Cheney misslyckades i Gaza, men se upp för landminorna!

Sent på kvällen den 17 januari tvingades Israels premiärminister Ehud Olmert att förklara ett ensidigt eldupphör i Gaza. Den 18 januari annonserade Hamas sitt eget eldupphör. Den israeliska regeringen tvingades att agera på detta sätt därför att offensiven i Gaza -- ett tydligt folkmordiskt, militärt och strategiskt misstag -- inte hade uppnått sitt verkliga mål, vilket var att dra in Hizbollah, Syrien och Iran i en ny global kris just när den nye amerikanske presidenten skulle installeras i Vita huset. Det fanns inget militärt eller politiskt som Israel kunde uppnå i Gaza. Den tillträdande nye presidenten Barack Obama har fokuserat på att först och främst hitta en verklig lösning på den världsvida ekonomiska och finansiella krisen och sedan starta en dialog med Syrien och Iran för att uppnå en heltäckande fredsplan för hela Sydvästasien.

Redan första dagen av den israeliska offensiven i Gaza, den 28 december, förklarade Lyndon LaRouche att den israeliska regeringen agerade på order från USA:s viceprecident Dick Cheney, som gick i de Londonbaserde finansiella imperieintressenas ledband, i syfte att skapa kaos över hela världen för att förhindra en lösning på finanskrisen som berövar dessa intressen makten över världsekonomin och som återför denna makt till samarbetande suveräna nationer. Vi varnade i januari 2008 att Cheney och högerfraktionen i Israels regering hade dragit upp planer för att genomföra en Gaza-invasion mellan valdagen den 4 november och installationsdagen den 20 januari. LaRouche påpekade att detta är söndra-och-härska-idéerna från Sykes-Picot-projektet.

Orsakerna till att Cheneys plan för ett regionalt krig misslyckades är huvudsakligen fyra:

1. Varningarna utfärdade av LaRouche och EIR över hela världen. Den 8 januari avslöjade LaRouche PAC och EIR en anglo-saudisk plan för att starta ett nytt krig i Libanon. EIR pekade ut den möjliga grupp som var ansvarig för raketbeskjutningen mot norra Israel från södra Libanon för att provocera israelerna att attackera Hizbollah. Den utpekade gruppen, Al-Majlis Al-Islami Al-Arabi, var en del av en Cheney-Saudi-plan från 2007 för att skapa oppositionsgrupper mot Hizbollah i södra Libanon, vilket skulle kunna användas för just sådana provokationer. Hizbollah förnekade all inblandning i raketbeskjutningen och den saudifinansierade gruppen, med kontor i London och Riyadh, var avslöjad. Vissa grupper inom den israeliska militären höll huvudet kallt och provokationen misslyckades.

2. Hizbollah, Syrien och Iran reagerade inte alls som förväntat under denna kris. De lät sig inte provoceras och höll tillbaka sig själva och de militära grupper i området som är under deras kontroll. Till och med ayatollah Ali Khamenei, den Iranska islamiska republikens andlige ledare och en stark anti-israelisk och anti-amerikansk ideolog, utfärdade ett religiöst påbud som förbjöd iranska medborgare att delta i några våldsamma handlingar eller självmordsattacker mot Israel eller israeliska institutioner. Han uppmanade det iranska folket att använda politiska metoder istället.

3. Turkiets mycket aktiva diplomatiska agerande, som också påverkade Irans och Syriens återhållsamhet, och som satte press på Israel och gav försäkringar till Hamas om de accepterade en vapenvila. En underförstådd överenskommelse träffades mellan Turkiet, Iran och Syrien om att få Hamas att vid minsta tecken från Israel gå med på en vapenvila. Hamas skickade sin representant till Kairo den 13 januari för att förklara att man nu accepterade president Hosni Mubaraks förslag om vapenvila, som man tidigare avvisat.

4. Egyptens agerande, som den viktigaste politiska makten i området, destabiliserades av både inhemska krafter, som Muslimska brödraskapet, och av arabisk propaganda utifrån. Om både Israel och USA tänker långsiktigt, måste de inse att om Egypten tas över av fanatiker, kan de ge upp allt hopp om fred eller stabilitet för många generationer framåt. Egypten höll envist fast vid sitt förslag till vapenvila, och försvarade också sin nationella suveränitet genom sitt motstånd mot internationell inblandning vid sina gränser mot Gaza och Israel.

Ett över hela världen försvagat Israel -- som nu ser sin tidigare allierade Cheney lämna makten utan att kunna förverkliga sin sista dröm, samtidigt som en ny amerikansk regering med en annan idé tillträder -- var tvunget att avbryta sin galna operation. Hamas, totalt utmattat och med mindre och mindre stöd hos den plågade palestinska befolkningen, tvingades acceptera en vapenvila hur den än såg ut.

Vapenvilan är naturligtvis mycket skör, men den är ett viktigt steg som kan bana vägen för en genomgripande förändring av läget i regionen, om verkliga internationella försök görs, speciellt av den nya Obama-regeringen.

Bush-Cheney och deras regering har emellertid placerat ut landminor i området för Obama. Den 16 januari undertecknades en överenskommelse mellan USA:s utrikesminister Condoleezza Rice (som fullgjorde sin sista anställningsdag) och Israels utrikesminister Tzipi Livni. Överenskommelsen, som påstås och formellt handlar om att förhindra smuggling av vapen till Hamas, är noggrant formulerad för att angripa Iran, ty överenskommelsen fastslår att vapnen kommer från Iran. Den tillåter USA och NATO att borda och genomsöka iranska fartyg på Röda havet, Omanbukten och Persiska viken. Detta är en överenskommelse om en militär konfrontation med Iran.

En ytterligare landmina som lagts ut i området under decennier och fortfarande är mycket farlig, är den av britterna och saudierna kontrollerade "islamiska terrorismen". Med grupper i alla länder från Kashmir till Marocko kan dessa krafter, på order, tända en kris när som helst, genom mord, terrordåd eller våldsamma upplopp. Farligast är Muslimska brödraskapet i Egypten, Salafi- och Shiagrupper i Libanon och fascistiska Jabotinsky-efterföljare i Israel, så som Benjamin Netanyahu som p.g.a. det militära fiaskot i Gaza väntas få stora framgångar i valet i Israel i februari.