BRIKS-länderna skapar ny världsordning

Tåget mot en ny världsekonomisk ordning har lämnat stationen. Sverige, EU och USA har missat det. Det är sent, men inte för sent eftersom det återstår en genväg dit för att hinna ikapp resten av mänskligheten. Denna enda genväg är EAP:s och LaRoucherörelsens ekonomiska och utrikespolitiska program. Här i västvärlden har vi två möjliga alternativ att med mycket kort varsel välja mellan: 1. Hinna ikapp detta tåg och bidra till fred och ekonomisk välfärd i hela världen, eller 2. Försöka stoppa det, men priset för det är ett nytt världskrig och förmodligen slutet för civilisationen som vi har känt den.

Den 16 juli 2014 träffades ledarna för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (BRIKS) i Fortaleza i Brasilien och deklarerade att de skapat en ny ekonomisk ordning sinsemellan, som också står öppen för andra länder som ett alternativ till det nu bankrutta transatlantiska systemet som kan symboliseras av Världsbanken, Internationella Valutafonden och finansimperiet i London och Wall Street.

De fem BRIKS-länderna representerar 43% av världsbefolkningen. Dagen därpå anslöt de sydamerikanska ledarna sig till toppmötet. Tillsammans med BRIKS representerar de 48% av mänskligheten. Om man lägger till deras ekonomiska och politiska allierade i Eurasien, som till exempel Shanghai Cooperation Organisation (SCO), en organisation som byggs runt Kinas strategi att med Nya sidenvägen knyta samman hela Asien, Mellanöstern och Europa med moderna infrastrukturnätverk, då har vi mer än två tredjedelar av mänskligheten och landytan uppe på samma spår som BRIKS-tåget.

BRIKS-toppmötet ledde fram till Fortalezadeklarationen i 72 avsnitt som bl.a. tillkännagav skapandet av den Nya Utvecklingsbanken (NDB), med ett insatskapital på 50 miljarder dollar öronmärkta för infrastrukturprojekt i BRIKS-länderna och andra länder. BRIKS bestämde också att en valutafond skulle skapas kallad Arrangemanget för en beredskapsreserv (Contingent Reserve Arrangement) med ett kapital på 100 miljarder dollar. Den skall kunna bistå nationer som riskerar drabbas av valutakriser p.g.a. kapitalflykt och andra typer av finansiell krigföring, likt den som USA och Europa utsatte Argentina för i år för att tvinga landet att betala illegitima skulder med orimliga krav. I Asien har Kina och de andra asiatiska medlemmarna i BRIKS också beslutat starta den Asiatiska infrastrukturbanken (Asia Infrastructure Investment Bank - AIIB) med 100 miljarder dollar som insatskapital och SCO har startat en särskild fond för infrastrukturprojekt.

Det som BRIKS har initierat är varken baserat på rivalitet med västvärlden, som många cyniska politiker och mediakommentatorer hävdat, eller något nytt för västvärlden. BRIKS-ländernas agerande är först och främst ett försök att undslippa den transatlantiska självmordsklubben som har visat att dess regeringars enda syfte, speciellt sedan finanskrisen bröt ut 2008, är att rädda bankrutta banker och finansinstitutioner i USA och Europa, även om priset är kollaps av produktion, välfärd, infrastruktur och dramatiskt ökad massarbetslöshet och krigshot.

För det andra är BRIKS-ländernas hela syn på ekonomi och ekonomiskt värde inte baserad på finansiellt värde eller pengar, utan, som Lyndon LaRouche definierar det, på att öka den relativa produktiviteten av arbetskraften successivt med hjälp av vetenskapligt skapade tekniska framgångar. I detta ekonomiska system ligger det ekonomiska värdet i den framtida visionen och ger därmed möjligheten att skapa krediter för att finansiera denna vision. Den indiske statsministern Narendra Modi uttryckte detta på ett mycket elegant sätt när han på toppmötet sade: ”Det som är unikt med BRIKS som en internationell institution, är att den för första gången för samman en grupp nationer med måttstocken ’framtida potentialen’, istället för existerande förmögenhet eller gemensam identitet. BRIKS’ självaste idé är framåtblickande.” Han uppmanade sina kollegor att bygga gemensamma institutioner för unga vetenskapsmän och ett gemensamt BRIKS-universitet.

Den ryske presidenten Vladimir Putin återspeglade Modis idé på presskonferensen i Fortaleza när han beskrev resultatet av toppmötet som: ”BRIKS är alla unga stater, och framtiden tillhör de unga.”

Ironin är att dessa idéer som BRIKS för in i världspolitiken, inte är något nytt för USA och EU. Det var på dessa principer, att med prioritet utveckla den fysiska reala ekonomin för att dra samhället och ekonomin framåt, som USA och det moderna Europa byggdes upp. Att underordna finanssystem, pengar och krediter till avgörande satsningar på infrastruktur, industri, jordbruk, vetenskap och framförallt att öka individens kreativa och produktiva krafter, är i själva verket vad som en gång i tiden kallades Det amerikanska politiska ekonomiska systemet. Det var det dirigistiska system, uppbackat av ett nationellt kreditsystem, som byggde det unga USA och sedan kopierades av Tyskland, Frankrike, Ryssland och andra europeiska länder i slutet av 1800-talet. Det var denna politik som hjälpte Franklin Roosevelts USA att besegra bankintressen och fascismen och återbygga USA:s ekonomi under 1930-talet och Andra världskriget. Det var samma ekonomiska politik som användes för att återuppbygga Europas ekonomi efter kriget, inklusive Sveriges framgångsrika industrialisering.

För det tredje förespråkar BRIKS-länderna ett system som är baserat på ett samarbete mellan självständiga och absolut suveräna nationalstater, istället för det nuvarande transatlantiska Nato/EU-systemet som har blivit ett imperiesystem där nationer inte har någon självständighet eller suveränitet över sina ekonomiska, militära eller utrikespolitiska affärer. De länder som trotsar de angloamerikanska finansintressena drabbas antingen av teknokratisk diktatur som Italien, ”färgade revolutioner”, typ Kievs Euromaidan i Ukraina, eller rätt och slätt militära angrepp som Libyen eller Syrien idag. Nationernas suveränitet är inte bara en viktig del av FN-stadgan utan den princip som räddade Europa undan den mörka tid av religiösa krig under 1500- och 1600-talen som kulminerade med det 30-åriga kriget. Den Westfaliska fredens principer som skapade fred i Europa 1648, är precis det som BRIKS erbjuder Europa. Den kinesiske presidenten Xi Jinping kallar det ”win-win-system” där alla är vinnare genom samarbete istället för konkurrens. På APEC-toppmötet i Beijing i november i år erbjöd Xi den amerikanske presidenten Barack Obama att ansluta sig till Kinas och de andra asiatiska ländernas initiativ, inklusive Ryssland, för att bygga broar mellan nationer och kontinenter genom den Nya Sidenvägen. Kina och Ryssland har redan utvecklat idén att koppla Eurasien till Nordamerika genom en tunnel under Berings sund från Östra Sibirien till Alaska!

BRIKS-effekten: Afrika som exempel

I tillägg till en lång rad projekt för infrastruktur, kärnkraft och rymden för Asien och Sydamerika [se rutan], har BRIKS-effekten redan nått Afrika. Afrika har väntat i mer än femtio år på att förverkliga sina drömmar efter den formella självständigheten från den brittiska, franska, belgiska och portugisiska kolonialismen, men blev istället offer för det nykoloniala systemet där Afrikas naturliga och mänskliga resurser dränerades till fördel för de gamla kolonialmakterna och USA, antingen genom nya frihandelsavtal eller genom stöd till diktaturer som förlängde Afrikas slaveri och fattigdom. Sedan 1970-talet har Världsbankens och IMF:s ”rådgivning” använts för att styra dessa länders ekonomiska politik till att mer förstöra än att bygga. Faktum är att, förutom stora gruvor, knappt något byggdes i Afrika söder om Sahara (förutom Sydafrika) under dessa senaste femtio år. Bristen på grundläggande infrastruktur, sjukvård, utbildning, el och rent vatten har lett till att miljoner afrikaner, mest barn, har dött och fortfarande dör av hanterbara sjukdomar som AIDS, botliga sjukdomar som malaria eller epidemier som ebola idag, eller p.g.a. förorenat vatten.

Nu har de flesta afrikanska nationerna insett hur ödeläggande och fruktlöst deras samarbete eller beroende av EU och USA är. Egypten har tagit ledning i Nordafrika för att vända denna katastrofala trend genom att den nya regeringen har satt igång att bygga jättelika infrastrukturprojekt som den Nya Suezkanalen och Toshkaprojektet. Det senare skall göra stora ökenområden väster om Nildalen gröna och möjliggöra bosättning för miljoner av unga välutbildade egyptier i nya städer och jordbruks- och industrisamhällen, som kommer att byggas. Egyptens gamla kärnkraftsprogram har dammats av och det nya kärnkraftverket kan börja byggas nästa år. Allt detta skall finansieras, inte genom lån från IMF eller Världsbanken, utan genom inhemsk finansiering där befolkningen köper andelar i de nya projekten.

Samma system har använts i Etiopien för att finansiera de gigantiska vattenkraftverken som har bojkottats av västvärlden. Dessa projekt har börjat förvandla Etiopien från det fattiga och hungriga land som det en gång var, till ett modernare samhälle. Nya järnvägs- och vägprojekt byggs med teknisk och finansiell hjälp av Kina och Indien.

Andra länder i Östafrika har börjat vända sig till Kina och Asien, när de insåg att det inte finns något att förvänta sig från västvärlden. Kina är just nu igång med att bygga Afrikas största transport- och energikorridor mellan Kenya, Uganda, Sydsudan, Etiopien, Rwanda, Burundi och Kongo. Ett nytt standardiserat järnvägssystem byggs nu från Kenyas kust vid Lamu, där en modern hamn byggs för dessa länder utan tillgång till haven. Det som hittills har funnits i detta område, är arvet av kolonialismen i form av gamla järnvägar som har olika spårvidder i varje land så de aldrig kan integreras, eller järnvägar och vägar som bara leder från gruvorna eller plantagerna till närmaste hamn för export. Nu kommer dessa länder att integreras och deras resurser användas för deras egen utveckling.

Det är självklart att Kina som både finansierar och bygger dessa projekt (man utbildar och anställer lokal arbetskraft), kommer att få nytta av detta både som en marknad för sina produkter och källa för behov av mineraler och jordbruksprodukter. Men detta sker på rättvisa villkor där de afrikanska nationerna får något tillbaka för sina resurser. Dessa resursers utvinning kommer att öka i effektivitet och värdet ökar. Nästa steg är att dessa nationer bygger en egen tillverkningsindustri, där kan de utvinna mer värde från dessa resurser och sin utbildade arbetskraft. Det är exakt vad den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt förespråkade mitt under Andra världskriget efter sina besök till Afrika. Han bråkade ständigt med den brittiske statsministern om vilken politik som skulle råda efter kriget: det brittiska systemets slavsystem och blodsugning av afrikanska nationer eller det som han kallade ”amerikansk rättvis handel”. Efter Roosevelts död i slutet av kriget blev denna vision glömd av president Harry Truman och andra som beundrade det brittiska imperiets metoder istället för sin egen nations visionära republikanska idealism. President John F. Kennedy försökte återuppliva denna politik, men han motarbetades i Afrika av britterna, och mordet på honom satte USA på fel spår till dags dato.

EAP:s roll

Det som LaRoucherörelsen i USA och Europa, liksom EAP i Sverige, vill uppnå med sina kampanjer är att återuppliva den humanistiska europeiska och revolutionära amerikanska tradition och det ekonomisk-politiska system som byggde dessa moderna nationer. Samtidigt som vi arbetar för att stoppa konfrontationspolitiken så har vi de idéer och initiativ som kan rädda Sverige, Europa och USA. Vår program är det program som BRIKS-länderna utnyttjar nu med stor framgång.

Om du tycker att EAP och LaRouche¬rörelsen är liten så bör du tänka efter. Vi har faktiskt gett idémässigt ledarskap i världen och tillsammans med BRIKS-ländernas ledare har vi stöd av mer än hälften av mänskligheten för dessa idéer. Det är dags att visa våra svenska politiker värdet och den absoluta nödvändigheten av EAP:s idéer för Sveriges överlevnad.

Åter till Ny Solidaritet: http://larouche.se/artikel/valpamflett-nej-till-nato-briks-en-vag-ur-kaoset