Är hela världens finanssystem en enda stor Madoff-svindel?

Det är helt klart inte bara den f.d. Nasdaq-chefen Madoff som använt sig av bedrägliga metoder, hela det internationella finanssystemet är ett gigantiskt pyramidspel. Vi behöver en utredning med den amerikanska Pecora-kommissionen på 1930-talet som förebild, för att sätta stopp för lurendrejeriet. På samma sätt som åklagaren Ferdinand Pecora granskade och åtalade Wall Streets främsta bankirer, måste ansvar i dag utkrävas för de grova plundringsmetoder som numera blivit vardagsmat.

***

Man häpnar över hur fräckt finansoligarkerna och deras vänner inom politiken betraktar världsfinanssystemet som sin egen privata godisbutik, samtidigt som ”experterna”, nyss ”fullständigt tagna på sängen” av krisen, spottar ur sig prognoser om drastiskt ökande företagsnedläggelser, personliga konkurser, arbetslöshet och världssvält. Mitt parti, Medborgarrättsrörelsen Solidaritet – BüSo, kräver därför att förbundsdagen omgående tillsätter en utredning som, med den amerikanska Pecora-kommissionen på 1930-talet som förebild, går till botten med de svindlerier som har utlöst historiens största finanskris.

Skandalen med Wall Street-finansmannen Madoff, som anklagas för att ha lurat sina kunder på 50 miljarder (!) dollar, och sedan otroligt nog satts i husarrest mot en borgen på tio miljoner dollar av sina ”egna” pengar, är helt klart bara toppen på isberget. Madoff, som ju varit chef för teknikbörsen Nasdaq, följde den beprövade Ponzi-modellen [i Sverige kallad ”Ebberöds bank”]: gamla placerare betalas med pengarna som sätts in av nya placerare – ända tills kedjan bryts. När miljardsvindlare får en sådan lyxbehandling och varenda regering som en självklarhet öser ut skattemedel i obegränsade mängder, för att täcka bankernas och spekulanternas förluster, då är det inte konstigt att den arbetande (eller arbetslösa) delen av befolkningen förlorar allt förtroende för dessa regeringar.

Med tre månaders fördröjning lagom till nyåret avslöjade TV-programmet ”Tagesschau” i online-versionen av sin årskrönika att Tyskland under tre veckor i höstas stod på randen till en finansiell härdsmälta, ”några dagar till och bankomaterna skulle ha slutat mata ut sedlar”. Sanningen är att inte Tyskland, utan hela världens finanssystem är absolut och räddningslöst bankrutt.

Och trots att västländernas regeringar och centralbanker enbart under 2008, enligt den f.d. italienske finansministern Siniscalco, slängde ut omkring 3 000 miljarder euro på alla möjliga räddningspaket – alltihop skattepengar förstås – så förvärras bara krisen i finanssektorn, och den reala ekonomin fortsätter att rasa ihop i hela världen. 3 000 miljarder euro – bara för att man ska ha proportionerna klara för sig – det är dubbelt så mycket som alla utförsäljningar av statlig egendom i hela världen de senaste trettio åren!

I mitten av december, på ett s.k. toppmöte med regeringen om konjunkturen, föreslog Deutsche Bank-chefen Josef Ackermann att regeringen skulle inrätta en ”Bad Bank”, eftersom de tyska bankerna fortfarande tyngdes av värdelösa värdepapper nominellt värderade till hundratals miljarder euro. Om de ”giftiga” värdepapperna lyftes över i en sådan ”ryggsäck” så skulle det förhindra en våg av nedskrivningar (läs: konkurser) bland bankerna, menade han. [I den svenska bankkrisen 1990-94 användes en sådan ”ryggsäck”, då kallad Securum.] Samma tongångar hördes från den tyska bankföreningen, som krävde att den statliga räddningsfonden Soffin äntligen skulle köpa upp de ”kritiska papperna”, som var som ”tickande bomber”.

”Bad Bank” på förslag redan 2003

Att kräva skattemedel i en sådan omfattning för de bortspelade förlusterna är redan det en oerhörd fräckhet. Men nu visar det sig att Ackermann framfört detta förslag tidigare, vid ett möte på regeringskansliet redan 2003, i närvaro av dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder, finansministern Hans Eichel och näringslivsministern Wolfgang Clement, samt Återuppbyggnadsbankens chef Hans W. Reich och företrädare för olika privata banker och försäkringsbolag. Information från detta möte sipprade ut till pressen, och den 24 februari 2003 citerade Handelsblatt, i en artikel med rubriken ”Bad Bank väcker uppståndelse”, en bankir som menade att man genom att berätta om mötet och förslaget ”gjorde den tyska finansindustrin en björntjänst. Det kommer att allvarligt skada dess anseende ...” Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung hade rapporterat att det framför allt var Dresdner Banks, Commerzbanks och Hypo-Vereinsbanks kreditrisker som skulle lyftas över till den föreslagna Bad Bank. Det rörde sig om cirka sju miljarder euro, hette det vidare i artikeln.

Artikeln i Handelsblatt och den uppståndelse den väckte visar tydligt att alla inblandade var medvetna om riskerna med kasino-spekulationen, och att de hade något att dölja. Det visar också att ”överraskningen” över finanskrisen åtminstone på vissa håll är spelad, och att ”förvåningen” över vad som pågick i finansinstituten (s.k. SPE) man hade outsourcat sina spekulativa affärer till, som man inte hade en aning om, antingen är ett sällsynt utbrott av kollektiv Alzheimers sjukdom, eller så blåljuger man. I den nämnda artikeln skrev man i alla fall att Återuppbyggnadsbanken ända sedan 2000 hade ägnat sig åt riskspridning med hjälp av särskilda finansinstitut i storleksordningen 28,7 miljarder euro.

Gift blir till värdepapper från den statliga banken

Där hette det vidare: ”Handelsblatt erfar att man vid mötet med förbundskanslern, som även Återuppbyggnadsbankens chef Hans W. Reich deltog i, bland annat talade om hur Återuppbyggnadsbankens värdepapperisering av bankkrediter snabbt skulle kunna vidareutvecklas. Med hjälp av värdepapperisering kan bankkrediter säljas till stora placerare och bankernas balansräkningar samtidigt avlastas. I framtiden ska tydligen Återuppbyggnadsbankens värdepapperisering tas i anspråk av fler banker i större volymer.”

Regeringen införde därefter en rad nyheter på det kreditpolitiska området, bland annat den s.k. True Sale International, TSI, vars uttryckliga syfte var att den skulle vara med och spela på den lukrativa värdepapperiseringsmarknaden på internationell nivå. Kreditlagstiftningen ändrades 2004 av den röd-gröna regeringen, så att det för första gången blev tillåtet att handla med lån från icke-banker, d.v.s. hedgefonder. Därmed var Tyskland med i den internationella konkurrensen.

Innan dess hade USA:s Glass-Steagall Act upphävts av president Clinton och hans finansminister Robert Rubin år 2000. I september 1998 hade Clinton i samband med den hotande LTCM-konkursen talat om behovet av en ny finansarkitektur och därmed dragit på sig den anglo-amerikanska finansoligarkins vrede, och pressades därefter hårt av en utstuderad smutskastningskampanj. Glass-Steagall-lagen, som infördes 1933 av president Franklin D. Roosevelt som ett led i New Deal-politiken, hade rest upp en brandvägg mellan å ena sidan investmentbankerna och å andra sidan affärsbankerna, som förbjöds att syssla med spekulation.

Intressant nog publicerade just Daily Telegraph, ett språkrör för Londons City, en artikel den 29 december av Liam Halligan som hävdade att alla räddningspaket och till och med förstatliganden av banker inte varit till någon som helst nytta. Han skrev att det enda som skulle kunna lösa problemet är att ”giftavfallet” exponeras i hela sin omfattning, stryks från böckerna och de ansvariga ställs inför rätta för sina brott. Och därefter, som den viktigaste åtgärden, måste Glass-Steagall-lagen återinföras i hela världen. Vissa kretsar i City verkar verkligen ha gripits av panik.

Bubblan fortsätter att pumpas

Samtidigt stiger den fantastiska penningmängdsökningen för finansoligarki och spekulanter på skattebetalarnas bekostnad till ständigt mer ”svindlande” höjder. Den magiska omvandlingen av dåliga bolån, med hjälp av betalda (d.v.s. jäviga) kreditvärderingsinstitut, till ”paket”, certifikat, derivat och högavkastande ”värdepapper”, har tillåtits att oavbrutet driva på tillväxten av värdepapper genom nya omstruktureringar, ompaketeringar och försäljningar under nya namn. Och om banker i Europa skulle råka illa ut? Det gör inget, vi har ju Europeiska centralbanken (ECB), som mer än gärna befriar bankerna från det giftiga avfallet.

Frankfurter Allgemeine Zeitung hade t.ex. en artikel den 26 december med rubriken ”Värdepapperiseringsmångleriet går på högvarv”, där man skrev att värdepapperiseringsvolymen i Europa under 2008 skulle uppgå till mer än 500 miljarder euro, och att den nämnda tyska True Sale International (TSI) skulle komma upp i en risktransfereringsvolym på många tiotals miljarder euro. Detta är ett sätt för bankerna att förbättra sina balansräkningar och minska sitt egenkapitalbehov, förklarade man. Nytt för 2008 var emellertid värdepapperisering med det enda syftet att skaffa sig panter för refinansieringsaffärer med ECB. Det innebär att banken säljer en kredit till (= tar ett lån från) ett enkom för detta ändamål skapat eget bolag, vilket sedan värdepapperiserar denna ”kreditportfölj” till ett ”strukturerat” värdepapper med skiktade förlustrisker och avkastningar. Banken köper sedan tillbaka samtliga trancherna (alltså samtliga värdepapper i det strimlade lånet) från sitt specialbolag. Och eftersom det på grund av krisen just nu inte finns någon efterfrågan på sådana papper, lägger banken de högst värderade trancherna som pant för en refinansieringsaffär med ECB. ECB godtar endast de högst värderade trancherna som pant, alltså de trancher som ett kreditvärderingsinstitut har försett med ett låtsat lägsta garanterade värde.

Men det är heller inget problem, det är väl det som kreditvärderingsinstituten är till för? Den näst största banken i Italien, Intesa Sanpaolo, gav t.ex. nyligen ut bolånebaserade värdepapper till ett värde av först 5,7 och sedan 13 miljarder euro, vilka av ett kreditvärderingsinstitut gavs betyget AAA och således kunde användas som säkerhet för ”friska” pengar från ECB. Utifall att någon skulle bli yr av dessa siffror, och för att inte tappa sinnet för proportioner, så kan man veta att 13 miljarder euro är den summa som Grekland årligen betalar på sin statsskuld, uppgående till 92 procent av BNP – en omständighet som säkerligen hänger ihop med de veckolånga oroligheterna där.

ECB är dock enligt sina egna stadgar och uttalanden ingen ”yttersta garant” för betalningssystemet, den uppgift som de nationella centralbankerna hade före Maastrichtfördraget. Men när man ser hur ECB har betett sig de senaste månaderna så kan man inte värja sig för intrycket att ECB i stället uppfattar sig som den ”yttersta soptunnan”. ECB fungerar som en konstsnömaskin för det gigantiska snöbollssystemet, där ”aktörerna” är vinnarna och befolkningen, som dignar under realekonomins sammanbrott och den annalkande hyperinflationen, är förlorarna. Är det någon egentlig skillnad mellan detta och Madoffs bedrägerier?

Skrämmande brist på kontakt med verkligheten

Det mest skrämmande med allt detta är egentligen att det visar i vilken utsträckning de ansvariga har förlorat kontakten med verkligheten, att de är kliniskt inkompetenta, och helt ansvarslösa i sitt agerande. Kort före Lehman Brothers-konkursen konstaterade t.ex. den alltid lika godmodige herr Ackermann att det värsta var avklarat. Och den förre italienske premiärministern Romano Prodis näsa är redan längre än motorvägen från Nord- till Syditalien, när han påstår att ingen hade förutsett en så snabb och omfattande kollaps av världsekonomin, och att protektionistiska åtgärder skulle leda till en depression.

Tecknen som visar att hela det globala ekonomiska och finansiella systemet är inne i en sammanbrottskris är överväldigande. Trots det beter sig regeringarna som om allting skulle gå att lösa med hjälp av den vanliga ”verktygslådan”, ur vilken varje land plockar upp det verktyg som passar bäst. Minskad orderingång för storföretagen med 30 procent, sammanbrott i världshandeln, en världsvid förtroendekris? ”Ingen fara, vi tar bara fram våra gamla verktyg så fixar vi det!”

Kanske sammanhänger den bristande verklighetsförankringen i Berlin på något vis med förbundskansler Merkels dåliga rådgivare. Kanske med att en hel rad tidigare ministrar, förbundsdagsledamöter och partipolitiker gått vidare till lukrativa befattningar i Lehman Brothers, Citigroup, Merryll Lynch, MP Marketing Partner AG eller Deutsche Bank.

Kanske har det också ett samband med att tyskarna känner sig lurade på frukterna av den fredliga revolutionen 1989 och den tyska återföreningen; kanske har tyskarna, efter de geopolitiska manipulationerna bakom Maastrichtfördraget, förlusten av valutasuveräniteten och D-marken, tvånget att acceptera euron och regeringens flytt till Bryssel, fått känslan att det inte spelar någon roll vad man gör och att det är lika bra att anpassa sig till de rådande maktförhållandena?

Hur det än ligger till med den saken: Vi behöver en parlamentarisk kommission i stil med Pecora-kommissionen, som undersöker hur denna katastrofala finanskollaps kunde ske, vilka de skyldiga är, och vi behöver en tillämpning av tydliga principer för den fysiska reala ekonomin, så att en sådan här urspårning aldrig kommer att upprepas igen. För det behöver vi att BüSo väljs in i förbundsdagen så fort som möjligt. Det bästa som medborgarna kan göra för sin egen framtid, är att hjälpa oss med det.

Och om USA under den nya regeringen tillsammans med Ryssland, Kina och Indien sätter ett Nytt Bretton Woods-system på dagordningen, då måste Tyskland tillsammans med de andra europeiska nationerna bli en del av denna nya finansiella och ekonomiska ordning i Roosevelts tradition.

Dokumentet tillhör dossiern: