En ständigt aktuell fråga inom musiken är om det finns fler tonkombinationer, d.v.s. om man kan fortsätta komponera musik. Berwald börjar sin kompositionslära med en härlig polemik mot pessimisterna i denna fråga.

"Hur ofta hörs ej den enfaldiga frasen upprepas: Musikens källor är uttömda, och det återstår endast att reproducera. Enfaldiga bokmagistrar, som blott spårar uppfinningen inom bestämda tidsrymder. ... Konstens Gudagåvor är outtömliga ehuru schakten stundom ligger dolda." (B. syftar på de gruvschakt, som gett Sverige rikedomar).

Enligt Berwald höll konsten att skriva opera på att förstöras. På 1830-talet i Berlin ägnade han sig därför mycket åt operaskrivande. Hans första opera, Der Verräter, sändes till Stockholmsoperan, men den blev aldrig uppförd. Berwald såg operakonsten som en stor utmaning, men han lyckades aldrig bli en av de stora. Hans viktigaste bidrag till operavärlden blev den senare Estrella di Soria (1842):

"Ett stort förråd av utmärkt geniala och tidsenliga instrumentalkompositioner förefinner eleven till studier i Haydns, Mozarts och Beethovens arbeten. Med den riktning som operamusiken på senaste decennier tagit, finns för närvarande ingen författare, vilken jag tror mig böra föreslå såsom mönsterbild, men väl att varna för de riktningar J. Meyerbeer och Richard Wagner inslagit. Den förstnämnde är onekligt den största syndaren, emedan alla hans musikaliska tillstymmelser är produkter av effektsökeri, framammade av en gränslös fåfänga. ... Hans kompositioner vittnar om en medfödd talang för musikaliskt dramatiska fyrverkerier, men ordet ’snille’ får icke till en sådan grad profaneras, att det ens framviskas när namnet Meyerbeer uttalas."

"Däremot intager Wagner en redbar plats bland vår tids dramatiska kompositörer ... obekymrad om publikens bifall fullföljer han sina strävanden. Han tyckes ha uppgjort ett tema efter vilket han komponerar. Möjligt att detsamma är anlagt på en poetisk grundval, men utförandet därav är enligt min åsikt lika bristfälligt som trivialt. Det är allmänt känt, att Wagner fordrar att operamusiken skall vara till extrem dramatik. ... Härvid glömmer han dock, att den dramatiska musiken även måste vara musik i och för sig själv och således något mera än ett draperi."

"Wagner har skapat enskilda vackra, till och med sublima satser, men att utarbeta dem till ett stort och ädelt Helt har mig veterligen aldrig lyckats honom. Hans musik är såsom Meyerbeers hållen i ett slags potpurristil, ehuru den förre strävar till olympiaden, medan den senare tar steget fullt ut till sinnlighetens banala tempel."

"Wagner liksom Meyerbeer har utletat många överraskande orkestereffekter, men dessa utgör blott enstaka moment bland en mängd larmande otyg. För båda blev orkesterns fina schatteringar à la Mozart, Beethoven, Cherubini etc fullkomligt obekanta, helt naturligt emedan de sistnämnda uttänkte à priori sina verk för orkester - de senare däremot framlockade motiven genom pianots tillhjälp - ett dåligt medel - och först därefter distribuerades idéerna till orkestrering."

"Och oaktat alla dessa ansträngningar å både Meyerbeers och Wagners sida att uttänka teatraliskt dramatiska effekter, har det aldrig lyckats någon av dem att skaffa fram en dylik storartad kraftyttring ... Efter denna lilla deduktion återstår ingenting annat för mig än att hänvisa eleven till studier av Glucks, Mozarts, Beethovens och Cherubinis operor, men därvid måste jag tillägga att varje någorlunda troget försök att imitera i synnerhet de tre sistnämndas verk måste misslyckas. Eleven må omedvetande bestjäla dem, men bjud aldrig till att på allvar efterhärma dem - ty deras lyra passar ej för andras fingrar. Nämnda operakompositörer tillhör en tid vilken ligger bakom oss. Det hittintills aldrig upphunna värdet av deras produkter gör dem även i närvarande stund till våra älsklingsblommor ... När den dagen skall randas, då en eller flera nya kompositörer skall uppträda med lika outtömligt och självständigt snille som ifrågavarande, må framtiden besvara. Men, när de engång framträda så skall även de i likhet med nyssnämnda bryta sig egna banor. Vad jag nu sagt gäller emellertid endast om operan, ty instrumentalmusik och oratorier etc har ännu ej blivit överhöljda med de överretelsemedel vilka användas i operan, och är följaktligen denna sfär ännu fri från orena luftströmmar."

Efter sammanfattningen av operakonsten, går Berwald in på kompositionsmetoden. Det är här han framför liknande tankar som Haydn utvecklade i sin Motivführung. Berwalds resonemang om "idé- sammanbindningskonsten" är mycket tankeväckande, även om jag som en stor Verdi-älskare inte kan instämma i hans kritik mot Verdi.

"Förbindningslänkar"

"Med detta uttryck förstår jag de länkar som sammanbinder flera motiver till ett helt stycke. Att angiva bestämda regler för denna viktiga åtgärd är omöjligt. Varje stor mästare sammanbinder på sitt eget vis sina motiv. Den största talangen i detta hänseende äger enligt mina forskningar Mozart, varför hans arbeten besitter en företrädesvis avrundad form."

"Konsten att riktigt innerligt sammanbinda åtskilliga idéer i en helgjuten form är emellertid så alldeles utomordentligt svår, att det finns kompositörer, som t.ex. L. Spohr, flera andra icke nämnda, vilken oaktat den stora mängd av arbeten han skrivit aldrig uppnådde en högre grad av skicklighet i ifrågavarande konst. Det är också av denna orsak som så många annars begåvade kompositörer måste övergå till potpurriformen."

"Just denna brist på förmåga i idé-sammanbindningskonsten är orsaken till att världen blivit översvämmad med en sådan mängd av Sång- (Lieder-) kompositioner och pianopotpurrier, de senare dock för det mesta under den falska skylten av fantasier."

"Det är egentligen detta virtuosa machverk som verkar likt en Mefistofile perfida läror, och försöker, jag säger försöker att undantränga det naiva och sedliga elementet i tonkonsten, denna konst, vilkens syftemål var att sätta jordelivet i korrespondens med änglavärlden! Men det är därmed som med den sedliga andan i allmänhet, att den oaktat alla frivola påtryckningar bibehåller sitt oövervinneliga välde, även om periodiska inflytelser för någon tid skjuter henne i bakgrunden."

"Jag talade ovan om virtuosa machverk, ordet måste tagas uti vidsträckt mening, ty därunder förstår jag även dessa intetsägande fraser vilka läggas sångerskor och sångare i mun, för att låta dem individuellt kunna lysa, ehuru det sker på den sanna dramatiska konstens bekostnad. På sistnämnda syndaregister intager Meyerbeer, Bellini, Verdi, även ganska ofta Rossini med flera andra en framstående plats. Det är dessutom en lätt sak att hitta på några pikanta motiv, avbryta det ena efter det andra, genom en paus eller fermat, därefter en Coda och potpurriet är färdigt. Dock annorlunda blir förhållandet om kompositören vill försöka att skriva och sammanhålla en hel dramatisk handling ungefär såsom i 1:a akten i Mozarts opera Figaro ... Att bilda ett stort Helt av så heterogena element kan ej lyckas med mindre än att man är en fulländad mästare i idé- sammanbindningskonsten."