Att vara en världshistorisk individ: Arvet från Moses Mendelssohn

"Judarnas historia börjar inte med Förintelsen, och den är inte heller begränsad till de tolv åren mellan 1933 och 1945. En av höjdpunkterna i judarnas historia var då de hjälpte till att skapa den klassiska epok som ligger oss närmast i tiden, en epok under vilken mänskligheten upplevde en kultur som hade en stolt och vacker bild av människan såsom förmögen till oändlig utveckling.

När man stänger ögonen för judarnas faktiska mångtusenåriga historia, och särskilt för den centrala roll som judarna spelade i den tyska klassicismen, och inskränker minnet till enbart nazitiden, så begår man ett fruktansvärt rån inte bara mot judarna utan mot hela mänskligheten."

Det sade Helga Zepp-LaRouche i ett tal den 14 februari 1999, i vilket hon lyfte fram Moses Mendelssohn (1729 - 1786), "1700-talets Sokrates", som ett exempel på en världshistorisk individ.

Helga Zepp-LaRouches tal på en konferens som det av henne ledda Schillerinstitutet höll i New York återges här något förkortat.

Den fråga jag kommer att behandla här är en fråga av global, strategisk betydelse, inte bara för USA utan speciellt för utvecklingsländerna, nämligen rättvisa i politiken. Och jag kommer att behandla den ur ett specifikt europeiskt historiskt perspektiv.

När man ser sig omkring i världen så råder det inget tvivel om att utvecklingen går åt fel håll. Det finns förstås länder där det är lite bättre, där regeringarna försöker se till befolkningens bästa. Men de är undantagen. Världen i övrigt präglas i dag av den största orättvisan någonsin i mänsklighetens historia. Miljarder människor förnekas sina mest grundläggande rättigheter. Miljarder människor går hungriga. Deras medellivslängd sjunker därför att de inte får sitt dagliga behov av livsförnödenheter tillgodosett, och de kan inte utveckla sin individuella potential därför att de inte får utbildning. Nästan 60 länder är indragna i meningslösa krig. Överallt i Afrika utkämpas inbördeskrig, där vapen- och narkotikahandlare förser båda sidor.

Hur många människor hålls inte som slavar och får sina liv förstörda, bara för att knarkmaffian ska ha sina profiter? Kriminaliteten tycks triumfera, och de största förbrytarna låtsas vara filantroper, som t.ex. George Soros, som är personligen ansvarig för Rysslands förstörelse, inte bara genom spekulationen, utan genom att han lockat Rysslands bästa hjärnor till sina "filantropiska" stiftelser.

Alan Greenspan och etablissemangstidningar som New York Times förkunnar "globalisering" som det högsta goda. Det finns inget alternativ, påstår de. Den fria marknaden, demokrati, mänskliga rättigheter - det är det rådande systemets "heliga kor".

Det låter vackert, men det är oligarkins äldsta knep, att ljuga och få den största orättvisa att framstå som den allra högsta rättvisa. I sin bok "Road to Recovery" slår Lyndon LaRouche fast vilken typ av ledarskap som behövs för att leda mänskligheten ut ur den här krisen. Det kan bara ske med utgångspunkt från Platons resonemang i dialogen "Staten" om att ett gott styre alltid ser till det allmänna bästa.

Jag vill gå lite närmare in på hur Platon behandlar frågan om den "oligarkiska lögnen" i "Staten". Denna dialog är inte bara en djuplodande filosofisk avhandling, utan ett riktigt konstverk. För den klassiska tragedin utvecklade Schiller senare begreppet "det pregnanta ögonblicket", som måste finnas med i expositionen och är ett koncentrat av alla väsentliga idéer som utvecklas under tragedins fortsatta förlopp. Det passar precis in på den första boken av "Staten", där fröet sås till alla de problem som sedan ska få sin fulla utveckling, precis som i den "motiviska genomföringen" i ett klassiskt musikverk.

Rättrådighetens natur

Redan i början av den första boken utspinner sig ett intensivt samtal om rättrådighetens natur och dess för- och nackdelar, när Sokrates träffar några av sina vänner och andra bekanta hemma hos den vise Kefalos.

Det börjar med att Kefalos talar om sin förestående död, vilket ger Platon möjlighet att skapa den allvarliga atmosfär som behövs för att dialogen ska kunna föras på den rätta nivån. Redan början är alltså poetiskt skön.

Trasymakos, en vid den tiden känd sofist, hävdar den brutala uppfattningen att orättrådighet är bättre än rättrådighet för den som är mäktig nog att utöva den - en typisk oligarkisk uppfattning. Om orättrådigheten bringar lycka och fördelar åt den som förövar den, varför då bry sig om offren?

Platons bror Glavkon kräver då att Sokrates ska förklara varför rättrådigheten är någonting vackert, som måste älskas av alla, både för sin egen skull och för allt gott som kommer av den (357b). Glavkon räknar sedan upp en massa fördomar som människor har mot rättrådigheten, till exempel att de som är rättrådiga är det av nödtvång, inte av fri vilja.

De orättrådiga har dessutom ett "bättre" liv - så påstås det i alla fall. Och man skiljer också, säger Glavkon, på att "handla orätt", vilket man har fördelar av, och att "lida orätt", vilket är dåligt. Och eftersom nackdelarna med att lida orätt väger tyngre än fördelarna med att handla orätt är många beredda att lyda lagar och hålla fördrag. Rättrådigheten skulle därmed vara ett slags medelväg, och bara bero på bristen på makt att komma undan med att handla orätt.

Glavkon berättar då om mannen som äger en ring som gör honom osynlig. Denne man kan begå vilket brott som helst, utan att behöva ta konsekvenserna av det. Om han trots denna sin förmåga ändå skulle handla rätt, skulle han av dem som kände till saken betraktas som dum, även om de inför varandra skulle berömma honom, av fruktan för att annars själva få lida orätt.

Glavkon ställer sedan upp två personer mot varandra, den ena representerar den högsta rättrådighet, den andra den högsta orättrådighet. Den fullkomligaste orättrådighet skulle det vara om den orättrådige lyckades hemlighålla sina illgärningar och framstå som ett dygdemönster - höjden av orättrådighet är att verka rättrådig utan att vara det.

Raka motsatsen är det omvända förhållandet: den rättrådige som fråntagits allt utom rättrådigheten, men som beskylls för orättrådighet, faller i vanrykte och får lida konsekvenserna i hela sitt liv. Känner vi inte alla sådana personer? Lyndon LaRouche är en sådan person, de som råkade ut för "Operation Frühmenschen" i USA är sådana personer - svarta folkvalda politiker som förföljdes av FBI.

Vem är nu den lyckligaste av de båda, frågar Glavkon: Den rättrådige "skall piskas och pinas, beläggas med bojor" och till sist kanske korsfästas, medan den andre, som bara låtsats vara rättrådig, snart får makten i sin stad. På grund av sina förbindelser och sin skrupelfrihet vinner han ofta över sina motståndare. Han blir rik, kan hjälpa sina vänner och ge rika offer till gudarna, och vinner därmed gudarnas bevågenhet mer än den andre. På det sättet kan man säga att det går bättre för den som handlar orätt än för den som handlar rätt.

En annan bror till Platon, Adeimantos, tillägger att det inte är rättrådigheten själv som räknas, blott anseendet om att vara rättrådighet; ur skenet av rättrådighet växer makt och andra välsignelser. Alla säger att måttfullhet och rättrådighet är något gott, men samtidigt tröttsamt och ansträngande, men att tygellöshet och orättrådighet är något behagligt och lättvunnet, även om det av lagen och den allmänna meningen stämplas som något skamligt.

Många är beredda att hylla skurkar, bara de är rika och mäktiga. Samtidigt ser de ned på dem som är fattiga och saknar inflytande, även om de medger att de är moraliskt bättre människor.

Men det som är allra svårast att förstå, säger Glavkon, är att till och med gudarna låter sorger och olyckor drabba många goda människor, medan de onda får ett motsatt öde. Vilket intryck gör detta på de unga, som snabbt uppfattar hur det ligger till och drar slutsatser om hur man bör vara och vilken väg man bör vandra för att leva sitt liv på möjligast lyckliga sätt?

När jag frågade några ungdomar nyligen vad de ville göra av sina liv, sa de: "Kunskap är makt, så det vill jag ha. Och pengar - helst båda." Och då är sådana ungdomar inte alls de värsta, men där kan man tydligt se vilken effekt det får på unga människor.

Att göra rätt, men synas vara orättrådig - det skapar problem. Men gör man orätt och lyckas synas vara rättrådig kan man leva gott. När skenet är starkare än sanningen, då är det tydligen bättre att hålla sig till skenet.

Gud är god och endast god

Man det är inte alltid så lätt att dölja sina brott, kan man invända. För att undvika upptäckt måste de orättrådiga konspirera med varandra och bilda "klubbar och föreningar", säger Platon. Här kommer övertalningens mästare, retorikerna, in - i dag skulle man säga politiska konsulter och PR-folk - som förleder allmänheten och genom en blandning av övertalning och påtryckningar döljer sina uppdragsgivares smutsiga affärer.

När skalder skildrar gudarna som väsen som kan mutas med offer och fromma löften, uppmuntrar det till onda handlingar. Med vinsten från detta brott kan nya offer göras för att blidka gudarna. Det är som om man skulle säga i dag: "Det är OK att tjäna pengar på ocker, knarklangning, spekulation och vapenhandel, så länge man skänker lite av det till Röda korset."

Varför ska man då välja att göra rätt, när det verkar som om de enda som gör det är de som är för gamla eller för svaga för att göra orätt?

När Platon nu har drivit detta resonemang till sin spets, utvecklar Sokrates ett mot-resonemang, genom att vända på perspektivet. Han säger att det kanske är lättare att undersöka rättrådigheten i en hel stat än hos en enskild person, helt enkelt därför att staten är större.

"I detta större - i staten - intar väl således rättrådigheten en större plats och är lättare att urskilja. Jag föreslår därför, att vi först undersöker vad den är i en stat. Sedan kan vi undersöka den i den enskilda människan på det sätt, att vi där i smått upptäcker, vad vi förut såg i stort." (368e)

Vad som sedan följer är en mycket vacker utläggning om staten: hur den uppstått ur den nödvändiga arbetsdelningen mellan jordbrukare, byggmästare, skräddare och andra yrkesmän, den som bygger plogen åt jordbrukaren, den som väver tyget till skräddaren och så vidare. Och Sokrates visar att i en sund stat vinner alla på att ha allas bästa för ögonen. Mot denna sunda stat, i vilken alla arbetar för det allmänna bästa och för sin nästas bästa, ställer han vad han kallar "en stat i febertillstånd", en stat i lyx och välmåga där girigheten är den främsta drivkraften inte bara för övergrepp mot medmänniskor utan även för erövringståg mot grannstater.

För att förstå hur rättrådighet och orättrådighet uppstår i en stat, måste man börja med människornas uppfostran, säger han. Vill vi, frågar Sokrates, att våra barn ska få höra vilka berättelser som helst, som kanske lär dem värderingar som är helt motsatta dem de bör ha som vuxna? Det måste därför vara vår första plikt att hålla uppsikt över historieberättarna och sålla bort skadliga berättelser. Till den kategorin, säger han, hör det stora flertalet av de historier som används nu, och de värsta är de som samtidigt är både lögnaktiga och fula.

Eftersom barn, säger Platon, inte kan skilja mellan allegorier och verkliga händelser och eftersom de intryck de får när de är små gärna kvarstår oförändrade och outplånliga ända in i vuxen ålder, är det mycket som hänger på att de berättelser de först får höra är dygdiga. Och Platon förkastar överraskande Homeros' och Hesiodos' verk, eftersom de delvis skildrar gudarna som missunnsamma och irrationella, vilket inte är bra för barn. Till och med den store tragöden Aiskylos förkastas, när han skriver att gudarna förleder människorna till onda handlingar, för att störta dem och deras familjer i fördärvet. Och om, som Aiskylos också säger, både gott och ont kommer från gudarna, hur kan man då fria gudarna från skuld?

Även om Homeros, Aiskylos och Sofokles var nödvändiga historiska föregångare till Platon, så representerar Platon ett väsentligt framsteg. Han var den förste som utvecklade begreppet idé i en rigorös och klart reproducerbar form. Aiskylos och de andra tragöderna utgick förvisso inte från någon barbarisk tävlan mellan gudar och människor, men gudarnas missunnsamhet mot människorna var ett indirekt stöd till en oligarkisk ordning.

Platon är den förste som tänker sig gud som ett väsen utan fel, som god och endast god. Gud har ingen del i människornas synd. I dialogen "Timaios" betecknar Platon gud som "världsalltets fader"; han är fri från all missunnsamhet och vill att allting ska bli så likt honom som möjligt.

Denna tanke formulerades två och ett halvt århundrade före Kristus. Den utgör därmed ett verkligt genombrott i den mänskliga tankens utveckling. För Platon är gud upphovet till allt som är gott, sant och rätt. Och det ger människorna möjlighet att själva utveckla en lidelse för sanning och rätt - agape.

Detta Platons begrepp är en nödvändig föregångare till den idé som senare uttrycks av aposteln Paulus i första brevet till korintierna, nämligen "om jag inte hade kärlek, så vore jag ingenting". Det faktum att det sokratiska tänkandet kom fram till samma resultat som den kristna tron, fast före uppenbarelsen, betyder, som Augustinus och senare även Abélard slog fast, att det inte finns någon motsättning mellan tro och förnuft.

Varför ska man nu inte välja den väg som Trasymakos eller Glavkon eller Adeimantos förordar, utan i stället utveckla en lidelse för sanning och rätt? Är det inte precis den frågan som vi måste besvara i dag, i ett världsläge där orättrådigheten verkar vara helt förhärskande? Och detta oligarkiska system hade aldrig varit möjligt, om inte korruption - skenet av att vara rättrådig, utan att vara det egentligen - hade genomsyrat hela samhället.

Själens odödlighet

Jag vill ta upp detta problem också i ljuset av en annan dialog, "Faidon", som skildrar det samtal som Sokrates har med sina vänner, i vetskapen om att dödsdomen mot honom snart ska verkställas. Och jag vill också ta med den "Faidon" som Moses Mendelssohn skrev, som till en början är en översättning, men som sedan, nästan 2000 år efter den ursprungliga dialogen, fortsätter som en självständig vidareutveckling av den.

Platons "Faidon" handlar om själens odödlighet, och den är kanske den mest gripande och mest upplyftande av alla de platonska dialogerna. Här har vi Sokrates, som förkroppsligar det rätta, men som av sina oligarkiska fiender har anklagats för att missakta gudarna och fördärva ungdomen, och som har dömts till döden i en skådeprocess. Vi möter honom under hans sista timmar i livet.

Hans vänner slits av motstridiga känslor, men Sokrates är helt lugn - som en odödlig själ som vet att dit han går, där kommer han att bli lycklig. Faidon, en yngling som Sokrates räddat från slaveriet, berättar gripande om Sokrates' sista timmar. Sin egen och de andra vännernas sinnesstämning beskriver han så här:

"Det kändes verkligen högst egendomligt och underligt att vara hos honom. Jag kände nämligen inte alls någon medömkan med honom, som man skulle ha väntat, då jag dock satt som vittne vid en kär väns död. Han var ju lycklig - det märktes tydligt både på hans uppträdande och på hans tal. Utan fruktan och med högburen panna gick han hädan. För mig stod det klart att det ej var i strid mot gudarnas vilja som han nu gick bort till Hades, och det stod klart för mig att han måste komma att bli lycklig där, om överhuvud någon skall bli det... Men å andra sidan kände jag ingen glädje såsom jag annars brukade, när vi sysslade med filosofiska frågor... Nej, det kändes så egendomligt, det var som ett slags märklig blandning av glädje och sorg på en gång, när jag tänkte på, att den mannen inom kort skulle dö. Och alla vi närvarande kände det ungefär på samma sätt; vi grät och skrattade om vartannat." (59)

Mendelssohn skriver vid detta ställe: "Snart kommer vi att mista honom för alltid."

Platon hade inte kunnat tänka ut en mer passande inramning för ett samtal om själens odödlighet. Den existentiella frågan om livets mening aktualiseras här på det mest påträngande sätt: Kommer Sokrates' själ att dö med honom, när kroppen dör?

Jag ska nu redovisa argumenten för själens odödlighet, inte så mycket med hjälp av Platons "Faidon", utan ur den synvinkel som Moses Mendelssohn - som också kallades "1700-talets Sokrates" - framförde dem.

Det är också viktigt att veta, att nästan hundra år före Mendelssohn hade Leibniz översatt delar av dialogen, därför att han beundrade Platon och framför allt "Faidon", där han fann en stor överensstämmelse med sina egna funderingar i denna fråga.

Moses Mendelssohn översatte bara den första delen av Platons "Faidon", varefter han övergick till att, enligt den sokratiska metoden, utveckla argument som skulle övertyga hans samtida på 1700-talet om själens odödlighet. "I det tredje samtalet måste jag ta min tillflykt helt till det nya, och låta min Sokrates tala nästan som en 1700-talsfilosof. Jag gör mig hellre skyldig till en anakronism, än utelämnar argument som kan bidra till att övertyga", skriver han i inledningen.

Mendelssohns "Faidon"

I det andra samtalet i dialogen, där Mendelssohn redan väver in sina egna tankar, framhåller han att frågan om själens odödlighet berör praktiskt taget alla områden. Den som förnekar detta rycker undan grunden för allting, och kastar allt som hålls för gott och sant överbord.

Vilka argument skulle en Sokrates i våra dagar använda för att övertyga sina vänner, frågar han.

"Om vår själ är dödlig, då är vårt förnuft en dröm, vilken Jupiter har sänt oss för att göra oss olyckliga; då saknar dygden all den glans som gör den gudomlig för våra ögon; då är det sköna och det upphöjda, såväl det sedliga som det fysiska, ingen avbild av den gudomliga fullkomligheten; (ty inget förgängligt kan uppfatta den gudomliga fullkomlighetens svagaste stråle) då är vi, liksom kreaturen, satta här för att uppsöka föda och att dö; då kommer det om några dagar att vara tämligen likgiltigt om jag har varit en prydnad eller skam för skapelsen, om jag bemödat mig om att föröka antalet lyckliga eller olyckliga; då har den mest förtappade jordiska varelsen rentav makten att undandra sig Guds herravälde, och en dolk kan upplösa det band som förenar människorna med Gud.

Om vår ande är förgänglig, då har det mänskliga samfundets visaste lagstiftare och grundare bedragit oss, eller sig själva; då har hela människosläktet så att säga gjort upp om att vårda sig om en osanning, och att hylla bedragarna som har tänkt ut den; då är en stat av fria, tänkande varelser inte mer än en hjord oskäliga kreatur, och människan - jag ryser av att se henne så förnedrad! och människan, berövad hoppet om odödlighet, är det mest beklagansvärda djuret på jorden, som till sin olycka måste reflektera över sitt tillstånd, frukta döden, och förtvivla.

När de gläder sig åt vänskapen, när de upptäcker sanningen, när de utövar dygden, när de tillber Skaparen, när de vill låta sig hänföras av skönhet och fullkomlighet: då uppstiger den hemska förintelsetanken som ett spöke i deras själ, och störtar dem ned i förtvivlan.

Mina begrepp om gudomen, om dygden, om människans värde, och om det förhållande i vilket hon står till Gud, har skingrat alla mina tvivel rörande hennes bestämmelse."

Mendelssohn lägger sedan fram flera bevis för själens odödlighet. I ett av de viktigaste framhåller han att själen, till skillnad från materien, är odelbar. Utan att uttrycka det explicit, stöder han sig här på Leibniz' föreställning om själen som en monad. Och som monad bär varje själ inom sig hela det eviga universum, den bär på fröet till evigheten. Mycket intressant är också hans argumentation i det tredje samtalet, där han pekar på skillnaden mellan människan och djuren:

Om ni läser LaRouches senaste bok, "Road to Recovery", så ser ni att han där tar upp det cusanska begreppet att ett husdjur som leker med en människa deltar i den högre ordningen (lekdriften).

Mendelssohns Sokrates fortsätter:

"Vi kan alltså på goda grunder anta att denna strävan till fullkomlighet, denna stegring, denna tillväxt i inre förträfflighet är de mer förnuftiga varelsernas bestämmelse, följaktligen även Skapelsens yttersta ändamål. Vi kan säga att denna omätliga världsbyggnad har frambringats för att det ska finnas förnuftsväsen, vilka kan fortskrida från den ena nivån till den andra, gradvis växa i fullkomlighet och finna sin lycka i detta växande.

Att alla dessa nu skulle stanna på halva vägen, inte bara stanna, utan på en gång störtas tillbaka ned i avgrunden, och förlora alla frukter av sina bemödanden, detta kan det högsta väsendet omöjligt finna behag i, och ha innefattat i den plan för världsalltet som han föredrog framför alla andra.

Såsom enkla väsen är de oförgängliga; även deras fullkomligheter,vilka existerar i sig, äger fortbestånd och får oändliga följder; såsom förnuftsväsen strävar de till ett oupphörligt växande och fortskridande i fullkomlighet: naturen erbjuder dem nog med stoff för detta ändlösa fortskridande; och såsom Skapelsens yttersta ändamål kan de inte vara underkastade någon annan avsikt, och får därför inte uppsåtligen störas i sina fullkomligheters utveckling eller innehav."

Mendelssohn låter sedan Sokrates uttala den tänkvärda satsen:

"Skapelsens mål varar lika länge som Skapelsen, den gudomliga fullkomlighetens beundrare lika länge som det verk vari dessa fullkomligheter kan skönjas."

Avvisar man däremot själens odödlighet,

"vilken bevekelsegrund, vilken ståndpunkt vore då mäktig nog att få henne att utsätta sig för den minsta livsfara? Ära och berömmelse? Dessa skuggor försvinner, när de jämförs med verkligt goda ting. Gällde det barnens, vännernas, fosterlandets bästa? - rentav hela människosläktets bästa; för henne är den futtigaste njutning några korta ögonblick allt som hon har att trösta sig med, och som därför blir oändligt viktigt; hur kan hon riskera det? Det som hon sätter på spel kan inte alls jämföras med det som hon hoppas vinna; ty livet är, enligt dessa sofisters sätt att tänka, oändligt stort jämfört med alla andra goda ting....

Hotar tyranniet ditt fosterland med undergång, är rättvisan satt i fara, dygden kränkt och religion och sanning förföljda: - använd då ditt liv på det sätt som var meningen med det, dö, på det att människosläktet må behålla dessa dyrbara medel för sin lycka! Förtjänsten av att med så stor självförsakelse ha befrämjat det goda ger ditt väsen ett outsägligt värde, som samtidigt kommer att vara i all oändlighet...

Jag kan därför omöjligt tro, att en människa, för vilken allt är slut med detta livet, skulle kunna uppoffra sig för sina principer, för fosterlandets eller hela människosläktets väl. Jag anser snarare, att så snart till exempel fosterlandets bevarande oundgängligen kräver att en medborgare mister livet, eller bara riskerar att mista det, så måste enligt denna förutsättning ett krig bryta ut mellan fosterlandet och denna medborgare, och det märkligaste är, att det är ett krig där båda sidor har rätt. Ty har fosterlandet inte en rätt att kräva av varje medborgare att han uppoffrar sig för det helas bästa? Vem kan förneka detta? Men denna medborgare har den rakt motsatta rätten, för så vitt livet för honom är det högsta goda. Han kan, han får, ja han är enligt denna sin princip skyldig att söka sitt fosterlands undergång, för att förlänga sitt allra käraste liv med några dagar. Varje moralisk varelse äger enligt denna förutsättning en avgörande rätt att förorsaka hela världens undergång, om det bara kan förlänga dess liv, det vill säga dess existens. Samma rätt har alla hans medvarelser. Vilket allmänt uppror! vilken upplösning, vilken förvirring i den moraliska världen."

Exakt så ser världen ut i dag. Är det inte George Soros', eller IMF:s och Världsbankens moral som Mendelssohn beskriver här?

Med säkerhet i alla fall den filosofi som London- och New York-bankirernas finanssystem företräder.

Profeten Moses Mendelssohn

Vem är nu denne Moses Mendelssohn, att han kan vara en sådan "profet" för vår tid? Moses Mendelssohn föddes 1729 i det judiska gettot i Dessau, en stad som ligger ungefär 10 mil sydväst om Berlin. Hans far, Mendel Dessau, drev en liten skola för pojkar vilka i likhet med honom själv kom från fattiga förhållanden. Moses var den duktigaste eleven i hans skola och han började snart bedriva självständiga studier, utanför den religiösa undervisningen i hebreiska. Genom överrabbinen i Dessau, David Frankel, fick han boken "Vägledning för villrådiga", som Moses Maimonides hade skrivit 1190. Denna bok påvisade sambandet mellan tro och förnuft.

Moses Mendelssohn tog till sig dessa idéer med stor iver; här öppnades en helt annan värld än den han lärt känna i talmudexegesens legalistiska resonemang. Han fick följa med sin lärare Frankel till Berlin, och tog där tillfället att insupa allt det världsliga vetande som han hade förvägrats i gettot. Judarnas situation i 1700-talets Europa var synnerligen förfärlig. De var isolerade, fattiga, föraktade och rättslösa.

Mendelssohn studerade protestantismens historia, men även litteratur, filosofi, naturvetenskap och språk. Han lärde sig tyska, latin, engelska och franska. Han upplät sitt rum åt en begåvad ung matematiker, Israel Samoscz, som hade tvingats lämna Polen. Av honom lärde han sig både matematik och den bildande konstens principer. De förde häftiga debatter i estetiska frågor.

1750 fick Moses Mendelssohn anställning hos Isaak Bernhard, en förmögen judisk köpman, som informator åt dennes fyra barn. Med lönen därifrån kunde han nu också betala musiklektioner. Han besökte konserter och teaterföreställningar. Så småningom, när barnen blivit stora, blev Mendelssohn först bokhållare och sedan kompanjon i Bernhards sidenväveri, och hade därmed sin försörjning tryggad. I sina "Brev om varseblivningen" började han behandla estetiska problem. Antagligen hade ingen jude före honom behärskat det tyska språket med sådan elegans och i en så hög konstnärlig stil.

Nu bestämde han sig också för att ändra sitt namn från Moses Dessau till "Mendels son", men inte i den hebreiska formen "bin Mendel", utan i den tyska formen - Mendelssohn.

Många unga intellektuella, som var kristna, hade fått upp ögonen för den unge judiske bokhållaren, som skrev så lidelsefulla filosofiska avhandlingar i Leibniz' tradition, vilket var någonting alldeles exceptionellt för en jude vid den tiden. En av dem var skalden Gotthold Ephraim Lessing. Båda var i 25-årsåldern och mellan dem uppstod både en nära vänskap och ett mycket fruktbart samarbete.

En av Mendelssohns första skrifter var hans "Filosofiska betraktelser", i vilka han uppmanade tyskarna att frigöra sig från det franska inflytandet och följa sin egen filosofiska tradition. Mendelssohn visade manuskriptet för Lessing, som genast lät trycka det. Boken gjorde sensation. Aldrig förr hade en jude gett ut en bok på tyska.

Hur var det beställt med det filosofiska och andliga livet i den tidens Berlin? Fredrik den store, som såg sig som elev till Voltaire och till slut lyckades locka denne till Berlin, hatade Leibniz. Han såg till att framstående Leibniz-motståndare kallades till hovet och till vetenskapsakademin i Berlin - vilken hade grundats av Leibniz 1701 under Fredrik I - för att radera ut allt inflytande från Leibniz.

Berlin var vid den tiden ett träsk av liberaler, hedningar, ateister och brittiska agenter. Adeln var genomrutten och hängav sig åt en frivol livsstil. Den franska och engelska s.k. Upplysningen sattes in som en motoffensiv mot Leibniz, genom att man spelade upp Newton.

Lessing och Mendelssohn tog upp kampen mot både den franska och den engelska Upplysningen. I sin "Avhandling om bevis i metafysiska vetenskaper" försvarade Mendelssohn Leibniz' idé om "den bästa av alla möjliga världar", som Voltaire hade förlöjligat i sitt skådespel "Candide". Mendelssohn skrev: Av Guds nödvändiga väsen följer Skapelsens omätliga mångfald, vilken tillåter den högsta grad av frihet, och av världens skönhet och väl uttänkta ordning kan man sluta sig till Guds existens.

Mendelssohn utvecklade också en ny estetisk teori, i vilken han betonade att skön konst utan pekfingrar har en moralisk verkan på publiken. I den berömda brevväxlingen mellan Mendelssohn, Lessing och Nicolai - en vän och förläggare till båda - om sorgespelet diskuterades hur konsten måste vara beskaffad för att väcka lidelse och medkänsla. Mendelssohn förklarade att publiken i ett fulländat konstverk har fått uppleva människoöden på scenen, och att det kommer att hjälpa dem att fatta de rätta, moraliska besluten.

Lessing framhöll att publiken genom sorgespel på scenen kan öva upp sin medkänsla, och att det är bra för alla, eftersom de bästa människorna är de som har den största medkänslan.

Mendelssohn argumenterade vidare att sådan övning var nyttig för förnuftet, eftersom man ibland måste fatta moraliska beslut snabbt, utan tid för eftertanke, vilket är svårt utan föregående övning. En övad person däremot fattar moraliska beslut lika lätt som en pianist spelar piano. Den högsta dygden representerar den person som fullgör sin plikt utan minsta konflikt, eftersom kunskap och övning har förvandlat plikten till lidelse.

Den sköna själen

Vid det här laget har de flesta säkert känt igen dessa Lessings och Mendelssohns idéer som det som Friedrich Schiller senare skulle beteckna som "moralisk skönhet" och "den sköna själen". Men även Wilhelm von Humboldt, som i sin ungdom hade förmånen att tillsammans med sin bror Alexander höra till familjen Mendelssohns ofta sedda gäster, deltog i Mendelssohns undervisning av sina barn och insöp idén att konsten har ett moraliskt syfte.

Man kan säga att Weimarklassicismens båda "giganter" - Schiller och Wilhelm von Humboldt - var mer influerade av Lessing och Mendelssohn än av någon annan. Genom att de återupplivade Platon och de grekiska klassikerna och försvarade Leibniz mot Upplysningsträsket lade de grunden för den tyska klassicismen.

Oligarkins nästa steg var att kasta in Immanuel Kant i striden, den filosof som Mendelssohn en gång kallade "Allförgöraren". Kants s.k. kritiska skrifter är ett illvilligt angrepp på Lebniz och Mendelssohn. I sin "Kritik av omdömet" angriper Kant direkt Mendelssohns estetiska teori och avfärdar kategoriskt möjligheten att konsten har ett moraliskt syfte. Han skriver att en arabesk vilken som helst, som en konstnär valt att dekorera en vägg med, är mycket skönare än ett konstverk som röjer konstnärens moraliska avsikt.

Det var den skriften som gjorde Schiller så upprörd att han utvecklade sin egen estetiska teori. Han skrev att Kant måste ha haft en mycket olycklig barndom, som kunde uttala sådana idéer. I sin "Kritik av det rena förnuftet" går Kant i avsnittet om paralogismer direkt emot Mendelssohns bevis för själens odödlighet och Guds existens. Han hävdar att dessa frågor är rena "trosfrågor". I och med att Kant betvivlar den individuella själens vetbarhet och existens som "monad" och förnekar att Gud är tillgänglig för förnuftet, har Kant kanske bidragit mer än någon annan till 1900-talets onda ideologier, från nykantianism till existentialism, nihilism och Frankfurtskolan.

Men Mendelssohn hade ett stort övertag över Kant och även Hegel, enligt vad Goethe skrev i sin självbiografiska "Diktning och sanning". Goethe framhåller att Mendelssohn och Garve - en annan samtida filosof med ett visst inflytande på Schiller - skrev en klar och begriplig tyska, vilket man inte kunde säga om Kant. Alla som har försökt läsa Kant och Hegel skulle hålla med mig: De är obegripliga. Det är inte ens eget fel om man inte förstår dem!

Den grekiska klassiska traditionen hade redan börjat återupplivas av Leibniz och hans nätverk, men Mendelssohn hjälpte definitivt till att sprida den. Han hade läst Homeros, Xenofon och alla Platons verk i original.

Mendelssohns egen version av "Faidon" 1776, ett slags leibnizisk Platon i 1700-talstappning, var ett frontalangrepp på den franska Upplysningen, och ett försvar för den platonska traditionen. Mendelssohn, som redan var ett känt namn, blev i ett slag berömd, och hans "Faidon" översattes till engelska, holländska, italienska, franska, ryska, ungerska, danska och svenska. Den gavs ut i den ena upplagan efter den andra, och blev sin tids bästsäljare.

Herder och Winckelmann var begeistrade. Schiller, Goethe, bröderna Humboldt och Heine studerade den flitigt. Och Sulzer föreslog att Mendelssohn skulle upptas som medlem i Berlins vetenskapsakademi, något som Fredrik den store avböjde, främst därför att Mendelssohn var jude. Men det fanns många andra skäl. Mendelssohn hade till exempel gjort en underbar översättning av Shakespeares "Hamlet", och kungen hatade både "Hamlet" och Shakespeare. Det faktum att den "förskräcklige Shakespeare" uppfördes på tyska teatrar var ett bevis för att tyskarna inte hade någon kultur, sa han en gång.

Dessutom hade Mendelssohn begått "brottet" att kritisera Fredrik den stores dikter, inte bara därför att de var på franska, utan också därför att den filosofiska uppfattning de gav uttryck för var förkastlig. En Fredrik som inte trodde på själens odödlighet var som en fyrkantig cirkel eller en cirkelformad kvadrat, menade han.

Att Mendelssohn företrädde den moraliska ståndpunkten att staten inte fick tillåta några lagar som stred mot naturrätten, om den inte ville riskera att förfalla till barbari, kunde kanske tolereras. Men att en jude från Dessau dristade sig till att undervisa kungen om hans eget modersmål, det var för mycket för den tidens oligarker. En herr von Justi ingrep, och Mendelssohns litterära tidskrift blev förbjuden. Mendelssohn kallades inför rätta och försvarade sig vältaligt. Egendomligt nog accepterades hans ursäkt och tidskriften fick komma ut igen.

Men nu började det dyka upp problem som gjorde livet surt för honom, och jag är säker på att det fanns ett samband. 1783 gav han ut ett större verk om judendomen med titeln "Jerusalem, eller Om religiösa makter och judendomen". Där stödde han sin vän, historikern Christian Wilhelm Dohms tes i frågan om judarnas sociala likställdhet. Dohm, som satt med i det preussiska krigsrådet, hade krävt judarnas fulla integration och rätt till obehindrad affärsutövning. Den judiska religionen borde åtnjuta samma rättigheter som den kristna, och judar borde även få träda i statens tjänst.

Detta verk väckte inte samma spektakulära uppmärksamhet som "Faidon", men det välkomnades för sin ädla inställning av alla samtida framstegsvänner. Det innehöll en polemik mot Thomas Hobbes' uppfattning att statens absoluta makt var det enda sättet att hålla "allas krig mot alla" i schack. Mot denna uppfattning satte Mendelssohn den "goda staten", i vilken medborgaren genom utbildning motiveras att verka för det allmänna bästa. En sådan stats styrka vilar uppenbart på det faktum att den även vid yttre hot kan förlita sig på sina medborgare.

Mendelssohn förespråkade en tolerans som behandlar alla religioner lika. I hela sitt liv förblev han nära förbunden med Lessing, vars berömda dialog "Nathan den vise" i själva verket är en hyllning till Mendelssohn och en värdig fortsättning på Leibniz' idéer. Tillsammans med Lessing och Winckelmann hör Mendelssohn utan tvivel till den tyska klassicismens grundare. Familjen Mendelssohn blev därmed en integrerad del av den klassisk-humanistiska traditionen i den tyska kulturen, med beröring till så gott som alla framstående personer inom den dåtida litteraturen, vetenskapen och musiken (man behöver bara nämna hans sonson Felix Mendelssohn-Bartholdy).

Moses Mendelssohn lyckades spränga judendomens trånga gränser och bli en del av den tyska klassiska kulturen, liksom många andra judar efter honom. Vid 1700-talets slut och under hela 1800-talet stod hans familj i centrum för de humanistiska nätverken och hade ett avgörande inflytande på judarnas rättsliga emancipation och fulla integration i den tyska kulturen.

Varför talar jag om detta i dag? Först och främst för att understryka, att judarnas historia inte börjar med Förintelsen, och inte heller är begränsad till de tolv åren mellan 1933 och 1945. En av höjdpunkterna i judarnas historia var då de hjälpte till att skapa den klassiska epok som ligger oss närmast i tiden, en epok under vilken mänskligheten upplevde en kultur som hade en stolt och vacker bild av människan såsom förmögen till oändlig utveckling.

När man stänger ögonen för judarnas faktiska mångtusenåriga historia, och särskilt för den centrala roll som judarna spelade i den tyska klassicismen, och inskränker minnet till enbart nazitiden, så begår man ett fruktansvärt rån inte bara mot judarna utan mot hela mänskligheten.

En världshistorisk individ

Moses Mendelssohn är ett mycket bra exempel på en världshistorisk individ. Genom att han bröt sig ur det judiska gettots begränsningar, genom att tillägna sig den bästa humanistiska kulturen, från Platon till Leibniz och Bach, står han som en förebild för alla förtryckta minoriteter i dag. Om man tar till sig alla mänsklighetens landvinningar hittills och lägger till sitt eget kreativa bidrag, som Moses Mendelssohn gjorde, så är man med om att skapa en ny renässans där alla sociala klyftor kommer att försvinna! Framför oss ligger oerhörda utmaningar - mänsklighetens existens är hotad av en annalkande ny, världsomfattande "mörk tid".

Om den ständigt förvärrade finanskrisen inte får någon lösning är det mycket troligt att den europeiska, amerikanska och japanska civilisationen kommer att gå under. Om det nu dominerande värdesystemet, som har lett till den nuvarande krisen, inte ändras, är det mycket möjligt att Lincoln Memorial här i Washington en gång kommer att ställas ut som en arkeologisk relikt på ett museum någonstans i Sibirien eller på den indiska subkontinenten till minne av ännu en civilisation som inte överlevt, ungefär som man på museer i dag kan titta på föremål från aztekkulturen i Mexico.

Tycker ni att jag tar i? När amerikanerna landsteg på månen - en händelse som många ungdomar i dag tror är science fiction - var det väl ingen i detta teknikstolta land som trodde att USA under de därpå följande trettio åren skulle uppleva en industriell nedgång, att industricentra som Detroit eller Pittsburgh skulle förvandlas till golfanläggningar och att det i dag behövs två eller tre jobb inom tjänstesektorn för att försörja en familj, där det förut räckte med ett jobb inom industrin.

Människosläktets existens under de senaste tiotusen åren är ett ovedersägligt bevis för att människan absolut skiljer sig från djuren, genom sin förmåga till ett vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande som gör att hon kan tämja naturen och försörja fler och fler människor. Under tidsrymder om flera hundra generationer råder det inget tvivel om att detta är en för människan utmärkande egenskap. Men detta framåtskridande sker inte automatiskt. Varje steg framåt leder inte omedelbart till det nödvändiga nästa steget. Om så sker eller ej är framför allt en kulturell fråga. Om kulturen präglas av låga eller onda värderingar uteblir inte bara framåtskridandet; inte ens den teknik som har utvecklats kommer till användning, därför att en oligarkisk klick vill försvara sina privilegier och utestänga befolkningen i stort från tillgång till denna tekniks välsignelser. Ett sådant samhälle bryter förr eller senare samman.

Schiller tar upp ett exempel på en sådan misslyckad kultur i sina "Estetiska brev", nämligen den franska revolutionen, som tragiskt nog kom under inflytande av den franska Upplysningen. Hans slutsats är, att från och med nu måste all förbättring på det politiska området komma från en förädling av den mänskliga karaktären.

Den enskilda personens moral är i grunden en fråga om den personens självuppfattning. Uppfattar man sig som en person som tycker att det viktigaste är att tillgodose sina materiella behov från den ena dagen till den andra, som enbart tänker på sin egen och den egna familjens välmåga här och nu - eller uppfattar man sig som en del av hela mänskligheten, där det förflutna, nutiden och framtiden smälter samman till en helhet?

Vår existens i dag är resultatet av alla generationer som har levat före oss. Under mänsklighetens mångtusenåriga utveckling har kreativa individer gjort nya upptäckter inom naturvetenskapen och inom den klassiska konsten och filosofin, vilka steg för steg har skapat det faktiska och potentiella välstånd vi har i dag. Se på skönheten i konstverken från antiken och renässansen. Lyssna på den dramatiska kraften i stor klassisk musik. Tänk på människans underbara förmåga att erövra rymden och skaffa sig en större och djupare kunskap om hur universum är uppbyggt.

All denna skönhet är resultatet av att människor har vigt sina liv åt någonting som har legat långt utanför deras jordiska existens. När du känner en ädel önskan att tillägna dig detta historiska arv, genom att ge dig i kast med dessa idéer och själv på nytt uppleva de upptäckter som gjorts av människor som har levat långt före oss, när du längtar efter att berika denna kunskap, och lämna efter dig mer till kommande släkten än du har fått från de tidigare, då är du sant mänsklig.

På det sättet skänker vi odödlighet åt det förflutna. Vi berikar det genom att tillfoga något nytt - vi gör det till föregångare till någonting större än det var från början. Vi förändrar därmed det förflutna, och definitivt nutiden och framtiden. Vi skapar något som äger bestånd efter vår död. När vi på så sätt förändrar mänsklighetens framtida livsvillkor, vilar vår självuppfattning i "evighetens samtidighet" - och vi har blivit världshistoriska individer.

-----

Citaten ur Platons dialoger är hämtade från Claes Lindskogs översättning.