Bara med ett helt nytt paradigm kan katastrofen undvikas

Helga Zepp-LaRouche på Schillerinstitutets konferens i Frankfurtområdet den 24-25 november 2012

Vi vet alla att Sydvästasien, det som i dagligt tal kallas Mellanöstern med omgivande länder, är en krutdurk. Man kan jämföra det med Balkan före första världskriget. En enda incident till, och det kan explodera till ett tredje världskrig, som med största sannolikhet skulle bli ett kärvapenkrig. Om det skulle bli verklighet måste man räkna med att det betyder mänsklighetens undergång, för om bara en liten bråkdel av de tillgängliga kärnvapnen skulle användas, så skulle det leda till en nukleär vinter och efter en och en halv timme skulle det mesta av livet på Jorden vara utplånat och efter ett par veckor, eller kanske år, skulle det antagligen inte finnas någon överlevande.

Avsikten med den här snabbinkallade konferensen är att lägga fram ett förslag om ett dramatiskt paradigmskifte. Geopolitiska konfrontationer och krig som konfliktlösning skulle bytas ut mot ett fokus på "mänsklighetens gemensamma mål" och bemästrandet av de hot som kan leda till civilisationens undergång.

Återuppliva Westfaliska freden

Vi vill föra in ett helt nytt perspektiv i den internationella diskussionen, och lägga fram en lösning på den högre förnuftsnivån, en lösning som ligger på ett högre plan än det som alla de olika historiska, etniska och religiösa konflikterna utspelar sig på. På detta högre plan kan alla inse vad som verkligen gagnar dem själva och kommande generationer, till skillnad från det som de nu inbillar sig vara deras egenintresse.

Vi behöver göra raka motsatsen till Blairdoktrinen: vi behöver återuppliva Westfaliska fredens princip, som faktiskt kunde slås fast först efter det att 150 års religionskrig och trettioåriga kriget ovanpå det hade lagt stora delar av Europa i ruiner. Det var under den sortens förhållanden som parterna i Westfaliska freden talade med varandra i fyra år, och kom fram till detta fredsfördrag, som sedan blev grunden för folkrätten och FN-stadgan.

Den första principen i Westfaliska freden lyder: Alla parter måste stryka ett streck över och glömma alla brott som de utsatts för under kriget, annars kommer det aldrig att bli någon fred.

Den andra principen: Om det ska bli någon fred måste all politik hädanefter ha den Andres väl som riktmärke. Detta är den grund på vilken freden kan fungera.

Och för det tredje, inte inskrivet i dokumentet som sådant, men som en följd efteråt: Formuleringen av den suveräna nationalstatens betydelse, och dess roll i återuppbyggnaden av det som hade förstörts under kriget, på en mer utvecklad nivå än förut.

Det som vi föreslår konkret är en ekonomisk utvecklingsplan för hela Sydvästasien, alltså Mellanöstern med omgivande länder. Jag vill att ni ska tänka er hela detta område – Kaukasus, Centralasien, Afghanistan, Iran, Gulfstaterna, Arabiska halvön, Israel, Palestinska myndigheten, Jordanien, Libanon, Syrien, Turkiet och Irak – som ett enda, sammanhållet område. I stället för att bli slagfältet för en kärnvapenförintelse av hela planeten, kan vi göra det här området till en av de rikaste och mest utvecklade delarna av världen.

Det är en enorm yta som täcks av öken. Öknen sträcker sig egentligen hela vägen från den nordafrikanska Atlantkusten över Arabiska halvön ända bort till västra Kina. På teve har vi många gånger sett de utbombade städerna, i Gaza, Bagdad, stora delar av Syrien. Vi ser en region som är helt ödelagd, där många människor har en medelinkomst på 800 dollar, inte per månad utan per år. Det är därför det inte är så lätt att skapa fred, för med en sådan fattigdom är det inte särskilt svårt att rekrytera till terrorism.

Men detta måste inte vara den enda bilden, för detta område har inte alltid sett ut så här. I slutet av den sista istiden var det till större delen täckt av växtlighet. Om man nu tänker sig att man pressar ihop de 20.000 åren efter den sista istiden till en fem minuter lång animation, så ser man hur öknen breder ut sig. Och den fortsätter att breda ut sig!

En guldålder

Det fanns också en tid då den här regionen representerade höjdpunkten i hela världen! Det var tiden för Sidenvägen, då det största utbytet av varor och kulturer ägde rum i den här regionen, och handel, stadsbyggnad och arkitektur blomstrade. Bagdad under abbasiddynastin var den högst utvecklade staden i världen. Där fanns flest bildade människor, flest böcker, flest bibliotek. Vid den tiden samlade man in all kunskap i Medelhavsområdet, från Egypten, Grekland, Italien och Spanien; folk sändes ut för att hämta hem kunskapen till de olika kaliferna, som al-Mansur, eller Harun ar-Raschid, och de fick betalt med samma vikt i guld. När Europa lades i ruiner, efter romarrikets fall, gick mycket av kunskapen från grekerna och andra kulturella höjdpunkter förlorad och det var bara tack vare kontakten mellan Harun ar-Raschid och Karl den store som Europa kunde återupptäcka sina historiska rötter!

Många av tänkarna – al-Farabi, al-Kindi, Ibn Sina – anslöt sig till Platons tradition, och fortsatte Platons arbete. Ibn Sina var också en enastående duktig läkare, som gjorde ingående studier av människokroppen. Ibn Sina låg faktiskt så långt framme i sina medicinska undersökningar att det dröjde ända till 1600-talet i Europa innan hans kunskaper blev förlegade.

Det finns ingen anledning att denna persiska och arabiska guldålder inte skulle kunna återupplivas. Det finns ingen anledning att inte bara Europa utan också den arabiska, persiska och islamiska världen inte skulle kunna återfå sin vitalitet med en modern levnadsstandard, men genom att knyta an till sina rötter i den forna guldåldern. Det råder bara en enorm brist på infrastruktur och industriell utveckling, och det finns nästan inget jordbruk, på grund av bristen på vatten.

En Världslandbro

För att vi ska kunna råda bot på det måste hela det här området behandlas som en del av Världslandbron. Detta är en idé som växt fram ur ett förslag som Lyndon LaRouche och jag själv lade fram som reaktion på Sovjetunionens fall. Vårt första förslag, som vi presenterade 1991, gick ut på att knyta ihop Europas befolknings- och industricentra med Asiens, med hjälp av s.k. utvecklingskorridorer.

Detta var vårt förslag till en fredsordning för 2000-talet. Vi höll hundratals seminarier och konferenser om det. Så småningom växte det ut till en Världslandbro. Och nu håller det som från början bara var en idé på att förverkligas, i olika omfattning, av regeringarna i Kina, Ryssland, Sydkorea och andra länder. Och det är i princip bara att haka på det här utvecklingsprogrammet för Mellanöstern, på Världslandbron.

Det här programmet kan nämligen bara fungera om vi får med oss regeringarna i Ryssland, Kina, Indien, Iran, förhoppningsvis ett par europeiska länder – samt förhoppningsvis ett USA som har vänt den anglo-amerikanska speciella relationen ryggen och gått tillbaka till John Quincy Adams politik att försöka få till stånd en allians mellan fullkomligt suveräna stater; då kan det bli verklighet.

1975 reste Lyndon LaRouche till Bagdad, inbjuden av det irakiska Baathpartiet. Där fick han möjlighet att tala med flera av arabvärldens ledare. Han besökte också några av de gamla bevattningssystemen i Irak. Han kom hem därifrån med uppslaget till Oasplanen. Detta är den helt avgörande idén att använda kärnkraftsreaktorer för storskalig avsaltning av stora mängder havsvatten.

Det är helt klart att om LaRouches Oasplan från 1975 hade genomförts, hade världen besparats mycket blodspillan och elände. Vid andra tidpunkter var ledande personer i både Israel och Palestina eniga med LaRouche om att röra sig i den här riktningen. Som LaRouche underströk skulle Osloavtalet 1993 bara ha en chans att lyckas, om befolkningen i de fattiga områdena, särskilt i Palestina, fick se direkt att schaktmaskinerna började arbeta, så att de skulle vara säkra på att de kunde se fram emot en bättre framtid. Detta saboterades av Världsbanken och det internationella samfundet.

Börja uppifrån

Det man måste börja med är en helhetsbild, en vision om hur den här regionen kan se ut om 20, 40 eller till och med 50 år. Sedan kan alla de inblandade regeringarna bestämma sig för att driva denna utvecklingspolitik som en medveten krigsförebyggande strategi. Transport- och forskningsministerierna kan hålla förberedande konferenser, där de utarbetar mer detaljerade planer, och sedan går man ut med det till befolkningen i regionen, och förklarar avsikten med det hela.

Den självklara frågan är: Vem ska finansiera detta? Man kan ställa motfrågan: Hur mycket är det värt att undvika den utplåning av civilisationen som skulle ske om detta inte blir gjort? Jag kan försäkra er att inget av detta kommer att bli byggt i det gamla globaliseringsparadigmets värld, eftersom den håller på att gå i bitar i en hyperinflationistisk explosion.

Det som behöver göras är för det första att varje deltagande nation inrättar en nationalbank, som ger ut krediter till dessa tydligt definierade projekt. Sedan behövs det ett multilateralt, långsiktigt avtal mellan regeringarna, och detta avtal är det nya kreditsystemet. Krediterna måste ha långa löptider och låg ränta, och de ska bestämmas uteslutande utifrån den fysiska ekonomins kriterier.

Detta var den politik som fördes av Reconstruction Finance Corporation under Franklin D. Roosevelt; den användes av Kreditanstalt für Wiederaufbau som en vidareutveckling av Marshallplanen i Tyskland under efterkrigstiden, och med den här politikens hjälp förvandlades Tyskland från en ruinhög 1945 på bara några år till det berömda tyska ekonomiska undret, som beundrades av en hel värld.

Naturrätt och kreativitet

Människan är den enda arten som är kapabel att upptäcka ständigt nya universella fysikaliska principer, inom naturvetenskapen och inom den klassiska konsten. Sanningen ligger inte i de s.k. sinnesintrycken, utan i den process varigenom kunskapen om dessa principer utvecklas. Det som gör att människan hela tiden kan förfina denna process, är hennes medfödda förmåga att tänka kreativt.

Detta kallas också naturrätt. Man kan bryta mot denna naturrätt, universums ordning, under en viss tid, men inte under någon längre tid, för då kommer universums lagar att slå tillbaka mot en själv! Vi har nu kommit till en sådan punkt, där vårt sätt att hela tiden bryta mot universums lagar, genom att vi inte använder kreativiteten som grund för allt vi gör, har blivit ett hot.

Vi är satta på prov: Har vi tillräckligt många människor som arbetar tillsammans för en plan som visar på en tydlig utväg? Kan du hjälpa oss, och bli del av en mobilisering för att förmå världens regeringar att vända bort från en trångsynt geopolitisk konfrontation, och göra de förändringar som behövs för att garantera mänsklighetens överlevnad? Jag vet att det är möjligt.

Se videon med eller läs hela Helga Zepp-LaRouches tal på Schillerinstitutets konferens "Only a Complete Change in Paradigm Can Avoid Catastrophe"  (på engelska med simultanöversättning till tyska, italienska och franska): http://schiller-institut.de/konferenz-november-2012/konf.html

Tillbaka till Ny Solidaritet