Amerika: Från ekonomiskt under till mardröm - FDR:s ekonomiska återhämtning: Lärdomarna från 1945-65

På ett seminarium i Berlin den 5 mars 2001 förklarade den amerikanske ekonomen och presidentkandidaten Lyndon LaRouche hur den från USA utgående krisen, som hotar att dra med sig hela världen i katastrofen, kan övervinnas.

Förra gången Lyndon LaRouche framträdde i Berlin, i oktober 1988, förutsade han den tyska återföreningen med Berlin som nygammal huvudstad. Ett år senare gick hans prognos i uppfyllelse: Muren föll och vägen till återföreningen låg öppen.

Mot denna historiska bakgrund återkom LaRouche till Berlin, för att tala på ett seminarium den 5 mars som hölls av nyhetsbyrån EIRNA. Temat för seminariet, som hade lockat mer än hundra politiker, diplomater, företrädare för olika institutioner och journalister, var "Amerika: Från ekonomiskt under till mardröm: Hur den finansiella och monetära sammanbrottskrisen kan övervinnas".

Andra talare på seminariet var dr Nino Galloni från det italienska arbetsmarknadsdepartementet, prof. Tatjana Korjagina från Makroekonomiska institutet i Moskva, ekon. dr. Kurt Richebächer, utgivare av Richebächer Letters i franska Cannes, prof. Wilhelm Hankel, f.d. chefekonom på Kreditanstalt für Wiederaufbau och den polske parlamentsledamoten Jan Lopuszanski.

Lyndon LaRouches tal på seminariet återges här, något förkortat.

----------------

När vi nu dyker ned i den värsta globala finanskrisen på mer än hundra år, är det bara hos de tre främsta segrarmakterna i andra världskriget – den brittiska monarkin, USA och Ryssland – som vi finner det kulturella, historiskt bestämda temperament som krävs för att leda införandet av den nya ekonomiska världsordning som hela den här planeten är i desperat behov av. Endast hos två av dessa tre – USA och Ryssland – finner vi någon som helst tendens hos de ledande politiska institutionerna att se tillbaka på den framgångsrika återhämtningspolitik som fördes i USA under Rooseveltepoken 1933-45, och på Västeuropas återuppbyggnad 1945-65, som grundvalen för att utmana de hejdlösa dårskaper som begås under det nuvarande IMF- och Världsbankssystemet.

I övrigt har Nato-länderna i Kontinentaleuropa hittills mest lutat åt att kapitulera, om än motvilligt, för alla påhitt inom ramarna för villkoren efter 1989, t.ex. "frihandel" och "globalisering", som de nu makthavande anglo-amerikanska myndigheterna behagat diktera för planeten som helhet.

I själva USA ökar, realistiskt sett – trots ansträngningarna som gjorts av mina egna och vissa andra kretsar inom det demokratiska partiet för att förhindra en sådan olycka – den fruktansvärda sannolikheten för att den nuvarande Bushregeringen, precis som Ozymandias i Shelleys dikt, halsstarrigt har dömt sig själv till en självförvållad, snar imperiekatastrof. Förvisso är det bara galningar i USA som skulle önska att en sådan katastrof skulle inträffa, men i detta ögonblick är det bara önsketänkande som kan få ledande kretsar, i någon del av världen, att inbilla sig att den nuvarande USA-regeringens självförvållade undergång inte blir det troliga, katastrofala resultatet.

Samtidigt finns det bland dem som, i det krisdrabbade USA, och i viss mån i Ryssland, ser att ett globalt finansiellt sammanbrott är i antågande, en historiskt djupt rotad och lovvärd tendens att tänka på den nuvarande globala finansiella katastrofen i form av kontrasten mellan arvet från Franklin D. Roosevelt och den motsatta inriktning som USA:s ekonomiska politik har haft de senaste 35 åren. Sådana uppfattningar finns även i det kontinentala Västeuropa.

Av dessa och därmed sammanhängande skäl är Franklin D. Roosevelts återhämtning i USA 1933-45, och dess fortsättning i samarbetet efter kriget mellan USA och Västeuropa, för en överskådlig framtid den enda fungerande återhämtningspolitiken som har någon som helst chans att anammas som en förebild för den typ av samarbete som kan bli det rätta svaret på det nu allt snabbare globala finansiella sammanbrottet.

Om USA insåg att man måste upphöra med sin nuvarande politik, och förbereda sig på att samarbeta med ledande nationer i Eurasien om att dra i gång en återhämtning baserad på de principer som låg bakom framgångarna 1933-65, skulle således USA, Kontinentaleuropa och de tunga asiatiska nationerna tillsammans kunna införa de reformer som den här planeten behöver. Det finns för närvarande ingen annan bra lösning tillgänglig för den här planeten som helhet.

Den nytillträdda Bushregeringen förefaller visserligen vara fast besluten att gå i en riktning som i princip är den rakt motsatta mot den som jag föreslår. Det kan hända att den regeringen väljer att stå fast vid sin nuvarande politiska kurs, till det som skulle bli det extremt bittra slutet för världen i stort. Allteftersom USA:s institutioner får fler och fler kriser på halsen, mycket värre än man nu skulle tro vara möjliga, kan de nuvarande attityderna komma att förändras, till och med snabbt. Antingen sker den förändringen snart, eller så får man förmoda att mardrömsresultatet för den här planeten som helhet är så gott som oundvikligt.

Det finns inga omständigheter under vilka USA-regeringens nuvarande ekonomisk-politiska inställning skulle kunna lyckas. Den politikens snara, absolut katastrofala fiasko är absolut oundvikligt; tecknen på detta sammanbrott kan ses dagligen. Som en uppretad elefanthanne i dödsvånda kan emellertid en desperat USA-regerings försök att lindra sina ekonomiska fiaskon med såväl inhemska som globala krishanteringsmetoder få hela planeten att uppslukas av ett dödligt kaos.

När vi, i USA och Europa, ställer lärdomarna från Roosevelts ekonomisk-politiska arv under perioden 1933-65 mot den tilltagande finansiella och ekonomiska katastrofen i världen de senaste tre decennierna, finns det ett klart behov av att lämna den senare inriktningen, och gå tillbaka till Roosevelt-alternativet i stället. Det räcker dock inte med detta Roosevelt-prejudikat i sig, även om det är oundgängligt.

Prejudikat eller princip?

Ett av de vanligaste misstagen som ekonomer begår i dag, är att de försöker förklara den nu pågående krisen med att säga att den är cyklisk, och alltså inte en systemkris. Detta är inte en konjunkturell kris; det är ett sammanbrott orsakat av befängda, populariserade axiomatiska antaganden som varit inbyggda i finanspolitiska myndigheters, ledande bankinstitutioners och regeringars beslutsfattande i mer än 30 års tid. Ingen systemkris, såsom den nuvarande, kan beskrivas på ett kompetent sätt, eller styras, med de statistiska metoder som är vanliga i vår tids undervisning.

Precis som den moderna astrofysikens grundare, Johannes Kepler, sa om planeten Mars' bana, kan man säga att Roosevelts ekonomiska politik fungerade, och var avgjort bättre än något alternativ som prövats därefter. Men så snart vi tänker på tidigare eller möjliga konsekvenser av att en asteroid störtar ned på Jorden, måste vi inse att vissa till synes regelbundna banor i ett planetsystem, eller i nationella och globala ekonomier, kan gömma på någon dödligt farlig systemegenskap som lätt förbises av rena statistiker.

Precis som Kepler gjorde, måste vi undersöka de djupare principer som faktiskt styr en observerad tidigare händelse i vårt solsystem. Det räcker inte med att försöka imitera framgångarna under någon observerad period i det förflutna. Vi måste upptäcka och tillämpa de principer som gjorde en tidigare framgång möjlig. Vi måste också vara medvetna om faran av att se förenklat på sådana saker. Asteroider, som ser ut att färdas i en mycket pålitlig bana, precis som vissa ekonomisk-statistiska modeller gör, störtar ibland ned på Jorden, med fruktansvärda konsekvenser.

Roosevelt föddes, växte upp och levde i den amerikanska intellektuella traditionen från presidenterna James Monroe, John Quincy Adams och Abraham Lincoln. Han var, i likhet med ekonomerna Alexander Hamilton, Friedrich List och Henry C. Carey, en principiell och uttalad motståndare till den amerikanska tory-traditionen. På samma sätt som Abraham Lincoln besegrade det nästintill landsförrädiska tory-arvet inom det demokratiska partiet 1829-61, satte Franklin D. Roosevelt, en offentligt uttalad företrädare för den amerikanska intellektuella traditionen, stopp för de katastrofala effekterna av tory-presidenten Calvin Coolidges ekonomiska politik.

Under hela sin tid som president dumpade Roosevelt, och fördömde, det som han stämplade som den brittiska monarkins "1700-talsmetoder". Han förkastade tanken på att världen efter kriget skulle styras med Adam Smiths metoder och föreslog, medan kriget ännu pågick, att Hamiltons, Lists och Careys amerikanska metoder skulle införas i en efterkrigsvärld som plötsligt hade befriats från kvarlevorna av portugisisk, holländsk, brittisk och fransk kolonialism.

Statistik eller intentioner?

Det potentiellt katastrofala misstag som många ekonomer och andra begår i dag, är att de säger: "Om den ekonomiska krisen är så allvarlig som ni säger, då kanske vi får fundera på att göra en del förbättringar i den förda politiken." Det är precis detta populariserade, förenklade, statistiska sätt att tänka som har gjort så mycket för att föra världen in i det nuvarande ekonomiska eländet. Vi måste höra upp med den absurda vanan att tillämpa den statistiska teorin för kinematiska sammanstötningar mellan döda föremål, för att bortförklara levande människors viljemässiga kollektiva beteende.

Ekonomiers uppträdande, mätt under loppet av en generation eller mer, bestäms först och främst av långsiktiga investeringar som görs av regeringar och privata företag, inom ramarna för en långsiktig politik som avspeglar en intention hos detta samhälle att dessa investeringar ska bli framgångsrika. Dessa intentioner tar sig inte bara uttryck i finansiella investeringar, utan också i långsiktiga fysiska investeringar i den framtida utvecklingen av befolkningen, landområdet, främjande av vetenskapliga upptäckter och produktionsanläggningar. Liksom blotta existensen av en ung människa i dag, är dagens förhållanden ett resultat av intentioner som den personens föräldrar uttryckte för omkring ett kvartssekel sedan. Den enda sunda regeringen, och den enda sunda formen av ekonomi, är en med sunda intentioner, som styr dagens handlingar och resurser mot mål i framtiden. Exempel på sådana ekonomier är den amerikanska ekonomin under Lincoln och Franklin D. Roosevelt, och den franska femte republiken under president Charles de Gaulle, vilka ibland kallas dirigistiska, på grund av tydligheten och effektiviteten i sina ekonomiska intentioner.

Det är först och främst intentionerna bakom den politik som har förts de senaste ca 30 åren som har skapat de ackumulerade effekter som vi i dag upplever i form av ett globalt finansiellt sammanbrott. Den nuvarande krisen är inte resultatet av någon statistisk teori; den är resultatet av förvända intentioner, som till exempel intentionen att införa frihandel, och intentionen att globalisera spridningen av sådana produkter som dödliga sjukdomar bland människor och djur.

De nuvarande kriserna är resultatet av intentioner som har styrt regeringar, finansinstitutioner och den allmänna opinionen, i minst 30 år nu. I själva USA är den nuvarande krisen det naturliga resultatet av den inriktning som den amerikanska politiken gavs genom förändringarna som skedde 1966-72, en inriktning som kännetecknas av ett ökat inflytande för Mont Pelerinsällskapet och av de pro-rasistiska intentionerna hos president Nixon som begick sin fruktansvärda dårskap i augusti 1971.

Som Kepler visade, bestäms en lagbunden bana med icke enhetlig krökning av det som man måste sluta sig till är dess karakteristiska intention. Av samma skäl måste vi, om vi ska kunna göra en riktig bedömning av en finansiell-ekonomisk systemkris, betrakta den krisen inte som en oundviklig olycka, utan i stället klargöra de principer som fordrar att vi bör ha för avsikt att komma tillbaka till den bana som skulle leda till detta hotade systems överlevnad.

"Klausulen om allmän välfärd"

Den avgörande politiska fråga i vilken president Roosevelt skiljde sig från alla sina motståndare – president Coolidge, sina politiska motståndare under sin tid som president, och från president Nixon ända fram till i dag – är det som kallas "klausulen om allmän välfärd" i förordet till den amerikanska konstitutionen.

Frågan om allmän välfärd är den allra viktigaste ekonomisk-politiska frågan som vi måste ställa i fokus om vi ska lyckas med att rädda världen undan den nu framrusande katastrofen. Det nuvarande, globala ekonomiska sammanbrottet måste spåras till ständigt återkommande ansträngningar, under 1900-talet, att vrida tillbaka hela den europeiska historien i modern tid, genom att återinföra den gamla romerska imperiemodellen, till de av Venedig iscensatta krigen mot nationalstaten under 1200-talet fram till 1400-talet, och de av Venedig iscensatta religionskrigen 1511-1648.

I dag kallas denna återupplivade, pro-oligarkiska intention att gå tillbaka till det medeltida samhället för "globalisering".

Principen "allmän välfärd" betyder att regeringar inte får stifta lagar eller på annat sätt träffa överenskommelser som behandlar majoriteten av befolkningen som mänsklig boskap. Regeringens främsta uppgift är att försvara nationens integritet, i alla sina medborgares och deras efterlevandes intresse, och att utveckla territoriet på ett sätt som bidrar till en förbättring av hela befolkningens demografiska sammansättning, och en stigande genomsnittlig arbetsproduktivitet.

Det betyder att vi betraktar den här planeten som det som den ryktbare Vladimir Vernadskij definierade som en noosfär. Mänsklig kreativitet sätts med andra ord in med intentionen att bibehålla, omvandla och förbättra biosfären för männi-skan, och att åstadkomma detta bland annat genom att utveckla det allmänna landområdet med hjälp av lämpliga, storskaliga förbättringar av infrastrukturen, till exempel vattenförsörjning, kraftproduktion, transportväsende m.m.

Noosfärbegreppet kräver också en intention att öka befolkningens kunskap och produktiva förmåga, främst med hjälp av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Endast på detta sätt, på grundval av sådana intentioner, kan kravet på allmän välfärd tillgodoses.

Detta kräver att regeringen i sina intentioner lägger den största tonvikten på den fysiska sidan av produktionen som sådan, och hänskjuter den finansiella sidan av det ekonomisk-politiska beslutsfattandet till de åtgärder som krävs för att underlätta den typ av handel och sysselsättning som gynnar den fysiska ekonomins utveckling. Ett sunt ekonomiskt system är därför först och främst, till sina intentioner, ett fysikaliskt system, och ett finansiellt system endast genom härledning.

Denna erforderliga intention ålägger regeringen att lägga ned stora ansträngningar på att befrämja en förbättring av det som vi kallar den grundläggande ekonomiska infrastrukturen.

I praktiken finner vi att sådana offentliga projekt kan drivas helt och hållet i offentlig regi, eller av privata företag inom ramarna för regleringar som införts och upprätthålls av staten. I fråga om den amerikanska ekonomins återhämtning ägde ca 40 procent av den statligt stimulerade tillväxten rum i den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, och en stor del av den resterande tillväxten inom det privata näringslivet var avhängig av statligt understödda projekt som till exempel den berömda utvecklingen av Tennesseedalen. Om man väljer offentligt eller privat ägande har ingen större betydelse, så länge intentionen uppfylls mer eller mindre lika bra. Franklin D. Roosevelt använde båda, vilket framgår av det sätt som Reconstruction Finance Corporation arbetade på.

För att stimulera förbättringar på både det offentliga och det privata området måste det vara samhällets intention att priserna sätts så att utrymme finns inte bara för att upprätthålla den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, utan även för kapitalförbättringar och en hög utbildningsnivå i produktionen av varor och nödvändiga tjänster. Kravet på allmän välfärd kan med andra ord inte tillgodoses utan protektionistiska åtgärder av en typ som endast kan garanteras av en suverän nationalstats regering.

Alternativet till sådana intentioner är ekonomisk anarki och ruin. Globaliseringsförespråkarnas krav på att regeringarna inte bara ska ge upp sådana intentioner, utan för alltid avhända sig makten att hysa sådana intentioner, är huvudorsaken till den katastrof som världen just nu är på väg in i.

För att återuppbygga den sönderslagna världsekonomi som vi har i dag krävs det till exempel stora kreditvolymer, som lånas ut till låga lånekostnader över perioder på upp till ett kvartssekel eller mer. Med en sådan statlig kreditpolitik, och med protektionistiska åtgärder som var i allmänt bruk under perioden 1945-65, kunde stora förbättringar göras, inom ramarna för en stigande produktivitet och teknologiska framsteg, till och med i så svårt ödelagda regioner som det krigshärjade Europa.

Fysisk ekonomi & Eurasien

Globaliseringens katastrofala ekonomiska och därmed sammanhängande effekter har lett till en ökad insikt om att den enda realistiska möjligheten att få till stånd en allmän ekonomisk blomstring i hela det kontinentala Eurasien, är genom nya former av ett närmare samarbete mellan de ledande eurasiska nationerna. Förhandlingar och överläggningar i den riktningen har förts mellan nationerna i det västra Kontinentaleuropa och Ryssland, tillsammans med en ökad betoning på ett bredare samarbete med de folkrika staterna i centrala, östra, sydöstra och södra Asien. Behovet av säkerhet för alla de eurasiska nationerna och behovet av nya former och grader av samarbete går i detta sammanhang hand i hand.

Denna betoning på Eurasien är inte till nackdel för Afrika, Australien, Nya Zeeland och den amerikanska dubbelkontinenten, tvärtom. Utan en allmän ekonomisk återhämtning i det kontinentala Eurasien finns inget hopp för den här planeten som helhet.

De eurasiska nationerna uppvisar vitt skilda ekonomier och kulturer. Gemensamt för alla är dock behovet av framsteg, mätt i fysisk-ekonomiska termer. Mest angeläget är en betoning på utveckling av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, förutan vilken andra förbättringar i människornas levnadsförhållanden inte är möjliga, samt omfattande och växande överföringar av avancerad produktionsteknik från de platser där det finns en reservoar av sådan teknik, till områden där bristen på sådan tekniktillförsel måste åtgärdas.

Detta samarbete bör blicka framåt över ca två generationers arbete, i första hand över det närmaste kvartsseklet. Detta kräver ett system av relativt fasta växelkurser, och ett övre tak för lånekostnader och lånevillkor, där räntan måste ligga mellan 1 och 2 procent. Huvuddelen av kapitalflödet kommer att koncentreras till långfristiga krediter, i storleksordningen ca 25 år. Mellan en fjärdedel och hälften av de långfristiga kredit- och handelsöverenskommelserna kommer att vara av den typen.

Erfarenheterna från de ursprungliga Bretton Woods-överenskommelserna, fram till omkring 1965, är ett bra exempel, liksom den amerikanska ekonomins utveckling under den svåra perioden 1933-45.

På den penning- och valutapolitiska sidan kommer detta att kräva den typ av regleringar som rådde under perioden 1945-65, med en betoning inledningsvis på de hårdare regleringarna under perioden 1945-58.

Därutöver måste särskild uppmärksamhet ägnas åt lärdomarna från de stora försvars- och andra forskningsdrivna satsningarna 1940-65, inklusive Kennedys satsning på en bemannad månlandning. Om det återhämtningsprogram som behövs i Eurasien (och på andra håll) ska lyckas eller ej, hänger på den takt som kan uppnås i det forskningsdrivna teknologiska framåtskridandet. Om man beaktar hela det eurasiska landområdet, och även tar hänsyn till behovet av teknologisk utveckling bland de tätbefolkade områdena i östra, sydöstra och södra Asien, kan återhämtningsmålen inte uppnås utan hjälp av ett kraftigt påskyndat teknologiskt framåtskridande. Bara en forskningsbetonad strategi kan sörja för det snabba teknologiska framåtskridande som behövs.

Detta kommer att kräva förändringar i arbetskraftens strukturella sammansättning och utbildning särskilt i Europa och USA. För att fullgöra vår del i partnerskapet med de teknologiskt mindre utvecklade delarna av världen, måste vi kraftigt öka den andel av den totala arbetsstyrkan som arbetar med att producera vetenskap och teknologi, och flytta upp kvaliteten på de resterande jobben till en högre teknologisk nivå. Genom dessa ändrade prioriteringar vad gäller utbildning, investeringar och sysselsättning, kommer vi att kunna generera en snabbt stigande arbetsproduktivitet i det som nu kallas den utvecklade sektorn, och därmed generera en stigande produktivitet i sysselsättningen i de mindre utvecklade delarna av världen.

Det betyder: fysisk-ekonomiska målsättningar för det närmaste kvartsseklet, och en finans- och valutapolitik som är avpassad för att kunna tillgodose de fysisk-ekonomiska målsättningarna. För detta ändamål måste vi klargöra våra intentioner. Om vi gör det, kan vi tänka oss att president Franklin D. Roosevelt skulle vara nöjd med våra intentioner.

-------------------------------------------
Hur stoppar man tillbaka tandkrämen i tuben?

– Är den här katastrofen oåterkallelig? Är den irreversibel? Kan vi stoppa tillbaka tandkrämen i tuben? Jag säger att vi kan det! Faktum är att alla som har det minsta hum om produktion, vet hur man gör det! Folk som inte kan stoppa tillbaka tandkrämen i tuben är inte kompetenta att jobba inom industrin!

Det sa Lyndon LaRouche på ICLC:s och Schillerinstitutets konferens i Reston, Virginia, den 17 februari 2001, apropå elkrisen i USA, och framför allt i Kalifornien, där elbolagen skott sig på avregleringarna genom att höja priserna till astronomiska nivåer. Många av politikerna i Kalifornien har ångrat avregleringen av elmarknaderna, men hävdar nu att det är lika svårt att återreglera som att "stoppa tillbaka tandkrämen i tuben".