Amerika först – eller mänsklighetens gemensamma mål?

Donald Trump svär presidenteden 20.1 2017. Foto: instagram.com/whitehouse/

av Helga Zepp-LaRouche

21 januari 2017

Donald Trumps installationstal innehöll en blandning av intressanta löften, reminiscenser från tidigare perioder i USA:s historia, ogenomförbara proklamationer och den i USA tyvärr alltför utbredda uppfattningen att världen utanför den amerikanska kontinenten egentligen inte finns, uttryckt i hans paroll "Amerika först!". Under de kommande dagarna och veckorna kommer det att visa sig hur han tänker uppfylla sitt löfte att kraftigt stimulera ekonomin, och hur de utrikespolitiska relationerna till framför allt Ryssland och Kina kommer att utvecklas.

Den ryske premiärministern Medvedev kommenterade att Obamas största utrikespolitiska misslyckande var att han raserade relationen med Ryssland, och att hans ansvarslösa inblandningar i andra staters inre angelägenheter, som i Irak, Ukraina eller Syrien, kostade tusentals människor livet. Om Trump står fast vid sina löften kommer han att rätta till detta misstag. Medan Obama-administrationen avvisade Rysslands inbjudan att delta i fredssamtalen om Syrien i Astana i Kazachstan har Trumps team signalerat en beredskap att medverka i den processen.

Samma dag som Trumps installation bekräftade den ryske utrikesministern Lavrov vid ministermötet med Shanghai Cooperation Organization (SCO) det absoluta behovet av en verkligt universell anti-terror-koalition, något som president Putin föreslog redan 2015 i FN:s generalförsamling. Lavrov konstaterade att den kraftigt ökade terroristiska aktiviteten har blivit det största hotet mot stabiliteten i världen. I denna kamp hänger mycket på samarbetet med västländerna, men framför allt med administrationen i USA, sa han. Trump å sin sida bekräftade sin avsikt att ta itu med den radikala islamistiska terrorn – en avsikt som också avspeglas i flera utnämningar till minister- och rådgivarposter.

Om man däremot tittar på de ståndpunkter som kommit till uttryck i de flesta europeiska kommentarer till Trumps installationstal så ser man att för många företrädare för etablissemangsmedier, men också politiker, är det inte IS som är fienden utan Trump. Typisk för denna journalistkast är Roland Nelles, som med verktygslådan från Natos svarta propaganda målar upp en bild där snö är svart och skulden till befolkningens lidanden i Sydvästasien inte är följdverkningarna av USA:s missriktade politik sedan Zbigniew Brzezinskis "islamistkort" mot Sovjetunionen, utan Putin och Ryssland. Denna kast av hovreportrar kommer att förlora i inflytande när ett rysk-amerikanskt samarbete skapar fakta som inte ens sådana faktaresistenta kommentatorer kan blunda för.

Trumps deklaration, "Vi kommer att bygga nya landsvägar och motorvägar och broar och flygplatser och tunnlar och järnvägar kors och tvärs genom vårt underbara land", kan om det förverkligas verkligen få den ekonomiska nedgången att vända. Men den helt avgörande frågan är om han kommer att infria sitt vallöfte från North Carolina att återinföra en bankdelning i enlighet med Glass-Steagall-lagen och därmed sätta p för kasinoekonomin.

Hans utsedde finansminister, Steven Mnuchin, fram till 2002 på Goldman Sachs, svävade dock på målet om detta vallöfte, när han frågades ut i senaten av senator Maria Cantwell den 19 januari. Mnuchin hävdade att man inte kan gå tillbaka till den ursprungliga Glass-Steagall-lagen, utan att det behövs en ny version för 2000-talet, för annars kommer bankerna att få stora likviditetsproblem. Han gjorde sig därmed till talesman för det neoliberala American Enterprise-institutets linje.

LaRouche betonar med eftertryck att det bara är den ursprungliga Glass-Steagall-lagen, så som den användes 1933 av FDR, som kan omorganisera det hopplöst bankrutta finanssystemet. Självklart kommer det att bli brist på likviditet när illegitima skulder, derivatkontrakt och giftiga papper av allehanda slag ska avskrivas. Därför är Glass-Steagall bara ett första steg och måste ovillkorligen kompletteras med de tre andra punkterna i LaRouches fundamentala "Fyra lagar", d.v.s. inrättandet av en nationalbank i Alexander Hamiltons tradition, ett kreditsystem för återuppbyggnad av den fysiska ekonomin samt ett kraschprogram för att utveckla fusionskraften och ett internationellt samarbete kring utökade rymdfärder. Bara så kan den nödvändiga produktivitetsstegringen åstadkommas.

Aktivisterna i LaRouchePAC kommer därför, tillsammans med en rad organisationer som Demokraterna i Ohio och Americans for Financial Reform, att eskalera sin mobilisering för att få upp både Roosevelts Glass-Steagall-lag i dess ursprungliga form och LaRouches "Fyra lagar" på dagordningen, som ett sammanhållet paket.

Trump har givetvis rätt när han lyfter fram den amerikanska industrins bedrövliga tillstånd som bieffekt av globaliseringen, knarkepidemin, kriminaliteten o.s.v. Men problemet med hans stridsrop "Amerika först" är att historien för länge sedan har utvecklats förbi den punkt där ett försvar av aldrig så legitima nationella intressen vore tillräckligt.

Alternativet till en globalisering av anglo-amerikanskt märke, d.v.s. till ett system som gynnar den internationella finansoligarkin till skada för det allmänna bästa, är inte en tillbakagång till ren nationalstatlighet. Mänsklighetens universalhistoria har för länge sedan kommit till den punkt där bara ett helt nytt paradigm kan öppna vägen till nästa nivå i evolutionen. Detta nya paradigm måste sätta mänsklighetens gemensamma intressen främst och grundas på idén om en enda mänsklighet med en gemensam framtid som överordnad i och för sig legitima nationella intressen, vilka aldrig får stå i motsättning till mänsklighetens intressen som helhet. Detta nya paradigm måste skilja sig lika tydligt från globaliseringens axiom som den nya tiden från medeltiden.

Intressant nog talade den kinesiske presidenten Xi Jinping om just detta i Palace of Nations i Genève den 18 januari. Han presenterade där sina tankar om hur en "gemenskap för hela mänsklighetens framtid" skulle kunna byggas, efter att ha gjort ett svep genom den internationella folkrättens långa historia, från Westfaliska freden till Genèvekonventionen, FN-stadgan, Bandungkonferensens fem principer för fredlig samexistens, fram till dagens principer för internationellt samarbete.

Det kinesiska sidenvägsprojektet – det s.k. bältet och vägen, Belt and Road Initiative, BRI, som hittills engagerar minst 70 länder – bygger uppenbarligen på dessa principer, vars dynamik håller på att utvecklas till ett win-win-samarbete för potentiellt hela världen. Lagom till Trumps installation publicerade det kinesiska Center for China and Globalization (CCG) en rapport med titeln "Den kommande Trump-eran: Utmaningar, möjligheter och politiska svar", där man erbjuder samarbete.* Detta är helt nödvändigt, om Trump ska kunna återuppliva den amerikanska ekonomin i den omfattning som han sagt att han vill, eftersom det finns många i USA som faktiskt inte vill ha någon förändring. De amerikanska företagarna borde inte missa de stora möjligheter som finns i ett samarbete med länderna längs de nya sidenvägarna och de ännu större möjligheterna med ett samarbete med själva Kina.

Kina har i mer än tre års tid erbjudit även Tyskland ett sådant samarbete, och flera öst- och centraleuropeiska länder jämte Grekland, Portugal och Schweiz har redan insett fördelarna med ett samarbete med sidenvägsprojektet. Nu är det kanske historiens ironi att just Trumps valseger väcker den insikten även i Tyskland: mot bakgrund av den oro som många européer känner för Trumps ekonomiska politik föreslår Bayrische Staatszeitung att man ska överväga seriösa handelsalternativ. Kina vill med sina nya sidenvägar skapa ett eurasiskt ekonomiskt område där inte bara Kinas miljardstarka befolkning utan också de 60 övriga länderna skulle skapa en enorm efterfrågan på tyska och bayerska produkter och tjänster. Ytterligare möjligheter finns i ett samarbete med Kina i tillväxtländerna i Afrika, framhåller man.

Alternativet till "Amerika först" ligger i dessa internationella samarbeten mellan alla världens länder till ömsesidig nytta för alla. Amerika är i akut behov av en ny sidenväg, som förbinder den amerikanska kontinentens transportvägar med Eurasiens: från Chiles och Argentinas sydspets genom Syd- och Mellanamerika till Alaska och en tunnel under Berings sund. Den ekonomiska uppbyggnaden av såväl det krigshärjade Mellanöstern som Afrika ställer hela världen inför så stora utmaningar att de europeiska länderna, tillsammans med Ryssland, Kina, Indien, Japan och USA, måste ta sig an den uppgiften.

Det är detta program som BüSo och Schillerinstitutet har arbetat med i mer än ett kvartssekel: "Den nya sidenvägen blir en världslandbro". Det finns alla skäl till optimism om att 2017 blir året då detta program kommer att konsolideras som den ekonomiska grundvalen för det nya paradigmet.

* "Trumps Coming Era: Challenges, Opportunities and Policy Responses", se http://en.ccg.org.cn/ccg-report-trumps-coming-era-challenges-opportuniti...

"Donald Trump och det nya internationella paradigmet" var rubriken på det unika seminariet i Stockholm den 11.1 där Helga Zepp-LaRouche var huvudtalare på inbjudan av Schillerinstitutet och tidskriften EIR. Se videon med Helga Zepp-LaRouches tal (på engelska): https://www.youtube.com/watch?v=cdl0Hxg_Ubc
och/eller läs hela utskriften av talet (på engelska): http://www.larouche.se/node/4346
Se videon med Husseina Askarys tal "Sydvästasien, Afrika och det nya paradigmet: http://www.larouche.se/artikel/hussein-askarys-presentation-pa-schillerinstitutets-seminarium-video-in-english