Dagens USA liknar Tyskland vintern 1932-33

Den 14 november 2000 höll den amerikanske oppositionspolitikern Lyndon LaRouche en över Internet direktsänd videokonferens i Washington, och svarade i flera timmar på frågor från företrädare för politiska institutioner i USA, diplomater och internationella journalister om valcirkusen i USA, den globala finanskrisen och amerikansk utrikespolitik.

Frågan som infinner sig i efterdyningen efter valet [som George W Bush vann mot Al Gore] den 7 november [2000] är: Hur petar man tillbaka stanken in i skalet på ett krossat ruttet ägg?

Det som vi fick var nämligen inte bara ett dåligt val, utan ett dåligt val som var resultatet av en korrupt och bankrutt valrörelse. Inget som hände den 7 november var värre än det som hade hänt under de föregående tio månaderna. Valrörelsen var ända från början, och framför allt från februari och framåt, en av de mest korrupta som USA någonsin har upplevt, åtminstone på det nationella planet. Typiskt för problemet var att den tongivande pressen i Tyskland, Frankrike och till och med Storbritannien beskrev de två ledande kandidaterna i det amerikanska presidentvalet på ett sätt som aldrig har använts förr, annat än för att beskriva någon operettdiktator i en bananrepublik.

Världen är skräckslagen, inte över valutgången, utan över vilka som ställde upp som kandidater i det amerikanska presidentvalet.

Valrörelsen så som den fördes, de frågor som diskuterades, har ingen som helst relevans för den situation som världen, och i synnerhet USA, befinner sig i. Finanskrisen fick inte diskuteras. Båda presidentkandidaterna fick frågor i förbigående på det temat, men de undvek att svara. De verkliga sakfrågorna för det amerikanska folket, och för världen, berördes alltså aldrig av dem som gjorde anspråk på bli valda till det högsta ämbetet i USA, som ska vara den mäktigaste nationen i världen. Det är korruption: att inte ge svar på den fråga som borde sysselsätta allas tankar. Därför var valrörelsen korrupt i alla bemärkelser, både i fråga om rösterna som stals, i fråga om utpressning, i fråga om mängden pengar som spenderades av de båda presidentkandidaterna, i fråga om hur massmedierna uppförde sig. Ingenting var verkligt. Det liknade ett av Hitlers massmöten: inget innehåll men mycket pompa och ståt, och mycket pengar.

Det fanns ingenting värt att rösta på. Och de som försökte stjäla rösterna var ett gäng skurkar - vilket knappast var någon nyhet. Vi borde ta reda på vilka som fuskade, och göra någonting åt det, men det får inte skjuta upp valet av president. Kanske kommer vi aldrig att få veta vem som egentligen vann valet - så långt har korruptionen gått: Hur många domare, och hur många domstolar och hur många rättegångar, och hur många omräkningar kommer det att behövas för att få veta hur det gick, i nästan vilken delstat som helst? Det enda vi vet är att det var jämnt, och, som TV-komikern Letterman sa: Båda förlorade, så låt det vara bra med det.

Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu? Vi lämnar helt enkelt över problemet till den författningsenliga process som kallas elektorskollegiet. Elektorskollegiet ska sammanträda, i varje delstat, den 18 december. Elektorskollegiet bestämmer självt vilken kandidat det ska välja. Det spelar alltså ingen roll om valresultatet är oklart, elektorskollegiet kan i alla fall bestämma vem som ska bli president och vicepresident. Om de inte finner någon av presidentkandidaterna lämplig, kan de försöka med vicepresidentkandidaterna. Om elektorskollegiet inte kan enas till den 5 eller 6 januari nästa år, då det ska rapportera till kongressen, så finns det klara procedurer som kongressen ska följa för att utse USA:s näste president. Det kommer helt säkert att ge oss någonting bättre än den soppa vi har nu.

Om det osannolika skulle inträffa att varken elektorskollegiet eller kongressen har valt en ny president till den 20 januari, då har vi en konstitutionell kris. Man får hoppas att någonstans mellan den 18 december och 5 eller 6 januari kommer folk att börja tänka på vad man ska göra om ingen president har utsetts till den 20 januari, när den sittande presidentens ämbetstid går ut. Man ska inte oroa sig alltför mycket, men man ska tänka på det. Jag är säker på att man tänker på det i Vita huset och på andra håll. Men vi har gott om tid. Råka inte i panik. Spring inte till domstolarna. Skapa inte förvirring. Var lugn. Vi kommer att hitta en lösning. Men börja inse att vi har två nollor, och ingen vill att någon av dem ska bli president. De flesta som röstade på en av dem röstade bara för att slippa det minst onda; inte för att de tyckte att han var bra, utan för att de tyckte att den andre var värre!

Hur blev det så här?

Hur uppstod den här krisen? Hur kommer det sig att USA, efter att ha lagt ut mest pengar på presidentkandidaterna någonsin, ändå bara kunde hitta två nollor, som beskrevs som operettdiktatorstyper? Och varför var man i den europeiska pressen så upprörd över att presidentvalet stod mellan dessa båda nollor?

Vi backar lite bakåt i historien. Kom ihåg att Kennedy blev mördad, och att Johnson fick problem när han gav sitt stöd till två medborgarrättslagar, särskilt rösträttslagen, som röstades igenom 1965 med hans personliga stöd. Republikanerna, som leddes av Richard Nixon, tänkte då ut det som kallades deras "sydstatsstrategi". I Nixons sydstatsstrategi ingick att han personligen träffade representanter för Ku Klux Klan, och personer som Trent Lott, som han betraktade som en hedervärd meningsfrände till Ku Klux Klan. Republikanernas presidentvalskampanj 1968 vädjade således till arvet från Sydstatsupproret. Och i botten låg en rasistisk vrede mot president Johnson för att han hade drivit igenom 1965 års rösträttslag.

När det demokratiska partiet i mitten av 1970-talet utsåg Jimmy Carter till sin presidentkandidat, så förde man in Nixons sydstatsstrategi i det demokratiska partiet också, i en form som var anpassad till det partiet. Det som hände efter att man hade gjort sig av med Jimmy Carter - som blev så avskydd av så många väljare att han skapade "Reagan-demokraterna" - var att de politiska institutionerna i USA gradvis togs över av partimaskiner som var samma andas barn. Både det demokratiska och det republikanska partiet var produkter av den pro-rasistiska sydstatsstrategin som Nixon lanserade 1966, i sina möten i Mississippi och på andra håll med Ku Klux Klan-medlemmar, och med folk som Trent Lott, som nu är republikanernas gruppledare i senaten.

På så vis skedde ett samgående, i båda partierna, mellan å ena sidan sydstatsdemokraterna, de s.k. dixiekraterna, och å andra sidan de politiska lycksökarna från nordstaterna, s.k "carpet-baggers". Lycksökarna från nordstaterna var Wall Street-folket, de som försvarar "aktieägarvärdena".

Detta är grundproblemet. Det är detta som skrämmer Europa: att USA styrs av ett gäng dårar som lever på att sälja finansiella tjänster, och som följer i dixiekraternas tradition. De har blivit mäktiga, därför att de råder över partiernas nomineringsförfaranden. Så kommer det sig att landet har styrts av finansfolk och advokater, det som kallas etablissemanget, ända sedan president McKinley mördades 1901.

Genom sydstatsstrategin skapade man, inom såväl det demokratiska som det republikanska partiet, ett monster som i många sociologiska avseenden kunde jämföras med nazistpartiet i Tyskland. Nazisterna fördes till makten i Tyskland av bankirer. Det var bankirer i London och New York, som Harriman, som finansierade Hitlers maktövertagande. Men 1936, när Hitler hade ockuperat Rhenlandet, hade nazimaskinen slitit sig ur kontrollen, och bankirerna som hade skapat den kunde inte bli av med den. 1936 tvingades vi börja förbereda oss för det krig vi fick utkämpa, p.g.a. detta nazifenomen, vars motsvarighet i USA var denna union mellan sydstatsstrategins företrädare i både det demokratiska och det republikanska partiet.

Detta är den grundläggande korruptionen: partiväsendet är moraliskt korrupt, därför att det är en produkt styrd av dessa galningar, som har tagit över partimaskinerna. Som man kan se om man tittar på sjukförsäkringssystemet, på sjukvården, på pensionerna, på antalet fattiga, på hur det ser ut i städerna, är dessa människor beredda att plundra befolkningen i USA, för att försvara sig själva, och berika sig själva. Det är ett mycket farligt gäng.

Ett annat utslag av korruptionen är det faktum att vi går mot den värsta finanskrisen, i världsskala, på 300 år. Och den bryter ut nu. Ganska snart kommer antagligen hälften av de rikaste 20 procenten i USA att i princip stå på gatan, utblottade, utan hopp om anställning. På motsvarande sätt kommer de fattiga att bli ännu fattigare, när en depression mycket värre än den 1929-31 slår till inom de kommande veckorna. Denna finanskris kan inte förhindras. Den kan angripas, och lösas. Men den kommer, och den går inte att hejda. Allt tal om en "mjuklandning" är bara strunt. Det kommer att bli den hårdaste landningen den europeiska civilisationen har upplevt på tre sekler; den närmar sig snabbt nu.

Anglo-amerikanskt världsimperium

Även strategiskt sett befinner sig USA i en fruktansvärd situation. Några av er kanske minns att jag den 12 oktober 1988 höll ett tal i Berlin. I det talet, som sändes i amerikansk TV senare samma månad, uttalade jag min förutsägelse att i en nära framtid skulle det ske ett ekonomiskt sammanbrott i det som kallades sovjetsystemet, med början i Östeuropa; och att vi i en nära framtid skulle få uppleva Tysklands återförening, och att Berlin snart skulle vara Tysklands huvudstad igen.

Jag förklarade vid den tiden vilken politik som borde föras. Den fördes inte. Det enda positiva som hände var att Vernon Walters, som var USA:s ambassadör i Tyskland vid den tiden, lyckades övertala George Bush att inte gå med på allt som Margaret Thatcher, Storbritanniens premiärminister, krävde. I övrigt gjorde Bush allting fel.

Resultatet blev att Storbritannien, då representerat av Thatcher, och USA, representerat av Bush, inledde ett försök att etablera ett anglo-amerikanskt världsimperium. Som en följd av det som hände från 1989 fram till och med 1992 flyttades alla nationer i världen, som hade varit med i Nato eller på annat sätt lierade med USA, ned ett pinnhål, till att bli andra rangens världsmedborgare. Vi såg det i Irakkriget, vi såg det i Kosovokriget och vi ser det nu; hur viktiga bundsförvanter som Japan, Tyskland och Frankrike förnedrades till rena lydstater, rena springpojkar, som gjorde som USA sa.

Detsamma hände i Syd- och Centralamerika. I Afrika släpptes ett fruktansvärt folkmord löst, med stöd från britterna och krafter i Bushadministrationen. Liknande saker gjordes mot nationerna i Asien. Al Gore var en del av det problemet, vid en senare tidpunkt. USA har alltså levt som ett förtryckarimperium i världens ögon, på inte bara Central- och Sydamerikas, och Afrikas och Asiens bekostnad, utan också på våra närmaste europeiska bundsförvanters bekostnad. Det finns en djupt känd motvilja mot Washington, till och med ett växande hat, runt om i världen, på grund av den här politiken.

När dollarn rasar

Vi måste räkna med att den amerikanska dollarn inom en mycket snar framtid antagligen kommer att falla med så mycket som 40 procent, när den här krisen tar över. Vi har nu ett underskott i bytesbalansen på antagligen uppemot 600 miljarder dollar per år. Vi håller de amerikanska finansmarknaderna uppe, genom att stjäla mer än 3 000 miljarder dollar per år, som sugs in till USA för att stötta upp Wall Street.

När USA-dollarn rasar kommer effekterna av underskottet i bytesbalansen och av att utlandet drar undan sitt finansiella understöd att få USA att rasa samman. USA kommer då att vara i ett läge då vi är i desperat behov av partners och vänner utomlands, som tillsammans med oss kan bygga upp USA igen, och även andra nationer på samma sätt.

Vi är i ett läge som den store engelske skalden Shelley skildrade i sin dikt om Ozymandias. USA, världens största supermakt, till synes på höjden av sin makt, är på väg att sjunka ned i ökensanden, med delarna kringströdda i öknen, och en skylt: "Se här mitt storverk, böj dig för dess prakt!" Där är vi nu.

Att inte se att det är så det är, är en form av korruption.

Samtidigt har, i USA i stort, de 80 procenten med de lägsta inkomsterna fått det sämre under de senaste 25 åren, vilket tydligt avspeglar sig i statistiken. Pensionärerna, de s.k. minoriteterna, arbetarna, bönderna och kommunerna har fått det sämre. Själva livet står på spel, och ingen av presidentkandidaterna brydde sig. Ingen talade om det problemet, och föreslog lösningar. De talade om att dela ut lite allmosor, eventuellt, till slavarna som köar vid bakdörren till den vitmålade herrgårdsbyggnaden, det var allt. Det är korruption.

Vi har en del lärdomar att dra av historien, som är viktiga för framtiden. Världen i allmänhet och USA i synnerhet förföljs just nu av samma spöke som hemsökte Tyskland i januari 1933. Under denna januari månad var den valde, blivande amerikanske presidenten Roosevelt och, på andra sidan Atlanten, en krets inom det Tyska Friedrich List-sällskapet inne på samma politik för att ta itu med verkningarna av den stora depressionen 1929-33. Då liksom nu försökte motståndarna till Roosevelts politik försvara samma anglo-amerikanska finansintressen som hade orsakat depressionen, med en åtstramning som var en ren utplundring av befolkningen, och med brutala politiska åtgärder för att knäcka motståndet mot denna åtstramning. Dessa åtgärder som användes då liknar Bushs och Gores demagogiska valprogram till både form och innehåll. Roosevelt och den tyske rikskanslern von Schleicher stod i spetsen för motståndet mot fascisterna och de internationella finansintressen, inklusive Wall Street-intressen, som hade stött och finansierat Hitlers maktövertagande i slutet av januari 1933. Några veckor senare tillträdde Roosevelt som USA:s president, men finansintressena kring Montagu Norman i England hade redan installerat Adolf Hitler i Tyskland. Vi vet vilka fruktansvärda konsekvenser som Hitlers maktövertagande fick för hela världen.

Partners for America

Vi går nu in i den värsta finanskrisen i den nyare tidens europeiska historia. Den närmar sig snabbt nu. Det finns klara lösningar. Situationen i sig är varken desperat eller omöjlig. Det enda omöjliga i den här situationen är att vi har de två värsta dumskallarna i världen som tävlar om positionen som Förenta staternas president. Och det desperata är att vi på ett eller annat sätt måste få in USA i ett samarbete inte bara med de västeuropeiska nationerna, utan också med Ryssland, Kina, Japan, Korea, andra länder i ASEAN+3-gruppen och länder söder om vår södra gräns, för att sätta punkt för det fientliga förhållandet mellan oss, och för att samla oss kring en gemensam uppgift.

Den uppgiften är att ta det gamla, ruttna, stinkande IMF och de bankrutta banksystemen, och dra dem genom ett ordnat konkursförfarande, och att träffa en överenskommelse om att skapa en ny internationell valutaordning, i ett samarbete mellan alla dessa partnernationer - stabilisera situationen, och sätta fart på den tillväxt som Franklin D. Roosevelt hade tänkt skulle bli USA:s politik efter kriget, om inte hans förtidiga död hade kommit emellan.

Vad som behövs är en politik som jag skulle vilja kalla Partners for America, och som betyder att USA rättar till sitt stora misstag, det misstag som sydstatsstrategins kontroll över båda partierna är ett utslag av.

Låt oss ta den finansiella katastrofen som ett bevis för att vi har blivit förda bakom ljuset av partiledningarna, av organisationer och av en press som har ljugit för oss. Finanskraschen är ett bevis på att allt som de sagt är fel. Att aktieägarvärden är fel. Att slavägarvärden är fel. Att dixiekrater och carpet-baggers har fel, både den gamla och den nya sorten. Låt oss slå fast den "amerikanska" principen, precis som Roosevelt gjorde i den dåvarande depressionen, och svara på finanskrisen genom att mobilisera för att få nationen att ta sig samman, och ge den en president och en kongress som fungerar.

Låt oss inträda i ett partnerskap, i stället för ett motståndarförhållande, med våra vänner i Europa, och i Japan, Afrika, Asien, Sydamerika och Centralamerika, för att samarbeta, bygga upp handeln och stoppa plundringen.

Låt oss slå fast, som en fyrbåk som alla i världen ska känna till, att grundvalen för vårt nya globala partnerskap är den principen, att en regerings enda moraliska legitimitet att regera, är att den har förpliktat sig att befordra alla sina medborgares och deras efterlevandes allmänna välfärd, och att samarbeta med andra nationer, för att befordra allas vår gemensamma välfärd.

Vi måste se till att människor inte går hungriga. Vi måste se till att företagen kan hålla i gång sin verksamhet, att kommunikationerna fungerar; allt det som man gör i en kris som denna. Och det kommer att ta 25 år av långsiktiga oavbrutna investeringar i infrastruktur, i nya industrier, i förbättrad teknik, och i handel, för att bygga upp den värld vi vill bygga upp - en värld som vi lämnar över till de barn som kommer att vara vuxna 25 år från nu.

Som föräldrar eller farföräldrar kan vi vara nöjda med att det som vi gör i dag tjänar det syftet. Och när vi blickar in i framtiden, ser vi glada människor som tackar oss för det som vi har gjort.

Vi kommer att ta oss igenom det här. Det kommer att bli kämpigt. Men vi kommer att klara det.