CCF bedrev framgångsrik kulturell krigföring mot hela västvärlden

Den västerländska civilisationen befinner sig i förfall. Finanskrisen är ett symptom på detta förfall. Det är för gemene man relativt lätt att förstå att dagens finanskris har ett samband med de senaste decenniernas relativa kollaps av realekonomin, avsaknaden av infrastruktursatsningar och utflyttning av industri till andra länder. Sambandet med den kultur som tillåtit att ekonomin systematiskt bryts ner under decennier för att bereda vägen för dagens kris är däremot svårbegripligt för många. Det beror, ironiskt nog, just på att denna artificiellt skapade kultur är så allsmäktig. Det är extra svårt att "se skogen för alla träden" om man själv är ett av dem. Utan den kultur som "Congress for Cultural Freedom" (CCF) genomdrev - den existentialistiska modernistiska populärkulturen - hade det ekonomiska sammanbrottet inte kunnat ske.

Av kulturella skäl var medborgarna i västvärlden inte längre intellektuellt rustade för att se vad som hände framför deras ögon. Därför har ekonomin kunnat nedmonteras och däri ligger grunden till den finans- och ekonomiska kollaps som vi genomlider i västvärlden. Det är också skälet till att den ännu inte fått någon lösning. Svenska massmedier underlättar inte processen med att lösa krisen. De är - trots sitt ständiga tal om kritiskt tänkande och oberoende - i verkligheten det nuvarande systemets höga beskyddare.

Anledningen till att vi i LaRoucherörelsen med fog kan kritisera medierna och politikerna i Sverige på ett sätt som ingen annan förmår, är att vi presenterar, om och om igen, en lösning på krisen för dem. Att de inte arbetar för den lösningen säger mycket om deras avsikter och begränsningar. I våra kontakter med dem ser vi ett tydligt mönster, som har sina kulturella förklaringar. Deras tystnad, eller det som de säger om oss och till oss, visar med all önskvärd tydlighet att flertalet politiker, journalister och liknande makthavare vare sig vill eller kan förstå vad vi med rätta hävdar ska göras.

Lösningen som vi föreslagit, i olika utformningar, sedan en längre tid finns att tillgå i den här tidningen och på larouche.se. Fokus här är orsaken till att lösningen inte genomförts, eller ens förespråkats i sin helhet, av dem som besitter positioner med formell makt i Sverige.

Mediernas roll idag

Den tredje statsmakten kallas medierna ibland. De ska granska de styrande, rapportera till medborgarna om verkligheten och agera samvete åt nationen. Flertalet av läsarna av de tongivande medierna inser att detta inte är riktigt vad de gör. Alla som vid flera tillfällen närvarat vid något som sedan omskrivits i pressen känner dessutom säkert igen sig i en känsla av "rapporterar de verkligen om samma sak som jag upplevde?" Hur kan det bli så fel?

Metoden

Anledningen till att det ofta blir fel, är att de tillägnat sig en metod. Deras metod utgår ifrån att det inte finns någon vetbar sanning. Det står skribenten således fritt att välja en linje, för vilken man sedan väljer ut vissa fakta som man lyfter fram för att styrka. Ibland tänjer man på fakta och lägger till lite. Att utelämna saker som kan vara viktiga för att läsaren ska få rätt helhetsintryck är, enligt dem, helt i sin ordning - eftersom helheter inte finns, och ingen heller kan hävda att de finns.

Således kan de känna sig tvingade att rätta rena faktafel, fast om helhetsintrycket är vilseledande, så menar de att det ligger i läsarens subjektiva bedömning och att detta inte är något de kan eller måste ta ansvar för. Det är därför de så obekymrat kan vilseleda. Det finns inget alternativ. Sanningen finns inte, så den kan man inte skriva, alltså skriver man vad som passar en själv. De ger sig själv en väldig makt, och trivs bra med det. De blir till och med upprörda om någon icke ackrediterad journalist försöker rätta dem. Det finns fakta, men ingen sanning. Allt avgörs alltså av den som avgör vilka av alla fakta från en given händelse som rapporteras, och sen styrs innehållet och det givna helhetsintrycket av deras valda linje.

Ett kliniskt fall: SvD ljuger så de tror sig själva

Den 23 mars i år publicerade Svenska Dagbladet en artikel i sin lördagskulturtidning med titeln "Dålig stämning". Artikeln tog nästan hela bilagans förstasida och ytterligare 4 sidor i tidningen. Artikelförfattaren hade inspirerats av en förtalsartikel mot LaRoucherörelsen i den amerikanska tidskriften "The Believer" ("Pitch Battles: How A Paranoid Fringe Group Made Musical Tuning an International Issue", nummer 1, 2013), och ville skriva om det med en svensk tvist när han fick chansen att göra ett stort reportage i SvD:s lördagsbilaga.

SvD tyckte tydligen att det var en bra idé eftersom artikeln publicerades och finns tillgänglig på nätet. I korthet handlar artikeln om att ledande operasångare vill återgå till den så kallade Verdistämningen eftersom det är ett naturligare sätt att sjunga, samt att Schillerinstitutet - en del av den internationella LaRoucherörelsen - stödjer detta av oklar anledning. Detta ska då vara en paradox för läsaren eftersom Pavarotti, som skrivit under Schillerinstitutets upprop för den rätta tonhöjden, är bra medan Schillerinstitutet däremot framställs som någon slags perifer politisk rörelse som annars mest saluför diverse osammanhängande konspirationsteorier.

"Frågan är om de visste vem de gav sig i slag med"

Om man läser båda artiklarna, originalet "Pitch Battles" och kopian med en svensk tvist "dålig stämning", så är det uppenbart att de menar att lösningen på den skenbara paradoxen är att vi har lurat, eller manipulerat, ledande operasångare att skriva under vårt upprop. Ett klassiskt trick för att slippa rättelser av lögner är att skriva det som en insinuerande fråga. Det är precis vad man gör i SvD:s version av detta illa dolda förtal.

Helhetsintrycket blir för den läsare som inte vet vad vi gör, att en obskyr grupp försöker legitimera sig genom att få med tunga namn på en i övrigt oviktig kampanj. Lösningen på nämnda paradox är att vi inte lurat någon och att kampanjen för att få rätt på tonhöjden är en naturlig del av vårt arbete, samt att inte bara operasångare utan alla möjliga framträdande personer stödjer olika aspekter av vår lösning på krisen. Som Hussein Askary, ordförande för Schillerinstitutet i Sverige, skrev i ett genmäle som SvD vägrade publicera:

Schillerinstitutet och LaRoucherörelsen har alltid arbetat för en rättvis ekonomisk världsordning, där alla nationer och individer har rätt till att utvecklas till sin yttersta potential. Vi har en internationell kampanj för att lösa den nuvarande finanskrisen genom en bankdelning à la Glass-Steagall och att investera i infrastruktur och andra produktiva sektorer. Klassisk kultur är en viktig del av denna idé. Som Helga Zepp-LaRouche, grundaren av Schillerinstitutet, uttryckt det i den nämnda filmen [den klassiska revolutionen]: "Friedrich Schiller sa ´Vad gör man när staten är korrupt och massorna är apatiska? Varifrån ska förändringen komma?´ och Schiller fann ett fantastiskt svar, att den bara kan ske genom den klassiska konsten så att människan kan bli fri inombords när hon upplever och deltar i de stora konstnärernas geniala kreativitet."

"Konkreta fel"

Hussein påpekade även ett par av alla faktafel som artikeln innehöll.

1. Vi har aldrig påstått att Laila Andersson-Palme var "en av undertecknarna bakom partiets upprop".

2. Vi har aldrig skrivit att brittiska drottningen Elizabeth II leder hela jordens droghandel, utan att banker, finansbolag och andra politiska och militära aktörer som arbetar under den brittiska flaggan har drivit opiumkrig och sysslat med penningtvätt som fallet med banken HSBC och Coutts-banken, där drottningen är kund, har bevisat stämma.

3. Vi har aldrig skrivit att Palme, Rockefeller, Hitler och Voltaire var medlemmar i en "superelit" som "samverkar för att kontrollera världen", utan att det finns ett tankesätt som förenar och styr människosynen hos vissa makthavare.

SvD svarade genom att hänvisa till en vikarie som ansvarar för artikelns publicering, som i sin tur svarade att

"Det är tråkigt att du är missnöjd med reportaget, men jag hittar få, om några, konkreta felaktigheter i det du tar upp."

Nyckelorden är "konkreta felaktigheter". Om allt är fel, om helheten är fel, då är det inte konkret och kräver ingen rättelse. Att medvetet ge fel helhetsintryck är enligt journalister inte lögn, utan deras privilegium. Deras "linje" om oss trumfar våra faktiska ställningstaganden. "Inga konkreta fel".

Ett talande erkännande

Ett fel erkände man dock. En rättelse publicerades till slut.

"LaRoucherörelsen har inte uttryckligen hävdat att operasångerskan Laila Andersson-Palme skrivit under rörelsens upprop om sänkt tonskala, som det stod i artikeln, utan bara att hon har stött idén om en sänkning."

I artikeln, som finns kvar på SvD.se - utan rättelse - stod det nämligen felaktigt att

"Den svenska operasångerskan Laila Andersson-Palme - själv ingift i Olof Palmes släkt - nämns av dagens EAP som en av undertecknarna bakom partiets upprop om sänkt tonskala."

Det stämmer alltså inte. Det hindrar dem inte från att publicera följande fortsättning som en uppenbart förvirrad artikelförfattare skrivit:

"Men när jag ringer upp henne förnekar hon det.
- Jag förespråkade en sänkning av tonhöjden. Det blir jobbigt att komma upp i till exempel höga F som i 'Nattens drottning' om instrumenten dessutom är för högt stämda. De gjorde en intervju med mig i sin tidning om det. Men jag står inte bakom deras upprop."

Hon säger alltså precis det som vi hävdat: Att hon stött idén om en tonhöjdssänkning. Artikelförfattarens simpla lögn är avgörande för helhetsintrycket som man vill förmedla.

Före publiceringen av rättelsen meddelade man oss att den skulle publiceras, och undertecknad föreslog då att de åtminstone skulle lägga till:

"Frågan är om de [världsledande musikutövarna] visste vad de gav sig in på [när de skrev under uppropet]?" som ställdes i artikeln är därmed felställd, eftersom det inte finns någon som helst grund att betvivla det nu när detta fel uppdagats.

Det vägrade man publicera "eftersom de två sakerna inte har med varandra att göra. Vi kör rättelsen som den var."

En krigshetsares bekännelser

Ett annat allvarligare exempel på när ledande mediers rätt att driva en linje tillåts gå före verkligheten, är rapporteringen från kriget i Syrien. DN Världen publicerade en stor artikel med ett reportage från den del av Syrien som kontrolleras av de från utlandet stödda rebellerna, samma dag som de ordnade sin Utrikespolitiska dag. Jag tog därför chansen och intervjuade artikelförfattaren Erik Ohlsson, DN:s mellanösternkorrespondent. Intervjun finns inspelad, och återgiven ord för ord på larouche.se.

Bakgrund

Dagens Nyheter och liknande tongivande riksmedier har gett en bild av kriget i Syrien som kan sammanfattas enligt följande:

"Bashar al-Assad dödar sin befolkning, först de oskyldiga demonstranterna, sedan de väpnade syrierna som tvingats beväpna sig för att skydda sig mot al-Assad. Nu har lite al-Qaida slunkit in och då dödar han dem, och oskyldiga barn. Med klusterbomber."

Syriens regering menar att man tillmötesgått kraven från de första fredliga demonstranterna, och sedan ägnat sig åt att skydda befolkningen från terrorn som de utländska jihadisterna, med flera, står för. Det som talar för att regeringens linje är, åtminstone, mer sann är främst det faktum att Syrienkriget drogs igång direkt efter att man var klar med Khaddafi. Samma scenario som man framgångsrikt använde i Libyen, kan det antas att man sedan försökt använda i Syrien. Det är Blairdoktrinens politik som går igen från Irak och Afghanistan.

Den springande punkten har alltsedan november 2011 varit det större sammanhang Syrienkriget utspelar sig i. LaRouche varnade då för risken för - inte den absoluta säkerheten, utan risken för - att man runt Syrien skulle skapa ett nytt Balkan anno 1910-tal i Mellanöstern. Ett scenario som fortfarande är aktuellt.

Ett kort utdrag ur intervjun illustrerar tankesättet

LaRouche.se: Att det pågår en utländsk intervention i Syrien? Likt...
DN: Jag har ... flera gånger...
LaRouche.se: ... den i Irak, Libyen, Afghanistan.
DN: Jag har flera gånger, tror jag, det kan jag inte säga, men det är ju helt uppenbart att det pågår ett "War by Proxy", alltså ett krig genom ombud, där regimen stöds av Iran, Hizbollah och Ryssland. Och där den väpnade oppositionen får stöd av Saudiarabien, Qatar, och i viss mån då av Turkiet och USA. Det har jag skrivit.
LaRouche.se: ... och Storbritannien och Frankrike?
DN: Ja, eller, huruvida. De vill ju. Frankrike och Storbritannien ville...
LaRouche.se: Men vänta. John Kerry och [Storbritanniens statsminister] Cameron diskuterade ju hur man skulle förbättra stödet. Sen kom [brittiske utrikesministern] Hague eller någon annan brittisk minister ut och sa "vi måste öka stödet"; sen åkte Kerry [till Saudiarabien och Qatar] och sa "vi ska öka stödet". Britterna är ju väldigt inblandade.
DN: Jaja, visst.
LaRouche.se: De har ju en sådan tradition.
DN: Ja.
LaRouche.se: Då undrar jag: Tror du att det här ställföreträdarkriget, som du beskriver, finns det en risk att det leder till en direkt krigföring mellan de här makterna? Ryssland och USA på var sin sida.
DN: Förhoppningsvis inte.
LaRouche.se: Känner du att du har något ansvar för att försöka se till att det inte händer?
DN: Mitt ansvar är att beskriva för våra läsare, vad jag ser.
LaRouche.se: Men...
DN: Och det som händer.
LaRouche.se: Men det som du förstår ligger bakom det du ser, har du ett ansvar att också beskriva det? Det som du vet är orsakerna till det du ser?
DN: Nu hänger jag uppriktigt sagt faktiskt inte med riktigt.

Sveriges Radios P3-dokumentär vilseleder om CCF

P3 sände på påskdagen en dokumentär på ämnet "CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige". Det är bra eftersom det innebär en möjlighet att återkomma till CCF-kampanjen som vi skrivit mycket om genom åren. Det är lustigt att det som vi publicerat, bland annat i en kampanjtidning som trycktes 2004, nu helt plötsligt inte är "konspirationsteorier", utan omskrivs på det berömda "som-alla-vet"-manéret. Det är ju lite intressant, minst sagt, att CIA finansierade kampanjorganisationen CCF, som hade som uppgift att förgifta den europeiska kulturen.

Det är bra att en del av sanningen kommer fram i P3:s dokumentär. Programmet missar dock två viktiga saker.

1. Det handlade om kultur. CCF var inte bara mot Sovjet och kommunism, de var även för den moderna så kallade populärkulturen och därmed mot klassisk bildning och sant politiskt ledarskap.

2. Den brittiska inblandningen. Det var ett brittiskt och inte ett direkt amerikanskt påfund att slå ihjäl den klassiska bildningen. CIA i sig var i mångt och mycket en brittisk skapelse.

Om man nu tar upp att det finns "agenter" som ibland inte ens vet att de är agenter, så bör till exempel bröderna Dulles nämnas som brittiska agenter i USA. Vidare är det av vikt att poängtera, att någon inblandad faktiskt måste ha varit medveten om kampanjens verkliga avsikt. Det är fysiskt omöjligt att åstadkomma en sådan verkan på kulturen som CCF haft utan att koordinera det. Man får den effekt som man avser, mer eller mindre. Idéerna som CCF stod för - existentialism och underhållning som håller folk nere - är i samklang med traditionella brittiska imperialistiska värderingar. De som för sådan politik i USA är, precis som de så kallade intellektuella som jobbade på någon CCF-organisation, agenter, med eller utan insikt i sin egen roll. En del betalda, andra inte.

Var "DN:s legendariske chefredaktör" Tingsten en agent?

Innan dokumentären hunnit sändas drog en diskussion igång som också ledde till att den inte sändes som planerat utan först senare på påskdagen. Diskussionen var helt fokuserad på huruvida just DN-redaktören Tingsten varit mer aktiv än han uppgett i sin självbiografiska bok. Det visade sig bara vara en liten del av dokumentären. Trots det slog DN på stort och hade en lång artikel där de hyllar sin gamle chefredaktör och dennes existentialism ("När Herbert Tingsten tog ställning"). Innan dess hade dock Jens Kärrberg på DN skrivit en artikel med rubriken "Tingsten medlem i CIA-organisation" där det stod bland annat:

"Under kalla krigets kallaste dagar satsade den amerikanska underrättelsetjänsten CIA stora resurser på propaganda i Europa. Pengar slussades bland annat via organisationen Congress for Cultural Freedom (CCF). DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten har i sina memoarer beskrivit att han åkte på ett möte med CCF i Bryssel, men att konferensen var så tråkig att han tackade nej till senare inbjudningar. Men P3 Dokumentär presenterar uppgifter som tyder på att Herbert Tingstens kontakter med organisationen var tätare än vad han själv medgett."

Det framgår av P3:s dokumentär att CCF:s officiella, fast på den tiden (1950-92) hemliga, uppdrag var att bekämpa kommunismen. I verkligheten var deras arbete att underminera den framgångsrika västerländska kulturen. Sociala missfoster som Arendt och Adorno användes för att, under förevändning att man angrep Stalin och Hitler, angripa människor som Lincoln och Franklin D. Roosevelt. Ledarskap blev nu kallat fascism. Den "auktoritära personligheten" förbjöds de facto. De människor som lett kampen mot slaveri och fascism, från Indien till USA, från Tyskland till Japan, blev nu de facto "fascister" enligt den nya ordningen. Nuförtiden är det för många svenskar synonymt att vara en riktig ledare och att vara en fascist. En ledare är ju en som vet mer och därför kan leda folk rätt genom att befria dem från sina illusioner om verkligheten. Det betraktas som fascistiskt idag.

Om detta låter "konspiratoriskt", så fråga dig själv: Trodde du att DN:s Tingsten var en utländsk agent? Det trodde han kanske inte själv heller. Det som föraktfullt kallas "konspirationer" inte bara finns, utan ligger faktiskt bakom varje större skeende i historien, till det bättre, eller - som i det här fallet - till det sämre.

Endast en utbildad befolkning kan styra sig själv

Demokrati är ett populärt ord. Lite väl populärt för sitt eget bästa kanske. Om man menar att vi ska ha ett representativt styrelseskick och att varje individs grundläggande rättigheter ska skyddas och främjas av staten, så är det något som jag skriver under på. Problemet är att under CCF-kulturens inflytande har man börjat inordna allt från EU:s frimarknadsfundamentalism till radikal feminism under begreppet "demokrati", vilket lett till att man nuförtiden de facto förespråkar diktatur i demokratins namn. Att ifrågasätta makthavarnas ställning och åsikter ses som "ett hot mot demokratin". Det kan inte vara bra. Ironiskt nog har populärkulturens tankesätt blivit så populärt att även de som mest högljutt ondgör sig över "den politisk korrekta eliten", vars nödvändighet CCF:s och Frankfurtskolans Hanna Arendt och Theodor Adorno predikade, tillägnat sig precis den metod som jag här beskrivit, nämligen den politiskt korrekta. Därför måste de som vill ändra samhället sluta blunda för verkligheten - eller söka syndabockar i befolkningen, som exempelvis invandrare, judar eller muslimer - och istället börja studera det klassiska tankesättet för att på allvar kunna ändra systemet och befria medborgarna.

För att läsa de fullständiga rapporterna, som denna artikel bygger på, gå till följande länkar:

http://www.larouche.se/artikel/dn-sr-cia-utgor-dimridaer-ccf-s-riktiga-u...

http://www.larouche.se/artikel/ett-kliniskt-fall-svd-ljuger-sa-att-de-tr...

http://www.larouche.se/artikel/exklusiv-intervju-med-dn-erik-ohlsson-syr...

Tillbaka till Ny Solidaritet