Banker dikterar EU-politiken

På EU-toppmötet i Bryssel den 21 juli förvandlades EU helt kuppartat till en transfereringsunion, där huvudbördan vältras över på de tyska skattebetalarna. I anslutning till det nya räddningspaketet till Grekland på sammanlagt 109 miljarder euro beslutades om en utvidgning av EU:sräddningsfond EFSF, så att den från och med i höst ska kunna köpa tillbaka grekiska och andra förgiftade statsobligationer, eller låta banker och försäkringsbolag byta ut sådana sjuka obligationer mot nya friska papper, nu garanterade av EFSF.

Det som har målats upp som en "stor framgång" för Angela Merkel, nämligen att privata investerare ska tvingas delta i räddningspaketen, visar sig vid närmare påseende vara något helt annat: kvasi-giftiga statsobligationer, med ett marknadsvärde som nu är kanske hälften eller mindre av det ursprungliga, förvandlas till nya obligationer som ska ha löptider på mellan 15 och 30 år och en låg räntesats på 3,5 procent. Bankerna ska skriva av 21 procent och får byta ut det mot obligationer som nu är värda bara 50 procent? En fin affär för bankerna! Och till på köpet omvandlas än en gång privata skulder till offentliga skulder – vilket gynnar bankerna och missgynnar skattebetalarna.

"Ett första steg mot en europeisk valutafond", trumpetade Sarkozy. "Embryot till en europeisk skuldsättning", konstaterade La Repubblica. "En yttersta garant för betalningssystemet har sett dagens ljus", menade den italienska affärstidningen Il Sole 24 ore. "Euroområdet har blivit en fullständig ansvarsgemenskap", skrev Frankfurter Allgemeine Zeitung. Och mycket riktigt, i och med ESFS utvidning kommer denna fond att nu också kunna bevilja preventiva kreditlinjer till länder som råkat i svårigheter, och den får till och med lägga ut pengar på en rekapitalisering av banker. Alltså ett stort steg i riktning mot det europeiska finansministerium som ECB-chefen Trichet har efterlyst. Och som Jacques Attali, den grå eminensen bakom Mitterrand, nyligen skrävlade: man byggde
från början medvetet in fel i eurosystemet, för att den europeiska federala staten under krisförhållanden så småningom skulle kunna drivas igenom i alla fall.

Vem som ska styra den tilltänkta EU-staten, det gav det senaste toppmötet en vink om. FAZ citerade bankfolk om resultatet av överläggningarna: "Vi måste vara nöjda med lösningen, [Deutsche Bank-chefen] Josef Ackermann sitter ju med vid bordet." Faktiskt samlades en handfull toppbankirer några timmar innan på Rue de la Loi 155 i Bryssel, bara några kvarter från EU-rådets högkvarter, och formulerade de sista detaljerna i det redan förberedda Grekland/EFSF-paketet, som de 17 stats- och regeringscheferna sedan från klockan 12 till 21 "utarbetade", d.v.s. översatte till en "acceptabel" kommuniké från EU-rådet. Bankgruppen leddes av Josef Ackermann, som vid sidan av sitt jobb på Deutsche Bank också är ordförande för Institute of International Finance i Washington, "den enda globala finansinstitutionen i vilken de 140 ledande bankerna, försäkringsbolagen och kapitalförvaltningsbolagen från 70 länder har slutit sig samman". [En annan i ledningen för IIF är dess skattmästare Marcus Wallenberg.]

Vid sidan av Ackermann var IFF representerat av styrelseordföranden för den (i "förmögenhetsvärde" mätt) största banken, Baudouin Prot från BNP Parisbas, och IFF:s kanslichef Dallara, som var där för att telefonledes bistå stats- och regeringscheferna med "teknisk rådgivning".

Resultatet tillmötesgår således inte bara eurons arkitekter, som från början avsåg att göra EU till ett övernationellt imperium, utan framför allt också finansoligarkin, som till varje pris vill upprätthålla högriskspekulanternas kasinoekonomi.

Meningen är att EFSF ska vara en gigantisk ryggsäck (Bad Bank) i vilken de förgiftade värdepapperen från felspekulationer dumpas på befolkningens bekostnad. Därmed skapas en sedelpressmekanism som motsvarar Ben Bernankes "quantative easing 3" – den eldar på hyperinflationen, men den eliminerar på intet vis faran för ett okontrollerat sammanbrott.

EU-topparna och deras "tekniska rådgivare" har nämligen inte ens antydningsvis talat om behovet av en återreglering av banksektorn. De blundar ihärdigt för hela det problemkomplex som har blottlagts av det amerikanska representanthusets Angelideskommission och senatens Levinkommission, som t.ex. problemet med skuggbanker, kreditförsäkringar, värdepapperisering m.m. Nya megakatastrofer, statsbankrutter och hyperinflationer är alltså förprogrammerade.

Men det finns viktiga kretsar som har insett farorna. Kurt Lauk, ekonomisk rådgivare till de tyska kristdemokraterna, varnar t.ex. för att Europa "skyndar med stora steg mot en okontrollerad transfereringsunion". Clemens Fuest, vetenskaplig rådgivare till det tyska finansministeriet, konstaterar: "Förbundsdagens budgetbefogenheter har kanske inte formellt men faktiskt och politiskt ytterligare begränsats."

För lågt hållna men ändå intressanta är kalkylerna som gjorts av Stephen L. Jen, chef för hedgefonden SLJ Partners i London. Han menar att räddningspaketen hittills har kostat omkring 900 miljarder euro. För detta har man fram till nu köpt sig runt 500 dagars lugn, vilket betyder nästan 2 miljarder euro för en dags lugn, och det tycker han är för dyrt. Om man dessutom tar hänsyn till att hälften av det nya Greklandspaketet på 109 miljarder euro går till att säkra de privata fordringsägarnas risker, av FAZ med rätta betecknat som "ännu ett sätt att ta gemensamt ansvar för skulderna", så står det klart att vi råkat i händerna på rövare – å, förlåt, "närmande, konkurrenskraft, ledarskapsförmåga (governance)" heter det förstås på den officiella kommunikéns EU-språk.

Eftersom den av alla EU:s stater dikterade brutala åtstramningspolitiken bara kan fortsätta att ruinera Greklands, Irlands, Portugals, Spaniens, Italiens och alla andras ekonomier, så kommer dessa staters förmåga att betala tillbaka krediterna att närma sig noll. Den Marshallplan som några politiker vill se för Medelhavsländerna bör för tydlighetens skull hellre benämnas Morgenthauplan, för förslagen handlar bara om satsningar på förnybar energi och lyxturism, som väl bara megaspekulanterna kommer att kunna kosta på sig.

Men vi har inte så mycket tid på oss. I och med EU-beslutet att göra EFSF till en mekanism som gör att man kan köpa tillbaka förgiftade statsobligationer har finalmatchen gått till förlängning, Ben Bernankes "qualitative easing 3" gäller även för Europa. Härnäst kommer kanske fru
Merkel att avbryta sin semester för att då och då ta en flygtur med herr Ackermann över Bryssel, Frankfurt och London och kasta ut sedelbuntar från helikoptern.

Det enda alternativet till den här politiken, som leder till en hyperinflation som hotar Tysklands välstånd och medborgarnas besparingar, är att omedelbart sätta punkt för kasinoekonomin genom att dela bankerna. Affärsbankernas avdelningar som förvaltar spararnas insättningar och honorerar människors livsverk bibehålls och ställs under statligt beskydd, för att de i ett kreditsystem ska kunna ge krediter till den reala ekonomin. Avdelningen för högriskspekulation, som uppstod genom avregleringen, måste däremot bara stängas och upphöra helt.

Den nuvarande EU-politiken är ett hot mot Tysklands grundlagsfästa karaktär som en demokratisk och social stat.

Om du inte vill leva under IFF:s och dess verkställande organs "Governance"-diktat, om Tyskland och dess framtid är dig kär, då ska du gå med i BüSo.

För ett system med delade banker, för den nya D-marken, för fasta växelkurser, för ett Nytt Bretton Woods-system!