Bruksanvisning för en bankreform med tre steg!

1. Bankdelning med Glass-Steagall
2. Statlig kreditgivning
3. Bygg stora projekt

Finanskrisen som pågått sedan 2007 är resultatet av 40 år av finansiell globalisering som slagit sönder realekonomin. Den enda lösningen är att återskapa kreditsystemet för att få igång infrastruktursatsningar, produktion och massor av kvalificerade arbeten. Det kräver en sanering av finanssystemet genom bankdelning. Sammanbrottet har hittills endast temporärt undvikits genom att västvärldens centralbanker pumpat in fantastiska summor för att hålla finanssystemet flytande. Dessa krediter går uteslutande till banksystemet, medan den reala ekonomin sätts på svältkur med åtstramningspaket i land efter land. Denna sedeltryckning, och de ytterligare pyramider av riskabel spekulation de används för, gör att världen står inför en inflations¬explosion som kan slå sönder allt.

Trestegslösningen:

1. Gör en bankdelning i Sverige

Städa upp i banksystemet: Återinför bankdelning med förebild från Glass-Steagall-lagen som infördes under den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt 1933. Bankerna delas då upp så att endast den verksamhet som är samhällsnödvändig skyddas av den statliga insättargarantin. Den spekulationsinriktade värdepappershandeln, som i Sverige tidigare sköttes i finansbolag och fondkommissionärsbolag, får stå fri att klara sig själv. Det som garanteras är insättningar, betalningssystem, bankomater, samt krediter till handel och företag, vilket sköts av det som tidigare kallades affärsbanker och sparbanker. Andra värdepapper som är kopplade till den allmänna välfärden och folkförsörjningen såsom pensioner, boende, industri, infrastruktur och nödvändiga institutioner måste också skyddas. Bankdelning gör att människor och realekonomin kan hållas igång även i den största finanskrasch där bergen av skulder från det globala finanssystemet elimineras i konkurser.

Upphäv länken mellan banklagen och värdepappersmarknadslagen: Sverige hade uppdelningen enligt Glass-Steagall fram till bank¬lagen 2004:297. Då möjliggjordes mixningen till dagens "universalbanker" genom sammanslagning av affärsbanker, finansbolag, försäkringsbolag och bolånehypotek. I lagboken behölls både banklagen och värdepappersmarknadslagen (numera 2007:528) men de länkades ihop med en hänvisning (7 Kap. 1§, 13.) i banklagen. Båda lagarna reglerar de olika verksamheterna, reguljär bankverksamhet och spekulation, som alltså kan återskiljas genom att länken och några få andra saker städas bort i banklagen.

2. Inför ett kreditsystem

Undgå hyperinflationskollapsen: Om Glass-Steagall återinförs, i tid innan kollapsen, elimineras bankbubblorna. När spekulationsverksamheterna avskilts och tillåtits gå i konkurs stryks både spekulationsskulder och förluster. Denna sanering gör det möjligt att ge ut nya statliga krediter utan att de blandas med finanssystemets ruttna värdepapper.

Återta Riksbanken: När Glass-Steagall använts för att städa upp i banksystemet inriktas affärsbankerna åter till att ge ut produktiva krediter, men deras krediter kommer definitivt inte att räcka till en utvidgad ekonomi som kan lösa arbetslösheten. Det kommer att krävas att Riksbanken återtas under direkt kontroll av Riksdagen så att den kan användas för att skapa statliga krediter till prioriterade stora infrastrukturprojekt. Riksbanken kan ge ut så mycket kredit att landets lediga eller felsysselsatta arbetskraft resp. maskinkapacitet sätts i fullt arbete. Krediternas värde säkras genom att de projekt som startas skapar fysiska ekonomiska värden motsvarande mer än de riksbankskrediter som satsas.

3. Starta tillräckligt stora projekt

Situationen sedan bergen av spekulationsskulder städats bort kommer att vara skakig. Många skulder kommer att finnas kvar, representerande fullt legitima verksamheter, men också förpliktelser att betala a-kassa, pensioner, sjukvård, omsorg och utbildning. Samtidigt har landets reala ekonomiska produktionsförmåga monterats ned i flera årtionden av underinvesteringar och nedläggningar av industri och jordbruk.

Det enda som kan ge trovärdighet åt den svenska ekonomiska utvecklingen, statsskulden och valutan i en finanskris är att något görs för att skapa förutsättningarna för en stark ekonomi i framtiden genom stora statliga infrastrukturprojekt. Trovärdigheten kommer inte när projekten är klara, utan genast när det står klart att de kommer att genomdrivas.

Bara projekt som är tillräckligt stora kan skapa trovärdighet för Sveriges ekonomi liksom för världsekonomin. De behöver ha en så hög energitäthet som möjligt för att kunna ge högsta potentialitet för produktivitet. Projekten behöver lyfta ekonomin till en ny plattform som har kapacitet att ge alla möjlighet att arbeta och göra det med en ny högre produktivitet. Den senaste nationella satsningen i något som åtminstone liknar något sådant var utbyggnaden av bredband och mobiltelefonin i hela landet. Men allt kan inte skickas över nätet. Människor och varor måste kun¬na flyttas effektivt i en realekonomisk utveck¬ling.

Det handlar bland annat om följande:
• Nationellt magnettågsnät för persontrafik och medeltungt gods i 500 km/h.
• Automatiserade transportsystem i tätorterna med spårtaxi och tunnelpost.
• Uppkoppling till nya utvecklingsregioner genom järnvägar till Världslandbron för att nå ända bort till Kina och Amerika, liksom till den arktiska kusten i Nordnorge och Kolahalvön.
• Tunnlar under Öresund och till Finland.
• Den nya generationen snabbgående fartyg och hamninfrastruktur.
• Den fjärde generationens kärnkraft för elkraft men också industriprocesser och isotoptillverkning.
• Pipelines för gas som den nya råvaran i petrokemisk industri, pappersbruk och stålverk.
• Lösningen på vattenkrisen i Centraleuropa genom ihopsamling, rening och överföring av Bottenviksvatten.

Bankkrisen i Sverige:

De fyra storbankernas storlek är 4,5 gånger hela Sveriges BNP och deras riskabla upplåning utomlands är 1,5 gånger BNP. Bara Storbritannien och Schweiz har en större banksektor per capita än Sverige. Ovanpå bankens tillgångar enligt balansräkningen har bankerna sin mest riskabla verksamhet i form av en gigantisk derivathandel. De fyra storbankernas nominella derivatkontrakt den 31.12 2012 uppgick till 87.914 miljarder kr motsvarande 23 gånger Sveriges BNP. Bankerna är med sina lån och derivat indragna i ett ännu större globaliserat skuggbanksystem, som sköts helt oreglerat från gamla piratöar i Karibien och därför är fullständigt rättslöst. I finanskriser tvingas alla stater, precis som USA tvingades rädda kreditförsäkringsmarknaden av CDS-derivat i försäkringsbolaget AIG 2008, att också se till att inte skuggbanksystemet fallerar eftersom det hotar slå sönder bankerna. Om en så liten andel som en tiondel av det svenska banksystemet fallerar pga av dessa risker, måste svenska folket att likt Irland betala bankförluster i storleksordningar närmare en halv svensk BNP.

Regeringens mångmiljardbelopp i stödlån till räddningspaketen till Lettland, Island och Irland var alla maskerade bankstöd, liksom extraanslagen till IMF för att täcka Sveriges andel stödpaketen till EU:s krisländer Grekland och Portugal. Som Vänsterpartiet har påpekat är den implicita bankgaranti, som staten ger till de fyra svenska systemviktiga bankernas spekulationsverksamheter, en subvention som årligen ökat dessa bankers vinst med 30 miljarder i genomsnitt 2002-10, motsvarande hälften av dessa bankers vinster.

Svenska folket har reagerat på bankernas orimliga vinster, bonusar, jäviga rådgivning om placeringar, fonder för spekulation i mat/svält, riskabla egenhandel, försäljning av förlustoptioner till kommuner, minskade kontanthantering, krångel vid bankbyte, orimliga realräntor vid bostadslån och njugghet med företagslån. Bankerna har givits företräde framför hela den övriga ekonomins utveckling. Självaste finansminister Anders Borg avslöjade att politiken att hålla tillbaka statens investeringar är för att ha 50 miljarder i reserv för att klara nästa bankkris. I själva verket har investeringar hållits tillbaka till förmån för finansiell spekulation och skuldbetalningar till bankerna i 40 år.

Bankerna har också hållits under armarna genom satsningen på PPM-debaclet, IT-hajpen, riskkapitalbolagen och genom olika åtgärder för att hålla uppe bostadsbubblan. Chocken blev total för hårt arbetande bolånekunder när vice riksbankschefen E O Svensson hösten 2012 sa att bankernas extra bolånevinster var en fördel för stabiliseringen av banksystemet i Sverige. Aktivister i Occupy och alternativekonomer har reagerat på att bankerna har givits närmast total frihet att skapa och fördela nästan all kredit i landet. Resultatet är att bankerna kunnat styra krediterna till de bubblor det tjänat mest på, medan den reala produktionen, trots den gigantiska sedeltryckningen, sett pengarna rulla förbi.

Bankrättsföreningen har länge påpekat att bankerna, trots tiotusentals företagskonkurser i förra bankkrisen, fortfarande har rätt att utan orsak omedelbart dra in en kredit och tvinga till sig företagstillgångar. Rättslösheten accentueras av de incestuösa förhållandena mellan bankerna och närstående holdingbolag och riskkapitalbolag. Fortfarande finns ingen utredning av några ansvariga inom storbankerna för 2008 års bankkris. Bankernas försäljning av förgiftade värdepapper och Liborskandalens påverkan på Sverige utreds inte och inte heller bankernas tvättning av pengar från narkotikahandel liksom från den organiserade brottslighetens närmast legaliserade inkassoverksamhet för Sveriges omfattande svarta ekonomi.

Bankdelningsförslag i Sverige:

Många av dessa problem skulle lösas med en bankdelning enligt Glass-Steagall. Trots ilskan mot bankerna är det en dånande tystnad kring frågan. Enbart när Vänsterpartiet och Miljöpartiet agiterat har frågan släppts in i de nationella medierna och riksdagsdebatten. Sedan juni förra året ställde sig även Miljöpartiet bakom kravet på bankdelning som deras riksdagsledamöter Annika Lillemets och Valter Mutt motionerat om. Alla ledamöter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade för denna motion, men de övriga partierna var emot när omröstningen skedde den 19 juni 2012 med ett avslag med 280 röster mot 41. Den 18 april 2013 kördes Vp och Mp åter över av riksdagsmajoriteten, denna gång med siffrorna 266 - 38. Riksdagsdebatten om dessa motioner, som gäller om svenska folket skall rädda banker 4,5 gånger så stora som BNP, bemöttes med total tystnad i media.

Vänsterpartiets och Miljöpartiets motioner för bankdelning, motionerna 2012/13:Fi201 resp. 2012/13:298, har förberett möjligheten att snabbt återgå till en uppdelning av bankernas funktioner. Mp nämner Glass-Steagall i motionen och formulerar förslaget till riksdagsbeslut så här: "Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda en ny lagstiftning för den svenska banksektorn i syfte att separera affärsbanker från investmentbanker samt begränsa den statliga bankgarantin till de förra." Motionerna har lagt grunden för en snabb beslutsprocess i Riksdagen om bankdelning återinförs i USA och svenska regeringen beslutar att följa efter. Eftersom sådan lagstiftning har funnits förut och uppdelningen finns kvar i form av två olika lagar, nu samanlänkade, vilka reglerar respektive område för affärsbanks- respektive värdepappershandelsverksamhet behövs dock ingen utredning som Miljöpartiet kräver. Precis som när bankdelningen togs bort 2004 borde regeringen kunna snabb-bereda frågan på departementet och efter en kort remiss snabbt kunna lägga fram en proposition till riksdagen.

Andra nödvändiga bankreformer.

Återför bankerna till sin kärnverksamhet: En bank ska samla in insättningar och ger ut kredit. Med dagens politik styrs banken till vinstgivande försäljning av fonder och kapitalförvaltning, så att insättningarna minskar. För kreditgivningen tvingas då banken låna upp pengar från penningmarknaden, vilket har lett till bankernas riskabla utlandsupplåning. Problemet med näringslivets kreditförsörjning löses av Glass-Steagall eftersom banken då inte får sälja fonder till sina kunder, så att insättningsmedlen blir kvar till krediter. Regeringen måste dessutom reglera bankkrediterna som under Gunnar Strängs tid, så att de huvudsakligen riktas till produktion, byggande och sådant som är prioriterat för landets välfärd och ekonomiska utveckling.

Bankkrediter ges lättare som 100 miljoner till ett storföretag, än som en miljon vardera till 100 småföretag. Lån till småföretag försvåras nu av ökade krav på säkerheter och orimligt höga krav på egen finansiering. De små företagen straffas hårt genom schablonmässiga bedömningar av kreditvärdigheten. För att återföra bankerna till sin kärnverksamhet behöver banktjänstemännen komma ut från kontoren och lära känna företagen och dess branscher för att kunna säkra krediten i företagsverksamheterna, i stället för att kräva de säkerheter som finns på papper, ofta som företagarens hus och privata tillgångar.

Skydda hemmen och bostadskreditgivningen: För att undvika att mängder med bolånetagare vräks vid en krasch av bostadspriserna bör bolånen lyftas ur bankerna till särskilda bankenheter administrerade av en offentlig förvaltare. Bolånetagare som i krisen inte kan klara sina bolånebetalningar skall tillåtas bo kvar mot en skälig hyra bestämd av en myndighet. Hyran betalas till den nya bankenheterna för bolån. Kassaflödet av hyresinbetalningar utgör grund för fortsatt bostadskreditgivning. När finanskris och hyperinflation stabiliserats omräknas hyran till en ny bostadsskuld, som där hyran motsvarar betalningarna för ränta och amortering. Den nya låneskulden överförs till statligt garanterade bostadlånekassor med låg ränta (hypotek). De nya bostadsskulderna avräknas mot de gamla bostadsskulderna till banken utan att staten tar på sig förlusterna. På så sätt prioriteras människor och fungerande nätverk i lokalsamhällena, framför värdepapper, massvräkningar, tomma hus och ödekvarter.

Återinför villkoren från Fondkommissionärslagen 1919: Även i lagen Värdepappersmarknadslagen måste spekulation motverkas. I den tidigare Lagen om fondkommissionsrörelse från 16 maj 1919 förbjöds fondkommissionären "för egen räkning idka handel med fondpapper" samt "må icke åtaga sig att förmedla affär i fondpapper, vilken uppenbarligen har karaktär av spekulation, åt någon, som ännu ej uppnått myndig ålder, eller åt någon, som, enligt vad kommissionären vet eller borde veta, av oerfarenhet eller lättsinne ägnar sig åt affärer av nämnda art i större utsträckning än som med hänsyn till hans tillgångar kan anses rimligt. Ej heller må fondkommissionär uppmuntra personer, vilka uppenbarligen sakna nödig erfarenhet i ekonomiska förhållanden, till att spekulera i fondpapper." Lagen slog också ned på jävsproblematiken med krav på stenhård tystnadsplikt: "Fondkommissionär må icke obehörigen yppa uppdragsgivarens affärsförhållanden, varom kommissionären i denna sin egenskap erhållit kännedom, eller i strid med uppdragsgivarens intresse begagna sig av sin kännedom i berörda hänseende." I den amerikanska Glass-Steagall-lagen går man mycket längre mot jäv än så, genom att förbjuda all personalblandning för ägande, styrelsedeltagande, ledning, arbete eller revision mellan affärsbanker och finansbolag.

Direkta förbud mot derivathandel och naken blankning måste också införas för att återföra finanssystemet till de uppgifter att främja realekonomi och handel det ursprungligen fick sina privilegier för. Volymerna av spekulation och robothandel bör också hållas tillbaka med en promilles transaktionsskatt eller börsavgift för varje affär, en skatt som inte betyder något i förhållande till värdet på en enstaka avräkning men blir avgörande för masstransaktioner.

Icke-fungerande pseudoalternativ till en riktig bankdelning

Reinfeldtregeringens officiella bankpolitik är att i händelse av kris ta över fallerande banker och låta ägarnas kapital ta smällen. Detta gick bra med de små bankerna Carnegie och HQ eftersom de kunde säljas snabbt innan de andra bankerna hamnat i kris. Samma tur hade inte Storbritannien när man i bankkrisen 2008 nationaliserade bankerna Northern Rock, Royal Bank of Scotland och Lloyds. Det medförde att staten åkte på att betala deras enorma förluster långt större än ägarkapitalet.

Svenska staten har också satt upp en Stabilitetsfond som bankerna skall samla pengar till så att den blir 2,5 procent av BNP år 2023 (ca 100 mdr) dvs i förhållande till bankernas storlek så lite som 0,56 procent. Det är den minibuffert regeringen kunnat tvinga bankerna att ställa upp med om någon av dem krisar och dessutom är det staten som lagt grundplåten på 15 miljarder i Bankernas stabilitetsfond och garanterar den.

I Obamas stora finansreform, som går under namnet Dodd-Frank, ingår den så kallade Volcker-regeln (uppkallad efter den förre amerikanske centralbankschefen Paul Volcker). Den ska hindra handel med vissa riskabla värdepapper, och planeras börja gälla 2014, men är redan ifrågasatt för att den lämnar stora kryphål för spekulation. Banken J.P. Morgan-Chase kunde förlora 6-7 miljarder dollar i London genom manipulationer av den globala marknaden för kreditderivat, trots att man tekniskt sett följde den tänkta Volcker-regeln. Dessutom innehåller den Cypernmodellens möjlighet till konfiskering av privatpersoners konton utöver bankgarantin och företagens bankkonton för att garantera derivat och systemviktiga storbanker.

Vickers-stängslet (föreslaget av den brittiska oberoende bankutredningen ledd av Sir John Vickers) innebär att man sätter upp ett stängsel (eng. "ring-fence") runt kundernas insättningar för att skydda dem från att hamna i spekulationsverksamheter, men inom samma bankkoncern. Förslaget har skärpts av en parlamentarisk utredning ledd av den konservative parlamentsledamoten Andrew Tyrie, som menar att man måste "skicka el genom stängslet" för att det ska fungera, men fortfarande kan förluster och "överskottskapital" fördelas mellan bankens olika avdelningar, så det blir ingen skillnad mot dagens blandade "universalbanker".

Liikanenrapporten (framlagd av den finske riksbankschefen Erkki Liikanen till EU-kommissionen 2 oktober 2012) föreslår en icke-fungerande uppdelning inom bankkoncernerna liknande Vickers-stängslet.

Basel III (föreslaget av Internationella Regleringsbanken, BIS, i Basel) innebär en skärpning av det existerande bankregelverket Basel II med ökade krav på kapitalreserver som skulle göra bankerna säkrare. Detta löser inte problemet med spekulationsbubblorna och felinriktningen av finanssystemet. Kapitalreserver försmår inte mot spekulationsriskerna och missgynnar dessutom mindre banker.

Cypernmodellen, på engelska kallad "bail-in", har funnits med i bakgrunden som reservutväg för att stöda banker när inte staterna har råd med fler bankräddningspaket. Den blev allmänt känd först i Cypernkrisen, när stora delar företagens bankkonton, och privatpersoners över 100.000 euro, beslagtagits för att täcka "systemviktiga" bankförluster. Den reala ekonomin tvärstannande när 60 procent av företagens likvida rörelsekapital på banken försvann. Banksystemet blev närmast obrukbart när kvarstående kontomedel endast fick röras med kraftiga restriktioner och misstron till bankerna blev total. Kontomedlen används för att "systemviktiga" storbanker, finansinstitutioner som Europeiska centralbanken samt derivatmarknaden skall hållas under armarna.

Den amerikanska banklagen Dodd-Frank innehåller regler för att kunna  beslagta insättarkonton på detta sätt. EU-kommissionen föreslog det i ett förslag till direktiv den 6 juni 2012, vilket har godkänts av riksdagen och förhandlas i Europaparlamentets ekonomiutskott under ansvar av Gunnar Hökmark. Även om Hökmark, efter ramaskriet om vad som hände på Cypern, sagt sig sätta att insättarna högst i hackordningen, innebär Cypermodellen finstilta förtur åt den gigantiska internationella derivatmarknaden och de "systemviktiga" globala storbankerna att insättarpengarna i alla fall kommer att kunna beslagtas.

Chicagomodellen - föreslagen av två alternativekonomer på IMF - är en radikal penningreform för att avskaffa bankernas rätt att skapa pengar ur luft. Redan det första steget är katastrofalt: att staten övertar hela banksystemets skulder inklusive alla spekulationsbubblor och förgiftade finanspapper många gånger större än BNP. Reaktionen mot bankernas luftpengar har slagit över i en längtan till säkerhet i "skuldfria pengar", guld, silver och platina. Resultatet blir en kreditåtstramning och samtidig skuldåterbetalning. Inte ens de krediter som produktiva företag har lyckats kämpa sig till i dagens bubbelekonomi skulle finnas kvar. Chicagomodellens syn på pengar och skulder liknar den amerikanske presidenten Andrew Jacksons politik [2] på 1830-talet, som ledde till en nationell ekonomisk och social katastrof med idiotkreditstopp och "skuldavveckling" för småbönder, industri och infrastrukturbolag, samtidigt som de rika kunde utvidga slaveriet och sydstatsplantagerna med hjälp av Jacksons fördrivning av 70 indianstammar.

Kräv därför att Sveriges riksdag och regering omedelbart genomför trestegslösningen och sprider den internationellt!

Se videon Dela bankerna rätt - på 60 sekunder http://larouche.se/artikel/att-dela-bankerna-ratt-pa-60-sekunder

Se mer om de nödvändiga stora infrastrukturpojekten http://larouche.se/artikel/eaptv-varldslandbron

Se mer om hur kreditsystem använts i USA http://larouche.se/artikel/lpac-foreslar-aterinforande-amerikanskt-kredi...

Skriv själv omedelbart under och samla stödunderskrifter från politiker för den globala appellen för Glass-Steagall av Helga Zepp-LaRouche här: http://larouche.se/artikel/infor-glass-steagall-bankdelning-nu

Läs om vilka lagstiftningsinitiativ för Glass-Steagall som hittills gjorts internationellt: http://larouche.se/nyheter/2013/01/21/lagstiftningsinitiativ-for-glass-s...

Lär dig mer om Glass-Steagall, kreditsystem och de stora projektens strategi på hemsidan www.larouche.se/gs

Glass-Steagall-skolan på engelska: http://larouche.se/artikel/glass-steagall-skolan