Arktis: Närmaste vägen till Stilla havet

Stillahavsperspektivet innebär att Sverige behöver hitta nya vägar för samarbete. Med en ekonomisk politik som mobiliserar samhällets stöd för projekt i nya riktningar, skulle Sverige kunna använda sitt utomordentligt gynnsamma läge i förhållande till Arktis. Ingen region i världen utom Norra Skandinavien och Murmansk/Archangelskområdet har en omfattande bosättning med tung industri i Arktis.

Enorma projekt för utvinning av olja och gas pågår och/eller planeras i Barentshavet, Karahavet, Ishavet och längs Sibiriens norra kust. När nu isen dragit sig tillbaka, har sjöfarten snabbt ökat i Nordostpassagen. Många städer och enorma regioner kan nu regelbundet nås med dessa transporter längs kusten och på de floder och järnvägar som mynnar där.

Norge har utsett ”Nordområdena” till sitt viktigaste utrikespolitiska intresseområde i en föredömlig Eurasisk strategi. De har sett till att själva vara på plats att utveckla tekniken och lära sig arbeta med utvinning av gas och olja. De har nu kommit med, på olika sätt, i de flesta ryska borrprojekten till havs i Arktis. Sverige och Finland borde inte vara sämre utan använda och utveckla våra erfarenheter att arbeta med tung industri, kraftproduktion, gruvdrift och matförsörjning med bra levnadsförhållanden i tundraliknande förhållanden.

Den nuvarande ekonomiska politiken har gjort Norrland till en mjölkko. Avfolkningen har omintetgjort mycket av den koloniseringspolitik tidigare generationer lagt ned så mycket möda på. Sverige kan idag nå till Arktis via Malmbanan till Narvik, men vill man nå till Barentshavskusten finns bara enstaka vägar genom Finland till Kirkenes och Murmansk. Den ojämförligt tyngsta landtrafiken i Arktis går på Murmanskbanan och andra järnvägar genom Ryssland, men de förbindelserna gör att Kontinentaleuropas kontakt med Arktis går förbi Sverige och Finland.

Utbrytningen till Arktis och Stilla havet

De nya gruvorna i Pajala och finska Lappland utgör unika möjligheter att bygga den ryggrad av ny infrastruktur av järnvägar, energisystem, underhållsverkstäder, industrier och städer, som behövs för att börja återkoloniseringen. Det finska Lapplandsprojektet ”Den arktiska korridoren” arbetar för att ta ut den nya malmen rakt norrut via en helt ny järnväg till Kirkenes. Det är en mycket viktig komponent, liksom en ny järnväg från Malmbanan till Nordnorges huvudstad Tromsö, som kommer att knyta hela den tunga industriregionen vid Bottenviksbågen till utvecklingen i Arktis och Stillahavsregionen.

Därutöver behövs en regelbunden trafik på den nordligaste finska järnvägslänken från Uleåborg över Vartiaus till Murmanskbanan och till den planerade Belkomurjärnvägen som går förbi Archangelsk och därefter sneddar ned till den Transsibiriska järnvägen vid Perm.

För Sverige och Norge kommer det inte räcka att nå Asiens järnvägar via Haparanda. Tunnlarna behövs mellan Sverige och Finland vid både Umeå/Wasa och Öregrund/Åbo. Hela Norge, Sverige och Finland kommer att kunna nå Arktis landvägen på dessa olika länkar. Kontinentaleuropa kommer att kunna kopplas till Arktis med länkarna söderut, för Finland genom tunneln mellan Helsingfors och Tallinn och Via Baltica, för Sverige på Banverkets Godsstråk från Norrland till Sydsverige och på magnettåget. Dessa transportvägar måste göras till Arktiska utvecklingskorridorer genom hela långa Norden ända från Kontinentaleuropa.

Testområde för rymdkolonisering

De nya stadsområden som planeras i Kiruna och Gällivare p.g.a. flytt bort från gruvorna, och de som borde planeras i Pajala, måste användas som modellprojekt. Utvecklingen av Arktis kommer att behöva hundratals av den nya sortens städer, d.v.s. städer med högsta möjliga utbyte med forskningscentra. Precis som allt arbete i Arktis samtidigt är testområden för råvaruutvinning och arbete i rymden, bör stadsutbyggnaden i Arktis vara så avancerad att teknik även för framtida månbaser kan testas där.

Tillbaka till Ny Solidaritet: http://www.larouche.se/artikel/pamflett-bygg-for-framtiden