Bältet & Vägen-initiativet och en dialog mellan kulturerna byggd på deras högsta uttryck

Helga Zepp.LaRouche talar i Zhuhai i Kina.

Alla förutsättningar finns för en fruktbar dialog mellan kulturerna, om man lyfter den till den högsta begreppsmässiga nivån och låter den vägledas av Konfucius, Platon, Leibniz och Schiller, så att man upptäcker att de möts och reflekterar en dialog som pågått i årtusenden längs sidenvägarna. Det gjorde Schillerinstitutets grundare och ordförande Helga Zepp-LaRouche som var inbjuden att hålla ett av huvudtalen på "21st Century Maritime Silk Road Forum" i Zhuhai i den kinesiska Guangdongprovinsen (nära Macao och Hongkong) den 28-30 november. Hennes tal blev mycket uppskattat och följer här.

Ni, det kinesiska folket, befinner er i ett helt avgörande ögonblick i historien, och jag vet att ni – sedan president Xi Jinping tillkännagav Bältet & Vägen-initiativet för lite drygt fyra år sedan, och de fantastiska framgångar som sidenvägspolitiken haft sedan dess – är mycket medvetna om vilken utomordentligt viktig roll som Kina nu spelar, i mänsklighetens universalhistoria. Men låt mig dela med mig av hur jag som en tysk betraktare – fast egentligen ser jag mig ju som en världsmedborgare – utifrån ser på det som Kina gör, ur ett internationellt perspektiv.

Under alla århundraden hittills, från de första vittnesbörden om mänsklig civilisation, har stammar, etniska grupper, nationer eller allianser mellan nationer slagit vakt om sina föregivna intressen med allehanda medel, med förhandlingar, diplomati, och om det inte hjälpt, med väpnade konflikter och krig. Geopolitiken, tanken att en nation, eller grupp av nationer, har rätt att värna om sina egna intressen mot en annan grupp av nationer, har lett till två världskrig under 1900-talet. Var och en borde inse att krig, i de termonukleära vapnens tidsålder, inte längre kan vara ett sätt att lösa konflikter, om vi inte vill utplåna oss själva som art.

Vi människor skiljer oss från alla andra hittills kända varelser i universum genom att vi är kapabla till kreativt förnuft. Det betyder att vi, till skillnad från djuren, avsiktligt kan förändra villkoren för vår egen existens, kan upptäcka ständigt nya universella principer inom naturvetenskapen och kulturen, skaffa oss en allt bättre och djupare förståelse av det fysiska universum som vi själva är den viktigaste delen av. Det är därför i viss mening naturligt att mänskligheten skulle komma på en idé om hur man kan övervinna geopolitiken och införa ett system för självstyre som kan garantera mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

President Xis vision

Den "gemenskap för mänskighetens gemensamma framtid" som president Xi Jinping talar om är precis en sådan idé. Genom att ta hela mänskligheten, definierad av vår gemensamma framtid, som utgångspunkt för hur man ser på politiska, ekonomiska, samhälls- och kulturella frågor, har president Xi etablerat en högre förnuftsnivå, en begreppsmässig grundval för en fredsordning på hela vår planet. Det är ingen slump att idén om ett helt nytt paradigm i människans historia skulle komma från Kina, eftersom den är sprungen ur den 2.500 år gamla konfucianska traditionen.

Den ekonomiska sidan av den här idén uttrycks i Bältet & Vägen-initiativet, förslaget till den nya Sidenvägen som president Xi presenterade i september 2013 i Kazachstan. På bara fyra år har detta initiativ till ett vinn-vinn-samarbete utvecklats till det största infrastrukturprogrammet i historien: man bygger sex stora ekonomiska korridorer, massor med järnvägslinjer i Eurasien och Afrika, hamnar, flygplatser, industriparker, kraftverk, vattenbyggnadsprojekt m.m. Mer än 70 länder deltar, och det är sammantaget redan tolv gånger större än Marshallplanen i Europa för återuppbyggnaden efter andra världskriget, och det är öppet för alla att delta.

I Afrika har den "nya sidenvägsandan" fått länderna som deltar i de olika projekten att se på saker och ting på ett helt annat sätt. Efter sekler av kolonialt förtryck och avsaknad av finansiering finns det nu för första gången tack vare de kinesiska investeringarna ett perspektiv om att man i en nära framtid ska kunna besegra fattigdom och underutveckling. Detta har skapat en otrolig optimism.

På kommunistpartiets 19:e partikongress satte Xi upp som mål att Kina år 2050 ska vara "ett starkt, demokratiskt, civiliserat, harmoniskt och vackert land"; han sa att det är politikens uppgift att se till att människor kan få ett bättre och lyckligare liv, och han uppmanade människor i alla länder att tillsammans bygga en gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid, att bygga en öppen, inkluderande, ren och vacker värld i åtnjutande av varaktig fred, allmän säkerhet och gemensamt välstånd. Kort efter denna extraordinära partikongress markerade president Trumps extremt lyckosamma statsbesök i Kina ett historiskt steg framåt i strävan att nå detta mål.

Med detta globala perspektiv för de kommande 33 åren har president Xi Jinping satt upp en vision på dagordningen som skänker många människor i många länder, särskilt i utvecklingssektorn, framtidstro på ett sätt som aldrig förr. Reaktionen från en del politiker i en del västländer och från de traditionella medierna har varierat från total censur av vad president Xi faktiskt sa, till de mest befängda påståenden om motiven bakom Kinas sidenvägspolitik. Man har till och med sagt att Kinas politik är ett hot mot den liberala ordningen i väst.

Betyder det att idén om att skapa en harmonisk värld, där alla nationer gemensamt kan arbeta för mänsklighetens gemensamma mål, är en utopi, en dröm, som aldrig kan bli verklighet?

Filosofiska släktskap i universalhistorien

Jag tror att mänsklighetens universalhistoria kan ge svaret på den frågan, eftersom den visar att vissa fundamentala idéer, som gäller till exempel synen på människan, är gemensamma för olika kulturers mest förfinade uttryck. Det finns en förbluffande släktskap mellan några av de mest framstående tänkarna, som trots att de kommer ur de mest skilda kulturella miljöer ändå når fram till samma insikter rörande människans natur och meningen med hennes existens. Det som förenar dessa filosofer, poeter och vetenskapsmän är deras fundamentala optimism gällande människans roll i universum: att den mänskliga kreativiteten i sig är en kraft som driver utvecklingen av vårt fysiska universum framåt, och att den harmoniska utvecklingen av människans alla mentala och andliga förmågor, den harmoniska utvecklingen inom stater och mellan stater, är i överensstämmelse med lagarna som styr kosmos.

I Kina förknippas denna syn på människan och harmonin inom stater och mellan stater framför allt med Konfucius och hans 2500-åriga tradition i den kinesiska kulturen, vilket enligt min mening är kärnan i det som man nu talar om som "socialism med kinesiska särdrag". Konfucius såg på människan som i grunden god, och med en skyldighet att hela tiden förkovra sig intellektuellt och moraliskt, vilket hon kan göra genom att utöva sin egen inre viljekraft, och genom en estetisk fostran med hjälp av poesi, klassisk musik och annan konst. Om individerna tillägnar sig junzi kan familjen få en harmonisk utveckling, om staten styrs av junzi blomstrar det gemensamma bästa.

Friedrich Schiller, som också kallas frihetens skald, och som har gett namn åt vårt Schillerinstitut, har påtagliga likheter med Konfucius, trots att han levde och verkade mer än 2000 år senare. Även han utvecklade idén om människans estetiska fostran, som den enda vägen till verkliga politiska framsteg, med särskild betoning på poesi och de sköna konsterna. Hans idé om den "sköna själen" ligger mycket nära Konfucius junzi-begrepp.

En skön själ, säger Schiller, är en person som finner sin frihet i nödvändigheten, som gör sin plikt med kärlek, och som har utvecklat sina känslor så till den grad att han blint kan lyda sina impulser, eftersom de aldrig skulle få honom att göra något som strider mot förnuftet. Wilhelm von Humboldt, som skapade västvärldens bästa utbildningsväsen, sa om Schiller att han hade skapat en särskild kategori, där han som ingen annan förenade filosofi och diktkonst på en högre nivå.

Den som i den europeiska kulturen kommer närmast Konfucius är den nästan samtida filosofen Platon, som också grundade en tankeriktning som fortlevt genom århundradena, fast med flera avbrott i fråga om inflytande, ända fram till idag. Han tänkte sig också ett harmoniskt ordnat universum, som från sin skapelse bar på en utvecklingsprincip som fick det att gå från kaos till harmoni, och där människan inte bara kan erfara denna harmoni, utan på ett sätt som gynnar alla kan stämma av sina egna handlingar i samklang med universums lagar. I sin berömda dialog Timaios skriver han:

"Ty då gud ville, att allt skulle vara gott, och så vitt möjligt intet vara dåligt, tog han hela denna synliga massa, som ej befann sig i stillhet utan i oordnad och oregelbunden rörelse, och bragte ordning i oordningen; ty han ansåg, att detta var i alla avseenden bättre. Och för den bäste varken var eller är det rätt eller tänkbart att göra något annat än det bästa. Då han således övervägde saken, fann han, att av de föremål, som till sin natur är synliga, intet förnuftslöst skulle någonsin, om man ser på det i dess helhet, kunna vara skönare än det med förnuft begåvade, och att det vidare ej kunde finnas förnuft utan själ i någon varelse. Av denna anledning tog han därför, när han skapade världen, och inlade förnuft i själen och själ i kroppen, för att han så skulle få frambragt ett så skönt och gott verk som möjligt. Så måste vi efter all sannolikhet påstå, att denna värld har blivit ett väsen, som i sanning är begåvat med själ och förnuft genom guds förutseende vishet." [översättning Claes Lindskog]

Denna vackra tanke, att Gud skapade den bästa av alla möjliga världar, vidareutvecklades uttryckligen av Gottfried Wilhelm Leibniz. Han menade att varje människa utgör en monad, som i sig innesluter alla universums egenskaper, och detta universum kännetecknas av en allomfattande, förutbestämd harmoni. Världen är den bästa av alla möjliga världar eftersom den är så konstruerad att varje ont har potential att framkalla ett ännu större gott, vilket människan kan bestämma sig för, eftersom hon har en fri vilja. På så sätt ökar det godas frihetsgrader trots det ondas existens, ur vilket följer en skyldighet för människan att förädla sig själv för att kunna bidra till hela mänsklighetens framåtskridande och till och med till hela kosmos utveckling.

För detta ändamål grundade Leibniz akademier och lärda sällskap, för att samla den andliga, vetenskapliga och kulturella kunskapen och ställa den i alla nationers tjänst. Han hade i grunden samma inställning som kommer till uttryck i Center for the International Knowledge Development [CIKD, grundat av den kinesiska regeringen i augusti 2017], som ska tjäna som en plattform där länder kan byta idéer med varandra, så att utvecklingen inte hämmas av brist på tillgång till nya landvinningar.

Den andan har fått många vetenskapsmän i historien att överlåta frukterna av sin uppfinningsförmåga till det land som kunnat göra bäst nytta av dem. Ett bra exempel är de tyska vetenskapsmän idag som samarbetar med Kina inom kärntekniken. Leibniz skrev på sin tid till tsar Peter den store: "Jag ser hellre till det som gagnar hela människosläktet, och jag gör hellre en stor nytta hos ryssarna än en liten hos tyskarna eller andra européer, ty min böjelse och håg står till det allmänna bästa."

Leibniz var helt begeistrad av Kina, och han försökte få veta så mycket som möjligt om landet från jesuitmissionärerna där. Han fascinerades av att kejsare Kangxi hade kommit fram till samma matematiska lösningar som han själv, och drog av detta slutsatsen att det finns universella principer som alla människor och kulturer har tillgång till. Han höll till och med kineserna för moraliskt överlägsna. Han skrev:

"Läget i våra härvarande förhållanden syns mig med tanke på det nästintill gränslöst tilltagande moraliska förfallet vara sådant, att man nästan skulle behöva sända kinesiska missionärer till oss, som kan lära oss att använda och utöva en naturlig teologi. ... Jag tror därför, att om en vis man skulle utses till skiljedomare inte över gudinnors skönhet, utan över folks förträfflighet, så skulle han ge guldäpplet till kineserna."

Det är inte förvånande att Leibniz hade en idé om hur de mer utvecklade länderna kunde hjälpa de mindre utvecklade länderna, som mycket liknar idén bakom den nya Sidenvägen. 1697 skrev han boken Novissima Sinica, om hur Europa och Kina borde samarbeta om att utveckla alla länder som var belägna mellan dem. Han skrev:

"Genom ett egendomligt utslag av ödet, vill jag tro, har det kommit dithän att mänsklighetens högsta kultur och högsta tekniska civilisation idag liksom är koncentrerade på vår kontinents två yttersta ändar, i Europa och Kina, som likt ett Österns Europa smyckar den motsatta änden av jorden. Måhända har den högsta Försynen som mål med detta att – när de civiliserade och samtidigt från varandra mest fjärmade folken sträcker armarna mot varandra – så småningom leda allt som befinner sig däremellan till ett förnuftsenligt liv."

Av denna optimistiska tanke om den bästa av alla möjliga världen följer för Leibniz individens rätt till strävan efter lycka, ett begrepp som inte har någonting att göra med den hedonistiska idén att "roa sig", utan betyder rätten att leva fullt ut, vilket man kan göra om man till fullo utvecklar sin kreativa potential till nytta för hela samhället. Det var uttryckligen detta leibniziska begrepp som införlivades i den amerikanska självständighetsförklaringen, där det slås fast att alla människor har en omistlig rätt till "liv, frihet och strävan efter lycka".

Men inte bara Leibniz influerade idéerna bakom den amerikanska författningen, vars portalparagraf uttryckligen nämner förpliktelsen till det gemensamma bästa, utan också Konfucius. USA:s andliga fader, Benjamin Franklin, hade studerat Konfucius. 1737 skrev han en essä om Konfucius morallära i Pennsylvania Gazette, och han byggde sin egen moralfilosofi, som han sammanfattade i sina "Tretton dygder", helt och hållet på Konfucius moraliska principer. President Trump har ju sagt att det är så "bra kemi" mellan honom och president Xi, som själv så tydligt uttrycker den konfucianska andan – kanske hänger det ihop med det faktum att president Trump sagt att han vill återuppliva det "amerikanska systemet", som är förknippat med den unga amerikanska republikens filosofi.

Skäl till optimism

För att sammanfatta skälen till att det, trots visst motstånd just nu i väst mot idén om en "gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid", ändå finns goda grunder att vara optimistisk om att denna vackra vision faktiskt kommer att bli verklighet, låt mig säga följande. I alla stora kulturer har det funnits tänkare som har förstått det djupa sambandet mellan en optimistisk syn på människans obegränsade förmåga att förbättra sig moraliskt och intellektuellt, strävan till det gemensamma bästa som grund för samhällets fortbestånd och överensstämmelsen mellan människans kreativitet och det fysiska universums lagar.

Dessa filosofer influerade sina egna kulturer oberoende av varandra, ibland levde de samtidigt men utan att känna till varandra, eftersom det kunde ta år att färdas från det ena landet till det andra, ibland influerade de varandra över seklernas lopp och över nationsgränser. Platon influerade till exempel de arabiska filosoferna al-Kindi, al-Farabi och Ibn Sina, och även kristna tänkare som Augustinus, Nicolaus Cusanus och Leibniz.

Men man hittar också en släktskap med deras idéer i de indiska vedaskrifterna och hos de lärda i Timbuktu. Utan korrespondensen mellan kalifen Harun al-Rashid och Karl den store hade kanske mycket av det kulturella arvet från antikens Grekland, Egypten, Spanien och Italien inte kunnat räddas efter romarrikets fall.

På samma sätt som den gamla Sidenvägen ledde till ett utbyte av inte bara varor och teknologier utan också av idéer och kulturer, så kommer den nya Sidenvägen att leda till att den mänskliga kreativitetens bästa uttryck kommer att spridas, och komma hela mänskligheten till del. Kommunikationer, resor och kunskapen om andra har snabbats upp otroligt, och kommer att fortsätta göra det. Det som förr bara var något som de största filosoferna postulerade med metafysiska resonemang om människan och det fysiska universum, det kan idag bevisas av den moderna vetenskapen.

Och det finns inget bättre bevis för överensstämmelsen mellan den mänskliga tankens mikrokosmos och hela universums makrokosmos än rymdforskning och rymdfärder. Att människan kan bege sig ut i rymden är det ultimata beviset för att en immateriell idé, en uppfinning, en vetenskaplig upptäckt, har en verkan i det fysiska universum, och kan höja människan som art högt över alla sinnesförnimmelsers begränsningar. Alla astronauter som har varit där ute berättar samma sak: att när man ser jorden från rymden så ser man inga nationsgränser, man ser bara en enda mänsklighet.

Trots att det finns personer i väst som strävar emot, finns det alltså alla skäl att vara optimistisk om att denna vackra vision om "mänsklighetens enda dröm" kommer att bli verklighet.

Se Helga Zepp-LaRouche på en video framföra detta tal: https://larouchepac.com/20171204/zepp-larouche-china-belt-road-and-dialogue-cultures-based-their-higher-expressions

Läs detta tal på engelska i EIR: http://www.larouchepub.com/eiw/public/2017/2017_40-49/2017-49/pdf/02-05_4449.pdf

Se två videofilmer som berättar om bygget av det nya underverket - Bron Hongkong-Zhuhai-Macao: https://www.youtube.com/watch?v=_kQ_CrKoU7k&t=87s och https://www.youtube.com/watch?v=C2tK57KQ_Yk

Läs fler tal om Nya Sidenvägen av Helga Zepp-LaRouche och andra på Schillerinstitutets konferens i Bad Soden: http://newparadigm.schillerinstitute.com/fulfilling-dream-mankind/