2019 utlovar en underbar framtid – om Europa är moraliskt redo för den!

Helga Zepp-LaRouche vid ett besök i Stockholm

Nyårstankar av Helga Zepp-LaRouche 29 december 2018:

När verkligheten blir till satir: På Trumps besked att han kommer att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Syrien och Afghanistan och att USA inte längre ska agera världspolis, reagerade liberaler och många vänstermänniskor i Europa, som i decennier ondgjort sig över "USA-imperialismen", inte med hurrarop och instämmanden, utan med hysteriska klagorop. Trump kastar in världen i kaos, delar ut julklappar till Putin, Assad och Rohani, osv, osv.

För inbitna atlantiker som ordföranden i den tyska förbundsdagens utrikesutskott Norbert Röttgen (CDU) rasar hela världen samman; USA:s roll är oersättlig, jämrade han sig i TV-kanalen ARD, om USA ger upp denna roll blir världen "osäkrare, instabilare och mer egoistisk". Och kan man tänka sig, den avgående försvarsministern Mattis har varit en "förnuftets röst". Reaktionerna på fenomenet Trump visar hur djupt liberaler, vänsterfolk och neokonservativa – alla sina förmenta skillnader till trots – sitter fast i det nyliberala paradigmet.

Det saknar för övrigt inte en viss ironi: de tillbaka- och framåtblickar som hör till vid den här tiden på året är den här gången fulla med klaganden över att den västerländska formen av liberal demokrati är extremt hotad eller till och med på väg att förlora "systemkampen". Men ingen av dessa skribenter på de olika tankesmedjorna eller etablerade medierna – och självklart inte politikerna inom etablissemanget – är beredd eller kapabel att ens börja fundera över varför det är så. Orsaken är en rent gränslös arrogans och självöverskattning hos en klass som misstar dogmerna i sitt eget "grupptänk" för verkligheten och som länge sedan slutat känna behov av att lära sig något nytt.

Council on Foreign Relations tidskrift Foreign Affairs hade i sitt decembernummer en artikel med rubriken "Det demokratiska århundradets slut", som skildrade demokratierna av västerländskt snitt och deras ohejdbara segertåg under den "amerikanska eran" under 1900-talets senare hälft. Orsaken sades vara ett "universellt mänskligt behov av den liberala demokratin".

Samma ståndpunkt torgfördes redan 1989 av den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama, som var snabb att frambesvärja Sovjetunionens upplösning som "slutet på historien". Fukuyamas tes var ett uppkok på den franske synarkisten Alexandre Kojéves teori om att historien skulle komma till en punkt då det inte längre fanns några världspolitiska konflikter, och den liberala demokratins modell skulle vara dominerande på hela klotet. I synarkistsystemet ingick faktiskt också att etablissemanget "på ett demokratiskt sätt" måste försäkra sig om att en opponent mot detta etablissemang aldrig någonsin skulle kunna komma till makten. Parlamentarisk demokrati, frihandel och en i princip gränslös liberalisering av värderingarna – med en tilltagande grad av grön negativ tillväxt i den reala ekonomin och en samtidig expansion av finans- och tjänstesektorn: denna kombination skulle allt framgent härska i hela världen. En unipolär värld, så klart.

På denna grundinställning vilade både chockterapin mot Ryssland under Jeltsin-eran på 1990-talet, som syftade till att på några få år förvandla den forna supermakten Sovjetunionen till ett råvaruproducerande tredjevärldenland, vilket också skedde, och övertygelsen att Kinas inträde i WTO med nödvändighet skulle leda till att Kina tillsammans med frihandelns principer också skulle anamma den liberala demokratins modell.

Den främsta orsaken till demoniseringen av Putin är att han har dristat sig till att – inte minst genom den militära interventionen i Syrien – återupprätta Rysslands status som en global makt. Motivet bakom de eskalerade attackerna på Kina ligger i det västerländska etablissemangets senkomna insikt att Kina inte alls har anammat den västerländska demokratimodellen, utan tvärtom ser den "kinesiska drömmen" i ett återupplivande av landets 5000-åriga tradition och den på konfucianska principer baserade visionen om en ny modell för de mellanstatliga förbindelserna, grundad på harmoni mellan alla stater.

Den viktigaste förklaringen till den kinesiska modellens exempellösa framgång, som gjort att Kina under de senaste 40 årens "reform- och öppningspolitik" kunnat lyfta upp 800 miljoner människor ur fattigdom, skapa en välmående medelklass och ge landet en världsledande ställning inom ett antal vetenskapliga och teknologiska områden (snabbtåg, fusionsforskning, rymdfärder), ligger i den politiska ledningens förmåga att erkänna och rätta till brister i hur landet styrs. Deng Xiaoping satte stopp för den katastrofala politik och ekonomiska metod som de fyras gäng stod för under kulturrevolutionen, och tog i stället de mest lyckade principerna i den europeiska och amerikanska ekonomiska teorin som förebild.

Samtidigt som kulturrevolutionen rasade i Kina (1966-76) skedde det ett grundläggande paradigmskifte i väst och inte minst i Tyskland, "68-revolutionen", där diverse såkallade "K-grupper" hade en mycket positiv inställning till kulturrevolutionen i Kina. Anhängarna av 68-revolten beslutade sig för "den långa marschen genom institutionerna", som ett sätt att komma till makten och omsätta Frankfurtskolans och 68-rörelsens värderingar i praktiken, vilket många av dem lyckades med – hela vägen upp till utrikesdepartementet.

Med denna ideologiska underbyggnad kunde sedan Romklubbens märkliga idéer om påstått ändliga resurser och en därav följande nödvändighet av gränser för tillväxten lätt få fotfäste – miljörörelsen, som med betydande ekonomiska bidrag från anglo-amerikanska oljebolag och finansinstitutioner drog in i alla skolor, föddes.

Till skillnad från Kina, där Deng Xiaoping bröt radikalt med kulturrevolutionens ekonomiska galenskaper, trängde grönfärgningen av hjärnorna in i det västerländska samhällets alla porer, i alla partier och institutioner. Det medförde bland annat att en hel rad teknologier som hade utvecklats här i Tyskland, som t.ex. olika former av kärnkraft och magnetsvävartåget, inte togs i bruk i sitt eget land utan i Kina och snart i så gott som alla länder i utvecklingssektorn. När den miljöfascistiska ideologin (miljöfascistiskt, därför att den föreslagna lägre energiflödestätheten i produktionsprocessen med nödvändighet innebär en dramatisk befolkningsminskning) nu har fått till och med CDU:s näringspolitiska råd i sitt våld, en institution som egentligen företräder de tyska små och medelstora företagens intressen, och därmed den främsta källan till samhällelig rikedom – deras propagerande av Jeremy Rifkins såkallade "tredje industriella revolution" betyder precis det – då är Tysklands existens som industrination hotad i grunden.

När Berlinmuren föll 1989 och Comecon därefter upplöstes varnade jag upprepade gånger för att, om man begick misstaget att utifrån tvinga på det kollapsade kommunistiska systemet den ohämmade fria marknadsekonomins modell, så skulle det efter en viss uppgångsfas i Västvärlden bli en ännu mer dramatisk systemkollaps än den som redan skett med det kommunistiska systemets sammanbrott. Exakt där befinner vi oss nu. En ny finanskrasch är under uppsegling, som kommer att bli mycket värre än den 2008, infrastrukturen i USA och Europa är förfallen, fattigdomen i Europa ligger på 90 miljoner och ökar. Fler och fler människor har tappat förtroendet för etablissemanget, vars politik de håller ansvarig för samhällets tillstånd. De nyliberala regeringarna och EU har redan länge suttit fast i "Tacitusfällan", d.v.s. regeringar som har förlorat de regerades förtroende antas ljuga, oavsett om de faktiskt ljuger eller talar sanning.

Deng Xiaoping uppges ha sagt efter kulturrevolutionens slut, att antingen skulle Kina reformeras i grunden, eller gå under. Därefter styrde han in Kina på den framgångskurs som idag slår hela världen med häpnad. Den teoretiska grunden för denna framgångssaga ligger för övrigt mycket närmare Alexander Hamiltons amerikanska system och Friedrich Lists nationalekonomiska system än som är allmänt känt. Detsamma gäller för oss idag: Antingen genomför vi en principiell reform – eller så sveps vi bort av historien.

Det faktum att Trump vill bryta med sina företrädares politik för permanenta interventionskrig, att han inte vill leka världspolis, utan i stället vill respektera varje annat lands suveränitet, som han betonade i sitt tal i september 2018 inför FN:s 73 generalförsamling, ger oss chansen till en positiv strategisk kursändring för hela mänskligheten. Det är de olika nationernas kulturella rikedom och allas därmed sammanhängande suveränitet "som gör att Amerika sätter oberoende och samarbete framför globalt herravälde och dominans", betonade Trump i detta tal.

I Europa och framför allt i Tyskland står vi nu inför valet: Antingen försöker vi hålla fast vid den såkallade "västerländska modellen", som så uppenbart inte fungerar, med hjälp av geopolitikens gamla metoder (Macrons fantasi om en europeisk armé, säkra EU:s yttre gräns genom en militarisering av Frontex, göra front emot Ryssland, Kina och USA) och riskera ett världskrig utkämpat med kärnvapen. Eller så arbetar vi konstruktivt på en helt ny modell för förbindelserna mellan världens länder, som bygger på suveränitet, samarbete och en dialog mellan de klassiska kulturerna.

Om vi i Tyskland gör motsvarigheten till det som Deng Xiaoping och Xi Jinping har gjort för Kina, så initierar vi därmed en renässans för det vetenskapliga framåtskridandet i traditionen från Nicolaus Cusanus, från Kepler, Leibniz, Riemann och Einstein, och en renässans för den klassiska kulturen i traditionen från Bach, Beethoven, Schiller och von Humboldt.

I övrigt ligger det i Tysklands mest vitala intresse att ställa förbindelserna med Ryssland och Kina på en solid grund av samarbete och att stöda Trump när han försöker göra just det. 2019 kan bli ett fantastiskt år för mänskligheten, om vi inte av ideologisk halsstarrighet sumpar denna chans.

zepp-larouche@eir.de