det internationella finanssystemet en "ny arkitektur", så är den amerikanska regeringen fångad i IMF:s inkompetenta och mördande politik gentemot Asien och Ryssland, och därmed hjälper den till - som den malaysiske premiärministern dr Mahathir bin Mohamad så riktigt konstaterade - att dela ut en medicin som dödar patienten. En fortsättning av den politik som Soros, IMF och Världsbanken står för, betyder med 100-procentig säkerhet att det internationella valuta- och finanssystemet kommer att bryta samman på ett okontrollerat sätt - och dra den amerikanska regeringen med sig ned i avgrunden. Regeringen Clinton hotar alltså att fällas inte av Starr och Gingrich, utan av sin egen finanspolitik!

Den som hoppas på att president Clinton ska definiera en ny Kinapolitik, som rättar till de axiomatiska felen i den nuvarande globala ekonomiska och finansiella ordningen, kommer alltså att bli besviken. Så länge presidenten håller fast vid "samförståndspolitiken", som bl.a. fick honom att göra den ödesdigra kompromissen med republikanerna om sociallagstiftningen 1996, kommer han inte att inse finanskrisens systemhotande verklighet. En politik inriktad på samförstånd och en verklighetsinriktad politik utesluter varandra.

Den omorganisation som Lyndon LaRouche föreslår, under beteckningen ett Nytt Bretton Woods, kvarstår likväl som det enda alternativet till att kaoset ska sprida sig över världen och till slut leda till en ny mörk tid. Men under nuvarande förhållanden kan man inte vänta sig något utspel i den riktningen från USA eller Västeuropa.

Den finansiella och ekonomiska krisen i Asien är inte de berörda regeringarnas fel, det var bara i Asien som konsekvenserna av 30 års nyliberal politik först visade sig; George Soros var bara den som utlöste krisen. Men krisens natur gör klart att nationer som Kina, Indien, Indonesien och andra syd- och sydostasiatiska länder (trots en del mindre viktiga skillnader) har samma grundläggande intressen.

Återuppbyggnad

Länder och folk i Syd-, Sydost- och Ostasien hotas till sin existens av internationellt opererande valutaspekulanter och globalisering. Skrupelfria finansintressen raserar på några veckor det som flera hundra miljoner människor har arbetat hela livet med att bygga upp, och kastar dem in i hunger och kaos. Om dessa regeringar över huvud taget ska kunna skydda sina folk från ett outsägligt elände, måste de sluta sig samman kring idén om en återuppväckt alliansfri rörelse, och på så vis gemensamt kunna stå emot globaliseringstrycket och försvara sina ekonomier med protektionistiska åtgärder. Kina och Indien, som tillsammans utgör 40 procent av världsbefolkningen, måste bilda kärnan i det nya blocket och tillsammans med de andra hotade länderna i regionen kräva samma rätt för sig själva som USA under Roosevelt eller Tyskland i återuppbyggnaden efter kriget.

Bankpolitiken måste vara inriktad på uppbyggnaden av en vetenskapligt och tekniskt avancerad inre marknad, i linje med den tyska Återuppbyggnadsbanken och industribankiren Hermann Abs filosofi. Detta är också den enda vägen att få handeln mellan starka, suveräna, nationella ekonomier att blomstra. Endast en "ny, rättvis ekonomisk världsordning" - en idé som senast diskuterades på allvar av 70-talets alliansfria rörelse - kan rädda mänskligheten från att sjunka ned i barbari. Alla länder på denna jord måste ha rätt att bygga upp människovärdiga förhållanden för sina medborgare. Detta är bara möjligt om alla länder har tillgång till vetenskapliga och tekniska framsteg, inklusive s.k. dual use- teknologier, med båda civila och militära tilllämpningar. Samtidigt måste de svagare länderna få skydda sig med protektionstiska åtgärder, medan ett nytt, rättvist system av tullar och handelsförhållanden garanterar det internationella varuutbytet.

Det gamla Bretton Woods-systemet, så som det fungerade på 50-talet, var en approximation av detta. Den viktigaste skillnaden i dag skulle vara att den s.k. tredje världen måste få lika rösträtt. Den väg som USA, Europa och Japan har slagit in på är ohållbar. Kina, Indien och Malaysia gör just nu mycket mer för sina folks och hela mänsklighetens intressen.

Vi befinner oss i en epokgörande, revolutionär fas, och med all kraft kommer frågan att ställas: Varför ska två tredjedelar av mänskligheten låta sig kuschas av regeringar som företräder mycket mindre än en tredjedel av mänskligheten, när dessa regeringars politik de senaste 30 åren dessutom har slagit ömkligt fel?

(Ur: Ny Solidaritet nr. 7 1998)