"Alla fasors fasa..." - Världskrig genom missbedömning?

Rysslands premiärminister Vladimir Putin har anklagat USA för att ligga bakom Georgiens angrepp på ryska fredsbevarande soldater och civilbefolkningen i Sydossetien. Han säger att han har bevis för att amerikanska militära rådgivare medverkade i stridshandlingarna, och att detta bara kan ha skett på order från högre ort. Detta är inte långt ifrån en krigsorsak. Om man till detta lägger dårskapen att skicka in amerikanska örlogsstyrkor i Svarta havet, där risken för incidenter med den ryska flottan är extremt stor, förstår man hur farligt nära världen har kommit en konfrontation som kan gå fullständigt över styr.

Den ryske militärrådgivaren general Leonid Ivasjov har varnat för att Georgienkrisen kan leda till en ny Kubakris som den som utspelade sig 1962, och han satte det i samband med systemkrisen i finanssystemet: "Vi ser att vissa strategiska förberedelser görs i USA och Nato-länderna. Var de kommer att stanna är svårt att säga. Den lokala konflikten i Georgien var inget mål i sig; den satte bara i gång ett stort och komplext spel, en geopolitisk operation. Att den är anti-rysk till sin natur råder det inget tvivel om. Att skapa instabilitet och kaos i andra regioner har blivit Washingtons främsta politik. Några amerikanska ledare talar redan mycket öppenhjärtigt om detta."

Och general Ivasjov lade sedan till ett argument som är svårt att säga emot, och vars implikationer verkligen är värda att begrunda: "Ett ytterligare tecken på att västsidan inte utesluter möjligheten att lösa de rådande problemen med militära kataklysmer är att problemet med finanskrisen inte berördes ens på G8-mötet."

Faktum är, att även om Alan Greenspan talar om den värsta krisen på hundra år och det finns en medvetenhet om att tusentals banker riskerar att gå omkull, så var systemkrisen inget tema på det senaste G8-toppmötet i Japan.

Brittisk geopolitik

Lyndon LaRouche kommenterade Ivasjovs uttalande med att peka på att det är britterna som ligger bakom den geopolitiska konfrontationsstrategin mot Ryssland, något som tydligt framgår inte bara av sammansättningen av marionettregeringen i Tbilisi, som har George Soros att tacka för hela sin existens och finansiering, utan också av den speciella roll som Dick Cheney spelar i USA:s regering.

Rysslands Nato-ambassadör Dimitrij Rogozin har jämfört Georgiens president Micheil Saakasjvili med Gavrilo Princip, attentatsmannen som avlossade skottet mot ärkehertig Franz Ferdinand 1914. Parallellerna med upptakten till första världskriget är dessvärre uppenbara. Nu precis som då liknar det politiska landskapet ett schackbräde, som uppvisar alla den brittiska geopolitikens kännemärken. Den roll som den dåvarande prinsen av Wales, sedermera kung Edvard VII, spelade i tillkomsten av entente cordial, trippelententen och Balkankrigen motsvarar i dag Margaret Thatchers och Francois Mitterrands roll i tillkomsten av Maastrichtfördraget, som var början till EU:s imperieinriktning, och Tony Blairs roll i fabriceringen av bevisunderlaget för Irakkriget, för att bara ta två exempel ur högen.

Det är nästan obegripligt: trots att varenda människa begåvad med vanligt sunt förnuft kan se att världen är på väg mot en potentiell katastrof, beter sig regeringarna som pjäser på detta schackbräde som agerar enligt manus, men knappast verkar tänka själva alls eller över huvud taget komma på tanken att kasta hela schackbrädet i soporna och sätta ett annat spel med andra regler på dagordningen. Ett exempel på det var det vansinniga förslaget om sanktioner mot Ryssland, som uppenbarligen kom från masochister som gärna tillbringar vintern i kyla och mörker.

Lyndon LaRouche varnade för att britterna och deras amerikanska hantlangare för en politik i dag som liknar den amerikanska försvarsmaktens reaktion på FNL:s och Nordvietnams Tetoffensiv 1968. Den dåvarande försvarsministern Robert McNamara och general William Westmoreland begick det strategiska misstaget att fullständigt underskatta motståndarens militära styrka, vilket sedan ledde till det amerikanska nederlaget. En sådan mentalitet har inte bara Bush-Cheney-administrationen utan också de båda tilltänkta presidentkandidaterna, John McCain och Barack Obama. Enda skillnaden är att vi i dag har att räkna med risken för ett kärnvapenkrig.

Ur Kinas perspektiv

Detta ideologiska önsketänkande visade sig till exempel i tolkningen av det som påstods vara det uteblivna stödet till Ryssland från de övriga medlemsstaterna i Shanghai Cooperation Organization, SCO. Financial Times ryckte en mening från SCO:s gemensamma uttalande, om att alla sidor bör försöka lösa sina problem genom en fredlig dialog, fullständigt ur sitt sammanhang för att kunna säga att detta var en kritik från framför allt Kina mot Ryssland. I själva verket klargjorde Kinas ambassadör i Moskva Liu Guchang vid sitt möte med den ryske vice utrikesministern Aleksej Borodavkin att Kina förstår de politiska och rättsliga skälen för Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien.

Att Kina, som också ser sin territoriella integritet hotad av brittiskt inspirerade destabiliseringar i Tibet och Xinjiang, håller sig till försiktiga formuleringar borde inte förvåna någon. Men den som tror i dag, med samma mentalitet som i reaktionen på Tetoffensiven, att man i ett krig med Ryssland inte också skulle få med Kina att göra, den är helt enkelt blind.

Varken det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina eller SCO är offensiva till sin karaktär, men om de skulle bli angripna utgör de en gemensam militärmakt som angriparen skulle stånga pannan blodig mot, helt bortsett från den geografiska omöjligheten att ockupera dessa länder. Inte ens i Irak eller Afghanistan har man ju lyckats med det.

Vapenskrammel och vanföreställningar

Hur gruvligt de hypnotiserade massorna som hyllade Obama i Berlin misstog sig, när de satte tilltro till hans löften om "förändring" i politiken, avslöjades av Obamas reaktion på det georgiska angreppet, där han entydigt ställde sig på angriparens sida. Ännu tydligare var den av honom utsedde vicepresidentkandidaten Joe Biden, som i sitt tal på partikonventet i Denver utan vidare betänkande omvandlade den georgiska invasionen i Sydossetien till "den ryska invasionen i Sydossetien" och sedan frambesvärjde ett ryskt hot: "Under de gångna sju åren har regeringen försummat att ta sig an de största krafterna som har format det innevarande århundradet: Rysslands, Kinas och Indiens framväxt som stormakter, spridningen av dödliga vapen, bristen på säker tillgång till energi, mat och vatten, klimatförändringens utmaning, fundamentalismens återkomst i Afghanistan och Pakistan, som är huvudfronten mot terrorismen. De senaste dagarna har vi än en gång sett konsekvenserna av denna försumlighet, med Rysslands utmaning mot det fria och demokratiska landet Georgien. Barack Obama och jag kommer att sätta punkt för denna försumlighet. Vi kommer att ställa Ryssland till svars för dess agerande, och vi kommer att hjälpa det georgiska folket med återuppbyggnaden."

Bush-administrationen har alltså, i senator Bidens tycke, varit för snäll. Och efter det ryska erkännandet av Sydossetien och Abchazien skyndade sig Obama att hinna före Vita huset och McCain med ett krav om ett extrainkallat möte med FN:s säkerhetsråd, som skulle fördöma Rysslands agerande.

Den brittiske utrikesministern David Miliband, möjlig efterträdare till Gordon Brown, hettade upp läget ännu mer under sitt besök i Kiev, genom sin uppmaning till Ukraina att ompröva sina förbindelser med Ryssland. Financial Times föreslog i samband med Milibands besök att EU omgående skulle erbjuda Ukraina medlemskap, för att underlätta dess inträde i Nato. Den ukrainska befolkningen är nämligen splittrad i frågan om Nato-inträde, medan en majoritet är för EU-medlemskap.

Men Financial Times' påstående att ett EU-medlemskap skulle vara mindre provokativt än ett inträde i Nato är en ren lögn. Framför allt Lissabonfördraget, som skulle innebära en fullständig militarisering av EU, har mycket explicit en solidaritetsklausul, som säger att alla EU-medlemmar måste ställa upp militärt i händelse av en kris, ett krav som inte ens länder som motsätter sig ett sådant ingripande kan dra sig undan. Med tanke på att förbundskansler Merkel och president Sarkozy fortfarande vill driva igenom Lissabonfördraget, trots att det i och med Irlands nej i folkomröstningen egentligen borde vara dött och begravet, kommer vilken framtida Ukrainakris som helst efter landets inträde i EU att kunna utnyttjas för att så att säga bakvägen smyga igenom Lissabonfördraget.

Det såkallade "nya Europa" - alltså de baltiska staterna, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, alltjämt i färskt minne för sitt stöd till Irakkriget - ville formulera en gemensam hållning inför EU:s extrainkallade toppmöte den 1 september om krisen i Kaukasus. Det "gamla Europa", alltså Tyskland, Frankrike, Italien med flera länder, måste göra fullkomligt klart att det inte finns något alternativ till ett partnerskap med Ryssland.

Om vi inte vill marschera mot avgrunden som lämlar, då måste vi ta avstånd från det brittiska imperiets geopolitiska schackbräde och agera gemensamt med Ryssland, Kina, Indien och andra stater för att föra upp en ny finansarkitektur på dagordningen. Vilken roll USA kommer att spela i detta är fortfarande en öppen fråga. Vid sidan av Obamas och McCains nomineringar är ingenting bestämt, och det är fortfarande långt till november. En sak är säker: LaRoucherörelsens roll -- i både USA och Europa -- har blivit viktigare än nånsin.